En Gul Bil

Festklädd





Lyser upp parkeringen och mitt sinne. Allt får skarpare, mer lysande färger och en tindrande känsla sprider sig i kroppen. Det är lyckan. Jag undrar hur det kommer sig att den är där, under den finns den dunkande känslan av förtvivlan kvar, men just nu så bryr jag mig inte om den.

Minns den gången när jag talade om för barnen att det inte görs så mycket gula bilar, eftersom människor har svårt att bedöma avståndet till gult, alltså sker mer olyckor med gula bilar. I flera år efteråt, skriker barnen "Gul bil" varje gång de ser en (och det finns många). Det har sedan utvecklats till Dunk ("dunk för gul bil") med straffslag ("tre straffslag för jag var inte med"). Straffslagen är hårda, jag vet. Ibland har det lett till fullständigt sjuka situationer när vi alla tre slår på varann - hårt - och skriker AJ så mycket vi orkar i hopp om att någon ska skämmas och sluta (fat chance).

Fortsätter promenaden med Madonna i lurarna och inser att lyckan sannolikt beror på att det är skalet som har krackelerat. Jag har hela hösten skyddat mig från det här genom att stänga av frustrationen, men man kan inte stänga av selektivt - allt stängs av. Det som får det att pirra i kroppen är också insikten om att det måste till en förändring. Jag känner igen den - en känsla av att allt är möjligt. Det är en bra början.

Nu dags att ägna sig åt nyårsafton. Jag har köpt minneskort till min MP3 spelare på rea, de ska fyllas med allsköns musik, 70-tal, Madonna, Bodies without organs, en del afrikanskt etc... och förutom kycklingleverloussen ska jag göra kanelkräm till efterrätten och majonnäs till hummersmörgåsen som jag ansvarar för.

Ett gott nytt år och ett 2006 i den goda förändringens tecken önskar jag alla inklusive mig själv.

...och Alcazar och Bodies without organs äger!!!! (Ett par Frank Dandy ålar sig vid spisen)

Bryr sig Gud?

Frank Dandy Superwear, med gott om utrymme i grenen

Det vita töcknet utanför vardagsrumsfönstren skingras, det blir plötsligt ljusare och vita ulliga hål visar sig i molntäcket. Jag kliver ur badet, där jag har legat och småslumrat i drygt en timme.

Natten har varit lång, jag tvärvaknade halv tre och karusellen drog igång. Måsvingarna som jag brukar använda mig av fungerar inte just nu, varje gång jag försöker lyfta, faller jag platt tillbaka till tankar om jobb, otillräcklighet, ilska och frustration. Konstaterar att det är skillnad på den här smärtan och den som orsakas av olycklig kärlek, den här ligger längre ner i magen och strävar neråt, kärlekssmärtan strävar uppåt för vad nu jämförelsen kan vara värd.

Klockan fem fattar jag beslutet att inte gå till jobbet. I och med det, somnar jag in och lyckas sova med kortare avbrott till klockan nio. Jobbar fram till tolv, med sådant jag tycker är kul, tappar sedan upp ett bad, tar med mig tidningen och somnar in.

Efteråt sätter jag på mig mina favorit-Frank Dandy Superwear och lagar kycklinglevermousse som jag ska bidra med på nyårsmiddagen i morgon. Sedan går jag igenom resebilder och bränner en skiva till M och hittar ny musik - The postal service - definitivt värd att lyssnas till. Försöker skapa avstånd, rum att fundera.

Senare på eftermiddagen ringer telefonen, övertygad om att det är M, svarar jag 'allå med fransk accent. En helt okänd röst säger "Hej" med ett dröjande tonfall. "Ja hej" samlar jag mig. "Hej!" säger kvinnan i bestämd ton "Jag ringer från Rikets Sal och jag vill ställa en fråga till dig!"

"Ja?"

"Bryr Gud sig verkligen om oss?"

Jag frustar till, plötsligt alldeles full i skratt, försöker avvärja henne, säger fullt ärligt att det inte är en fråga jag vill svara på just nu, men det är försent, hon är redan igång om människors lidande, jag säger tack än en gång och lägger på, gläds åt ironin i att få ett sådant samtal just i dag. Snart ska jag gå och handla med M, försöka få henne att förstå att silkesvantar är onödiga, att hon faktiskt är solen och inte någon extra börda.

Mellandag

En sak som snön har åstadkommit i alla fall är att den har tagit död på kriget utanför. I snart tre veckor, har det smällt oavbrutet. Det som tycks ge mest valuta för pengarna är en sorts kombination av häxpipa och kinapuff (på min tid var det antingen eller) först busvissling sedan smäll. Alla har den, killgrupperna tävlar med varann om hur många man kan smälla av på kortast möjliga tid. När de är slut, går man och köper nya för att börja om igen. Den mängd pengar som spenderas på fyrverkerier skulle förmodligen hålla ett smärre u-land med mat minst ett halvår framåt.

Den trötthet som jag känner nu är monumental. Inte ens den vanliga rundan i affärerna kan skingra den. Äter en middag bestående av oxtunga och körsbär i likör, sjunker ner i soffan och blundar. Försöker få fatt på åtminstone så mycket energi att jag kan ta mig över till M senare i kväll, vi ska titta på Kommisarie Lynley tillsammans. Jag vill gärna det. Tror jag struntar i att förbereda lunch till i morgon också. Sitter här en stund till...

Är det någon som kan tala om för mig vad jag ska göra av all den frustration, ilska och desperation som jag känner inför att aldrig någonsin vara i par med vad arbetet kräver, aldrig någonsin ha tid att stötta dem som jobbar med mig så mycket som de behöver, att ständigt behöva motarbeta själviskhet maskerad till oegennytta i en organisation som ständigt ökar kraven utan att öka resurserna?

Det har gått så långt nu att jag mår illa på väg till jobbet, jag måste ständigt ta djupa andetag för att häva trycket över bröstet och när jag går hem är tankeverksamheten fullständigt lamslagen. Det här är ju bara ett jobb för helvete hur kan jag låta det påverka mig så? Var försvann glädjen?

Mellandag

Det spelar ingen roll hur mycket man tjatar, kollar, följer upp och morrar, ungen (Dotter) lämnar i alla fall sina strumpor och underkläder på de mest konstiga ställen i hela lägenheten. Under soffan, i hennes säng, under skrivbordet, i byrån osv. Slås av det ironiska i att jag som pappa jagar strumpor, trosor och pyttesmå BH:ar varje gång jag ska till tvättstugan. Även om jag morrar åt henne, är jag innerst inne rätt nöjd med situationen. Det gör inget att hon inte tar för givet att hon ska sköta tvätten. Det gör heller inget att Son ser det som naturligt att pappor tvättar.

I tvättstugan var det någon som glömde att ta bort sitt lås som spärrar åtkomsten till torkrummets dörrlås (en mycket finurlig konstruktion som gör det möjligt för enskilda att låsa dörren trots att låset öppnas med gemensam nyckel) och jag kunde inte låsa in mina kläder. Drabbades av stora paranoian och vågade inte lämna mina skjortor och byxor. Följaktligen ser lägenheten ut som ett torkupplag.

Har också hunnit botanisera i extrapriserna på julmat. Resultatet ligger på min skärbräda, en redig oxtunga som precis kokat färdigt. Jag har redan hunnit smaska i mig tungspetsen. Det blir bra till lunch i morgon, bara med fransk senap och en blandning av bulgur och ärter (notera att jag ser till att få i mig ordentligt med fibrer).

På jobbet känns det än en gång att jag plockar upp andras kvarlämnade saker, det är inte tillfredsställande. Det blir heller inte bättre av att herr Parallellt universum försvinner spårlöst och lämnar sin kollega med allt jobbet för att sedan komma med en lögn när jag konfronterar honom. Jag är medveten om att min bedömning av andra blir hårdare av att jag är på fel sida av gränsen mellan hårt jobb och panik. Jag försöker lägga band på mig, vilket inte är det enklaste.

God fortsättning

Son, gran och nattvakt

På vägen till utfordringen av Dotters marsvin inser jag att det nu är riktig vinter. Snöhögarna på parkeringsplatsen överstigern en meter och det är en lång isbana i parkens pulkabacke. Jag har fått det stora ansvaret under tiden barnen är i fjällen med mamma och ny pojkvän. Till min hjälp har jag ett noggrant skrivet schema, dag för dag. Jag kan stå ut med det.

I går hjälpte jag M att köpa en reaTV på Elgiganten. Den kostade faktiskt löjligt lite, vilket gjorde det motiverat att stå i den 50 meter långa kön bara för att få komma in i butiken. Ytterligare två köer senare var hon en lycklig ägare till det sista exemplaret, en timme efter att butiken öppnat. Tur att jag vaknade tidigt.

Kom till jobbet med hjärtklappning och en fladdrande känsla i magen. Just nu vill jag inte vara där, det känns som om jag har dragit över gränsen nu igen. Svårt att andas, ingen lust att umgås - shit. Det blir inte bättre av att behöva plocka upp andras dåliga samveten. (Jo, kanske, att leverera där andra inte hunnit med ger i alla fall lite bekräftelse.)


Å fy faan vad Dogge har sålt sig hur kan man behålla ens en gnutta av trovärdighet efter att ha gjort reklam för Elgigantens rea??!! Precis som Petter som skrev objektsbeskrivningar för en mäklarfirma, jag är besviken.

...dopparedagen

Julklapp till M



Julklapp till mig

Det är full fart på den lokala puben, sent på kvällen när vi går förbi med Ikeapåsen full av julklappar. Blir lite förvånad, trodde att allting slog igen på julafton, men att det är fest på gång bekräftas när jag blir väckt av två högljudda sällskap utanför, det ena strax efter ett, det andra vid halv fem. Vaknar till, försöker skölja ner den monumentala halsbrännan med vatten, somnar igen och blir väckt av Dotter som vill ha hjälp med att installera sin julklapp, Sims2 - Nightlife extension, lyckligtvis inte tidigare än strax efter nio.

I år fick vi inte åka gratis på bussen hem, kanske har barnen blivit för stora för att lyckas väcka någon julstämning hos SL:s busschaufförer. Annars var allt som det skulle hemma hos mamma och pappa. Jag åt för mycket av fisken och potatissalladen, ingen Norénstämmning infann sig, jag tror att alla hade ganska trevligt.

Dan före...

Cocktailpartyt i parken är i full gång trots det gråa vädret. De nödvändiga accessoarerna i form av gröna påsar avtecknar sig skarpt mot resterna av snön. Noterar att min tvättstugepolare Cånny har glidit ytterligare en bit på skalan, han är numera med där, men vad jag vet har han fortfarande jobbet kvar.

Barnen har kommit och med dem en Playstation. Jag var ute för att köpa de sista julklapparna när de kom, men de lyckades själva rigga ihop den med TV:n och sitter nu rörande eniga i vardagsruymmet och spelar tillsammans, ivriga att jag skall vara med och titta åtminstone. Jag har absolut inget emot att vara ensam, men att ha dem här känns jätteskönt. Helt bortom all planering går jag och köper champagne till M och mig på som vi ska ha på juldagen och julmust till barnen. Det är näst intill upplopp, på centrum, det måste vara årets mest stressade dag, och inte ens när alla kassor är öppna förmår de att svälja anstormningen. Stämningen är trycktoch t o m jag får dåliga vibbar.

Vi äter skinkmacka och efteråt vill Dotter baka saffransbullar. Jag ger mig ut igen, och köper jäst och kesella och vi sätter igång och masserar ihop en deg. Det blir allehanda underliga former (dock inget värre än en rumpa) Son gör en snigel med russingömma i huset och en hand som han ska bjuda Ms son på i morgon. Till middag blir det revbensspjäll marinerade i honung, soja apelsinjuice ingefära, spiskummin, kardemumma och brödkummin. Jag blandar äppelmos och sweet chilisås till spjällen. Efteråt blir det nybakta saffransbullar.

Ännu senare kommer jag på att jag ska göra egen variant av glögg, den med äppeljuice och Calvados. Kommer på att kanelstången är slut och får ge mig utr en tredje gång. Det är det värt!!!

Nu ska jag bara slå in de sista julklapparna...

God jul på er alla!

Dan före dan före...

Inga problem att sova i natt inte, vaknade av att M SMSade (när kommer det ordet i SAOL?), vi skulle in till stan. Ingen stress, bara ströva runt på favoritställena.

Första anhalten - Multikulti. Det är svårt att stå emot entusiasmen hos dem som jobbar där. Jag råkade lyssna när Magnus (tror jag han heter) blev helt lyrisk över en fransk sångerska - Camille - tillsammans med en kund. Det slutade att jag gick därifrån med skivan. Hur kan man motstå någon som ersätter instrument med röstarrangemang, där bland annat prutt med läppar och hulkanden ingår? Jag kan det inte, och får ytterligare gåshud när jag upptäcker att en enda ton går igenom hela skivan från början till slut. Camille är som ytterligare en dimension på Stina Nordenstam.

Vidare till 125 kvadrat, nu är det M som blir förälskad i ett ställ för ringar i form av en rödglaserad blomma. Ser min chans och köper det som en julklapp.
Vi hinner förbi Afro-art innan det är dags att åka till överfulla Barkarby handelsplats där presenter till diverse barn inhandlas.

Hemma gör jag färdigt Dotters dator och tar itu med städningen.

Spellista:
Camille
Aretha franklin - Winter Wonderland
Mahalia Jackson - Silent Night (wow!)
Elton John - Step into Christmas
Lars Vegas Trio - Bjällerklang
Bob Marley - Christmas Reggae
Chris Rea - Driving home for Christmas
Lars Vegas Trio - Kalle Ankas Jul
Shrek - christmas songs for kids
Luther Vandross - The mistle toe jam
Jon Anderson - Ding ding merrily on high

På kvällen griljerar jag skinka, M kommer över en stund igen och vi äter skinkmackor och lussebullar och struvor och sköljer ner det med mumma.

En liten kommentar om Migrationsverkets senaste fadäser - om man jobbar på ett ställe som sysslar med omänsklig verksamhet, är det svårt för den enskilde att behålla respekten för individen. Sen kan man ha hur många etikkommittéer som helst, detta kommer man inte förbi.

Jul I

Vaknar klockan sex på min första lediga dag, med huvudet fullt av jobb. Försöker komma undan och läser ut det sista av "Kronprinsessan" vilket får tårarna att rinna. Inte för att den är särskilt sorglig, bara det att jag nog behöver det. Det var länge sedan.

Går upp så småningom och installerar det sista på sons julklappsdator. Får ett ryck och åker till Kista för att köpa de sista delarna till Dotters dator, eftersom sons bygge gick så bra, fick jag blodad tand (hennes är också klar nu, åtminstone så gott det går). Tar en tur med M till stan och kollar de sista julklapparna innan jag måste återvända och ha ett allvarligt samtal med Sons lärare. Både Mamma och jag har på var sitt håll skrivit bekymrade (läs irriterade) mail till lärarna efter att stackarn fick räkna hela kvällarna sista veckan hos mig. Vi hade ett bra samtal, hans lärare hade fått en hel del om bakfoten, det är ju planering han behöver för att överleva, och alla löften om information till oss har lixom försvunnit i sanden. Nå, vi rensade luften utan att någon blev tilltufsad, men visst ramlade det mesta på oss igen. Stackars de barn vars föräldrar tror att skolan tar ansvar.

När jag kom hem, hade orken tagit slut. Jag kröp i säng och somnade. Fick tvinga mig upp för att fixa Dotters dator, det gick bra. Skönt att kunna åstadkomma något konkret. Nu i säng igen.

"...och nu sitter det en massa tomtar hemma och undrar...

Bondagegran

Uj, uj, uj - hurra, hurra, det ilar riktigt i magen, jag kom äntligen hem och går inte till jobbet på sex dagar. Det känns t o m som om jag har hunnit med det nödvändigaste (hinna med allt har inte existerat på tre år). Jag är säker på att mina kollegor märkte hastigheten. Jag hann morra åt några, vissa snabbare än nödvändigt, vissa för att dom spelade på arbetstid, sprutade ur mig mail som renderade smileys hos vissa och förmodligen inte fullt lika mycket smileys hos andra (samma mail). Springer till bussen, klämmer in mig i det groteskt trånga utrymmet som utgörs av bänkarna som är fästa ovanför hjulhuset - jag får åtminstone sitta i fred där och sätter på radion i lurarna.

Man diskuterar domslutet om huruvida det är tillåtet att ha parabol monterad på fasaden in Rinkeby. En man ringer och anser att man borde få hänga på _mer_ saker på fasaderna och fylla balkongerna med prylar, det skulle utgöra ett "pittorekst inslag" i Sveriges kultur. Själv bodde han i Djursholm och kunde aldrig tänka sig att bo "i sådana områden". "Det gäller att prioritera här i livet" säger han.

Undrar hur han anser att de som bor i Rinkeby prioriterar? Om de kanske väljer att leva ett bekymmerslöst liv, dansa på gårdarna mellan höghusen och pynta sina balkonger i stället för att ta tag i sitt liv, bita ihop och skaffa en direktörspost och villa i Djursholm. Jaja, folk prioriterar olika, så är livet.

Varvar ner som vanligt genom att vandra till synes planlöst på centrums två mataffärer, köper en skinkskank i den ena, lagom för mig i tre dagar ungefär och revbensspjäll till barnen som kommer på fredag. I den andra hittar jag gristunga och struvor.

Nu hemma värmer jag glögg (Blossa 04), tar en skinkmacka (7millimeters...) med grov gotländsk senap. Sedan häller jag upp mörk öl (Primátor - prova den) en nubbe Linieakvavit som jag fått i julklapp av min Norske kollega och äter sill med ägg och hårdmacka med gräddost. Senare kommer julkorven...


...och nu känner jag mig som en julkorv, fullstoppad och lite sladdrig i skinnet men vad gör det. Jag har koll på julklapparna, två dagar ensam och med M, sedan kommer barnen, just nu känns det som om det inte kan bli bättre.

- Fortsättning på rubrik, citat tagen direkt ur väderrapporten - ...om det blir snö till jul"

Julens spellista:
Adolphson & Falk - Mer Jul
Anders F Rönnblom - Det är inte snön som faller
Triad - Tänd ett ljus
Just D - Jul Igen
Boney M - Christmas song
Werner och Werner - Vår julskinka har rymt
The Pogues - Fairy Tale of New York
Ulf Lundell - Snart kommer änglarna att landa
James Brown - Soulful Christmas
Jose Feliciano - Feliz Navidad
Wham! - Last Christmas I Gave You My Heart
Billy Mack - Love Actually - Christmas Is All Around (ny favorit)

Livstecken II

"Den potenshöjande medicinen kan göra dig blind" skanderar löpsedeln ...liksom onani som dessutom kan ge håriga handflator. Sex är aldrig okomplicerat. Jag har fått tag på ljussnören på Ikea till en tredjedel av ursprungliga priset och dekorerar för fullt hemma. Granen ser ut som nånting ur en bondagedröm (mardröm) silvrig och uppbunden med gult lysande band. Fönstren i vardagsrummet har fått en vitt lysande effektrand.

Jag samlar mig inför den sista arbetsdagen innan julen, det känns på riktigt som sista sträckan innan man flåsar sig i mål på enbart viljan.

Hej

Livstecken

Så ironiskt att se Harry Potterfilmen där Fenix tårar snabbt helar basiliskens dödliga sår när jag just fått reda på att en kollegas femtonåriga son drabbats av bencancer och ligger på sjukhus, med "goda chanser att kunna springa igen". Veckan har varit.... intressant.

Jag har en trisslott i min plånbok

Den har legat där nu snart i tre veckor. Jag tänker inte på den ofta, men varje gång den dyker upp i sinnet, ilar det till i magen. Tänk om...

Min vänstra hjärnhalva, som oftast brukar kunna föra ett klockrent resonemang säger att jag givetvis inte är en av de ytterst få människor som lyckas få fatt på en vinstlott, sannolikheten är extremt liten. Den högra, som hyser den obotlige optimisten skickar varje gång en liten skön impuls till magregionerna - tänk om...

Efter att den har legat där så länge inser jag nu det riktiga värdet av den. Att ha möjligheten till vinst i plånboken är mycket mer givande än att faktiskt syna den. Lotten kommer att få ligga kvar oöppnad ett tag till. Tänk om...

Det är inte karaktärsstyrka som stoppar mig från att skrapa den, det är det faktum att jag har en uppmärksamhetsnivå i höjd med en guldfisk, jag glömmer den fortare än det tar att resa sig från soffan, gå och hämta plånboken och ta fram den.

Tvätts(t)uga i dag (igen) och jag tog äntligen vägen förbi källaren och plockade upp julsakerna. Babysteps, babysteps. Väljer bort att pynta, gör i stället en Cajsa Warg-gryta, picnicbog, morot, kålrot och stora bitar purjolök kokar i spadet från gårdagens julkorv. För att få ordentlig matighet rör jag i en näve röda linser som får koka sönder. Kryddas med kummin och färsk koriander.

Jättegod!

Det kokta fläsket

Julen närmar sig, jag hittade en av dom mer och mer sällsynta, men för mig givna saker som skall ätas runt jul - rå fläskkorv. Den sjuder nu försiktigt försiktigt så att inte skinnet ska spricka och i ugnen står en panna med rotsaker som rostas. Min eftergift till nyttigheten.

M och jag smet iväg i går och såg "Bang Bang Orangutang" vilket var en ren plåga. Jag tror att den t o m slår "Fyra nyanser av Brunt" i svärta. Jag förstår inte behållningen i att se det absolut värsta hända efter två minuter i filmen, för att sedan konstant öka nivån på depressionen.

Jag är heller inte riktigt säker på att jag greppar vad folk får ut av en så genomsvart film. Kanske sitter man och gottar sig åt att man i alla fall har det bättre? Den som inte stått totalt ensam kan kanske flina misstroget åt vissa skruvade situationer men jag minns tydligt hur tunn väggen är mellan rätt och fel är och hur otroligt jävla ensamt det kan vara när man har har råkat ut för det värsta och ingen finns där att dela det med. Lyckligtvis satt vi ensamma i biosalongen så jag behövde inte dämpa stönandena när ytterligare en nivå av förnedring visades.

Att i filmen dessutom leka med surrealistiska färgeffekter känns bara påklistrat och fel.
Filmen får fem yakk.

Nu ska jag se om jag får ihop Sons julklapp, jag har bestämt mig för att få igång den trasiga datorn som står och skräpar i arbetsrummet. Utgången är definitivt inte given...

Ännu en fredag

Väl hemma går jag till biblioteket, lånar "Kronprinsessan" av Hanne-Vibeke Holst och "Familjegraven" av Katarina Mazetti. Sedan tar jag en tur till Systemet och köper en flaska S:t Peters Winter ale och en "Rogue". Bakom i systemkön kommer en kvinna märkt av livet som köper ungefär en back Sjukommatvåan. Skillnaden är slående, får en bild av ett tillfälle i gymnasiet när en Samhällskunskapslärare vid namn Esbjörn von Zweigbergk (undrar alltid om han är Helenas farsa) uppfylld av sitt kall i någon form av ANT lektion utbrast "med den takt ni dricker, kommer ni alla att bli akoholister före trettio!". Något som fick ett gäng fullständigt odödliga nittonåringar lägga upp ett flatgarv, särskilt som han såg ut som om han hade druckit minst så mycket som vi uppgav ungefär tio gånger så länge. Nu, 28 år senare tror jag att jag har passerat riskzonen.

Hemma väntar barn med kompisar, fredagsmyset börjar bli så inarbetat att det är Sons kompis som föreslår kyckling och potatisklyftor. Det tar ungefär en halv flaska öl innan jag känner mig yr - ett säkert tecken att veckan har varit snabb och intensiv. Jag får inte vara med i vardagsrummet, så jag äter ensam i köket och försöker läsa Kronprinsessan, det visar sig helt omöjligt att hålla fokus. Det får bli Shrek i stället och lite strösurfande. Får syn på DN på stan och förundras över hur språket utvecklas:

"En Riesling med värsta krusbärsrispet sätter djupaste spåren"

Jag kan bara säga att det ilar...


P.S. Shrek äger!!!

Krukan

Solen sken den där aprilsöndagen, sista dagen av långhelgen i
Köpenhamn. Värmen kändes i skinnet, men inte tillräckligt för att sitta ute på frukostfiket i hörnet av före detta Pusher Street och Wildersgade.

Vi beställer frukosttallrik som består av amerikansk pannkaka med lönnsirap och grädde, frukt, ost, skinka, ägg och hur mycket nybakat bröd som helst. Servitrisen, en ståtlig kvinna i min ålder med blonda dreads kallar sig Lilith, något jag noterar när jag får kvittot.

Tvärs över gatan, vid sidan av en blå dörr står en handtextad skylt: "Loppmarknad". Vi har tittat på den i två dagar, det är svårt att stå emot nyfikenheten, att se vad andra människor har ägt. Vi går in och hamnar rakt in i en stenlagd lägenhetshall. Första dörren till vänster är ett sovrum, nästa dörr är köket. I andra ändan av hallen finns dörren till innergården som glöder i solen. Det måste ha funnits fler rum ovanför, jag skymtar en trappa i andra ändan.

Hela utrymmet är fullt av kläder, barnsaker, gamla husgeråd, begagnade använda saker med lite värde, sådant man lätt hittar i sin källare. Ägarinnan i 30 årsåldern talar intensivt med en yngre man, de diskuterat en del undanlagda babysaker, barnvagn och gåstol. Det smyger sig en ton av svenska i kvinnans del av samtalet.

Språkentusiasten M frågar henne om det är svårt att skilja svenskan från danskan, det ena ger det andra och plötsligt berättar hon för oss att hon håller på att flytta ihop med sin nya kille, bort från Köpenhamn till Småland. Hon berättar hur skrämmande det känns att efter att varit särbo i några år flytta ihop någonstans där hon inte har rötter, att lämna Köpenhamn där hon jobbat som journalist, att ta med sig en dotter. Ett ögonblick av mänsklig kontakt som M och jag har lärt oss händer när vi är tillsammans, aldrig var för sig.

Medan vi pratar får jag syn på den. Den står i en låda bland andra. Grön, med vita kalkavlagringar. I det ögonblick jag får syn på den så vet jag att den hör hemma i mitt kök. "Den där gamla fula" skrattar hon. Hon blir glad när jag förklarar att den talade till mig. Den kostar en krona säger hon. Jag har bara en femma och vill att hon ska behålla den, men hon är extremt noga med att jag ska få pengar tillbaka, letar i hela lägenheten och samlar ihop fyra kronor. Jag förstår att det är viktigt och väntar tålmodigt.

Vi tar adjö, ett bra samtal rikare, sätter oss i bilen för att åka hem via Strandvejen och Helsingör.

Resor

Skinkparadiset
bilder
från Lissabon

Packat och klart, billigaste och enklaste sättet att resa - i soffan. Där sitter jag efter att följt Son till scouterna fram och tillbaka två gånger, en promenad på vardera 20 minuter. Han hade kunnat ta sig hem själv, men sa: "Pappa det är mycket mysigare med sällskap" och jag tänkte att vi rätt sällan har sällskap, så jag tog turen en gång till. Det var skönt att gå runt bland julbelysta villor, jag såg en lysande ren och ett träd som blinkade i fyra färger på ett vildsint sätt.

Tittar på kvinnan som reser på västkusten med en duett och minns den gamla goda tiden när jag själv hade en röd Amazon och åkte till Norge med hon som skulle sent omsider bli mina barns mamma. Kopplingen pajade, jag bytte kopplingscylinder på en skrot i Årjäng, jag bromsade mig nerför hårnålskurvor med bromsar som måste pumpas för att ta ordentligt, fyllde på bromsvätska vid varje tankning. Allt gick att laga, ingenting kunde stoppa oss.

Jag är för övrigt på dåligt humör, det känns som om ingen har sagt att jag är bra på länge, och mina egna reserver av bekräftelse börjar ta slut. Det är inte bra, skulle vara skönt att jobba i medvind ett tag igen (fast det är inte riktigt sant, men just i dag skulle det suttit fint). Jag tröstar mig med lite pistagenötter i stället och SMSar till M.

Snö

Var på Street i lördags
och hittade en kompis (den blåa)
till den röda som
kom till mig förra året

Snön dansar upp och ner utanför fönstret medan jag bäddar med rena lakan. Jag tittar ut i mörkret, ser lyktorna på parkeringen som luddiga ljusbollar, satta i ständig rörelse av snön som virvlar. På TV snackar Ernst om gröna rum och visar sommarbilder med glittrande vatten och utslagna blommor och turkosa krukor, en färg jag kan se hur mycket som helst av.

Just nu är pausen innan tvätten har snurrat klart i tvättstugan. Jag är ganska matt för tillfället, försöker tvinga mig att jobba, får nästan tvinga mig att hålla någon form av rudimentär kontakt med omvärlden.

Det är jul snart. Fast jag har inte fått upp en enda julpryl.

Nyttigt frosseri

Åt min favoriträtt från tonåren - spaghetti med ketchup och ost. Man river massor med ost, hyvlar på smör, häller över kokt spaghetti (minst två portioner) och sprutar på en ordentlig dos Heinz ketchup. Inte över utan rakt i så att den försvinner i en gömma. Sedan rör man ihop alltihop.

Tänkte att jag somn eftergift åt nyttigheten skulle prova ett nytt märke av fullkornsspaghetti (förra var De Cecco) och köpte Zetas. Tyvärr, den smakar lika mycket barkbröd som den förra. Det är som det fanns små vassa bitar i den som river i halsen. Så nu ligger den en redig klump i magen och tynger, skillnaden mot annars är att det är en fiberrik klump - nyttigare(?)

Snart ska jag gå och se på Järn 3:an. Recension kommer.

Under filmen sneglar M och jag på varann och upptäcker varje gång att vi har ett leende på läpparna. En riktig höjdare för en som gillar att betrakta. Att huvudpersonerna tiger sig genom filmen gör det oerhört lätt att se världen genom deras ögon. Jag uppskattar också den makliga takten, en perfekt balans mot en snabb dag.

Episoder runt tvättstugan

IKEApåsen är fullpackad, kulörtvättmedel/vittvättmedel/sköljmedel/fläckborttagare-kitet är med, tvättmedelsboxarna påfyllda, det är bara att gå ner till tvättstugan, en kvart innan tvättidens början. Det gäller att hålla sig framme i tid, annars råkar man ut för folk som ockuperar maskinerna.

Går till nyckelskåpet och stelnar till - nycklarna är inte där de brukar vara. Jag går snabbt igenom jackfickorna - samtidigt som en misstanke börjar smyga sig på. Dotter har slarvat bort sin nyckelbricka och det finns en sådan på knippan. Jag ringer hem till barnens mamma, ingen svarar. Jag ringer mobilen, de är i centrum, jag får prata med Dottern: "Det är inte så att du har lånat en nyckelknippa härifrån?" Lätt tvekan "Hurså?"

Jag vet att jag har hittat den skyldiga. "Jag behöver dem till tvättstugan inom fem minuter!"
"Jajaaa, jag får väl springa över med dem" flöjtar hon. Mmrrfff. Hon ringer på porttelefonen inom fem minuter "Jag är här nu pappa, kom ner och hämta dem."
"Nähä, du får komma upp" säger jag med bestämd röst. Jag går ut till hissen och möter henne, säger "Du får inte ta nycklar härifrån utan att säga till!"
"Men jag behövde dem..."
"...Det struntar jag i" avbryter jag "du får ändå inte ta nycklar härifrån!"

"Ta're gubbe" säger min vackra ljushåriga på dagen tretton år och en månad gamla ängel.

"Ta're själv läskiga unge" säger jag varpå vi båda rynkar ögonbrynen (vi är bra på att rynka ögonbrynen) och blänger på varann. Hissen stannar. "Hejdå pappa" kvittrar hon och försvinner ut i mörkret, tillbaka till mamma.

Sjukt, sjukt, sjukt, sjukt, sjukt, sjukt, sjukt!

Migrationsverket polisanmäler föräldrar till apatiska barn för medveten vanvård!

Vi som bor i Sverige har under många år samtyckt till att skapa en omöjlig situation för de människor som kommer hit från de områden i världen där det är allra svårast att leva. De männinskorna kommer inte hit för att leva på den svenska välfärden utan för att de har tvingats att inse att situationen där de bor på ett eller annat sätt är ohållbar för att kunna fortsätta ett människovärdigt liv.

Ohållbar på ett sätt som vi inte ens kan föreställa oss. Alla ni som har följt Unicefs annonskampanj om omöjliga val - här finns en antydan. Tvingade att betala med sitt livs besparingar för att komma hit, riskerar de ofta livet på sin flykt. Inte för att få det så mycket bättre, utan för att det liv de har att välja på inte är människovärdigt.

Som om inte själva det faktum att man lämnar sina rötter och ägodelar, att man riskerar livet för att komma iväg vore ett tillräckligt tecken för ett akut behov, har vi ställt upp en dörrvakt till paradiset Sverige, betydligt värre än Sankte Per, nämligen Migrationsverket.

Migrationsverket är ingen människa och kan alltså inte ta mänskliga beslut. Migrationsverket gör inget fel, Migrationsverket följer bara direktiv - regeringens direktiv, direktiv som vi ställer oss bakom genom att rösta på regeringen - på oerhört tryggt avstånd. Känns det igen?

Det faktum att alla bara följer direktiv har i dag resulterat i 400 barn som har tappat lusten att leva. I ett land som berömmer sig av att sätta mänskliga rättigheter främst har alltså hundratals barn valt bort livet!

Nu gör Migrationsverket rätt igen! Man säger "Även asylsökande barn har rätt till rättsskydd i Sverige" Man säger "Vi måste tillvarata barnens rätt" (Citat ur Rapport) alltså polisanmäler man de stackars föräldrar som misstänks själva framkalla och underhålla apatin.

Josef Goebbels kunde inte gjort det bättre. I ett slag har Migratiosnverket ivrigt hjälpt av media lyckats demonisera de totalt rättslösa stackare som hålls i flyktingförläggningar (känns _det_ igen?) och lyckas vända bort blickarna från själva orsaken till att barnen blir apatiska!

Skäms! Skäms vi alla som genom alla små små enskilt sett förnuftiga beslut har skapat den här situationen!

Flykten

Soundtrack: Les negresses vertes. Den röda fallskärmen vecklar ut sig mitt i solen. Vinden spänner ut den, inte mer än att mannen fortfarande står kvar på toppen av kullen. Jag glömmer andfåddheten, trampar på i snöigt spår, snön som ett moln runt framdäcket lägger sig på byxorna och får dem att stelna.

Mannen tar ett steg ut i branten, långsamt som ett månhopp, landar, stöter ifrån igen och sliter sig lös från marken. Glider en bit, står nästan still i luften, svänger, lyfts upp några meter, svänger igen får fart, långsamt, snabbare, långsamt - i säkert en minut glider han längs den trettio mer höga backen. Med hjälmen på huvudet och den enorma droppfromade säcken på ryggen ser han ut som en flygmyra.

Sexton kilometer senare är jag hemma igen, packar ihop barnen som ska iväg tidigt i dag. Det är sittande konfirmationslunch hemma hos kusinerna i blåa förorten. Dotter är alledeles vit i ansiktet av puder, Son luktar brandrök. Jag skakar hand med mammans nya (heter det nya? De har varit ihop i tre år snart) han är noga med det.

Ensam.

Ögonblick av lycka

Eftermiddagssol i köket,
faller genom
olikfärgade plattor
i hallen

Just nu! När jag står i köket och plockar i diskmaskinen drabbas jag av lyckan. Fortfarande lite varm efter cykelturen till affären i den första riktiga vinterdagen, när det frusna, fortfarande gröna gräset gnistrar i solen, där framhjulet blir alldeles vitt i den centimentertjocka frosten på bron.

Jag tänker på Son som är på hajk, ser inom mig hur bekväm han såg ut med sina kompisar när vi kom. Dom gick iväg och snackade spel och slog frosten av gräset, tre killar, tillsammans med varann. När jag gick, sprang han fram till mig, kramade om mig och gav mig en puss innan han gick iväg igen.

Halv tolv ligger Dotter fortfarande i pyjamas. Jag fick dra henne ur sängen för en timme sedan, hon sov fortfarande, trött efter våra sena kvällar tillsammans i veckan. Det är alldeles fantastiskt att i ett samtal knuffa på henne för att hon ska börja dra slutsatser av det hon vet. Hon är snabb, vet bara inte riktigt hur man gör, kanske en konsekvens av att ha en auktoritär pappa som alltid talat om hur det ska vara. Det är något som sakta måste förändras när hon nu fyllt tonår. Jag tänker på henne, på den där omedvetna kontakten som finns där fortfarande sedan hon helt nyfödd låg i mina armar första gången. Jag tror att den finns där för henne också. Ibland känns det som om hon är tvungen att komma nära, tonåringsintegriteten krackelerar och hon ger en snabb kram eller bara tar handen eller pussar.

Jag ser M framför mig, hennes glädje och intensitet, tänker hur fantastiskt det är att man till slut hittar någon som båte utmanar och fascinerar och som dessutom har samma inställning till livets omständigheter. Kärnfamilj är inte ett mål, individ, integritet och egen plats i livet är viktigare. Kärleken är enkel och vi tar vara på den.
Jag inser att just nu har jag det alldeles oförskämt bra. Det är inget jag förtjänar. Ingen förtjänar någonsin lycka. Det bara blir så ibland och i vetskapen om att inget är beständigt njuter jag helthjärtat. Just nu.

Relevans

Veckan är över, det går otroligt fort när man har så kul som jag. Dagarnas kamp om existens avlöses av existentiella diskussioner på kvällarna (fick jag till det). Dotter måste vara minst lika trött, hon jobbade med sin uppsats till efter tolv i går, då låg jag och läste senaste Harry Potter. Jag måste ju kolla själv om Dumbledore dör på sidan femhundranått.Kyckling är fortfarande bannlyst, fågelinfluensan är ännu inte helt avfärdad så jag lagar hamburgare på en deciliter av pappas öl, en hackad brödskiva, fransk senap och billig köttfärs från Hemköp. Till det blir det potatisklyftor, en sås på getost som legat i kylen i några månader (smakar mer) turkisk yoghurt salt och olivolja. Sweet chili sås bryter fint till den. Alla blir nöjda, glada och jättemätta. Lite senare myser jag till med Doobidoo.

Veckans lågvattenmärke - jag är en mobbare.

Veckans forskningsresultat - ar man en låg födelsevikt löper man högre risk för begå självmord senare i livet.
Forskningsresultaten på http://www.venganza.org/ särskilt deras forskning om den globala temperaturhöjningens förhållande till det minskande antalet pirater i världen ter sig mer och mer trovärdig.

Udda vetande

Som om inte ens jobb räckte till, har jag barnens projektveckor.

Jag förklarar för Son (elva) förhållandet mellan etik och moral och letar efter en enkel metafor för att få honom att förstå begreppet moral. Han skriver ett pjäsmanus som skall resultera i ett dillemma. Vi pratar om "svaga" scener, han får skriva om och skriva till.

Dotter gör en jämförelse mellan tre olika religioner, vi diskuterar Buddhismens påverkan på samhället i jämförelse med Hinduism och Judendom. Hon läser om staten Israels skapelse och funderar på om religionen styr eller inte. Intressant, kul att kunna använda allt värdelöst vetande samlat under 47 år. Intressant också att man inte har tagit med Islam, det är säkert noga genomtänkt.

Hon har dessutom prov i Franska i morgon och prov i Matte på fredag. Högstadiet är ingen lek, helt klart. Vi jobbar från fem till tio med avbrott för mat.

Ytterligare en bit kuriosa som berikar världen:
Trachtenburg family slideshow players. Letar upp gamla diabilder som de sätter ihop till ett bildspel och komponerar musik och text till. Wow!

Gourmetklubben

Underbar film om en barnläkare som bjuder sina vänner i Gourmetklubben på halsmandlar och upptäcker att de dessutom har en kraftigt afrodisiak(isk) effekt. Vad sägs Morra? :-) Han tjänade rätt bra på det. Finnar kan!

Den goda maten

Kostym från Günthers
Skjorta och slips från Shirt Factory
innanför, en något uppblåst kropp.







- Kom så köper vi extra kuponger och får oss något riktigt att dricka! - Två damer uppenbarligen trötta på att få alltför små skvättar i glasen snabbar upp stegen och siktar på kassan där man köper smakkuponger. Fler välsminkade ungdomligt klädda damer hänger också vid montern där Börje Salming med extra sliten uppsyn visar upp fler alkoholhaltiga produkter. Till slut tinar han av deras ogenerade beundran och visar sin extremt jämna tandrad i ett leende.

Trängseln är också stor vid montern där Maria Corrazza energiskt visar upp de italienska specialiteter hon importerar under sitt namn, förmodligen mest för att få växla något ord med celebriteten. Att svenskar skulle vara återhållsamma med att ta kontakt med kändisar gäller inte på en matmässa efter några smakprov innanför blusen. Herrarna i sällskapen tycks föredra Frithiofsson eller så hänger de helt enkelt i de montrar där man byggt upp en bar, och blir högljuddare och högljuddare, särskilt de yngre försäljartyperna med jeans och randiga kavajer. Till slut börjar det hela anta proprotionerna av en gigantisk förfest. Snacksen får man vid ost och korvdiskarna, drickan hos vin och spritleverantörerna.

De montrar där man får smaka på bröd och andra lokala icke-köttprodukter från olika landsdelar blir mer och mer övergivna, men man har trevligt ändå och förser sig med ekologisk porter från en man klädd i ett svampmönstrat förkläde, något som uppenbarligen skall puffa för hans svampkonserver.

Jag har slunkit in som "mi amore" till M som hjälper till i en Sardisk monter och har tid att gå runt medan hon tolkar. När jag kommer tillbaka efter att ha smakat på rökig Mackmyra (granrök och vanilj från ekfaten), Gotländsk rom kryddad med pistage och vaniljglögg, blir jag bjuden på Myrtenlikör, en kolsvart bitter vätska som doftar lite mandelaktigt, alla ler skakar hand och är uppenbarligen angelägna om att jag ska trivas. Jag svarar med de bredaste leenden jag har, det enda sätt jag kan kommunicera på, alla pratar italienska.

Dagen före var vi med samma sällskap som arrangerade midddag (6 rätters) för tänkbara importörer och blev trakterade med sardiska specialiteter såsom lagrad pecorino, vildsparris, kronärtskockor, inlagd ål och rökt multerom. Vidare en hemgjord pasta (direktörens mammas!) med olika såser, lamm, get, efterrätter, allt serverat med vin från sardinien, olika sorter från lättare till kraftigt, alla med den varma, fruktiga lite brända smak som jag uppskattar så. Vi åt i fyra timmar, jag i svart kostym, något för tajt för den typen av utsvävningar. Att äta fiberbröd till frukost och bulgur till lunch verkar inte hjälpa ett dugg...

Fram och bak

Förutom rätten att jobba hur mycket som helst så har jag ibland förmånen att sitta en hel dag och försöka gissa framtiden, också försöka hitta de besvärjelser som hjälper mig att påverka den. Det kan vara rätt uttröttande, men kul på riktigt.

Efter en sådan dag är det inte fel att jorda sig och tvättstugan är ett mycket bra ställe att göra det på. Jag gör en ny erfarenhet, det är bra att välja rätt kläder (på sig) när man tvättar, en tröja med vida ärmar har sina risker. Handtagen på den blåa IKEApåsen full med kläder räcker inte ovan ärmarna utan trasslar in sig i dem och lägger sig ovanpå den bara axeln i stället för tröjan. Sedan glider påsen sakta nerför armen och tar med sig skinnet på vägen ner. Jag låter den göra det, för envis för att lägga ner påsen och ta ett nytt tag.

Hmm, insåg just att tvättstugeteman börjar bli ett mönster. Jaja, uppenbarligen en av mitt livs höjdpunkter...

Intressant bit av värdelös information ur aftonbladet. Ur något som heter Columbiastudien, säkert seriös, väljer Aftonbaldet att publicera följande faktum:
54% av de tillfrågade (män) föredrar att dansa offentligt hellre än att utsätta sig för en rektal undersökning av läkare.

Bara för att förtydliga, det betyder att 46% av männen hellre vill ha ett finger i anus än att dansa offentligt??!!!

He, he, kom på att jag kanske är alldeles för oskyldig för denna världen...

Små händelser

Jag går förbi henne igen på centrum, hon tittar till och tittar bort. Hon ser ut som en tant, lite kutig om ryggen, gammal blick i ögonen, stående tillsammans med en gråhårig man. Jag undrar om hon minns, förmodligen inte.

Det var på Komfalägret. Jag gick i åttan och vi åkte till Norge, en massa 15-åringar inställda på att busa. En av de första gångerna jag var utan föräldrar, en av de första gångerna med tjejer som var i samma ålder, utan annan vuxen övervakning än prästen samt en "ungdomsledare". Hon var där. Då dryga huvudet längre än jag, i mina ögon fullt utvecklad, med något som väckte min uppmärksamhet, tror det var något med blicken.

Jag började hålla mig i närheten, våra blickar möttes då och då, jag var inte riktigt i stånd att hantera den här typen av situation. Mina erfarenheter inskränkte sig till att tråna efter tjejer i skolkorridorerna, att själv ta kontakt med någon som jag kände mig attraherad kom inte på fråga. Det var heller inte så att en liten smal räka som jag, som knappt hade kommit i målbrottet, inte var särskilt slängd i käften och oftast betraktades som plugghäst väckte särskilt mycket uppmärksamhet. Oftast var jag glad för det, den eventuella uppmärksamheten var inte alltid av det önskvärda slaget.

Det tog inte lång tid innan folk började märka vad som var på gång. Inga tonåringar är utrustade med särskilt mycket takt och finess, jag blev noggrant utfrågad och i det ögonblick som jag gav vika, smickrad av uppmärksamheten, blev min "kärlek" allmänt samtalsämne. Det hade jag väl kunnat stå ut med om inte jag hade råkat stå på fel ställe och höra hur hennes kompisar frågade, "men vad tycker du? Han gillar ju dig!"

"Nääää!" Svarade hon "Han är ju sååå fuuul!"

Jag stängde av, hörde inte mer. Resten av lägret var en pina, jag vågade knappt prata med någon. Det är efteråt rätt skrämmande att se hur den lilla händelsen styrde min självuppfattning i många år efter.

Tänker på Son som i mångt och mycket är samma hoppjerka som jag och i vissa fall lika försvarslös mot att människor i grund och botten inte alltid är snälla och undrar hur jag ska göra för att ge honom verktyg för att bearbeta sådana händelser så att de inte fastnar.

Frosseri

Ibland slår mina centraleuropeiska gener igenom. Jag försöker numera äta på ett sätt som inte i alltför hög grad orsakar att jag växer på bredden. Ingen helt lätt uppgift för en som älskar mat, alltid har kunnat äta allting och trots det sett utmärglad ut. Det är följaktligen en ständig kamp. Inte så att jag lider på något sätt. Har man matlagning som hobby, ligger det en glädje i att omvandla teorierna om GI och mycket fibrer i kosten till mat som man faktiskt kan njuta av. Jag har upptäckt bönor, bulgur och matvete. Lärt mig hur man kryddar mat på rätt sätt så att den smakar bra utan alltför mycket fett, hur man t o m kan använda fett som krydda. Jag äter numera betydligt mer grönsaker än jag någonsin gjort, även om de sällan är helt råa, men medvetenheten om vad jag kan och inte kan sätta i mig, den finns numera där hela tiden.

Nu i november är det som om kroppen drivs av någon uråldrig insikt om kommande kyla och svält, och därför indikerar ett behov av ett extra värmande lager. Jag känner ett ständigt sug efter matiga grytor, rotmos, knödlar, kokt surkål och all annan mat som riktigt tynger i magen. Just i dag kan jag bara inte bekämpa det. Jag går förbi köttdisken och ser den färska fläskläggen med sin härliga svål och plötsligt ligger den i korgen. Nu slits jag mellan förväntan och lätt ågren, medan drygt ett kilo fläsklägg kokar tillsammans med lök, morot, kryddpeppar och lagerblad i minst en och en halv timme. Ju längre, desto mjällare svål. Om allt går som planerat, kommer jag att äta större delen av den tillsammans med fransk senap och en och annan tugga rågbröd - Atkins någon?

Varje gång jag går in i mitt arbetsrum i vardande, drabbas jag av akut nedstämdhet. Det är så mycket som behöver städas ut, att jag går i baklås. Jag gör det enda möjliga. Går ut igen, och sätter mig vid datorn. Dagen gått i maklig takt, Dotter tränar, Son och jag går på jakt efter sen present för födelsedagsfestkompis i går. Vi cyklar. Det duggar lite, lagom så att man blir fuktig men inte blöt. När vi köpt presenten, inser jag att Sons gymnastikskor, de där han bor i, som ser ut som ett saneringsobjekt, nu har gett upp för gott, och vi går på höstskojakt. Son vill helst slippa, men börjar nu bli tillräckligt självmedveten för att vara rädd för att jag köper något som är fult, så han tvingas följa med. Det är ingen enkel uppgift, men till slut, i femte butiken, blir vi överens om pris/prestanda, eller så tröttnar han, men ser i alla fall nöjd ut.
Sedan följs söndagsrutinen, barnen packar det de vill ha med sig, Son vill över så fort som möjligt, en ny Gameboy väntar på honom. Dotter är lite mer tveksam, hon chattar med sina kompisar och har mycket svårare att göra det hos sin mamma.
Efteråt, ensam, tar jag ett varv i affären, förbereder lunch i morgon - bulgur, med oliver och pesto till kyckling - tänder ljus, kryper upp i soffan med te och pistagenötter och tittar på TV-huset.

träddragare

Jag blev inbjuden till en trädsågardag på mina föräldrars land i veckan. En stundvis helt absurd tillställning, vad gäller säkerhet. Min pappa står på en ranglig stege och sågar med motorsåg, min bror håller i stegen medan jag drar i ett rep fastbundet i trädet så att det skall falla åt rätt håll. Det går så där. På fyra träd lyckas vi böja en gran 90 grader, (den gick inte av) mosa två buskar och mörda all kvarvarande purjolök i grönsaksrabatten (den skulle varit kvar några veckor till). Son och hans kusin tyckte det var jättekul när jag drog i repet tills trädet föll rakt mot mig för att sedan skutta åt sidan i sista stund. Children - do not ever - ever - do this at home.

Det kommer förmodligen att ta tre naprapatbesök igen för att räta ut ryggen efter att ha släpat stockar och staplat dem mot en vägg i en timme.

M kommer om en halvtimme, jag har köpt en spansk Merlot, det ligger en stubbe oxfilé i kylen, det finns hopp om kvällen. Ska bara gå och duscha av mig sågspånen.

Shit pomfritt, medan jag skriver det här, ringer telefonen och det visar sig att Sons kalas som jag trodde var i morgon, är i dag och vi är dessutom sena. Ingen dusch, snabbt ombyte av mig och Son, sedan gå i rask takt för att Son glömt att ta med sig cykelbelysning. Flina upp sig mot festföremålets föräldrar, försäkra att det inte är några problem som helst att hämta vid åtta - gaahhh !!!

Gud bevare oss för hjälpsamma personer

Sådana som är fulla av goda tips som de inte kan hålla inne med och övertygade om sin förträfflighet eller bara på grund av någon barnslig önskan trycker dem på andra ända tills det börjar bli lite svårt, då de drar sig ur och lämnar en hängande med orden - nä men jag kan inte ta ansvar för det här, det får någon annan göra, jag försökte bara hjälpa till...

Jag med flera drabbades i dag, får anledning att fundera på ansvaret i att hjälpa. I mina ögon är det bättre att inte hjälpa alls än att erbjuda hjälp och dra sig ur mitt i språnget.

När jag går hem genom centrum hamnar jag bakom fyra karikatyrer av tonåringar. Jeans hängande nedanför baken, alla fyra drar med jämna mellanrum upp byxorna över färgglada kalsonger, drar ner collegetröjorna över glipan i ryggen. På huvudet har de randiga mössor, de lägger beslag på en stor del av centrum med sitt tjoande, inte riktigt så gamla att de blir hotfulla, men de gör sitt bästa.

Jag går bakom och flinar för mig själv, undrar om jag någon gång uppfattades på det viset, klädd i supertajta jeans från Indiana på Gamla Brogatan, broderade med en uppgående sol på bakfickorna, en t-shirt med hawaiimönster från Hollywood som smet åt runt överkroppen och långt ljust hår som ramlade ner i ögonen och som jag ibland fixade med mammas hårspray, något som jag hellre skulle dö än erkänna.

Fågelinfluensan har drabbat oss, särskilt på fredagarna. Dotter vägrar att äta kyckling, säger hon inte vill bli smittad och det spelar ingen roll att jag hävdar att man måste leva bland fåglar och äta deras bajs för att bli smittad, någon kyckling blir det inte. Affären känner säkert av det här också, de har sänkt priset på den grillade kycklingen med tio kronor. Jag köper en till mig själv, gör potatisklyftor och tar fram ett par kotletter ur frysen till barnen. Alla blir nöjda och glada. Vi sitter och fnissar åt Simpsons Haloweenspecial, nuförtiden mer och mer åt samma saker.

Väl hemma, byter jag om till mina Frank Dandy randiga långkalsonger med stor vitt "04" på baken och T-shirten med "Skanska IT Solutions - bärande IT-kompetens" som jag har kvar från tiden precis innan bubblan sprack, då orden IT och Solutions fortfarande var med på heta listan. Jag öppnar en öl, sjunker ner i soffan med en thriller av Ken Follett lånad på biblioteket och Doobidoo på TV:n och låter den underbart avslappnande menlösheten skölja över mig.

Och Benriach

Baksmälla II

Hmm, det verkar som att måndagens baksmälla är en förkylning som jag vägrar låtsas om. Tänk att vara så fokuserad så man lixom inte märker den - jag hade lite ont i halsen förra veckan, men det försvann ju och man kan ju bara inte vara sjuk en helg eller?

Ibland så har jag förmånen att få äta saker som jag aldrig skulle betala för - häromdagen åt jag kalvbräss, med surkål och fläsklägg garnerad med havskräftor. Kombinationen var - intressant. Undrar varför ordet pretto dyker upp så tydligt.

Tittar på Tina och dreglar över hennes lammstek, lite skillnad på de salviablad hon stoppar i den och de småttingar jag har på balkongen.

Dotter har ett sätt med ord som kan göra en mållös: "Pappa jag hittar inte min nyckel!"
"Det är lugnt, inte så att jag har tappat den, jag vet bara inte var den är". Ehh...

Baksmälla

I dag drabbas jag av baksmälla efter senaste veckors hyperaktivitet. Känner mig oerhört omotiverad och vill helst gå hem men tvingar mig kvar. Det är höstlov, jag lagar mat till Sons kompis, mig, Dotter samtidigt med lunch till Dotter och mig i morgon. Son går till juniorklubben om dagarna där han får mat. Sätter mig håglöst i soffan, inte riktigt beredd att släppa datorn, så jag försöker återerövra mina vid det här laget rätt så avdankade kunskaper i HTML och gör små subtila ändringar i layouten för att prova mig fram.

Minns Lissabon, en ustställning innanför det mest fantastiska växthus jag har sett "Estufa fria"

Höstnatt

På lördag blev det strövtåg på stan, vi skulle ta en koll på våra favorittillhåll på Hornsgatan och Götgatan. På första anhalten, Afro Art drabbades jag av total kärlek. En Kirgisisk tuftad ullmatta. Det fanns inget alternativ, den fick följa med hem, nu ligger den i vardagsrummet och gör mig hellycklig. Allt annat under den dagen var sekundärt, även om vi blev förstummade på Blås och Knåda och M hittade (äntligen) en perfekt temugg som hon kunde bli glad av på morgonen.


På kvällen var vi och hälsade på bekanta i stan. Vi hade så trevligt att vi missade sista tåget hem (numera går det sista tjugo i ett, helt ofattbart tidigt). I stället tog vi tunnelbanan till Hjulsta. Två rubios på en perrong som lika gärna kunde befunnit sig i Marrakesh. Det är verkligen att vara turist i sin egen stad.

Väl i Hjulsta tog vi en promenad på drygt en halvtimme förbi dödstysta hus och genom öde industriområden tills vi hittade en busshållplats för nattbussen. Bussen var knökfull och kördes av en lätt galen busschaufför som malde på i ett - om folk som sov, hur många gånger han hade kört sträckan i natt (åtta gånger, han rabblade alla hållplatserna utan att staka sig). Han ojade sig om att han var sen varje gång någon tryckte på Stanna, körde otillåtet fort och knyckigt, hade tävling med systerbussen ivrigt påhejad av dem som inte sov... Vi var hemma halv tre, extra skönt att kunna ställa tillbaka klockan under de omständigheterna.
Förresten har jag lärt mig en minnesramsa för att veta hur man ställer klockan: Vintertid - ställ tillbaka grillen - sommartid - ställ fram grillen. Kan inte bli fel eller hur;-)

På söndag tog jag en cykeltur, en av de sista i år antar jag och försökte fånga lite höst. De vackra färgerna är nästan borta nu, men det blev i alla fall en vy från en av mina cykelrutter.

Planlöst

Är lite lätt brännskadad i halsen av Lammvindaloon som jag åt till lunch tillsammans med en liten (men våghalsig) grupp. Det var lite av en utmaning, vi svettades, jag hade droppar i mitt korta hår, men vad gör man inte för att utmana omgivningen och för att nå någon form av lyckoberusning när kroppens egna endorfiner försöker häva smärtan i munnen. Det hindrar inte att jag häller upp en Benriach (numera rund och fin i smaken), andas in rökdoften som påminner om röken från rostade kastanjer i Lissabon, sätter mig i soffan och tar en klunk och ett djupt andetag.Snart ska jag ta tåget in och ta en öl på Mården (eller nåt annat ställe) skönt! Det är det eller sängen, just nu föredrar jag en bar, på något sätt känns det bättre att fylla sig än att sova bort tiden.

Var och såg Jim Jarmuschs senaste, med Bill Murray (namedroppingvarning) "Broken flowers" Den höll precis vad den lovade, en berättelse i maklig takt, bitvis absurd, alltid vacker och den utspelade sig både på duken och i mitt huvud - bättre kan det inte bli.

Tvättstugan som socialt experiment

Japp, det är (nästan) sanning. När min tvättmaskin som står på lilla toaletten började låta som ett skenande snälltåg, funderade jag på att skaffa en ny. Då kom jag på att jag faktiskt inte hade varit i en tvättstuga annat än på besök på 25 år och då bara sex sju gånger. Jag blev uppriktigt nyfiken på hur det skulle kännas att verkligen vara där "på riktigt". Jag köpte en blå påse på IKEA, drog ihop en kasse som innehöll plastboxar med kulörtvättmedel, vittvättmedel, sköljmedel och fläckborttagare. Väl utrustad gick jag ner för att boka min första tvättid på 25 år. Det var spännande, lära sig tvättmaskinerna för första gången, hänga i torkrummet med den gigantiska byggtorken och fläkten på väggen, jag var stolt över att vara en riktig hyresgäst.

Det var en hel del spännande saker som hände också, jag träffade Conny som gömde spritflaskan bland tvätten och som en gång i förtroende sa till mig med armen runt mina axlar att han aldrig skulle släppa ner "sin kvinna" till tvättstugan - det var så mycket knäppskallar som gick där. Jag fick uppleva den rättmättiga vreden över att folk inte håller sina tvättider och den förorättade ilskan fäst på papper hos en som drog över tvättiden och vars tvätt jag lyfte ut ur maskinen och ställde utanför.

Nu tre år senare har spänningen avtagit. Jag slarvar med tiderna och försöker köra den trasiga tvättmaskinen som nu låter som om X2000 passerade i lilla toan även med dörren stängd. När jag väl lyckas boka tid, är det mer som ett maratonlopp, åtta fulla tvättmaskiner på en kväll är ingen barnlek, för att inte tala om att tvätten ska vikas! Jag för en ojämn kamp med Dotter, det är hennes jobb säger jag (sonen tömmer diskmaskinen). "Okej" säger hon med sin mest medgörliga röst - vem tror att hon gör det? Hon har hittat det exakta tonläget som väcker mitt hopp när hon säger - ojdå jag glömde visst, men jag fixar det nu - till nästa dag - och nästa. När jag till slut tappar tålamodet och trycker hennes näsa i tvätten, får jag den där förorättade tonen - men JAaaaa! SKRIK!!! inte - en perfekt härmning av mig som brukar variera tonläget på samma sätt när jag vill ha absolut uppmärksamhet.

De två sista maskinerna rullar på nu, i torkrummet hänger hundratals kalsonger och strumpor... om ni har missat "Extras" har ni missat nått förresten. Ricky Gervais är en favorit! "Fudding myself senseless"

Förändring

Aahh, jag har sett det förr, den kosmiske trädgårdsmästaren slår till med en köldknäpp först för att göra träden lite vimmelkantiga och få dem att lossa på stjälkarna. Sedan följer hon upp med vind och vatten.
Plötsligt är alla löven borta från träden, jag hinner inte plåta de där vackra höstbilderna som jag såg i söndags och det är en lika stor överraskning varje år. Kanske hinner jag vada genom torra löv som rasslar så där skönt som jag älskade när jag var fem. Plötsligt är löven härnere i stället för däruppe (eller därnere i stället för häruppe om man bor som jag) och det är berett för vinter.
På spisen står riktig höstmat. Den lätt unkna doften av pumpa blandas med olivolja, vitlök och färsk oregano, plockad från balkongen.

Pumpasoppa från Ecuador är det som får mig ner på jorden i kväll. Ibland undrar jag vad det är som får mig att svara ja, när folk frågar om jag är beredd att gå vidare med en uppgift som är nästan omöjlig och som jag just nu undrar om jag överhuvud taget har fallenhet för. Det har varit mycket motgångar och få uppskattande ord på sistone, just i dag kände jag att det nöter på självförtroendet och jag måste fundera på om det är värt det (jag vet redan nu vad jag vill att svaret ska bli). Mat är bra. Mat är omedelbart resultat och garanterad tillfredsställelse. Skönt.
Medan soppan blir färdig, sitter jag i soffan med knädatorn i knät och TV i bakgrunden. Inser att kulturprogrammen håller på att få samma utbredning som matprogrammen. Tvåan visar kulturnyheterna, sedan Babel direkt följt av Format och i morgon kommer Kobra. Det funkar bättre som bakgrund än dokusåpor. Just nu ser jag en oriental (Kei Takemura) testa Heisenbergs osäkerhetsekvation genom att kasta sig mot en glasruta. Teoretiskt sett skall hon kunna passera genom den eftersom materia till största delen består av tomrum, även om sannolikheten är minimal. Det gick inte den här gången (heller).

Nu soppa, med olivolja ringlad över och Pyramidbageriets Speltbröd medan jag tittar på Kommissionen

En helg

Natten mellan fredag och lördag, sov jag tio timmar i sträck, utan att vakna en enda gång. Jag kan faktiskt inte minnas en enda sådan natt på tre år. Om det var det lilla glaset Benriach som gjorde det, så kommer jag garanterat se till att det alltid finns en flaska hemma oavsett kostnad.

Eftersom Dotter blir/blev 13 på söndagen och det skulle vara kalas, var jag tvungen att ta itu med städning, något som för mig är en oerhört traumatisk upplevelse. Jag har uppenbarligen inte kommit så långt i livet att jag anser städning kontemplativ, det blir mest ett ständigt undvikande, vilket självklart resulterar i att mycket lite blir gjort, vilket bidrar till traumat.

Jag blev i alla fall klar, till söndag förmiddag, och kunde tillsammans med dotter sätta igång med hennes önskade pannkakstårta. Jag skulle få göra pannkakorna, hon fyllningen (som bestod av lime/jordgubbskesella). Det blev en ganska häftig tårta med lager av kesella, en röra av frusna fordgubbar och jordgubbsmarmelad sammanhållet med mjuk maräng på kanterna som jag brände brunflammig med min blåslampa till barnens stora förtjusning.

Efter firandet där jag ledde allsången och sjöng jättehögt, bara för glädjen att se Dotters min (piiiiiiiinnnnnnssssaaammmm) gick barnen till mamma och jag sitter kvar här i den rena men tomma och tysta lägenheten och borde egentligen njuta...

Kontrollen blinkar blå...

...en signal för det säkra.
Kontrollen blinkar blå,
då är allt som det ska.

Busschauffören har tagit sin lagstadgade paus och lämnat radion på i bussen. Klockan sex en fredsagkväll är jag nästintill ensam, små minnesfragment börjar dyka upp.

Adolphson och Falk var Kjell Alinges favoriter i Eldorado. Programmet gick på åttitalet och jag minns att jag fortfarande bodde hemma, låg i sängen med en lång kabel till mina hörlurar och lyssnade på nätterna i min gamla radio. En gång vaknade jag alldeles svettig, jag drömdde om att någon ströp mig och blev ännu svettigare när jag insåg att jag var vaken och känslan var kvar - sladden hade trasslat sig runt halsen.

Det har varit en bra vecka, den har varit kaotisk och tidvis jobbig, men jag ser ett resultat, jag har rört mig framåt. Trots tröttheten är jag tillfredsställd.

Son sover över hos kompis, så det är bara jag och Dotter hemma. Hon vill ha vårrullar till fredagsmys, så jag tar rundan på centrum, först systemet där jag köper en Jämtlandsbryggeriets Pilgrim och en Samuel Adams Boston Lager.

Som vanligt accepteras inte Samuel Adams av den datoriserade kassan och jag frågar kassörskan när hon ska ge upp och börja ge bort den. Hon fnittrar, så förmodligen är det rätt approach bland alla hårdsminkade masspiercade, långhåriga, rynkigt slitna, nervöst stressade (inte ännu heltids) deltagare i det ständigt pågående cocktailpartyt som nu i hösttider förmodligen flyttar runt i sådana lägenheter som min har varit.

Går vidare till stora butiken och och hittar ett paket vårrullar med kycklingfyllning som jag bestämmer mig för. Köper också en grillad kyckling, en ständig ingrediens i det vanliga fredagsmyset (bra att kunna använda som lördag- och söndaglunch också, det blir alltid något över). Går till kassan, väljer en där jag ser att en av de snabbare kassörskorna sitter.

Det står tre personer framför mig, snart märker jag att den förste mannen som ser ut att bara ha betalningen kvar talar oavbrutet. Det handlar om att han har svårigheter att använda det nya betalsystem man har installerat i veckan, ett där man får dra kortet själv och slå sin PIN kod. Det är inget konstigt, fungerar precis som alla andra inte ovanliga system i affärerna, men det är en förändring just här.

Han måste bekräfta varje enskilt moment med kassörskan två gånger. Han frågar om han ska dra kortet nu? Trycka koden nu? Vad ska man göra efter att ha tryckt koden? Jaha trycka på den gröna knappen - nu? Det känns som om jag hamnat i skymningslandet igen och jag kan inte låta bli att sucka - inte för att det tar tid utan för att jag har svårt att tåla den passiva motvilligheten - han gör det oerhört mycket svårare än det behöver vara.

Äntligen är han klar och avslutar med: "Det här var väldigt många moment, det är väl inte så bra" med en intensiv blick på kassörskan. Jag suckar igen och bestämmer mig för att berömma systemet när jag kommer fram själv. Det är något som ska komma att ta tid - nästa person väljer betalning med medlemskort men har inte tillräckligt med pengar på kontot han tycks dessutom ha vetat det innan - nu börjar det bli riktig roligt när man ska backa betalningen, byta kort, försöka igen...

Kvinnan före mig är lika osäker som den förste mannen och ska dessutom ha mer pengar än det inslagna beloppet. Hon tar sig god tid att fundera på om hon ska ha 300 utöver beloppet eller tillbaka på 300, hon talar också högt om att hon nog inte har så mycket pengar och beslutar sig slutligen för att ha tillbaka på 300. Sedan står hon kvar, letar efter plånboken, försöker hantera pengar och kort vilket verkar vara en alltför komplicerad uppgift så här på fredagen.

Kassörskan hinner slå in mina varor, de har farit förbi och lagt sig i slutet av bandet. Kvinnan står fortfarande kvar. Till slut tittar kassörskan på mig och säger beloppet. Jag svarar med ett leende "Inga problem, så fort jag får komma fram" och viftar med kortet, varpå kvinnan känner sig personligen träffad (oopss) och muttrar något om att "ojojoj vad det var bråttom".

Jag drar kortet, slår koden, trycker på ok och säger "jag tycker det här nya systemet fungerar jättebra" vilket får kvinnan i kassan att spricka upp i världens bredaste leende, i det ögonblicket så har vi total ömsesidig förståelse.

Skymningsland

I dag har jag varit på besök i skymningslandet igen, där verkligheten är obegriplig och hotfull, där oförmågan att se sig själv skapar mörka skuggor och en värld befolkad av motståndare, i bästa fall människor som inte förstår.

Jag har själv varit där, oförmögen att kommunicera rätt, med krav som jag inte begrep och som jag inte kunde acceptera och det gör ont att se en annan människa i samma situation. Tyvärr är jag en av motståndarna och jag kan inte kliva undan. Trots att jag har hjälp och stöd, är det här otroligt energikrävande, jag är helt tömd när jag kommer hem.

I stället för att jobba, Jag tittar på Packat och klart och sedan Kobra. Det känns på något sätt tröstande att det finns idéer och engagemang som förmår skapa ställen som Auroville - eller att allvarligt jobba på idén att sätta en röd stuga på månen.

För att ytterligare vinna stabilitet, sätter jag i mig en burk sardinpastej inköpt i Lissabon.

Gör lite nytta och läser Sons novell han skriver på i Svenskan - elva tättskrivna sidor om drakar demoner och hjältar. "Bästa sättet att döda en ängel är att ta hjälp av alla som var med i första världskriget - sa döden."

Den absolut sämsta raden

Den absolut sämsta raden på flygplanet måste vara rad 20. Där möts matvagnarna efter att ha gått från var sin ände av planet drygt en timme efter start, totalt blockerande gångarna. Vi kommer dessutom inte åt toaletten förrän efter en timme eftersom vagnarna är exakt så breda som gången och hindrar all passage.

När vagnarna är framme är alla smörgåsarna slut, det enda som är kvar är små Snickers. Stewarden har i alla fall vett att drabbas av dåligt samvete och vi får varsin Snickers gratis. Efteråt kastar vi oss till toaletten och hinner precis tillbaka innan parfymvagnen sätter igång.

Det är helt ok, jag påminner mig om att resan dit och tillbaka kostar mindre än vad det kostar att köra till Göteborg.

Vi landar på Madrids flygplats med en duns. Hungriga letar vi rätt på ett ställe som serverar smörgåsar med skinka, serranoskinka. Vi köper två var och njuter av den söt/saltiga smaken på vägen till nästa gate.

I kön till Lissabonplanet står en ung kille i keps, jeans med bak som slutar vid knäna och läser "Vår man i Havanna". Väl på planet sätter han sig i sätet framför, bredvid en extremt trendigt klädd Portugis och inleder inom kort en konversation på bräkig amerikansk engelska. Han skrattar ofta - huh huh höhöhöhööö - och berättar om sin reslust, flygplatser han har besökt och om sin flickvän som inte delade reslusten och därför nu är en ex-flickvän. Skrattet förföljer oss hela vägen till Lissabon. Portugisen upprätthåller samtalet och båda verkar få något ut av det.

Hemma har det lokala haket monterat ner uteverandan under dagen. Rökarna står nu utanför dörren och beter sig som i rökrutan på skolgården.

Nu firar vi Ramadan

En något förvånande skylt utanför en av de svenskare institutionerna, jag är inte riktigt säker på om jag ska skratta högt åt att affärskedjan efter så många år har upptäckt att man kan slå mynt av det faktum att det lever människor av olika religioner i detta land, eller om jag ändå ska se något positivt i det. Nöjer mig med att flina brett hela vägen hem, man ska inte förakta de glädjeämnen som ges.
Första dagen på jobbet känns det som om semestern aldrig fanns, men värmen sitter kvar i kroppen trots allt och ljuset. Hoppas det räcker fram till jul.

Virvlar

Solen lyser vackert på höstfärgerna och jag blir alldeles blöt om fötterna där jag går över ängen med Son som ska vara med på en scouttillställning. (Alla mina engelska kollegor tycker att det är fusk, när man i svenska språket slår ihop ett eller flera ord och på så sätt får ett nytt.)

Vi gick upp kvart i sju på en söndag(!) tog pendeln klockan åtta och hade lyckats blöta ner fötterna tio minuter senare. Åker hem igen efter att ha vinkat hejdå, får vänta nästan en halvtimme på stationen. Ett ögonblick av lugn och ro, jag sitter och läser en bok, njuter av att tiden just då går väldigt långsamt.

Nästa åtagande är Dotter som ska träna i Karlberg, men det är inte förrän mitt på dagen. När jag nu kommer hem, sover hon fortfarande, det är bra. Det blir svårare och svårare att ha egen tid, när hon börjar lägga sig nästan lika sent som jag, ibland vill jag gå och lägga mig före, men kan liksom inte riktigt släppa taget, hon är ju fortfarande bara tolv (i två veckor till).

I går klockan sex sa jag adjö till den sista deltagaren i den tillställning som var kulmen på de sista veckornas hektiska jobb. Kom hem därifrån så spänd att jag hoppade högt när M skulle ta i mig. Dock är jag är nu officiellt på semester. Efter att ha lämnat barnen i kväll, ska jag packa och åka okristligt tidigt måndag morgon. Det gör inget, det är 24 grader i Lissabon.

Spätzle...

...kokt sötsyrlig kål och fläskstek fick jag för mig att göra. Inte utan att jag undrar över mig själv när jag efter en lång fullständigt uttömmande dag finner mig stå och gröpa ur deg med tesked och klicka ner den i en kastrull med kokande vatten, för att sedan hålsleva upp den och steka den, samtidigt som Barnen stryker runt och ser lagom misstänksamma ut. - Pasta!!??? Det ser inte ut som pasta - Blää! Till slut visar det sig att de gillar spätzlen, kålen tvingar jag i dem åtminstone en sked av under vilda (roliga) diskussioner, men den visste jag ju att den var för mig själv.

Underbart gott var det i alla fall och jag känner att jag har åstadkommit något handfast till skillnad från jobbet just nu. Den stora urladdningen är torsdag fredag lördag och sedan semester. Det är bara att bita ihop.

D om D(b)

Skulle sätta mig ner och skriva ner en liten dagbok, men råkade öppna jobbmail i stället, plötsligt hade en timme gått. I alla fall, så här hade jag tänkt att den skulle börja:

Mandarin, två kiwi, cirka 2 dl jordgubbar (frusna), en grön chili, en halv rödlök, saften av en lime, salt, peppar och en matsked olivolja hackas och rörs ihop. Jag blandar fruktsalsan med en burk svarta bönor för att få den ordentligt matig. Äter den till resterna av en grillad kyckling, den räcker till i morgon också.

Gör ett experiment och förväller blomkål för att sedan frysa den. Jag tycker om blomkål, även om det är en grönsak som - när den äts - allvarligt bidrar till växthuseffekten.

Jag är trött, närmast utmattad. Visade i dag att jag trots allt har koll på min verksamhet och det på ett direkt inspirerande sätt. Det är bra, jag gillar att inspirera. Det är lite skrämmande, jag stack ut nacken, å andra sidan är det en kroppsdel som brukar sticka ut, en och annan smäll får man bjuda på.

Nu en dusch och sedan till M för att hämta andan.

Svampfot(on)