The fine art of bondage

Snyggt va? Lammsteken är uppknuten och fylld med en smet av salsiccia , brödsmulor från en gammal foccacia, olivolja, mejram, vitlök och fänkål (en helt egen komposition som jag skall skriva ut receptet på - om det blir gott. Som vanligt leker jag nakne kocken, barnen har inte kommit än så jag kan göra vad jag vill, eventuella fläckar tvättas enkelt bort på det sättet. De första gästerna räknas hit vid tre, jag har gott om tid på mig och de mesta är förberett, jag kan inte låta bli att avslöja vad det blir:
Först löjromsfrossa, courtesy of Allt om Mat:
- Svampkrustader med pepparrot och löjrom
- Lättfryst laxrulle med gurka och löjrom

Sen det gulliga lammet, tillsammans med jordärtskocksgratäng, citrongrönsaker (gulbetor, brysselkål rödlök och morot) och rödvinssky.

Sedan en skiva gruyére med fikon och lagerbladskompott och sist en semifreddo med choklad, maränger och ananassalsa.

Gott nytt år!!

En fransman, en spanjor, en italienare och Stieg Larsson

För ett par dagar sedan köpte jag en Camembert, en Président för halva priset. Det är då som de brukar vara bäst, en hård skorpa med ett mycket mjukt inre. Den här gjorde mig inte besviken, den formligen exploderar i munnen, en liten bitterhet och en rik fyllig smak, betydligt mera karaktär än Brie. Jag har köpt en liten baguette till den, bara som tilltugg. En spansk manzanilla "La Guita" kompletterar upplevelsen, ganska otippat, men desto trevligare.

Fortsättningen på måltiden blir en tomatsås med italiensk salsiccia - inte den från Scan, utan den från Martinas. Skalet tas av, och korven mosas i en kastrull där redan stekt lök och vitlök har småputtrat i olivolja en stund. En liten skvätt av kockens vin som i dag är en halvflaska Campolieti, sedan en halv burk tomater. Jag förstärker smaken med fänkål och peperoncini och låter koka ihop medan jag gör i ordning ett halvt paket färsk pasta som legat längst in i kylen. Riven parmesan över och det blir ett gudomligt tillbehör till vinet.

Tidigare i veckan fick jag äntligen tag på sista delen i Stieg Larssons trilogi på biblioteket (jag köper inte, jag lånar böcker i första hand). Den är med som sällskap genom hela måltiden och kommer att fortsätta vara det resten av kvällen. Till efterrätt blir det ostkaka, med citruskompott ackompanjerad av julmust (den med julkryddor).

Hotfulla kroppsdelar

Dagens 22 kilometer har jag ägnat åt att fundera på hur kvinnobröst kan ha blivit så en så laddad och farlig symbol att en man upplever sig så hotad och kränkt av att ha haft möjlighet att titta på dem att han polisanmäler kvinnan i fråga - och hon döms? Kanske dags att gräva fram kjolarna till pianobenen, drottning Victoria verkar inte så avlägsen.

Post julmat

Överbliven julskinka och revbensspjäll kan återanvändas till en Choucroute Garni. Särskilt om man som jag har en sprängfylld frys, där det ligger olika korvar och skräpar. Använd gärna lite av Nigellas skinkspad i stället för hönsbuljong. Det blir ännu bättre om det finns kvar en och en halv flaska Gewurztraminer från julafton. Den öppnade går i surkålen, den andra är till M och mig.

Dagens 37 cykelkilometer ägnades åt att göra en lista på de saker jag är bra på - och om de kommer till sin rätt.

Tystnad råder

Allt gick bra, fisksoppan smakade nästan som vanligt även om den lätt bittra smaken av spräckt galla saknades i år, något som uppskattades av några och noterades av andra. Jag var väldigt försiktig när jag tog ur karpen och var det något som sprack, var det mina fingrar. Benen på en tvåkilosfisk är både hårda och vassa.

Även de panerade filéerna blev som de skulle, trots att jag fuskade lite vid paneringen och slängde dem i en påse tillsammans med en massa mjöl som sedan skakades om i stället för att vända dem en gång i mjöl, en gång i ägg och en gång i ströbröd. När det är 20 bitar, blir varje sparat moment till det bättre, särskilt när resten av sällskapet tittar på med hungriga ögon.

Tyvärr har Bror och jag svårt att prata. Vi träffas sällan, har väldigt få saker gemensamt och jag misstänker att han ofta känner sig förfördelad av en för mig okänd anledning. Lite vin och Xanté brukar i och för sig vara en bra smörjolja, så hela kvällen förlöpte gnisselfritt.

På Juldagen väcks jag klockan sju av ringningen som kallar till julotta. Det går inte att somna om, huvudet börjar snurra av tankar som behöver bearbetas. Jag unnar mig lyxen att läsa i sängen en stund, känns som länge sedan. Äter frukost i lugn och ro, två rejäla skinksmörgåsar. Läser facktidningen som jag aldrig hinner med annars, tvingar mig att läsa mening för mening i sammanhängande stycken i stället för att skumma innehållet.

När jag är klar, plockar jag ut cykeln ur arbetsrummet. Mörkret och molntäcket lättar tillfälligt och jag får två underbara timmar, där jag äntligen kan börja släppa ut all frustration och ansamlade spänningar på ett konstruktivt sätt. Jag håller sakta på att tappa balansen och lösningen under alltför lång tid har varit att stänga av insikten om detta. Något som inte bara drabbar mig, utan också dem jag älskar. Helt klart behövs en förändring och jag behöver andas in, ta ett steg tillbaka och fundera ut hur den ska gå till.

37 kilometer senare känner jag mig åtmistone behagligt trött i kroppen och upplever inte samma tryck runt magen, det där trycket som skapas av kontinuerligt matintag under alltför lång tid.

Hemma igen, sätter jag mig i soffan, dämpar all belysning utan att släcka den så att hela lägenheten är insvept i ett behagligt halvmörker. Jag tänder ljusen i vardagsrummet, kurar skymning och låter tystnaden råda.

Den tredje Julaftonen

Redan i fredags firade jag, M och barnen den första. De skulle vidare till Mamma på lördagsmorgonen och sedan tillbringa kommande vecka i fjällen. Efter att jag inledningsvis gick i strejk (jag trött, Dotter tonåring) lyfte det till slut. Vi rullade köttbullar tillsammans, valde kryddor - Dotter ville ha med kanel, jag nejlikor och en anings spiskummin - satt för en gångs skull tillsammans alla vid ett bord och samtalade.

Dotter som har jobbat ruskigt hårt sin första termin på gymnasiet hade ett religions/samhällskunskapsarbete som skulle lämnas in före julafton?! Ett av ämnena var "Varför uppstår rasism?". Varken M eller jag har snågra svårigheter att upprätthålla ett sådant samtal. Vi fyra tillsammans avverkade drygt ett kilo köttbullar, några revbensspjäll glaserade med Hoisinsås och ingefära och ett paket Najadlax. Givetvis glass, kakor och nästan en Aladdinask efteråt. Alla var helnöjda med sina presenter.
Dagen efter, innan Barnen gav sig av, hade vi också ett samtal om varför homosexualitet är så illa sedd, speciellt i abrahamitiska religioner och varför ett lågt förtroende för rättsapparaten urholkar demokratin.

Lördagen var M:s och min dag. Vi gick runt en stund i Stockholm som var förvånansvärt folktomt, med tanke på den otroliga trängseln i förorten. En smått magisk upplevelse var Urban Christmas, Atlasmuren 22, grottan under S:t Eriksbrons fäste. Några små provisoriska stånd med huttrande människor i en Mad-Max-aktig miljö, med graffiti, affischer, bottenlöst mörker här och där upplyst av portabla halogenstrålkastare.

På kvällen firade vi att M har lämnat in avhandlingen. Vi drack tysk sekt (torr som fnöske) åt löjrom direkt ur byttan, skedade upp på spisbröd, några kronärtskockshjärtan slank också med. Sedan tog vi fram finaste rödvinet, gjorde oxfilé med jordärtskocks- och potatisgratäng, rödvinssky och glaserade grönsaker. Resterande Aladdin som efterätt, tillsammans med Etxe Oneko, ett rött dessertvin från Uruguay - en riktig höjdare med en smak av bittra körsbär. Vi bytte julklappar, jag fick ett par handtryckta kuddfodral av en konstnär hon hittat på eBay, hon fick en sodavattenmaskin. Så har vi det.

I eftermiddag rövar vi bort Mamma från sjukhuset, hon kommer hit. Jag har efter alla dessa år blivit betrodd med att göra fisksoppa och steka fisken. Det är en annorlunda uppgift. Jag som lägger min själ i att utgå från recept och fortsätta på egen hand ska nu försöka få detta att smaka som det altid gjort.

Nu ska jag tämja dammsugarmonstret och lyssna på en skiva med El Perro del Mar som jag köpte i går.

Det drar ihop sig

De sista dagarna innan jul har varit kaotiskare. Kanske kaotiskast. Den stora uppgift jag försöker sltuföra tar all tid. Särskilt när medarbetare förvandlas till motarbetare mitt i, och börjar befrämja egna intressen. Det är riktigt skönt mitt i röran att hälsa på Mamma, sätta mig ner på hennes säng och ta saker i den takt hon behöver.

Det skulle ha hänt i dag också, jag skulle bara gå och handla. När jag plockat upp varorna på bandet, fanns det ingen plånbok i fickan. Eftersom jag stoppade dit den i morse, blev jag orolig. Affären är nära hemma så jag kollade där, ringde till jobbet, samtidigt som en händelse på väg till affären började växa i betydelse. Jag blev nämligen påsprungen. En ung flicka gick mot mig och jag mindes nu att jag tyckte att min parka rörde sig på ett konstigt sätt, men tänkte inte på det mer just då.
Till slut stod det klart för mig att jag blivit bestulen. Snabbt ringde jag och spärrade alla kort, inklusive körkortet, ringde Pappa som omedelbart kom och tog ut pengar åt mig och hann precis skriva polisanmälan - som man numera kan göra på internet - när Dotter kom in genom dörren.

"Jag har blivit bestulen!" hojtade jag. "Nej, jag hittade din plånbok i min ficka alldeles nyss...."

Två svarta parka på klädhängaren i morse, numera lika långa - jag lyckades stoppa plånboken i fel innerficka. Bara kontanter över hela julen, första kortet skulle komma i mellandagarna påstod banken. Tjoohoo.

Ni som läser det här, behöver väl inte sprida det vidare? Även om det är en rolig historia, så indikerar det en hel del om sinnestillståndet, lever man i hundraåttio tillräckligt länge hinner det hända mycket innan man inser att man är på väg åt fel håll. Nå, det är jag som tar minst nästa vecka ledigt.

Apropå hundraåttio, fisken är filéad, skinkan är kokt i tranbär och äppeljuice (Nigellas genom Isobel) och väntar på griljering, revbensspjällen är förkokta. Här ska firas tre jular. En med Barnen i morgon, en med M på lördag och en med föräldrar på den "riktiga" julafton. Tjohoo...

...och en God Jul till er alla.

Julbak

Jag rullar vaniljhorn för första gången in mitt liv. Det är sådana man bakar till jul i Tjeckien. Det gäller att kupa händerna på rätt sätt, så att degbitarna bildar små cigarrer med tjock mage och smala spetsar innan de böjs till halvmånar. Mamma, som alltid har bakat dem tidigare är orolig för att saker och ting inte ska bli som tidigare jular. Faktum är att jag är den andre i familjen som bakar dem. Jag gör det av ren nyfikenhet, bara för att jag kan, men Pappa - som aldrig har bakat något i hela sitt liv - han bakar dem av kärlek. Han kommer med dem till sjukhuset och ger till Mamma. De är lite brunbrända, knaggliga, i en plastpåse. Mamma och jag äter och berömmer dem.

Jag tror inte jag visar mina, även om de inte blev så här jämna och fina efter bakningen. De flöt ut och fastnade i varann, inte alls som Mammas.

Boom!

Ibland, så går saker och ting bara åt skogen. När klockan är sju en söndagkväll och barnen skulle varit här sedan två timmar och Barnens mamma ringer och säger att Son alltid har så svårt att byta på söndagarna och det är så jobbigt varje gång och "vi" måste göra något åt det i den bekymrade ton som jag alltid har tolkat som manipulation, så åker locket av. Givetvis frågar man inte ostraffat vad "hon" gör för att underlätta i samma påstridiga ton som hon uppfattar som min vanliga motvallshet.

Rätt eller fel, jag hör Son gråta i bakgrunden, men när jag erbjuder mig att hämta honom, får jag nobben. Strax därefter dyker han upp, kramar mig hårt, hårt och bagatelliserar hela situationen. Det är det svåraste - ingen av oss, varken hans Mamma eller jag får hela sanningen, den kommer alltid att vara anpassad till vad han tror vi vill höra.

Muntrationer

Klockan fem äter Mamma middag. Pappa och jag sitter med. Han fäller en kommentar som får henne att brista ut i gapskratt. Det känns bra, ingen bryr sig om att lite av maten faller ur hennes halvt förlamade mun. Lite frånvarande tar Pappa en servett och torkar hennes knä, en omedvetet öm gest. Vi skrattar mycket, jag är inte säker på vem som försöker hålla modet uppe hos vem, men det fungerar för oss alla.

Jag får tag på en påse frysta räkor för tio kronor, skalar dem och kokar av räkskalen, låter fonden koka ihop till hälften. Sedan fräser jag vitlök, ingefära och en grön chili (reglera styrkan genom att ta bort det vita) i lite neutral olja, häller på sesamolja och en tesked röd currypasta.

Skivar ner en purjolök och grovt hackade vitkålsblad som får fräsa en stund. Under tiden skär jag en kålrabbi i tunna skivor och slänger i den för att värmas upp. Den ska vara knaprig. Till sist häller jag i fonden, zestar ner en halv lime, klämmer i saften, slänger i räkorna och tar av kastrullen från plattan. Äter curryn med rispasta, det räcker till i morgon också.

Dagens loppfröexperiment: En halv deciliter mild ekologisk yoghurt kryddas med salt efter smak, lite peppar och finhackad persilja. Häll i två teskedar loppfrön och låt stå över natten. Fröna suger upp vätskan och stabiliserar konsistensen, så att massan kan bres på morgonmackan i stället för smör eller färskost.

Förebud

När jag kom in genom ytterdörren låg ett litet kort märkt "Personligt" i en stil som såg handtextad ut. Eftersom jag numera inte ser som en katt i mörkret, missade jag den påtryckta adressen. Jag slet upp tejpen på kortet i förhoppningen att jag var bjuden på en kul fest - och hittar ett direktutskick från Ånedinlinjen som vill att jag firar min kommande 50-årsdag på deras gamla båt som redan i min ungdom forslade packade tonåringar till Mariehamn och tillbaka! Det absolut sista ställe jag skulle kunna tänka mig - förutom att jag inte tänker 50 år alls, ännu mindre på att fira det.

Jag har faktiskt inte haft 40-årsfest ännu. Då strax efter skilsmässan kändes det inte aktuellt och en mycket klok person rådde mig att spara festen till ett bättre tillfälle. Det tillfället har inte kommit än. Och visst måste man ha ett 40-årskalas innan man börjar tänka på 50-årsfest?

Närheten till jul börjar bli påtaglig, inte minst förebådad av julskinkan som staplas högre och högre i kyldiskarna. Skinkan väntar jag gärna med, men en annan sak som jag är ensam om att gilla i bekanskapskretsen är julkorv. Färsk. Alltså passar jag på när jag är ensam. Pickar skinnet med tandpetare så att den inte spricker i koket, är noga med att vattnet bara sjuder, ett lagerblad och fyra kryddpepparkorn.

Under tiden gör jag rotmos, det perfekta tillbehöret. Naturligtvis med lite knorr. För två portioner tar jag en liten kålrot, en palsternacka, en tum rotselleri och två mellanstora potatisar. Lägger i roten först och resten efter 20 minuter.

Moset späds med korvspadet till önskad konsistens. I min ständiga strävan att hitta användningsområden för loppfrön häller jag också ner en matsked. Klockrent! Moset blir saftigare, rymmer mer vätska utan att tappa konsistensen och det lilla tuggmotståndet från fröna är perfekt. Äntligen ett sätt att faktiskt njuta av dem.

Jag avnjuter alltihop tillsammans med fransk senap.

Mamma mår efter omständigheterna väl efter en vecka. Yngst på Geriatriken med sina 76, jobbar hon hårt med rörelseövningar och pratar bättre och bättre.

Hurra.

Små steg

Självporträtt

Fredagsmaten började till lunch vi åkte med jobbet till en kolgrill i Tensta, den som ligger vid Shellmacken mitt emot Eggeby gård. När vi kom in, 17 personer, hade de dukat ett bord med vita servetter och serverade nybakt nanbröd, skålar med hummus, baba-ghannoush, harissa och underbara svarta oliver före maten. Eftersom maten tog en bra stund, och brödet var varmt och gott, åt vi en hel del.

Grillspettet och de friterade grönsakerna var även de perfekta, tillsammans med riset, kryddat med kardemumma och serverat med ett smörpaket. Den lunchen räckte ungefär till klockan åtta på kvällen - minst.

Eftersom barnen just nu, åtminstone Dotter gillar fläskfilé köpte jag en liten till dem, gned in den i Caj p:s grillkrydda med vitlök - helt oslagbar till det mesta och helstekte den. Son är dödligt förtjust i råstekt potatis - tunna skivor - som först får ordentlig färg i stekpannan och flyttas sedan till en ugnsform och får mogna, tillsammans med vitlök salt och peppar. Jag lägger fläskfilén på den en stund och läser taffel.se, tills Dotter som för övrigt är extremt tonårig i kväll, morrar något om maten och klar.
Själv ha jag kokat en fläsklägg i smyg och äter den med riven peppparrot och grovt bröd. Givetvis inklusive svål.

Mamma börjar tuffa till sig. När jag kommer sitter hon redan i rullstol och gör stort nummer av att rulla iväg till dagrummet utan hjälp. Med en hand! Hon talar tydligare och är mer otålig. Gott tecken.
Själv finner jag ro bland stekpannor och somnar i soffan. Dotter sover med huvudet på min axel och handen på min mage. Kärlek!

Vilse

Innan jag vet ordet av har jag gått från 12 våningen, avdelning 73 Stroke ner till kulvertarna. Det är lätt att gå vilse på Danderyds Sjukhus och jag är lätt förvånad över hur fritt man kan ströva där utan att någon bryr sig.

Kanske är det ännu lättare med den vilsna känslan av en mer eller mindre lamslagen kropp kvar i armarna, insikten om det potentiellt ovärdiga i att för första gången hjälpa någon man i princip aldrig sett naken i hela sitt liv inne på toaletten, se henne bli fullständigt uttröttad av att formulera ord med endast en halv mun till förfogande.

Trots allt är det min mamma där innanför, tack och lov. Stundvis lyckas vi till och med skratta åt situationen.

Livet

Jaha, shit då. Tänkte bre ut mig om lämmelmentaliteten hos människor på stan på en löningshelg, så ringer Pappa och berättar att Mamma fått ett slaganfall. Just nu är jag i chock och lätt bedövad. Mina föräldrar kan ju inte dö, de har knappt varit sjuka en dag i sitt liv! Det var min Mamma som vid dryga 62 fotvandrade i Nepal. Båda två är fullt upptagna att rusta upp sin sommarstuga som vi barn är hyfsat ointresserade av, vid 76 är de fullständigt glasklara. Det är för tidigt!

Sakta börjar insikten smyga sig på och jag blir rädd på riktigt. Får för mig att risken är som störst nu, över den första natten och korsar alla mentala fingrar jag har.

Kryddigt

Indisk mat är en av de intressantare att laga. Det är så många kryddor inblandade och de enskilda smakerna och dofterna bildar nästan alltid en överraskande kombination. Barnen kommer i kväll, så jag kan inte göra några excesser med starka kryddor, men det här receptet från Mamta's kitchen blev bra. Jag tog yoghurt (grekisk tjock) i stället för tomater och stekte kycklingen i en stekpanna bredvid, för att bli av med kycklingfettet. Sedan får allt koka ihop i 20 minuter, lagom med tid om man vill ha middag i rimlig tid och börjar sent.

För övrigt så kan Fernando di Luca mer än olivolja, missa inte Zetas rapsolja med den blå etiketten. Den har en nötig smak och doftar gräs och äng. Man får ta vara på alla tillfällen att minnas sommaren så här mitt i gråperioden.

Häll gärna lite på nykokt ris direkt i kastrullen, rör om och andas in...

Ett litet steg

Ett beslut som äntligen gick igenom gör att arbetssituationen känns bättre än på länge. De senaste veckornas karusell snurrar nu lite långsammare, åtminstone ett par dagar.

Åker tidigt till föräldrautbildningen på BUP. Det är tredje gången och det blir mer och mer av ett erfarenhetsutbyte mellan föräldrarna än att kursledarna tillför något. Vi pratar erfarenhet av medicin, skola och skrattar åt våra tillkortakommanden i den ständiga dragkampen mellan våra starka och egensinnig barn.

Efteråt sätter jag Eva Dahlgren i lurarna och tar en lång promenad. JLS har lyft igen, ingen haka i gruset längre. Det pirrar och kryper i hela kroppen när livet kommer tillbaka.

Kolla!

Dom är mina nu. Äntligen! Besticken jag har spanat på så länge. Gense Focus De Luxe. Och tjugo procent billigare också. Helt sagolika att äta med.
I dag blev det bogfläskgryta med polkabetor, gulbetor, palsternacka och persiljerot. Bara peppar, salt och lite chilipeppar. Såsen blir jättefyllig och mörk när den färgas med soja och reds med Maizenas bruna redning. Såsfusk är alltid tillåtet.

Allhelgona

Det finns vissa saker som lönar sig att köpa utanför ramen för den sparsamhet som jag annars tillämpar. Cykellyktan till exempel, en vackert metalliskt blå sak med en stiliserad känguru på och åtta lysdioder. I det totala mörkret, på väg hem genom skogen bygger den en synlig minivärld på ungefär tjugo meter framåt, tillräckligt för att jag ska kunna hålla farten.

Visserligen tror jag mig ha cyklat den vägen tillräckligt ofta för att minnas alla stenar och knaggligheter, jag håller till höger i uppförsbacken för att undvika stenen i mitten - väntar till halva nerförsbacken innan byte till vänster för att undvika det lösa gruset på högersidan - medn det är aldrig fel att ha åtminstone en liten försäkring. Utanför ljuskäglan finns absolut inget.

Det är en underbar, klar kväll. Förutom ljuskonen ser jag glimtar av stjärnor mellan träden och de flygplanens snabbrörliga röda och vita ljuskonstellationer.

Hinner hem precis innan systemet skall stänga, vill åtminstone ha en god öl i kväll. Det blir Jämtlands Postiljon, en mörk, fyllig och fruktig öl, med en viss alkoholsötma, precis som jag oftast vill ha dem. Just när jag ska gå därifrån, förstår jag av ett samtal att det är helg i morgon. Det blir lite fler flaskor som får följa med. En ny Nils Oskar och två franska, som tidigare har visat sig goda i köket när maten lagas.

Hemma gör jag och barnen den numera traditionella Allhelgonamenyn, "svart pasta med orangea saker". Den här gången blir det svart linguini, med hastigt uppfräst lax och jätteräkor. Vi skivar orangea tomater till, går från reglerna och inkluderar vit mozzarella som Son är fullständigt vild i.

Dotter som i våras blev sjuk i samband med skaldjur vill ha tonfisk, så jag lurar på henne en tonnatosås, som visserligen inte är orange, men ruskigt god (jag ersätter majonnäsen med grekisk yoghurt. Till det får de orange Passionsfruktläsk från Coop, som vi enas om smakar hostmedicin.

Efteråt sätter vi oss alla isoffan, tittar på the Amityville Horror och äter chokladglass med kakaobönor.

JLS plöjer

Jag vaknar mitt i natten, pulsen bultar och tankarna rusar. Jag ställer in sinnet på en vacker, höstlig väg helt täckt med nedfallna löv. Marken lyser guldgul runt mig, längre bort mörknar den mot orange. Jag brer ut armarna, slappnar av i kroppen och gör avstamp, beredd att sväva upp över trädtopparna, som så ofta förr.

Faller tungt i marken med hakan före. Flera gånger försöker jag med lika dåligt resultat. Illa, jag har alltsomoftast kunnat flyga mig ur stress.

Labans grova

Kunde inte hålla mig i dag heller. Labans limpor flinade åt mig i färska bröddisken och eftersom jag just hade köpt Bregott med havssalt till extrapris, fick en följa med mig hem. Inte till gårdagens extrapris dock.

Nybakt bröd med frasiga kanter, smör med grova saltkorn, även de med ett härligt knaster i munnen, den friska sältan kompletterar frukten i brödet - en snabb väg till en stunds total njutning.

I morgon äter jag det sista av pumpasoppan från i lördags.

Ett gott samvete

Vilket sammanträffande! För första gången på ett halvår öppnade jag Cooptidningen "Medmera"och fick syn på en artikel om Laban som bakade bröd på Gotland. Laban exporterade också degen till Coopbutiker för bake-off. Till min stora överraskning hittade jag Labans bröd när jag gick shoppingrundan i min lokala affär. Små gosiga tegelstenar av olika färg och vikt låg där huller om buller. Två för 30:-. Jag valde ut den jag trodde var dinkelbrödet, fortfarande lite ljummet och köpte samtidigt lite äpplen. "Tio kronor" sa flickan i kassan. Jag gjorde ett snabbt överslag med mig själv, kom fram till att jag nog behövde säga något. "Det kan inte stämma" sa jag. "Du har slagit in brödet för två och femtio". "Ja?" Sa hon. "Frukostbröd!" "Njaej, inte riktigt de här kostar två för trettio." Hon såg inte direkt överlycklig ut, det innebar att hon fick slå om, men efter två försök lyste hon upp igen. "Du får behålla den, den går inte in för något annat." Så jag tackade henne och gick hem med gott samvete och en Labans limpa för två och femtio. Den var jättegod! Knaprig skorpa, mjukt, spänstigt inre och någon frukt i, kanske aprikos. Jag bredde Svart Castello på den och kokade te till. Den för närvarande favoriten - en blandning av två tredjedelar Assam och en tredjedel Pu Erh. Det ger ett otroligt mörkt och fylligt te, aromatiskt, med en svag rökanstrykning. Nästan hela limpan gick åt, säkert sex mackor. Ett halvfabrikat av bästa slag.

En fredag till

Sopp-pumpa

Japp, sådåatt, det är fredag igen. Dagen började med en stendöd bil. M lämnade ljuset på över natten och för första gången i mitt liv var batteriet så dött att det inte ens gick att rulla igång den nerför en backe. Nån sorts relä som ska slå till och ge ström till tändsystemet orkade inte vakna alls. Så snöpligt att ha kommit nerför backen utan ett livstecken. Jag fick skjuta bilen till närmaste vägkant och ringa förövaren, dvs M och be henne fixa. Själv fick jag ta tåget till jobbet.

Efter lunch - tre timmars jobb - var det dags att ge sig iväg igen. Barnens mamma har fixat en föräldrautbildning för föräldrar till ADHD barn. Det spelar ingen roll att jag har full koll på Son, och det är hon som känner att hon behöver, man bangar helt enkelt inte sånt som skild pappa - ens efter elva år. Det gäller dessutom att visa alla myndigheter och skolor att vi är enade - har vi båda gått kursen, kan ingen BUP människa eller skolkurator eller någon annan myndighet slingra sig. Vi följer protokollet, sånt är viktigt i kontakterna med överheten.

Dotter har beställt gröna bönor inrullade i bacon till middag. Enligt den vana jag försöker införa, är det hon som fixar den detaljen. Själv fyller jag på med potatisklyftor, béarnaisesås (hemgjord förstås) och en gotländsk biff som jag hittar på Coop. Det är en spekulation, den är dyr, men riktigt bra kött och barnen gillar den.

Det är en lätt uppvärmning innan morgondagen. Mina föräldrar kommer, det är inte så ofta och jag passar på att dra loss ordentligt. Det blir pumpasoppa med röda linser till förrätt. Calvadosflamberad oxfilé med svampsallad och rösti till huvudrätt och päronsoppa till efterrätt. Jag har lagt en hel del tankar på vad som skall drickas till, Manzanilla till soppan, Allesverloren Tinta Barocca från 2004, en flaska som har legat hos mig i över ett år till huvudrätten och ett dessertvin som jag ännu inte vet om jag ska köpa till efterrätten (jo, det vet jag , jag ska spendera en ohemul mängd pengar på ett j-la dessertvin i morgon, jag får det, det är min hobby).

Sjuk!

Drygt en halv meter, det kortaste avstånd jag hade till min kollega - no touchee touchee - det räckte för att hans nyss utbrytande maginfluensa skulle hoppa över till mig.

Två dagar nästan exakt. Halv elva började magen låta ungefär som kallvattenautomaten som folk använde med jämna mellanrum efter gårdagskvällen. Klockan tre kom febern, det var då två timmar kvar av mötet.

Jag höll ut, blev skjutsad till tågstationen i Upplands Väsby och började den långa resan hem. Ni vet hur det känns, frossa, en oro och väntan på att magen ska vända sig ut och in, långsamma försiktiga rörelser ur tåget, nästan hasande gång i centrum. Jag tänke nämligen köpa upp mig på ett lager vätska och jag tänkte att Yoghurt med Dofilus inte heller skulle skada.

Givetvis stannar kassan upp, den unga söta nya flickan i kassan bredvid får problem med en kund. Den unga finniga pojken i min kassa ser sin chans och rycker in. Lämnar stolen och kön hängande.

Jag står näst i tur och orkar inte uppbåda någon irritation. Tanken på adrenalin i kroppen känns inte lockande, man vill lixom hålla metabolismen på en så låg nivå som nöjligt.

Den äldre herren i keps bakom mig tar det på ett annat sätt. Han suckar högt, irritationen pyr omkring honom och börjar attackera mig också. Tänker med ett stänk av självömkan att det minsann bara borde vara jag och bara jag som har rätt att sucka. Gör en mental justering och låter hans irritation passera, det pirrar lite i nacken bara. Det räcker inte för honom, han muttrar "Dom borde inte släppa ut de nya till kassorna!" Det går fint, jag tänker på hur stolt pojken känner sig när han förklarar för henne, går in i det tills mannen sätter igång en ny attack: "Eller vad tycker du?" vänder han sig till mig.

Jag spärrar upp mina vänliga blå (tror jagi alla fall) och säger vänligt men tydligt: "Jag tycker att de måste få sitta i kassan, hur skulle de annars kunna lära sig? De måste ju träna!" Belöningen för min svarta själ kommer när han viker undan med blicken och kniper ihop läpparna. Pojken kommer tillbaka, ber om ursäkt vilken jag accepterar med ett stort leende, väl vetande att det kommer sätta ännu mer lock på det som pyr bakom mig.

Små glädjeämnen.

Hemma pratar jag med mig själv med barnslig röst, medan jag tar av kläderna från min frossande kropp. Sätter på mig mjuka fleecekläder, raggsockor, tar en alvedon och virar in mig i sängtäcket på soffan. Hoppas att febern lättar lite innan magen ger upp.

So far so good.

Slumrar

En arbetsdag

Tre killar i sextonårsåldern sitter på en bänk mitt i natten och samtalar allvarligt och engagerat, när går förbi på väg hem.
Jag har varit på Sigtuna bryggeri och drickit Gas-Jannes, Humle-Hildas Altbier och Jäst-Hasses export lager. Jag ville dricka Biskop Stefans kalk också, men den var slut. I stället beställde jag Mackmyra edition tre och njöt av den kryddiga vaniljiga smaken. Jag drack den tillsammans med en engelsman i grönrandig seglartröja som hävdade attt han föredrog den framför de engelska sorterna. Han var säkert bara artig. Tidigare på dagen var han en av mina antagonister i en diskussion vi hade om ansvar.

I morgon upp kvart i sex för ytterligare en lång dag med mina kollegor från hela världen.

Höstaktiviteter

Det börjar mörkna innan jag kommer från jobbet, trots att klockan bara är kvart i sex. Skogen ser dunkel och trolsk ut, vägen är mörk och kantas av gula, nästan lysande löv. Det doftar starkt av jord och kompost och det finns fortfarande ljumma stråk i den kalla luften.

Hemma gör vi rulader av lövbiff, alla har sin egen fyllning. Barnen väljer torkad frukt och getost som de får röra ihop själva. Jag fyller min med äpplen frästa i olivolja och manchego. Potatisklyftor är det som serveras och jag rör ihop en rödvinssås som barnen först rynkar pannan åt när de ser ingredienserna, men sedan slåss om.

På lördag tillbringar jag några timmar i skogen och jagar svamp. Det går inte särsklit bra. På tre timmar blir det en halv kasse, två karl-johan, fyra aspsopp, sedan lite blandade soppar, kremlor och några champinjoner. Inte en jätteskörd, men det räcker till en svamprisotto på kvällen.

M tar med sig sina troféer från översätttningsrundan i veckan, inlagda skaldjur och vildsvinskorv som vi äter till en liten flaska Crémant d'Alsace. Sedan svamprisotto. M fick också med sig ett par flaskor vin. Vi väljer en Sangiovese som överraskar, inte så mycket frukt som vi skulle förväntat, i stället en underbar kryddig doft, läder och tobak och en stram, men ändå mjuk smak.

På söndagen kulminerar mina funderingar på vad jag ska göra när cykelsäsongen är slut. Jag cyklar till Jula och köper en trappmaskin och en pilatesboll. Barnen blir jättelyckliga och trampar runt även om Son knappt får ner pedalerna.

Till i morgon kokar jag Bulgur i lite vitt vin och hönsbuljong. Tillsammans med lite parmesan och en del av de inlagda skaldjuren blir det en bra skaldjursrisotto.

Ett ögonblick

Solen har knappt lyft över horisonten och tänder små regnbågar i miljoner daggdroppar på fältet. Jag är omgiven av vältrande dimmor som avgränsar världen utöver 50 meters horisont.

Längre bort skymtar dunkla gestalter bakom stora kantiga redskap. Jag vet inte vad fågelskådarna ser i sina objektiv, men de ställer upp, även en dimmig morgon som denna.

Det är kallt, luften river i lungorna och mina fingertoppar stelnar i fartvinden. Det gör inget, just nu i tjugo minuter är världen vackrast.

Smygare

Sitter och leker med mitt nya trådlösa headset som man kan koppla både till dator och mobil - samtidigt. Musik eller Skype från det ena, kopplas automatiskt bort när mobilen ringer. Äntligen!

Känner en underlig odör när jag lutar mig över datorn - lite som smutsiga strumpor. Klurar lite på det ett tag, brukar inte... jag menar strumpor brukar inte lukta efter två timmar på nyduschade fötter. Det tar en stund innan insikten om att jag har får i kål som kokar på spisen. Det är den doften som smyger omkring i lägenheten.

Barnmat

En av de rätter jag älskade som barn hade det föga fantasifulla namnet "ägg i mjölk". Otroligt enkel, man gör en redning av smör och mjöl, häller i mjölk, kokar upp den, knäcker två ägg i den och låter dem stelna. Rätten serveras med surdegsbröd som bryts ner i mjölken så att den sugs upp i brödet.

En vecka efter Glasriket packade jag upp en del saker jag tog med mig och hittade då resterna av ett tyskt surdegsbröd som jag köpt för att ha till frukosten där. Förvånande nog var brödet inte mögligt och det fanns fortfarande kvar en viss spänst. Tillfälle i flykten, jag köpte gammaldags mjölk och satte igång. Smör, mjöl, mjölk, jag vidareutvecklade rätten genom att hälla mjölk och ägg i en ugnsform och gratinerade dem. Den milda smaken tillsammans med det syrliga något sträva brödet tog mig raka spåret till barndomen, bara att som vuxen får man äta hur mycket som helst. Tur att jag cyklar långa omvägar hem.

Vecka

Tittar på "Klassfesten" och blir sjukt mjuk i hjärtat. Son och Dotter stojar och skrattar i bakgrunden, väldigt överens om något. Själv känner jag mig innesluten in en bubbla, trött och surmosig efter veckan.

Rotblöta

Det är nördigt, defintivt på gränsen till obsessivt när jag bestämmer mig att cykla omvägen hem - den 20 km långa omvägen hem - trots att regnet hänger i luften. Mycket riktigt efter 5 km så börjar det dugga. Jag som nyss köpt en vattenavvisande vindjacka i stretchigt material och ventilationsfickor som öppnas med blixtlås vid behov, ser det som ett bra tillfälle att prova den utlovade vattentätheten.

Det funkar, vattnet samlas i små, små glänsande droppar som glider av i fartvinden. Det fungerar faktiskt till och med på byxorna, likaså i stretch, som är gjorda i en teknik som kallas för Dri Fit (ni får själva gissa märket). Tanken är att de ska transportera bort fukten från huden. Det gör de, och de hindrar faktiskt vattnet att tränga in. Till en viss gräns.

Det regnar mer och mer, men kroppsvärmen förmår att hålla byxorna någorlunda torra, tills dropparna blir så stora att de dränker byxorna. På en halv minut förvandlas de från hyfsat fuktiga till blöta och iskalla. Det är 10 km hem och ingen återvändo, bara att trampa på. Världen susar förbi suddig och förvrängd av regndroppar på gula glas.

Regnet minskar efter en stund och förvånande nog återtar byxorna sin ljumna fuktighet inom ett par minuter. De visar sig vara värda sina pengar, särskilt som de är köpta på rea för halva priset. Det är min belöning, efter att ihärdigt ha cyklat sedan i april anser jag mig värd lite "riktiga" grejor.

På fredag åker M och jag till Glasriket, firar fyra år...

Mental pollution

Tåget in till Tiger Lillies: In kommer ett par otroligt fnissiga killar, bärandes på en sexdocka. Den ser helt absurd ut, ett påmålat ansikte, med ett öga slutet, ett öppet i en blinkning som skall föreställa inbjudande, mun i form av ett stort O som visar ett skrynkligt rött inre. Jag hinner tänka att man måste typ levat i avhållsamhet i tio år och inte sett en kvinna lika länge för att inte bli totalt avtänd. Handen är en ren lottovinst jämfört med att försöka tillfredsställa sig med en badboll i plast. Killarna fnittrar hejdlöst och viftar med dockan, försöker klä på den med sina jackor. En minut senare kliver en Imam på vagnen. Jag anar upptakten till jihad på tåget, och närapå hukar. Imamen kaster en blick på dockan, rör inte en min, sätter sig i sätet bakom och tar upp ett pappersark som han fördjupar sig i, byggger upp en bubbla omkring sig.

Tåget hem från jobbet, Jag sitter bredvid två killar som tittar på et kockprogram där någon tydligen lagar mat och refererar detta till två tjejer på sätet mittemot. Plötsligt börjar ena tjejen beskriva en specifik bänk på en specifik badplats, där det uppenbarligen skulle finnas fläckar av en viss typ, som blev till efter ett nattligt möte med någon som hette Kris. Det är inte bara jag som sitter bredvid, utan alla som sitter på de närmaste bänkarna förstår precis vad det handlar om.

Jag tänker att det trots allt finns saker jag inte behöver veta - eller se.

Genèvesjön

Genèvesjön ligger under oss. En lång, smäcker leksaksbåt, som ser ut att stamma från tidigt 1900-tal stävar fram och bildar leksakssvall. Jag är på en av mina inte helt ovanliga endagsutflykter för ett möte i Lausanne. Hemifrån halv sex, tillbaka halv ett (på natten). Människorna vi träffar är glada att vi kom. De berättar om sina problem, som de anser vi har skulden till. De är ändå glada att vi kom. De visar oss för sina chefer som ett tecken på att de har åstadkommit något.
Efter tre timmar är vi klara. Vi har lovat dem saker, De har lovat oss pengar. Alla skakar hand, försäkrar varann att det varit ett nöje, lättade över att det är slut.

Efteråt åker kollega och jag till ett ställe vid Genevesjöns strand. Tar ett glas vin och en portion rökt schweizisk skinka, sitter i solen och tittar på vågorna innan vi fortsätter till flygplatsen. När vi lyfter lyser klippbranterna på bergen vid sjöns södra strand kritvita i den nedgående solen. Längre bort syns alpernas silhuetter i diset.

Några timmar senare på Kastrup hällregnar det. Ett riktigt tropiskt regn, som glänser i vingstrålkastarna och bildar horisontella silvriga streck som sugs in i motorerna med ett hiskligt morrande ljud en lång stund efter start.

Blod och död på teater

Det är första gången jag har sett en grov, svart löspenis i silikon användas i ett pianosolo. I sången innan var det en strumplös fot. Vi sitter på Södra Teatern och lyssnar på Tiger Lillies, en absurd föreställning som först handlar om flickan med svavelstickorna och sedan ett utbud ur den vanliga repertoaren. Martyn Jaques röst växlar mellan tandläkarborr och rostig motorsåg när han sjunger explicita texter om mord, blod, död, krig och prostitution. Teatern är fylld av fans, och så jag och M på tredje raden. Vi har sett dem förut, men blir lika underbart förbluffade som förra gången.

Efteråt promenerar vi genom Söder, efter midnattsloppet och tar en drink och en barmeny på Morfar Ginko. Chilin som vi beställer är som om jag hade gjort den. Jag hittar både kanel och nejlika i, den smakar milt men fylligt och serveras med tortilla och tre fräscha såser. Till det dricker vi Gambrinus, en av de bättre tjeckiska som fås här.

Morgondagens mat

Jag får tag i billig mogen mango och gör en sallad på röda och vita bönor, mangokuber, grön chili och lök. Citronskal och saft, lite salt och rapsolja ger en bra, fräsch smak. ´

Till det rullar jag små köttbullar av lammfärs, blandad med finkornig bulgur som fått svälla i citronsaft, lite granatäppelsirap och en aning hönsbuljong. Smeten kryddas med mycket spiskummin, kryddnejlika och kryddpeppar. Bulguren suger åt sig all köttsaft och gör bullarna saftiga och smakrika.

Fredagsmys

Fatta att jag börjar släppa till när det gäller att laga mat. Son handlade och skrapade potatis innan jag kom hem. Dotter gjorde ett pajskal. Tillsammans gjorde vi en ost-och-potatispaj till de två paket jumbokräftor som vi tre smällde i oss. Gas Janne regerar fortfarande. Det faktum att den är ofiltrerad får bubblorna att åka i oförutsägbara banor, inte bara från botten och upp. Färgen är mörkt gyllene och smaken är det enda i Sverige som matchar en öl i Prag. Fyllig, fruktig, frisk.

Fredag.

Dag två

Extraprisbaconet steker långsamt i grytan och släpper sitt fett för att i slutändan bli alldeles knaprigt. Eftersom Son älskar blomkål, gör jag ytterligare en variant av blomkålssallad, vardagsknaperstekt bacon i stället för helgprosciutto. Den får han i morgon.

Baconfettet får bli bas för dagens tomatsås. Körsbärstomater (sista burken), lite vitt vin och krossade vitlöksklyftor får puttra ihop i det medan jag väntar på att barnen kommer hem från stranden. Lagom till spaghettivattnet kokar häller jag ner finklippt salvia och precis när nyckeln sätts i låset garnerar jag portionerna med Mozzarella (även den för extrapris).

Under tiden blev jag erbjuden att tala om min pension med ett bolag som heter Cerberus. Av någon konstig anledning fick jag dåliga vibbar av namnet och avböjde. Vänligt men bestämt.

På jobbet är allt som vanligt efter bara två dagar.

Tillbaka till verkligheten

M har åkt hem till sig, hennes son kommer tillbaka i eftermiddag. Jag går och handlar de vanliga sakerna innan barnen kommer. Frukostbröd, gurka, äpplen, mjölk. På måndag börjar jobbet, tillbaka till det vanliga livet igen.

Semestern i San Sebastian var (förstås) alldeles underbar. Vi bodde i den äldsta delen, mitt i vimlet. Mitt i jazzfestivalveckan, på kvällarna kunde vi stå utanför scenerna och lyssna på Sly and the family stone, till och med Elvis Costello.

På dagarna gick vi på upptäcskfärd. På eftermiddagen låg vi en stund på stranden och sedan, runt sextiden, var det dags att ta ett glas vin och äta lite Pintxos, som är den lokala varianten av tapas. Pintxosen beställs normalt inte, de ligger över hela bardisken, man får en tallrik och äter det man vill ha. Sedan betalar man. Normalt fanns ett enormt utbud av olika varianter av fisk, skaldjursröror, skinka, korvar, inlagda eller grillade grönsaker - det var otroligt svårt att inte vräka i sig allt. Ett ställe vi återkom till var vinbaren A Fuego Negro. Trendigt som attan, men deras Pintxos var ett steg utanför de mer traditionella. Det häftigaste jag åt var en bit bläckfisk liggande på bönröra och täckt med salt skum som omedelbart upplöstes i munnen och lämnade en saltig och kryddig smak efter sig. Utsökt!

När restaurangerna öppnade, fanns ett stort utbud av färsk fisk och olika skaldjur. Det som står ut särskilt var en portion friterade små bläckfiskar (ett berg) som intogs vid ett bord direkt vid sidan av ett (förmodat) spanskt skådespelarpar, inte nödvändigtvis gifta med varann. Oerhört vackra och självmedvetna hann de på en och en halv timme med ett gräl och en försoning, medan M och jag försökte ägna oss åt vår måltid.

Guggenheimmuseet i Bilbao var också en höjdare (understatement) och Paellan vi åt på kvällen var helt sanslös. Servitrisen inledde med att i varnande ton tala om att man bara talade spanska och såg förvånad ut när vi bara fortsatte in. Sånt hindrar inte M som tog sig fram med Italienskan, även om det haltade.

Blev sugen på att kolla om det finns svamp i skogen, så jag gjorde några avstickare på cykelturen. Tyvärr verkar det vara för torrt i skogarna och det blev knappt en portion till mig. Jag fräste upp den i lite smör och olivolja tillsammans med lök, blandade med bulgur och hällde på lite vitt vin och buljong. Med lite parmesanost i på slutet blev det en riktigt bra"Bulgurotto ai Funghi Porcini".

Semester - the sequel

Sista dagen för mig och barnen på två veckor. Tillsammans med M och hennes Son åker vi till Stockholms glass och pastahus på Götgatan. Son beställer tre kulor och vi har glömt att en kula där verkligen är gigantisk. Den blir så stor att han inte orkar äta upp den. Jag tar en hederlig Ice cream Soda.

Går förbi Söderhallarna och köper hemgjord örtsalsiccia, färsk vitlök och några ostronskivlingar. Fräser allt försiktigt i olivolja och blandar med nykokt färsk tagliatelle. M ser till att den är perfekt. Gott vitt vin till - Lammershoek. I morgon Börjar M:s och min semester. Två veckor tillsammans, varav en i Baskien...

50+40+50+30

Vädret är inte direkt badvänligt, men idealiskt för cykel. Jag trampar bort eventuella spår av knödel, öl och anka. Både på invanda rutter och nya. Försöker hitta nya spår, cyklar norrut till Upplands Väsby, nästan till Rosersberg. Mina kartor räcker inte så långt, jag tar smörpapper, lägger över bildskärmen och kalkerar Eniros kartor med blyerts. Det gick bra, jag hittade till Runsa genom fantastiskt landskap, där idylliska hus i flermiljonklassen gömde sig mellan skog och äng tillsammans med senaste Mercedes och BMW.

På kvällen gör jag en salsa på nektarin, röd paprika, röd jalapeño , lime (skal och saft) och massor av koriander. Till barnens glädje blir det också guacamole (mosad med gaffel så att det blir klimpar i avocadon). Till det serverar jag räkor och baguette.

Sifforna anger sträckorna onsdag-lördag.

Semester I

På morgonen går vi genom rosenträdgården på Petřín, tar linbanan ner till Újezd , hoppar på spårvagn 12 och åker till Andĕl. Vi går till Tesco och köper frukost. Nybakade gifflar, rågbröd täckta med grovt salt och kummin och som avslutning en bulle fylld med tvaroh, den lokala varianten av keso, lite syrlig, sockrad och garnerad med russin.

Vi äter den på bänken vid spårvagnshållplatsen. Alltid i sol, senare i veckan i 35 graders värme. Efteråt tar vi någon av spårvagnarna till dagens utflykter. Borgen, Vyšehrad, Gamla stan, Karlsbron, Synagogan. En dag tar vi tåget till den närliggande borgen Karlštejn.

På kvällarna äter vi tjeckisk mat - nåja - jag äter tjeckisk mat. Son äter pasta och Dotter äter oftast sallad. Dock gillar hon potatisknödeln, men är orolig för att hennes finnar ska blomma upp om hon äter annat.

Jag har under veckan totalt ätit en och en halv (1,5) anka uppdelat på tre tillfällen. Jag älskar stekt anka, med brödknödel och syrlig kål. Skinnet är underbart krispigt och saltigt, knödlarna simmar i mustig sky och kålen göms under för att behålla värmen och suga åt sig ankans smak. Givetvis öl till som är billigare än barnens läsk.

De heta kvällarna promenerar vi över Karlsbron, till Gamla stans torg, där en av de bästa konditorierna finns, med en enorm glassdisk och bakelser som får munnen att vattnas trots den överfyllda magen. En kväll får vi en improviserad konsert av en turistande italiensk kör som uppenbarligen inte kunde hålla sig...

Prag är lika gästvänligt som tidigare gånger. Barnen har trivts och vi har haft riktigt kul alla tre tillsammans.

Min variant av Bistecca Fiorentina

Ta en lördag i Stockholm, bara för att kolla sommarrean. Sväng förbi Hötorgshallen, argentinska köttaffären och köp deras biff med kappa. Stora bitar, nästan svarta. Passa också på att köpa en liten bit av opastöriserad fransk brieliknande fårost.

Ta sedan en tur förbi Xoko och kolla in deras efterrätter. M fastnade för vit chokladmousse med en fyllning av jordgubbspannacotta, smyckad med en pensé. Jag dök på en mörk chokladmousse fylld med svart vinbärspannacotta med ett löv av mörk choklad nerstucket i. Hennes såg ut som en rund kulle, min liknade ett torn. Flickan som packade ner de oerhört vackra efterrätterna tejpade fast bottnarna i kartongen så att skapelserna inte skulle glida runt. Vilken omsorg!

Inse att den där konstiga odören i bilen inte är en död råtta, utan den lilla ostbiten som har spridit sin minst sagt fylliga arom i hela kupén. Öppet fönster är ett måste.

Sista delarna inhandlas på en välutrustad affär, det blir två rödlökar som fylls med smör, salt och balsamvinäger och steks hela i ugnen minst en timme, samt rucola och maché som läggs i isvatten en stund, torkas försiktigt i handduk och blandas med krossade valnötter, hyvlad pecorino och skvätts med olivolja och lite salt. Självklart små färskpotatisar som skrapas(!) och kokas i ordentligt saltat vatten med några persiljestjälkar.

Nu är det dags att öppna vinet - den i Frankfurt inhandlade Brunello di Montalcino. "Du och jag har aldrig delat en Brunello di Montalcino" sa M längtansfullt när jag refererade inköpet. I en bok av Michael Dibdin om den italienske kommisarien Aurelio Zen nämns Barolo, Barbaresco och Brunello som gräddan av de italienska vinerna.

Den här brunellon, även om förhålladenvis billig var något utöver det vanliga. En färg som var närmast brunröd och en doft som ständigt förändrades. Först som trä, sedan blommor och till sist kryddor. Ett tag fanns en tydlig doft av nejlika. Det smakar precis den rätta blandningen mellan frukt och strävhet som jag har lärt mig att uppskatta.

När allt är förberett, penslas de rumstempererade köttbitarna med olivolja och masseras med salt. Sedan läggs de i en ordentligt upphettad grillpanna. Svarta ränder utanpå, blodiga inuti. Sista minuterna kan de ställas på högkant så att fettkappan blir krispig.

Måltiden blir något utöver det vanliga även för oss. Först Bistecan tillsammans med Brunello - en perfekt kombination, den lilla sötman i löken lyfter vinet ytterligare ett snäpp.

Efteråt tar vi fårosten tillsammans med hjortrongelé och lite portvin. Till sist de alldeles underbart goda efterrätterna från Xoko.

Räven

Potatis/västerbottenostplättar forellrom och rosa Rotari

Rävungen står mitt på vägen och tittar på mig när jag kommer cyklande. Den verkar totalt orädd och ser ut att titta nyfiket på mig. Mer sannolikt är den totalt förvirrad och vet inte åt vilket håll den ska hoppa undan. Vi passerar varann på mindre än en meters avstånd, båda vänder sig om, den tittar efter mig. Vitt ansikte, röd kropp, med en ännu inte särskilt yvig svans. Klart att kameran är hemma.

De sista kilometerna hem på asfaltrakan kommer jag upp bakom en cyklist i alldeles blanka kläder, utmanar genom sin blotta närvaro. Jag hakar på, fatta att jag hakar på trots att han håller 29 km i timmen. Efter halva rakan rycker jag, fatta att jag orkar rycka och cyklar om, nu uppe i 33. Jag är iskall och vänder mig inte om, cyklar på bara och förundras över att det funkar. Jag går in i kurvan på slutet av asfaltrakan och nu är det han som rycker och försöker dra ifrån. Fatta att jag hakar på, vi överträffar 30-gränsen i villaområdet med god marginal, min svarta själ gläds åt att han ser sig om med täta mellanrum, bara för att se mig ligga bakom hela tiden. Till slut viker han av strax innan jag kommer hem. Fatta att jag överlevde. När jag tar av mig hjälmen drar jag med fingret över skumgummiskyddet fram och svetten stänker på golvet.

Genau

Flott utsikt

Fruktansvärt kul

Bäddkonst

Luften utanför hotellet i Neu-Isenburg är mättad med en doft av pepparrot som har en lätt ankommen anstrykning. Glad att vara ensam promenerar jag runt på de obekanta gatorna utan karta, memorerar vägen tillbaka och bara andas, nöjd med att åtta timmars prat är över.

Taxin dagen efter tar mig på en sightseeingtur genom Frankfurt. Förutom att han inte hittar - ens med GPS är chauffören en av de mer tursamma människorna här i världen, minst två gånger missar vi krocken med en hårsmån. Till lunch äter jag silltartar på rösti-och salladsbädd. Ibland är min nyfikenhet större än självbevarelsedriften, jag menar man mosar en sill, med ben och allt, lägger smeten på en botten av kraftigt smakande rucola och en tunn potatiskaka. Till sist toppar man med sur grädde och en tomat. Ordet "Pretto" dyker upp mer än en gång i mitt huvud och smakerna slåss verkligen om uppmärksamhet - intressant.

Efter ytterligare en dags berättande, diskuterande och övertygande, där jag plockar fram all charm jag har, råkar jag ut för ytterligare en taxichaufför, som visserligen hittar till flygplatsen utan problem, men lyckas gnida hjulen mot varje trottoarkant han kommer i närheten av, vilket till slutblir rätt många.

Den ensamma stunden på flygplatsen är underbart avslappnande. Det är fascinerande att man nu annonserar vissa avgångar på kinesiska, lika fascinerande är det att jag känner igen språket. Jag får gott om tid att gå igenom butikerna, köper en Brunello di Montalcino som M och jag kan festa på till helgen och hinner sätta mig och skriva detta, medan jag spanar in flygplansstjärtarna.

Stunden blev två timmar längre än tänkt. Planet träffades av blixten på vägen in och behöver nu besiktigas om. Vi sitter i planet, blir serverade gröna geléhallon och chokladbitar och jag försöker skärma av den ström av bräkande rumpmasiska som väller över mig från sätet bredvid...

Semester om två dagar.

Uppdatering

Utanför fönstret glänser löven gyllene i solnedgången ett par minuter innan de mörknar i den tilltagna kvällen. Jag sitter i soffan och tittar på "Out of Sight" med Dotter som har parkerat sina tänder på min axel. Man får ta de ömhetsbevis som bjuds. I morse kom jag äntligen iväg till Cykloteket och köpte ett par fodrade cykelkalsonger. Det har tagit tid, men nu känner jag äntligen att jag har gjort mig förtjänt av lite riktig utrustning. Fem mil kan göra otäcka saker med ljumskar och ens ädlare delar och jag siktar på mer innan säsongen är över. Tyvärr så regnade det hela dagen, så jag kom inte iväg förrän sent och hann bara 3 mil. Det känns som en jätteblöja som får en att gå som John Wayne, men när man väl sitter på sadeln känns det skönt inbäddat. Tack vare att det bara är kalsonger kan jag ha på mig mina vanliga kläder och slipper se ut som en vilsekommen deltagare i Tour de France. Det är konstigt, sommaren skall ju vara en lugnare period, men jobbvis har jag har haft det så rörigt att det knappt finns utrymme till annat. Nåja, det är semester om drygt en vecka.

Föregående Ändra Ta bort Nästa

Midsommar

Medelhastigheten hem är 24,85 km/h, jag susar fram i 30, förbi andra mödosamt trampande cyklister. Jag äger.

Handlar det sista på systemet, Nils Oskars God Lager till sillen, Rapitalá och Chateau Xsara till det grillade, det är skönt att vara snobbig tillsammans med M. Ingen box, ens till midsommar.

Jag har gjort pepparvodka, den doftar underbart av Jalapeño och svartpeppar. M älskar den, själv kör jag mainstream - svenska nubbar.

I morgon blir det champagnefrukost, italiensk förstås, rosa (Rotari) tillsammans med potatis/västerbottenostplättar och forellrom. Sedan flyttar vi på oss, jag ansvarar för sillunchen, sedan kan jag koppla av, det är andra som sköter grillen. Den (manliga) sysslan överlåter jag gärna till andra. Förresten börjar Dotter utveckla grillegenskaper, sist stod hon framför grillen och penslade och vände av hjärtans lust - väl bekomme.

Nu bara tvätt av köksgolvet och byte av sängkläder kvar, sedan börjar min midsommar.

Glad sådan på er alla.

Resande

Klockan är tio på kvällen. I det spegelblanka sundet stävar en färja mot Danmark, alldeles rosaskimrande i den nedgående solen. Jag ser ut över Helsingborgs tak och andas in sommarluften innan jag bäddar upp sängen.
Att resa är bra, restid är avkoppling och det är heller inget fel i att få en överdådig frukost då och då.
Jag tänker på den gången när jag reste och utbildade i ett stort byggföretags regi. En gång, på färja mellan Malmö och Köpenhamn, råkade jag av en händelse stå bredvid en sliten salongsberusad man som började fråga vad jag gjorde. När han fick reda på att jag flög över dagen från Stockholm till Malmö, bara för att stå och prata framför tolv människor och sedan åka tillbaka utbrast han: "Ditt företag måste sätta ett jättehögt värde på dig, som betalar så mycket pengar bara för att du ska prata med människorna här". Det har jag haft med mig sedan dess. Känslan att vara privilegierad om nu de jag jobbar för är beredda att betala både flyg och hotellrum för att de tror att jag kan göra skillnad genom att finnas på plats.

Grill

En flintastek original grillad på balkongen, tillsammans med en rågkuse och Lingon & Chipotle Chili Salsa. Ett experiment från Björnekulla som jag bara inte kunde motstå. Den är inte jättegod, lite som lingonsylt med svag rök och chilismak. Jag är säker på att detta kan vara en bra kombination, men inte om man måste snåla med råvarorna.

Jag sov inte så bra i natt. Orsaken var Stieg Larsson. Jag började läsa "Flickan som lekte med elden" och den är vansinnigt spännande. Halv tre, 600 sidor senare var jag klar och insåg att den inte på långa vägar var färdig. Den fortsätter ju i "Luftslottet som sprängdes". Dock är jag en biblioteksmänniska, så jag får helt enkelt vänta till den dyker upp där.

Nu körsbär och packa. Åker till södra Sverige i morgon. Denna vecka också...

Livet

En av dem kommer att bli den nye JLS eller hur mårr...

Det lokala haket har flyttat ut på torget, alla de vanliga stammisarna är där, förutom dem som har flyttat steget vidare till cocktailpartyt i parken. Just i dag sitter ett yngre obekant par ibland dem. Båda har en stor stark framför sig, de ser ut att vara relativt nyträffade. Han ser ut som ett barn som precis har fått en påse godis. Det gör inte hon. Hennes blick är fullständigt desillusionerad. Det är sällan man får en nära titt på universum här på jorden, men det jag ser mellan dem är ett äkta svart hål.

Innan dess står jag i kassan på Coop, framför mig står damen med glasögon vinklade i 45 grader på väg nerför näsan. Hon försöker betala. Hon tar upp kort efter kort och drar i läsaren. "Köp medges ej" säger kassörskan med strikt neutral röst. Under tiden försöker kvinnan förklara att hon satte in pengar på kortet, men det var i dag och de har nog inte kommit in än, på det andra kortet har hon bara tvåhundra kronor, det är därför det inte fungerar. "Vi gör så här" säger kvinnan - kunde kassörskan tänka sig att dela upp betalningen, för det är säkert hundra kronor på det första kortet. Det kan inte kassörskan för de har "fått nytt datasystem" och hon klarar inte att dela upp betalningen med mindre än att man får slå in allt en gång till, fast i två poster. "Vi gör så här" säger kvinnan igen - jag kan ta det här kortet, visar ett tredje. "Jag har fört hit pengarna för att jag skulle betala mina räkningar, de pengarna är till mina räkningar, men det får gå... "
"Du får vänta till jag har tagit bort dina två tidigare försök" säger kassörskan, nu i en beundransvärt neutral ton. Hon lyckas till slut, den kollektiva sucken hörs inte, den känns. Alla har säkert sin egen anledning, min för att hon ändå fick behålla värdigheten.

Utanför mitt fönster börjar livet för ett par måsungar, de springer omkring, vaktade av ena föräldern, de sträcker på sig och viftar med sina små vingar, det ser gulligt ut, även om jag vet att kråkorna lurar i träden runt om.

Kroppsglädje

När jag väljer en längre väg hem från jobbet bara för att det känns så bra att fara fram.
När marschfarten är 28 km/h även efter tre mil i benen.
När det finns kraft kvar att trycka till, även efter en lång uppförsbacke (Ulriksdal).
När hela kroppen börjar pirra i ren lycka, väckt av den mättade doften från de gula blommor som kantar cykelvägen.

Allvarligt talat, om jag ska fortsätta ha mina femmilafärder måste jag köpa ett par riktiga cykelbyxor, vanliga shorts ger mig skavsår. Snobben i mig skräms dock fortfarande av de sladdrigt slinkiga trasorna försedda med en enorm inbyggd binda. Jag har sett snyggare på nätet, men inte i de vanliga sportbutikerna.

Efter den underbara dagen, kändes Gazpacho som en bra avslutning. Jag tog den enkla varianten: Gurka (skalad) tomater, grön och röd paprika, lök och vitlök åkte ner i köksmaskinen en stund. Sedan lät jag röran passera en sil för att bli av med alla kärnor och skal. Olivolja, salt och vinäger efter smak, för att sedan slutligen ha i bröd som finsmulats med mixerstav. Lite tjock konsistens, det är så jag vill ha mina soppor.

De första sommardagarna

Den första riktiga svenska färskpotatisen, jag gjorde en potatissallad med pesto till barnen, 20 små potatisar. När Son kom hem, hade Dotter ätit upp alla utom tre. Samma lika blev det när jag dagen senare gjorde en fetadressing. Barnen är ute mycket med kompisar och kommer och går vid olika tider.

De första riktiga svenska jordgubbarna, vi köpte en ask, sedan en till, sedan en till. Alla syndar vi med att doppa dem i florsocker, även om de var nog söta utan.

Den första långa cykelturen, över 50 km, Ulriksdal, Norra begravningsplatsen, Hornsberg, Tranebergsbron (tänk att få bo i Äppelviken), Nockeby, Vällingby och sedan hem.

Det är en del jobb som händer däremellan, men jag försöker att inte missa något av det somriga.

Sinnesstämningar

Jag lämnar av kollegorna i Helsingborg, kavlar upp ärmarna, sliter av slipsen och trycker in John Holms "Lagt kort ligger" i CD:n. Sedan kör jag hem genom ett yppigt grönt sommarskåne och umgås med Larry, Maria och Svarte kungen.

På cykel experimenterar jag med att bli ett med musiken. Det gäller att koppla ihop benen med takten, rätta till andningen och sedan koppla loss sinnet från de kroppsliga förnimmelserna. Är takten rätt blir det underverk. 120 bpm är ungefär likvärdigt med 30 km/h på högsta växeln och funkar fint.

Just nu får jag bästa resultatet med Tangerine Dream (Dream mixes 1). Ingen trötthet, ingen mjölksyra i ungefär fyra minuter. Det finns förstås en baksida med det hela - gissa hur det känns när sinnet faller tillbaka i en kropp som jobbat liite över sin egentliga förmåga...

Resor

Lördag, vi åkte till Telefonplan för att titta på konstfacks avgångsutställningar i Designens hus. Direkt när jag kom in så började det pirra i hela kropppen. Kombinationen av industrilokal och konst är hisnande.

En rosa navelskådande porslinsman i pluderhosor har respektlöst knutits vid en betongpelare. Längre bort flyger ett kluster av porslinsmän i graciösa poser bevakade av en porslinsflicka som intar en perfekt utgångspose för ett svanhopp. Till vänster har en jättelik frökapsel spruckit och ut kravlar en mängd halvfärdiga djur i olika faser av utveckling - runt fantasieggande stalagmiter med hemlighetsfulla håligheter. Processionen övervakas av en enorm gul fågelkvinna. Galet, annorlunda och spännande. Det sista vi upplevde var ett enormt bländvitt rum, tvättlinor med bländvita kläder bland vilka det göms små föremål av renhud. Vi går runt i plasttofflor på fötterna i allt det vita och upptäcker.

Efteråt åker vi runt på de små gatorna i Midsommarkransen och leker med tanken att bo där. Vi åker till Långholmen, promenerar och dricker Jaffa och äter en tekaka serverad av en gammal man i en liten röd stuga.

Flygstrejken fortsätter även på måndag, jag har människor jag ska träffa i Helsingborg och Danmark, så jag hyr en bil och ger mig iväg fem på måndagmorgonen, en resa som jag har gjort ganska många gånger förr om åren. Jag är framme vid tio, man har rätat ut vägen en hel del sen sist jag åkte. Jag uppskattar bilkörning, resandet blir mer påtagligt.

Kronärtskocksdrama

Fredag, jag fick tag på billiga kronärtskockor från Egypten (ja, ja, men jag cyklar hela veckan och snålar koldioxid). Först köpte jag två för mig och M, sedan fick Dotter se dem och dreglade, jag fick köpa två till.

Fyra kronärtskockor kokade i fyrtio minuter. Jag gjorde en helt oemotståndlig majonnäs, äggula, vitlök, citronsaft salt, rapsolja och en sträng ansjovispasta. Barnen som inte gillar majjo, fick en blandning av olivolja, salt och vinäger till.

Skålen med majonnäs stod på diskbänken. När Son skulle ta ner tallrikar, rev han skålen över sig och golvet. Stelfrusen stod han där med gul majonnäs rinnande över byxorna medan jag svor vilt och såg vår dipsås rinna ner mot förintelsen. Snabbt tog jag en tallrik, skrapade byxan nerifrån och upp och hällde tillbaka i skålen. Sedan fick den lilla olycksfågeln torka golvet. Vi njöt - så småningom - alla av våra kronärtskockor - och såsen.

Somliga lär sig aldrig

Grannen håller på att montera parabol. Utanför balkongen. I går tappade han en skruvnyckel. Den dängde i balkongräcket så det dånade i hela lägenheten och slog i cykelvägen fyra våningar nedanför med ett oroväckande starkt kliinngg. Han ger sig inte, i dag hörs höga gnisslande ljud, inga fallande föremål dock (ännu). Nåja, här gäller leva och låta leva, han låter mig spela hög musik utan att klaga, jag låter hans barn dunsa i golvet ovanför så att glasen skallrar i skåpet. En balkongparabol är peanuts i sammanhanget.

Atkinsexperimentet igår slog inte väl ut. Jag vaknade i morse med tung lätt gungande mage och cykelturen till jobbet gick väldigt trögt. Intressant koppling, som behöver undersökas vidare. Därför åt jag upp resten av fläskläggen i kväll (den här gången med fransk senap hoppas förändringen inte stör experimentet), jag ska se om det är lika illa i morgon. På onsdag blir det GI igen.

Förresten den här zucchinirätten var fantastisk, något att minnas när squashen är tillgänglig i pris.

GI, Atkins och ågren

I lördags var jag på bröllop, en historia för sig. M:s kompis gifte sig med en engelsman, det var folk från Danmark, England och ett par andra länder till. Det är skönt att träffa ett par icke-chauvinistiska danskar, på jobbet är de oftast otroligt motsträviga (kan det ha något med mig att göra).

Vi hade jättekul, klockan ett rullade vi iväg till en taxi(sic), tog en kebab på centrum (yoghurtsås över slips och skor) och stöp slutligen i säng vid halv tre utan att riktigt veta hur vi fått av oss kläderna. Ett av ålderns fördelar är att sängen numera vid sådana tillfällen inte ställer sig på kanten och försöker kasta av mig. Jag bara slocknar. Med tanke på det var söndagens cykeltur på 42 km en smärre bedrift. Vad jag inte räknade med var att jag i dag var fullständigt oförmögen att använda huvudet. Det blev inte bättre av tre på varann följande möten som sträckte sig över lunch. Halv två hade jag fått nog, och cyklade hem för att få någt gjort i lugn och ro.
Tyvärr hjälpte inte ensamheten till att samla tankarna. Det blev inte mycket gjort. Sedan träffade jag på länken som måste vara alla föräldrars värsta mardröm. Jag hann läsa tre rader och tårarna rann fritt. Det gjorde de igen senare till Anna Pihl. Det är visserligen ok, men lite otäckt är det att det förmodligen förstärks av en släng ågren dagen efter dagen efter.

Mycket fibrer och GI igår, i dag fick jag tag på en fläsklägg och bytte till Atkins. Helt underbart gott, kokt och tillsammans med pepparrot. Jag lyckades dock att avhålla mig från att äta hela. Det blir nog dillsås i morgon...

Försommar

Man spelar kubb i parken, många olika nationaliteter försöker singla träklabbarna för att fälla motståndarlagets uppställning. Det går inte så bra, men de verkar ha kul. Längre bort lyfter en flock måsar, jagade av en liten batting med virvlande ben och vilt viftande små armar. Måsarna är vana och försöker bara flaxa en bit bort, men han(?) ger sig inte utan springer runt hela gräsmattan tills måsarna inser det oundvikliga och flyger iväg.

Hela scenen finns nedanför min balkong där jag står och svalnar efter veckans andra fyramilarunda. Första etappen går via Ulriksdal och Norra Begravningsplatsen till Pampas där jag sitter en stund vid vattnet och äter rostade kikärter och körsbärstomater, bara för att lura kroppen lite. Tanken är att energin till den här turen ska tas ur fettdepåerna. Tittar mot Hornsbergs kantiga silhuetter, betraktar de stora båtarna i Marinan där de samsas med de lyxiga flytande husen.

När jag är klar, fortsätter jag längs Bällstaviken mot Sundbyberg, vidare mot Rinkeby och Tensta. På Spånga Idrottsplats är det fullt med hoppfulla fotbollsstjärnor från hela världen och deras familjer. Lite senare åker jag rakt in i ett litet sambatåg som har blockerat cykelvägen.

I fredags fick jag äntligen min låda Gas-Jannes. Vi enades snabbt att indiskt var mat som skulle passa bra till. Jag hittade Rogan Josh, en gryta som brukar bli underbart mustig. Urbenad lammstek låg redan i kylen (det var bra pris på den) och konstigt nog fanns alla ingredienser hemma, utom chilin. Den var bra, men jag har ätit bättre. Nästa gång ska jag prova den här.

Resten av lammsteken blev till Irish Stew med majrovor och stora gröna bönor som tillägg för att fixa GI:t. Mums!

Min Draja Martini

Ett glas:

Fyll martiniglaset (stort) med isbitar.

Lägg en (stor) oliv på isbitarna.

Gör följande i ett svep (tänk på att ha ingredienserna framme annars blir den för svag):

Måtta upp 6 cl Tanqueray (halv deciliter + skvätt) samt en skvätt (2 cl) Noilly Prat. Häll i en tillbringare (minst 5 dl volym). Rör om 5 varv, använd en matsked.

Skär en strimla citronskal (minst en cm bred och två lång), kläm oljan ur skalet i blandningen (böj, böj, böj och böj strimlan). Släng i strimlan.

Lägg undan oliven, häll isen i tillbringaren, rör om 15 varv, ett varv i sekunden.

Skär en strimla till av citronskalet. gnid in insidan av martiniglaset ordentligt.

Pierca oliven med en tandpetare, lägg i glaset. Sila upp martinin i glaset.

Rekommenderas som sällskap i köket, även om det bara handlar om att steka fläskkarré och göra potatisgratäng.

Frosseri

Allt gick egentligen åt skogen med maten i fredags. Uppeldad av en Belgo dubbel från slottskällans bryggeri, slängde jag kallt smör rätt i rödvinssåsen, varpå den skar sig. Jag försökte rädda den med lite majsmjöl, det höll i cirka två minuter, sedan blev separerade smöret från såsen igen och det blev mörka klumpar i skirat smör. När jag skar upp biffen, lyckades jag skära köttet med fibrerna på tvären. Det var bara det faktum att köttet var jättemört efter två dagars marinering och ett alldeles utsökt vin som räddade matupplevelsen.
Picàie - norditaliensk fruktbomb - tillräckligt sträv för att vara intressant och med en doft som nästan bedövar, särskilt som vinet håller 15%. Tillräckligt för att fälla en oxe, både jag och M föll mitt i Kaurismäkis "Ljus i skymningen". Sanslösa karaktärer som vanligt.

Lördag tillbringade vi i stan, den vanliga rundan. Först bageri Rival vid Mariatorget, M köper en brioche med choklad och päronfyllning, jag köper ett bröd fyllt med oliver och soltorkade tomater. Vi sätter oss på Mariatorget och äter dem. En flicka talar upprört i telefon, till slut skriker hon - "jag skall ALDRIG mer vara ärlig mot dig! Fy faan".

Efteråt går vi över Hornsgatpuckeln, förbi Kaolin till Söders tehandel. Jag vill prova lite nya tesorter efter att i snart 5 år ha druckit billigt ceylonte på morgnarna. Jag vet inte riktigt var jag ska börja, så jag frågar efter "te som smakar te" och vi får igång ett samtal. Jag får dofta på olika tesorter, vilket inte är det lättaste. Till slut köper jag ett te från Grusinien, något jag minns från barndomen och ett te från Assam. Sedan går vi till Blås och Knåda där Åsa Jungnelius ställer ut. Jag har några av hennes glas som är oerhört vackra. Blås och Knåda har fyllt sina skyltfönster med hennes alster. Vi diskuterar vem som skulle köpa den enorma silvriga vulvan - och till vem. Vi enas om att Ebba W skulle kunna göra det och Horace fick bara hålla käften. Jag gillar staken Storstake, som är klädd i kedjor.

Vi går vidare uppför Götgatan och mot Söderhallarna. Vinet från igår var så gott att vi vill köpa mer och ett av de få ställen där det finns är i Systembolaget där. På vägen därifrån går vi förbi en av köttbutikerna och köper två enormt stora bitar entrecôte. När jag väger den hemma, visar vågen 450 gram för min och 350 gram för Ms. Sista anhalten i Stockholm är Pralinhuset på Drottninggatan där vi köper efterrätten. M köper frukttryfflar: kaktus, jordgubbar hallon och lime. Jag köper chokladtryffel med chili.

Vi äter sjukt mycket kött, potatis bakad på saltbädd, ungnsbakad rödlök i vilken jag droppar balsamvinäger och olivolja och rödvinssås (se recept i inlägget "Vinsnobb"). Jag finjusterar rödvinssåsen med vinäger så att den stämmer med rödvinets smak. Argiolas, ett vin från Sardinien, med doft av äng och kryddor. Timjan och anis lyckas vi känna igen.

Nej, vi såg inte schlagerfestivalen. Vi såg Babel.

Gläntans IP II

Att cykla efter ett hällregn är en omväxlande upplevelse. Luften är fuktigt kyligt frisk med tunna stråk av varmare luft mellan. Asfalten ångar och doften av våt väg blandas med jasmin, gräs, avgaser, gödningsmedel, gräs igen - allt i sekundsnabba kast. Jag tar vägen förbi Gläntans IP, i dag är det betydligt vuxnare barn som tränar och gläntan ser inte lika hemlighetsfull ut i kvällssolen som den gjorde när solen kom från öster.

Inspirerad av Gitto häller jag whisky i marinaden som jag skall använda till helgens kött. Inbiten extraprisjägare som jag är, köpte jag biff för 50:- kilot i måndags. Köttet är förmodligen inget vidare - åtminstone inte jämfört med hötorgshallens - men det är en utmaning att få till något gott. Jag inventerar skafferiet och använder granatäppelsaft (den riktiga tjocka) som grund. Fyller på med soja, äppelcidervinäger och lite rödvin. Hackar ner en rödlök och kryddar med svartpeppar, rökig whisky (Caol Ila) och lite salt. Kombination av rökig whisky och svartpeppar skapar en doft som får mig att dregla trots att jag har ätit middag.

Jag tror jag håller på att vakna. Undrar om det är våren eller...

Släktträff

När jag går förbi den stängda urbutiken hör jag minst två väckarklockor pipa. Ett ljud som inte bara går genom ett galler. Jag vet att det går igenom väggar. Det är samma ljud som väckte mig halv sju på lördagmorgonen, när Dotter gled in i duschen och glömde stänga av klockan. En vägg mellan, det var som att ha den på sängbordet.

Dotter skulle konfirmeras! Därav den tidiga morgonen, annars är det svårt att få upp henne före tolv på helgerna. Hon och Kusin (som kom vid sju) låste in sig i badrummet, byggde små pagoder av använda tops och sminkade sig fina. Det här med tops är ett ständigt pågående krig. Ungen lämnar dem på handfatet, jag morrar åt henne och hon tar motvilligt bort dem. I veckan orkade jag inte morra (aldrig att jag skulle plocka bort dem dock) och när jag fick komma in i badrummet, låg de snyggt uppstaplade på varann. Det är svårt att låta bli att flina.

Konfirmationen samlade hela den brokiga skara som numera är relaterade till varann - Mammans släktingar, där både riktig mormor och bonusmormor ingår. Mammans nuvarande pojkvän, hans barn, mina föräldrar, jag, M, M:s barn - som Mamman uttryckte det i ett samtal tidigare i veckan, "det blir som 'Tomten är far till alla barnen'". Jag satte i halsen och frågade om hon hade sett filmen. Det hade hon inte.

Det blev stundtals absurt, men allt avlöpte väl, ingen blev ens tilltufsad. Jag fick uppdraget att laga maten. Från början som ett straff, för att jag motsatte mig att ha "mottagningen" på ett närbeläget fik där de ville ha 200:- per pers, en ansenlig summa när man räknar med 30 personer. Till slut blev det mat för tjugo som behövdes.

Dotter och jag gjorde italienskinspirerad potatissallad där potatisen blandades med egengjord pesto (jag fick Dotter att prova olivoljor så att hon skulle känna skillnaden). Till potatissaladen köpte vi Serranoskinka på Lidl, Ungersk salami på Willy's (jag vet var de har lägsta priserna och hyfsad kvalitet) och eftersom rostbiffen såg trist ut på alla affärer vi var på, gjorde jag en egen. Den fick marinera ett dygn i rödvin, soja, honung och lök, sedan stekte vi den på fredag och jag skar upp den på lördagen. Den blev enormt populär.
Till efterrätt bakade vi en blåbärskaka från senaste Allt om Mat. Dotter jobbade på bra och vi hade riktigt kul, både när vi for runt och handlade och vid matlagningen.

Det var skönt att få komma hem, blanda en riktig margarita med riktig lime, tequila cointreau och inget socker.

Jag hade köpt ett gott vin, "Neil Ellis". Det blev inga matlagningsexcesser, vi fixade fläskkotletter och köpepotatissallad till barnen. För M och mig blev det lammentrecôte med palsternack- och getostmos. Jag vispade också ihop rostbiffmarinaden till en sås som matchade vinet. Till efterrätt Sias Lime/kaktus sorbet.