I mörkret

På avstånd formar ljusen i träden frusna fyrverkeriexplosioner. Hemma sitter Son med skolarbete som han inte hinner med på dagarna. Jag åker och hämtar Dotter på dans, inte särskilt stolt över mig själv. Det är ingen höjdare att behöva sätta sig med skolarbete alla dagar efter jobbet, väl vetande att detta kunde gjorts på lektionerna, ibland låter jag honom veta det på ett inte särskilt snyggt sätt.

Kanske är det efterdyningarna av morgonen, jag vaknar av att klockan ringer, utan att veta vilken dag det är eller om barnen är hos mig eller Mamma. En lång stund tror jag det är söndag och att jag är ensam, vilket inte går ihop, M skulle varit här då. Desorienterande. Lyckligtvis somnar jag inte om

Son och jag reder ut det någorlunda när jag kommit hem igen, men det lämnar ändå en obehaglig eftersmak, särskilt som han verkligen anstränger sig och skulle mer behövt uppmuntran än morr.

Jämfört med i helgen, blev det mat på andra sidan skalan, en snabbis på fem minuter. En falukorv steks upp, på med en burk krossade tomater, en stor skvätt sweet chilisås (en stjärnanis förstås) och lite salt. Serverat med fullkornspasta, inte för att upprätthålla någon sorts nyttighetsfaktor utan för att den påsen låg närmast till. Lättätet.

Grått

När jag kommer ner till cykelrummet är det något som fattas. Min cykel! Trots bastant lås är det någon som har burit iväg med den. Det är bara att ringa polisen på måndag, men jag har inget större hopp... Kanske ska jag kolla på blocket eller nått. Jag blir inte ens arg, bara ledsen. Så onödigt.

I går såg jag "De andras liv". Fantastisk. Jag har inte sen en bättre förmedling av den totala gråheten - någonsin. Född i Prag har jag inga som helst problem med att acceptera riktigheten, kanske med undantag av att jag inte tror att den mänsklighet som visades i filmen existerade. Alls. M och jag sitter kvar alldeles tårögda av slutscenen medan pensionärsklubben som invaderade bion högljutt diskuterar vad som egentligen hände.

På vägen hem åkte vi förbi Coop i Bromma och köpte älgfärs. Jag gjorde älgfärsbiffar, bara kryddade med salt och stjärnanis. De fick eftersteka i en gräddsås med en anings granatäppelsaft (ger sötsyrlighet och strävhet). Till det gjorde jag en röra på blomkålspuré, stekt karljohansvamp och förvälld krispig Pak Choy. Rårörda lingon med anchochili och palsternackmos med lite västerbotten till. En av mina bättre kompositioner.
Efterrätt - Pannacotta, med hallonsås - också pannacottan kryddad med stjärnanis. Jag köpte en påse på Coop och känner för att experimentera lite.

Tror också att jag har hittat hemligheten bakom en riktigt bra Bloody Mary - ordentligt med Worcestersås. Och så min hemkryddade pepparvodka förstås, den blev riktigt bra.

Suck

Alltså, man spenderar större delen av veckans kvällar med att hjälpa Son med sitt skolprojekt och sen ringer hans mamma och ifrågasätter mitt omdöme?? Och antyder att jag skulle låtit honom ta andras ord när han skrev i stället för sina egna?
Gaahh.

Lång Tajm

Jag har ingen skrivklåda längre. (Det normalt ganska lilla) steget att skriva ihop dagens händelser har under den här tiden varit alltför stort. Tyvärr har det ofta ersatts av jobb. Jet lag och minst en arbetsdag mer per vecka än de normala fem har tagit ut sin rätt. Sedan slog förkylningen till förra veckan, förmodligen som någon form av räddningsmekanism. Fast jag fattade det inte först, det tog tre dagar innan jag insåg att den extrema tröttheten inte bara var överarbete. Denna vecka har jag alltså varit hemma och kurerat mig, förlängt min sovtid från fem timmar och klarvaken till åtminstone sju per natt, druckit apelsinjuice, te, ätit alvedon och se - det är inte några problem att skriva. Ett bra tecken. Se upp när det blir för svårt att skriva då är det förmodligen fara å färde från annat håll.

Det finns en annan aspekt på skrivandet också: Jag (som många andra här) började skriva när det gjorde för ont att vara tyst och det var för svårt att prata. Svåra förändringar ger en speciell inspiration, det är lättare att vara öppen, särskilt på den tiden när ens irlbekanta inte var i närheten av en dagbok eller blogg. Förra året sökte en av mina bekanta på en särskild julsång och döm om min förvåning när min blogg dök upp.

Integritet är också en viktig del, det är en sak vad jag väljer att lämna ut om mig själv - och jag har lyckats ganska väl med att hålla föresatsen att det jag tänker och skriver kan jag självklart stå för i alla lägen - men livet just nu omfattar även andra (det är bra, det är mycket bra) vars liv är deras och inte mitt att skriva om.

Nåja, vad jag skulle kommma till var att det just nu inte har varit någon större förändring på länge i mitt liv. Tidigare har det inte gått två år mellan kasten; konkurs, skilsmässa, kärlek, livskris... sånt håller adrenalinnivån uppe och skapar lite av ett beroende, eller snarare en extrem beredskap på att inget varar för evigt. Vad händer när man går omkring med den beredskapen i ett liv utan förändringar? För mig känns det ibland som att jag går från "allt är möjligt" läget till att vara "stel". Jag är inte lika öppen för nya infall och idéer, jag väljer bort vissa utmaningar av bekvämlighetsskäl och jag kan ibland oroa mig för att jag går tillbaka till att vara den hämmade person som inte ens ville känna efter hur han mådde och som inte mindes ett dugg av sin barndom (nåja kanske inte så långt tillbaka, men ändå).

(Nej, det ska inte vara någon slutsats här.) (Ja, jag gillar parenteser.)

Annars är det skönt att ha min hobby. Jag har totalt misslyckats med att känna igen något vin alls på en vinprovning trots att jag fick bra beskrivningar och folk skrek om paprikadoft och blåbärssylt till höger och vänster. Inte jag. Däremot lyckades jag komponera ihop en alldeles överjordisk rödvins-choklad-chilisås som serverades till ett hjortben tillsammans med en stomp på mandelpotatis pumpa och getost. Inte ett halvfabrikat så långt ögat nådde, jag kokade t o m egen buljong på märgben.

Resten av chilin (Ancho) gick till en pumpasoppa med röda linser, härligt het med smak av koriander och spiskummin.

Ett annat experimentområde är loppfrön. De är huvudsakligen till att få magen att känna sig mätt utan att få näring. Jag tänker inte gå upp i vikt alltför mycket under vinterhalvåret, men det är svårt att hantera hungerskänslor när hela kroppen skriker på belöning efter en lång arbetsdag. I vatten blir de snabbt otroligt slemmiga och bildar något som närmast kan liknas vid tapetklister. Det blir så där med köttbuljong. Utrörda i tomatjuice är en annan halvbra variant. Det bästa hittills är strödda på mild yoghurt med lite björnbärssylt. Under alla omständigheter blir man mätt - länge - och det känns bättre än pulver.

Vidare har jag försökt att förbättra min äggkokarkonst, ända sen jag såg den här bilden hos Matälskaren .

Strategin är att man lägger i äggen när vattnet kokar, stänger av plattan och väntar i ett antal minuter (i stället för att hålla vattnet kokande hela tiden). Precis som annan forskning är den här förknippad med vissa risker. Första ägget rann ut i handen på mig när jag knäckte skalet. Nästa ägg kändes perfekt, fast vita, tyvärr tappade jag taget om ägget under skalningen och klämde reflexmässigt åt med båda handflatorna varpå gulan sprutade i en koncentrerad stråle ur mina händer rakt på tröjan, jag fick aldrig tillfälle att provsmaka.

Nog nu, fortsättning följer.