Kronprinsessan

Jag har läst Kronprinsessan, på något sätt har jag föreställt mig henne - tuffare och mer omedelbar - inte den där dröjande framtoningen som Alexandra Rapaport har. Tror jag håller mig till Commander in chief.

Hurra!

En ung kvinna sitter hos frisören, och ger anvisningar för klippning. Först tror jag att det är till den som klipper hennes lilla dotter, men sedan inser jag att det även är till den kvinna som klipper hennes man. Frisörskan vänder sig till henne för att bestämma längden på hans hår och den stil han skall ha. Mannen sitter där utan att kommentera. När dottern är klar, tar hon med sig henne och lämnar maken att betala.
Son som inte har klippt sig på minst ett halvår och ser ut som en hövolme i huvudet får förstklassig behandling. Frisören är manlig, ser hyfsat cool ut och lägger ner ett bra jobb och de två diskuterar allvarligt längden och hur det skall göras.

En äldre tant knackar mig på axeln när jag står i kassakön med Madonna i hörlurarna. "Lyssnar du på matchen?"

"Vi" är enormt engagerade och senare förstår jag att "vi" är jättelyckliga, det är ju skönt att det är så många människor kan glädjas åt så lite. Synd bara om dom stackars Finnarna, som blev så besvikna över silvermedaljen att de avblåste festen och gick hem. Själv är jag jättelycklig över att man nu äntligen slipper skifta kanaler för att undvika all glädje - en riktig spoil sport - det är jag.

Åskväder

På TV4 visar de Dianas älskare under hypnos, där vadhannuheter James Hewitt blir hypnotiserad(!!) för att vi ska få höra sanningen (!!) . Snask förklätt till pseudovetenskap. På TV3 visar de "Vad stjärnorna äter" underförstått att vi kan bli lika snygga(?) om vi äter samma sak som dem. Jag får riktigt dåliga vibbar, så jag väljer "Sofis mode" på kanal 5.

På Jobbet har jag fört diskussioner som får mig att allvarligt överväga att gå med i Elitlistan, alternativt fundera på om personer jag snackar med redan finns där. Och jag låter mig dras ner till den nivån, det är alltför lätt när jag är på dåligt humör. Det skär sig på andra fronter också, faktiskt utan att jag hinner reagera. TonårsDotter undrar vad som är problemet när jag för femte gången ber henne att komma och äta nu med kraftigt höjd röst, så jag talar om för henne exakt vad jag anser är problemet. I många ord. Det resulterar i iskall tystnad.

Till slut går jag och tar en promenad i en timme, vrider och vänder på allt och tror i alla fall att jag vet vad jag ska göra. Det dåliga humöret och ilskan försvinner dock inte. Jag går förbi Affären i backen och köper en grekisk konserv innehållande bläckfisk med tomatsås som jag tröstäter på medan jag kollar in mode enligt sofi och senare Antikrundan innan jag faller till förga för filmstjärnorna. Tror inte att jag ska utsätta någon mer för mig i dag.

Ända tills de bevisat motsatsen

Som en löpeld sprider sig diskussionen om Elit, den absoluta intelligentians mailinglista. Själv blir jag lite förvirrad. I mina ögon är det inte så intelligent att ens på lek ägna sig åt att se ner på andra. Jag vet av egen erfarenhet att det som börjar på skämt alltför ofta slutar som vedertagen sanning. Det är inte heller så intelligent att ägna sig åt att försöka se ner på dem som betalar för ens utkomst, detta tycks ju vara människor som på ett eller annat sätt försörjer sig på att sälja sina alster. Att ens överväga att ta den för tillfället skallige, som vanligt mustaschprydde, numera äldre herre som har levt på samma melodislinga nu snart i 16 år på allvar är direkt intelligensbefriat. Då är frågan - vad är det som är så upprörande i något som för mig mest liknar dumskallarnas sammansvärjning?

Själv har jag efter moget övervägande valt att försöka tro alla om gott från början. Det är en värld jag trivs i och jag blir själv förvånad över hur väl det fungerar. Det kanske också är dumt, men det står alla fritt att bevisa motsatsen, Jag kan ta det.

7 par

På väg från tvättstugan snubblar jag över 7(!) par skor i hallen. Problemeet är att jag inte har någon att gnälla över, jag är värst med tre par. Barnen har varsina två. Sjukt (ovanligt? - nää) mycket att göra på jobbet, men är vid gott mod. Bättre än på länge.

Japp...

...så var det dags, efter veckornas kaos. Vad konstigt det är att mitt på dagen bara packa ihop och inse att det som är gjort inte längre kan göras bättre, samtidigt som man febrilt försöker skaka fram någon sorts social förmåga och börja umgås med andra mer festinriktade kollegor.
Fantastiskt nog bjuder Air France på både mat och vin, vissa är så vana vid att betala att de måste trugas av flygvärdinnorna. "No wine?'' (Fransk brytning.) Europa är täckt av moln, men strax innan mellanlandningen i Paris splittras de och jag får åtminstone en glimt av Paris förorter innan vi tar mark på Charles de Gaulle.
Den här gången ingen Alan Parson déja vu, vi åker till de nya terminalerna vilka för övrigt är mycket vackra, men också mycket opraktiska.

Vi hinner gå på en fransk uppfattning om engelsk pub, man får inte beställa vid bardisken utan vid bordet och kyparen ser klart ogillande ut för att sällskapet beställer separat. Ölen är dyrare än i Sverige, däremot är vinet billigt.

På flyget till Lissabon surrar planet av prat. Vi från Sverige har fångat upp cirka 30 fransmän från företaget och alla konverserar. Det känns skönt att lyssna på och det känns skönt att inte delta. Sitter bredvid ett franskt par som uppenbart ska fira långhelg i Lissabon och kan ägna mig åt att betrakta. Läser lite i "Doften i en Wartburg", mest för att jag vet vad en Wartburg är.

Tre dagar senare med pressat schema, middagar och att behöva åtminstone hälsa på hälften av de 300 deltagarna gör att "översocialiserad" känns som ett passande ord i sammanhanget. Även om det blev en del roliga upplevelser är det otroligt skönt att sluta ögonen i flygplansstolen på första sträckan hem, den till Paris.

Lissabon bjöd (åtminstone ibland) på vårsol och 16 grader. Gräsmattorna är försommargröna med blommande klöver och gula fläckar av maskrosor. Det kommer att bli svårt att komma tillbaka till snön och kylan.

Vi landar vid fel terminal på Charles de Gaulle och får en uppfattning om flygplatsens storlek, när vi halvspringer genom terminalerna från F till D. Kommer fram i sista sekunden, tappar två personer som hunnit vilse i rusningen och får vänta 4 timmar till för att komma hem. Vi andra är hemma halv sju, sex timmar från start.

Saturday Night Fever

Barnen har hyrt video, bestämt mat, som jag håller på att fixa nu medan jag slörpar på en cajun martini: Pepparvodka, Noilly Prat och en grön Jalapeño. Den slår en drajja med hästlängder.

Jag är på väg till disputationskalas, och slås plötsligt av att jag faktiskt inte längre behöver ha dåligt samvete för att jag lämnar barnen ensamma. En trettonåring och en elvaochetthalvtåring borde ju kunna klara sig själv utan problem.

Visserligen påstår Dotter att jag är en Dålig Pappa, men det är för att jag inte ville att hon skulle dra bak stolen i bilen och krossa Sons knän. Jag passar på att gadda ihop mig med Son och vi hävdar att hon är en Dålig Syster, vilket belönas med ett ondsint blängande.

De har valt skaldjur med pasta, så jag köpte musslor, tigerräkor och vattenkastanjer och gör ett mellanting mellan intalienskt och asiatiskt. Vitt vin och ingefära - intressant kombination - det blev mycket bra.

Har blå sammetskavaj, ljusblå skjorta med bruna smala ränder och bruba fiskbensmönstrade byxor. Till det en smal paisleymönstrad slips som tar upp alla färgerna.

Kommentar

Lottens barn drabbades av något som för mig är lite av en mardröm. Här är mina tankar runt det.

1 bakom varje barn står (minst) en förälder. Jag är övertygad om att mycket av barnens beteende formas av föräldrars engagemang eller brist på den.

2 Många föräldrar lurar sig själva att tro att skolan har ett ansvar att fostra våra barn. Enligt min erfarenhet har skolan inte förmåga (eller ens befogenhet) att fostra våra barn, jag tror att det är och kommer alltid att vara föräldrars åtagande. I dag har skolan knappt resurser att utbilda barnen, de har fullt upp att ägna sig åt att hantera dem som "syns" på lektionerna.

3 Det stora hos människor är att de inte föds färdigprogrammerade, det är vår förmåga att lära oss av erfarenheten och förmedla erfarenheterna till nästa generation som har gjort oss till det vi är och byggt de samhällen som vi har. Dock har vi inte förmåga att fostra oss själva och vi har heller inte de inbyggda reflexer som formar beteendet som andra djur har.

Sen kan man lägga ihop 1+2+3 och se att när föräldrar inte ger sina barn referensramar som fungerar och skolan inte fixar det, så kommer inte barnen att klara det på egen hand utan vi får typ "lord of the flies" situationer. Förvånande? Nää. Tragiskt? Jaa. Tyvärr så är det bara jag som förälder till mitt barn som kan skapa en förändring och jag personligen känner att det är ok att jobba med skolan, men att ge mig in i att snacka med andra föräldrar och få dem att förstå - där är den riktiga svårigheten.

Andas in...

På vägen till Sons scouter, ser jag tre harar i snön. Helt obekymrade om mig som går förbi på någon meters avstånd skuttar de runt en buske och försöker förmodligen få ut det mesta möjliga av barken och kvistarna för att överleva vintern.

Trots att vi bor ihop en vecka, pratar Son och jag inte så ofta, annat än i form av imperativ, så i stället för bilen tar jag en promenad och vi går hem tillsammans. Han pratar och pratar och pratar, det kan knappast sägas vara en dialog, men han blir så ofta överkörd, att jag låter honom hållas. Rätt vad det är kommer det fram små guldkorn om hur han känner sig och vad han beundrar.

Vi kommer också fram till att han har glömt sin läxa, ett sammandrag av en artikel till svenskan och en artikel översatt till engelska, men han är vid gott mod och fixar det, klar halv tio då han och syrran mördar varann under höga skrik och skratt när hon ska hjälpa honom att maila jobbet till skolan. Jag går in som en furie och ryter och ryar, vilket får dom att gå ihop mot mig och attackera - en biter i benen och en i axeln. Till slut har dom klätt av sig, borstat tänderna och ligger i sängarna. Jag kan äntligen sjunka ihop i soffan.

Dagen var annars i form av en inandning halv åtta och en utandning halv sex.


Förresten en rätt som barnen älskar är rispasta - alltså pasta i form av riskorn - med spenat och gravad lax:

Fräs upp finhackad spenat i olivolja och vitlök, salta, peppra, häll på lite vitt vin (som man förstås har i tetra för matlagning). Blanda med den kokta rispastan, häll på extra olivolja och servera den gravade laxen till. Laxen givetvis för halva priset, 20 kr för 200 gram.

Ur garderoben

Jag kan lika gärna outa helt nu... Lagade en variant av Flygande Jakob, med Keso i stället för grädde och Sweet Chili sås i stället för vanlig. Den grillade kycklingen var från i går, 10 spänn billigare, baconet gick ut i dag - halva priset, jordnötterna är ur enkilospåsen för 24.90, mer tillfredsställande än så kan det inte bli.

Efter maten tog jag en promenad på en timme, lät tankarna vandra fritt runt jobbet, en sällsynt förmån, att få göra det som egentligen är mitt jobb, tänka framåt. Är inte säker på hur det gick, men det var en skön promenad i ett glittrande mörker.

Till sist ett prov på Sons Haiku, de läser om poesi på svenskalektionerna:

Gräset växer högt
Köttbullarna faller ner
på picknicktallrik

Utmaningen

Ok, jag har fått en utmaning, men den tar slut här. Inte för att jag har något principiellt emot att sprida utmaningar, mer för att alla de jag läser har svarat på någon form av utmaning och jag vill inte vara tjatig.

Här är alltså fem pinsamma fakta om mig. Håll till godo, särskilt Villervalla:

Jag kan inte stå emot tester på nätet.
Jag är 36% homosexuell, min hundpersonlighet är cockerspaniel privat och terrier på jobbet. Jag har gjort puritytestet, men minns tyvärr inte längre hur kinky jag var (förmodligen inte särskilt).

Jag är extraprisberoende. Jag åker/cyklar/promenerar gärna flera kilometer extra, bara för att jag har fått ett reklamblad med extrapris. Jag har två frysar knökfulla med billigt kött, billiga falukorvar, Julskinkor för halva priset (som jag gör sallad på till sommaren), det senaste fyndet är 1,4 kilo leverpastej för 25 kronor.

Som ett tillägg till ovanstående, anser jag att det är avkopplande att ströva runt i mataffärer, jag har ännu inte träffat någon som inte blir otålig i mitt sällskap när det gäller att handla mat. Jag vet dessutom exakt vad olika varor kostar i olika butiker.

Jag är barnsligt förtjust i Fantasylitteratur (lite pinsamt när den står på "litteratur för unga vuxna" hyllan i biblioteket). Jag skrattar högt åt Terry Pratchett, jag får tårar i ögonen av Robin Hobb, jag slukar Robert Jordan, David Eddings och jag kan lugnt lägga allt åt sidan, som förförra helgen och vräka i mig tvåtusen sidor på några dagar.

Jag är patologiskt oförmögen att hålla rent omkring mig. Jag kan ibland se mig själv utifrån när jag släpper en påse på golvet eller kastar kläder i soffan och undra, "men varför?" Sedan låter jag bara sakerna ligga. Der här skapar rent traumatiska situationer när jag väl blrjar plocka undan, det är oerhört energitömmande. Underligt nog, är jag noggrannare att plocka undan efter mig hos andra (bäst att tillägga).