Utrensning

"Du har verkligen lite tandsten" säger tandhygienisten. Äntligen, efter 28 år av blödande tandkött, timmars misshandel med vassa verktyg, och ständiga kränkningar av diverse hygienister har jag lärt mig att borsta tänderna rätt. Education by pain, kom inte och säg att det inte fungerar. Motvilligt informerar hon mig att hon kommer att korta tiden för behandling från 50 till 30 minuter nästa gång. Hon antyder till och med att det förmodligen kommer att räcka med en gång om året hädanefter. Woohoo.

En annan form av rensning handlar om vad som händer i magen när man äter mycket svamp. Svamp är svårsmält och magen gör verkligen allt för att rensa ut den. Nog med detaljer.

Trött på höstlik mat med svamp, rötter och grytkött, tar jag mangon och limen som legat sen i söndags, köper röd spansk peppar, färsk koriander, cannelinibönor och gör en sallad som jag blandar med färska räkor. Riktigt bra blir det.

Värdelöst vetande - att ge någon korgen - kommer sannolikt ända frpn medeltiden när adelskvinnor hissade upp sina friare till kammaren med hjälp av en korg. Om friaren inte var så önskvärd fick korgen hänga på halva vägen under en (ospecificerad) tid. Var det en särskilt oönskad friare fick korgen också en väldigt skör botten som lossnade omsider med otäcka konsekvenser som följd. Sedermera mildrades seden, det räckte med att en oönskad friare fick sig tillsänd en korg utan botten.

Livskvalitet

Det är att på vägen hem från jobbet kliva av cykeln för en liten skogspromenad och plocka tillräckligt med svamp för ett skrovmål. Jag fräser upp den i smör tillsammans med lite lök, knäcker två ägg i och rör till en krämig massa. Det ser ut som något hunden fått ur sig i sina sämsta stunder, men det är gott som attan, gärna tillsammans med grovt bröd. När jag var barn var detta ett sällsynt nöje, ägg var dyrt (när det fanns) och svamp fick man vara morgonpigg för att få. Vissa somrar fick jag bo på landet där värden hade egna höns och jag fick ströva i skogen på egen hand och leta små sammetssoppar som mormor gjorde i ordning.

Eftersom jag numera bytt videon mot ett TV-kort i datorn, behövdes det mer diskutrymme. Det ger också tillfälle att börja sortera och ordna. Just nu håller jag på att kopiera alla bilder jag har spridda till ett och samma ställe. Tittar på Reykjavik, Köpenhamn, Lissabon, Prag - Vill snart igen.

Min kanon?

Personen på bilden har ingenting med någonting att göra, men kolla mustaschen!

Jag gillar Liza Marklund. Hon är en av inte alltför många svenska författare som förmår att hålla en hög hastighet i sina romaner. "Nobelfesten" tar bara ett par timmar att läsa, det enda jag hakar upp mig på är relationen i boken som är lite för Hanne-Vibeke-Holstsk.
Lämnar tillbaka boken, hittar Åsa Nilsonnes "Smärtbäraren" och inser efter de första sidorna att jag har snubblat på något som kan bli magiskt. Blir så nyfiken att jag bestämmer mig att ta bussen till jobbet och inte bilen så att jag kan läsa en halvtimme. När jag väl ska iväg efter att barnen är utfordrade och igång med förberedelserna till skolan, är det bara några minuter till bussen. Jag grabbbar en bok och rusar iväg. Sätter mig på bussen, tar fram boken och - upptäcker att det var Sons som han hade läst ut och lagt på nästan samma ställe. Samma tjocklek, liknande färg. Pilutta!

"Smärtbäraren" visar sig vara sällsynt bra, även om själva deckarintrigen är tunn, men vad gör det när språket får mig att se och själva grundidén är fascinerande. Det som också väntar på sängbordet är Sara Stridsbergs "Drömfakulteten" men den gjorde så ont att läsa att jag har lagt den på vänt.

Den här texten började i onsdags. Då kände jag mig tillräckligt bra för att gå till jobbet och i och med det började karusellen igen. Lunchmöte! Det finns folk som uppenbarligen anser att lunchmöten är coola, det ser ut som om man är väääldigt upptagen. För mig är lunchen en oas, jag gillar det inte, särskilt som det var möten före och efter, typ hela dagen, typ hela torsdagen så när jag kommer hem räcker energin till att fixa mat år barnen och sätta mig i soffan (förutom kvällsjobb, men säg inget till nån). På fredag har jag nästan spring i benen, jag väljer att cykla, tänker ta det lugnt, men benen vill annorlunda, fulla av energi efter uppehållet.

Förresten "Uppdrag granskning" om apatiska barn fick mig att flina elakt. Alla som för en sekund tror att det är något annat än den situation som barnen med sina flyktingfamiljer försätts i av vår omänskliga hantering av människor som tvingas lämna sitt hem, ska hängas ut. Vilka praktexemplar!

Barnen ville ha pasta carbonara till fredagsmys, vilka underbara barn, det ger mig möjlighet att använda Pancettan jag köpte på "Martinas", låta den släppa sitt fett i pannan, hacka lök som sakta får gosa till sig i fettet, medan jag river parmesan och blandar med ägg till en lös smet. I med vitt vin på löken och pancettan, det får koka ihop medan pastan blir klar, till sist rörs allt ihop till en alldeles, alldeles underbar röra. Vi äter osannolika mängder, jag dricker Jämtlands Bärnsten till, Barnen en efterlängtad passionsfrukt.

Hemmavid

Kan man tänka sig, har jag blivit tillräckligt gammal för att titta på "Hem till byn"? Nåja, jag försöker i alla fall. Fullpumpad med Nezeril och Alvedon och alldeles öm i kroppen sitter jag framför TV:n, men kommer fram till att jag nog inte blir tillräckligt gammal - någonsin.

Tittar lite på När och Fjärran också och blir lite nostalgisk, de visar Lissabon och Cascais, längtar tillbaka.

Är nog hemma i morgon med.

Färden

Varje morgon strax efter sju tar jag ut min nya cykel från förrådet. Det går fortfarande att vara klädd i t-shirt, även om jag numera har långbyxor på mig. Jag cyklar österut med solen i ögonen, möter människor på väg till tåget, de börjar se bekanta ut.
Första tvåhundra meter går det ganska lugnt. Djupa andetag, jag försöker fylla lungorna med frisk luft, ända ner i lungspetsarna (känns så). Jag svänger till höger, förbi ett betonggrått höghus. Solbelyst massiv fasad där nerdragna persienner bildar spännande pastelliga färgklickar. Ljusgrönt, violett, blågrått, ljusgult. Jag lovar mig själv att ta kort någon dag, men förmår mig aldrig att stanna till.
Liten uppförsbacke, vänstersväng över gatan - jag börjar få upp farten lite. Gatan är bred med körsbärsträd planterade i mitten, jag får en bätte vy över himlen där solen skiner skarpt mellan dramatiska moln. Luften är kristallklar och uppfriskande kylig. Vid nästa korsning börjar jag få upp farten, 25 km/h jag kastar mig ut bland bilar i begynnade morgonrusning.
500 meter och jag har fått upp farten helt. 30 km i timmen, rätt över påfarten till motorvägen, det är en bra dag, jag hinner innen bilarna får grönt ljus. Skarp vänster, skarp höger, tappa inte farten, sista korsningen innan friluftsområdet, jag saktar ner lite grann och låter bilarna passera, sedan in i grönskan, djupgrön äng med dagg glittrande i morgonljuset på vänster sida.
Uppförsbacke, växlar ner ett steg till fyran, trean, tvåan, trycker till de sista meterna. Väljer asfalt före grus, svänger höger, sedan vänster ut på bilvägen. Vilar i första nerförsbacken, lufttemperaturen växlar snabbt mellan sol och skugga. Ur skogen, horisonten vidgas kraftigt och jag återgår till grusvägen.
På höger sida ett solrosfält, de klargula stora blommorna känns alltid i magen. på vänster sida betesmark med spindelväv täckta med daggdroppar som lyser i den lågt stående solen. I med femman, sedan fyran, femman igen, s-kurva, ordentligt med fart innan backen, det börjar bli lite segt, backen är långdragen och den svaga lutningen gör att jag känner att jag borde klara den snabbare. På den följande svackan vilar jag, tar i innan ridstallet, fyran, trean, tvåan. Får upp farten igen, Häst, bajs, döda maskar, urin, de starka dofterna växlar snabbt, jag börjar gruva mig inför färdens utmaning, den långa stora backen. med mycket löst grus.
Det gäller att inte ta i för mycket i början. Växlar ner och anpassar trampet efter takten i lurarna (Mahala Raï Banda, rumänsk folkpop). Ser framåt, trampar, anpassar andningen, trampar, trampar som i en tunnel av träd och grönska. Koncentrerar mig på krönet där solstrålar får den fuktiga luften att bilda böljande slöjor i lysande silvrigt gult och trädens löv glöda gröngyllene.
Äntligen är jag på toppen, jag tar i lite till för att få upp farten i nerförsbacken (måste tänka på medelhastigheten). Fortsätter andas snabbt, försöker få ut syre i blodet och mota mjölksyran. Tar det lite lugnare i de skarpa kurvorna efter backen där vägen är särskilt gropig, det gäller att veta exakt vilket spår man skall ta för att undvika uppstickande stenar och potthål.
Äntligen ute på asfalt igen. Cykelväg, lång nerförsbacke där jag brukar ta resans topphastighet, upp till 40 km/h. Snabb inbromsning, över vägen, genom tunneln, möter mjölksyra igen i den relativt flacka backen, motar den i nerförsbacken där jag planerar överfarten av bilvägen i god tid så att jag kommer över i luckan mellan bilarna - spännande. Nu är det inte långt kvar.
Upp genom villaområdet, skarp högersväng på gatan där jag möter cykelgänget, tioåringar på väg till skolan, spridda över hela vägens bredd, utan en blick framåt. I stället ser de på varann när de cyklar utan att hålla i styret, skriker och skrattar totalt ointresserade av omvärlden. Jag plingar vilt, någon tittar framåt utan att reagera alls, och jag passerar rätt igenom hopen, även den här gången utan att krocka med någon.
Lägger mig mitt i vägen för att snabbt kunna svänga upp på viadukten. Växlar till fyran, ställer mig upp och gör en sista kraftansträngning. Tramp, tramp, andas ut, andas in. Spänner musklerna i armar och ben till det yttersta, tänker på att inte använda ryggen utan magen, slappnar medvetet i axlarna - lite till... äntligen uppe. Rullar nerför viadukten de sista meterna till garageinfarten, jag har tur i dag, den är öppen. Slinker ner, parkerar cykeln och tar av den genomsvettiga hjälmen. 24,85 i snitt, 9,2 km, 22 minuter. Inte illa.

Unnhhh

ABF har satt upp ett sound system i parken, jag väcks till en rungande bakfylla, med musik till magdans, utdragen och klagande. Magen är orolig, kroppen täckt av kallsvett, jag hade alldeles väldigt roligt i går på 40-årsfesten. Klockan tre kommer M och ska ta med sig Son på "Bilar"., Vi hinner ta en promenad, hon är inte mycket bättre däran än jag.

Vi cyklade hem vid tre, jag med Dotter på pakethållaren, precis som i gamla dar, även om det då inte rörde sig om mina döttrar. Magdansen hinner ersättas av polska, en del Carlos Santana från 70-talet, indiskt, latino och nu till sist afrikanskt innan jag känner mig någorlunda återställd.

Ingen föll i poolen i alla fall.

Vi går förbi den efter tredje gången bekant pratglade herrn med sina mumsiga getostar (senare köper vi feta inlagd i rapsolja). Siktar mot snickeriet och stöter redan efter fem minuter på marknadens behållning. Otroligt vacker keramik med glödande färger, intensivt rött, och orange blandas med svart. Formerna inbjuder till att kännas på, både de ojämnt vassa kanterna och de mjuka rundningarna. Kvalitet kostar dock även på Ulva marknad och keramikerna vet att ta betalt. Inget fel i det, men det ligger utanför vår plånboks räckvidd, särskilt efter semestern. Vi pratar lite uppskattande med kvinnorna bakom bordet, och går vidare. Det är en bra marknad, jag köper ett katthuvud i lera för en tredjedel av priset, jag handlar en lufttorkad älgkorv (jättegod), det är en speciell känsla att lyssna på detaljer i tillverkningen, anvisningar för hur den skall förvaras, allt sagt med uppenbar stolthet över bedriften.

Vi tar ett varv förbi keramikbordet igen, för att särskilt ta en titt på ett fat med färgen hos en tjärpöl. Fatet är djupsvart, skimrande och med intressant ojämna kanter. Första gången vågade vi inte ens fråga om priset, men till slut går vi fram. Kvinnorna ropar på sin kollega, M sin vana trogen berömmer fatet, jag hakar på och vi frågar vad fatet kostar. Kvinnan dröjer, tar ett djupt andetag och får till slut ur sig "hundrafemtio kronor".

"Jag köper det" utbrister jag inom en halv sekund, vilket får alla att skratta, M klagar över att hon inte hade chans att själv köpa det själv. Lyckligtvis får hon syn på en kruka, rakubränd, med lock i form av en stiliserad ananas i en lejongul färg som faktiskt passar mycket bättre hemma hos henne och frågar vad den kostar. Nytt andetag, nytt dröjsmål "Hundrasjuttio"!

Det känns som om vi rånar den stackars kvinnan, men det visar sig att vi är hennes första kunder, hon har tidigare inte velat skiljas från sina alster, utan berättar att hon har huset fullt och att hon tidigare inte velat sälja. Hon berättar att hennes man brukar hota henne med "kunden" och att vi har hjälpt henne med att lära sig att skiljas från produktionen. M och jag försäkrar henne unisont att sakerna kommer att få ett jättebra hem hos oss och att vi absolut inte köper om vi inte är dödligt förtjusta, vilket är helt sant. Vi kramar varann innan vi skiljs åt och de andra kvinnorna som i tysthet höll på att slita sitt hår över hennes sätt att göra affärer ler till slut motvilligt.

Vi hinner bli blöta i en störtskur innan vi åker hemåt, tar vägen förbi Martinas och köper prosciutto, italiensk vitmögelost och fusilli. På kvällen fyller jag kalvrullader med prosciutto, kronärtskockshjärtan och ost. M mixar överblivna kronärtskockshjärtan, oliver och olivolja till en tjock sås till fusillin. Till det ett vitt vin hon tog med sig från Italien med en frisk, nästan salt smak.

Glömde nämna att vi köpte Tirami Su som vi avslutar med.