Festlördag

Lammrostbiffen har en knaprig fettkappa och är i övrigt läckert rosa. De ugnsbakade potatisarna små och perfekt segmosiga och sparrisen lagom grillad. Jag blir återigen förvånad över hur bra maten på Elverket är och hur hjälpsamma servitriserna är, även när hela skådespelargänget från föreställningen "Hem till gården" sitter bakom ryggen på mig. Inte minst Jan M tar mycket plats.

Jag har svårt att bestämma mig om pjäsen. Komedi och tragedi blandas och det är bra, men i stället för att komplettera varann, verkar de båda bara krocka och snubbla. Resultatet lämnar mig rätt oberörd. Skådespelarna är mycket bra, men det räcker inte när själva pjäsen har svårt med riktningen.

Efteråt åker vi till Sodra Bar, tar en drink, tittar på Stockholms vackraste utsikt (det är ännu lite för mörkt för att den skall vara riktigt bra) och dansar till mr Multikulti himself.

Nostalgi

Lidl har förutom otroligt billiga grönsaker och gott smör en massa krafs som jag har mycket svårt att hålla mig från. Den här gången hittade jag en CD med Gerry Rafferty - Baker Street - för trettionio och nittionio. Bara att den kostar tretionio och nittionio gör den oemotståndlig. Förutom låten "Baker Street" är den inte ens särskilt bra, men den väcker minnen. Mitten sjuttiotal, sommar, min vän och jag hade just fått första avlöningen från sommarjobbet, mer pengar än vi någonsin sett. Han tog ut allt i hundralappar och tejpade upp dem på väggen i sitt rum. Ingen bra idé, hans mamma såg hur fort hundralapparna försvann och hade kraftiga synpunkter.

Vi köpte mycket musik då, bland annat Gerry Rafferty, egentligen helt fel. Han gillade punk, jag gillade hårdrock vi blev båda rätt besvikna. Känslan av sommaren sitter dock kvar i "Baker Street". Den går också bra att cykla till.

Jag kokade kyckling i går och åt den med lite buljong och grönsakerna som hade kokat med - Morot och lök. Det är gott att ha i lite torkat cintrongräs och persiljestjälkar i koket. I dag hackade jag morot och purjolöksblast, kokade tillsammans med en näve gröna frysta bondbönor. Efter tio minuter hällde jag i en burk cannelinibönor, blandade med hackad persilja och rev ner lite parmesanost. Mums till resterna av kycklingen.

Balkongen

Balkongen är befriad från fjolårslöv, gamla spindelnät och skal från trädens knoppar. Jag har satt två plantor med pepparmynta, en äppelmynta, två krukor timjan, gräslök och mejram. I en annan kruka finns ett stånd rosmarin. Förhoppningsvis är sommarens caipirinhor säkrade. Äppelmyntan blir fin till tabboulehn, timjan och rosmarin doftar underbart på en solvarm balkong.
Årets penséer är pastelligt orangea blandade med kraftigt mörkvioletta, det blir fint.


Efteråt återupptäcker jag cykelrutterna, Akalla, Veddesta, Åkermyntan, Barkarby det blir 23 kilometer på drygt en timme - det är en bra fart så här på våren. Tillsammans med gårdagen blir det över 40 kilometer.

Gårdagen förresten - Dotter ville ha fläskfilé, något som jag tycker är ganska trist. Bara för att roa mig, snittade jag upp filén på längden så att den rullade ut sig till en centimetertjock cirka tio centimeter bred och en centimeter tjock skiva. Jag blandade en stadig martini, med stor oliv och hällde upp det i ett glas ingnidet med citronskal. Sedan fyllde jag den med en röra på brödsmulor, persilja, vitlök och riven pecorino som bara råkade ligga i kylen. En annan sak som råkade ligga i kylen var en "buschetta"(?) kryddad skinka från viktväktarna som jag köpte för en femma. Jag la ett lager av skinkan på fyllningen och la på ett lager fyllning till. Sedan rullade jag ihop filén, band upp den, stekte den i stekpannan för att få en bra yta och lät den vila en stund i ugnen så den fick rätt innertemperatur.

Till det kokade jag färska tortelloni fyllda med ricotta, hällde en tomatsås över, den hade kokat i en timme innan. tomater tillsammans med lök, vitlök, palsternacka och lite vitt vin (salt peppar). Resten av pecorinon över.

Som efterrätt Sias, kaktus/lime sorbet.

Barnen jublade.

Prag igen

Prag är lika vänligt som vanligt. Blommande träd, stark, värmande sol, tung, fet, onyttig och absolut delikat mat. Jag har ätit anka, knödlar, kål och druckit gudomlig öl så att eventuella gram som har försvunnit i veckornas cykling är tillbaka med råge.

Vi bor på ett hotell i samma område dit jag brukade där min mormors syster ägde en tomt. Jag brukade vara där på helgerna, jag fick plantera en egen vinbärsbuske, rensa ogräs ur jordgubbsrabatterna och kupa sparrissängarna. På morgnarna tar jag promenader i omgivningarna, men det har förändrats mycket på 40 år, jag känner inte igen mig. Absolut ingen nostagi i det, jag njuter av nuet och upptäcker ställen som Club La Habana som serverar rom, 15 årig Metusalem för 19 kr centilitern, vilket alltså är sjukt billigt och låter mig frossa i den.

En fantastisk dag

En hund full av vårysterhet ställer sig upp mot ståltrådsstängslet, kastar upp bakbenen och lyckas mot alla odds fästa dem i maskorna och klättra över stängslet. Överlycklig rusar den runt på gatan medan husse och matte ovetande putsar bilen. Jag far förbi på cykel endast iklädd limefärgade shorts, kortärmad violett tröja och Slagsmålsklubben i lurarna. Först till Ulriksdal, en blåbärspaj med vaniljsås och sedan hem längs med vattnet. 32 kilometer, snitthastighet 21 km/h, helt ok (jag har monterat på cykeldatorn igen).

Barnen kommer, jag lagar mat på gårdagens rester. Det blir en curry med cypriotisk färskpotatis, ingefära, vitlök, persilja (jag har ingen koriander) tomater, lime (skal och saft), räkbuljong och kokosmjölk. I går också resterna av hälleflundran, några räkor och en chili. Alla blir lätt svettiga, men det går ner trots att "lunchen" hos mamma var sen.

Små förändringar

Åh vad skönt, det riktigt ilar när jag får höra män och kvinnor i komplett samförstånd om kvinnors tankeförmåga. Man till två kvinnnor: "Ibland förstår man inte hur ni tänker - eller... (han samlar sig för poängen) vad ni tänker med!". Båda kvinnorna skrattar med - jaa, jag undrar ju själv ibland asså... Med en sån total försåelse mellan könen blir feminismen överflödig. Jag vänder mig inte om, känner bara en vag obehagskänsla i ryggen när jag passerat sällskapet.

Efter fyra dagars ledighet blir det flyg på låg höjd igen. Fyra möten på fem timmar inklusive lunchmöte, jag får i alla fall en sallad som jag lyckas klämma i mig mellan orden. Balansverktyget heter cykel. Förra veckan fyra dagar plus en utflykt med Son till Ulriksdal på påskdagen, en tur på totalt 30 kilometer. Bra med lagom stora barn, fortfarande hyfsat intresserade av att vara tillsammans med pappa, klagar inte över längre cykelturer och går att muta med glass. Vi var ett otroligt dåligt föredöme på Ulriksdal, jag ställde mig i kön och sa högt till Son att gå och välja en glass, varpå alla barnen som var med uppmärksammande glassboxen och inledde egna förhandlingar. Jag kunde föreställa mig vad deras föräldrar tyckte om mig, även om det inte verkade gå så bra.

Det händer saker längs med cykelrutten varje dag. I går såg jag ett fält med djupblå Skylla, i dag en lite tveksam Forsythia som har börjat blomma. Ett fåtal buskar har börjat få musöron (eller är det bara björk man säger det om?). Även min kropp börjar må bättre dag för dag. Ryggvärken börjar ge med sig, jag stretchar ivrigt för att få knutorna att lösa sig och det är inte lika plågsamt pinsamt långsamt att ta sig fram. Dock är det en bit kvar till en form som kan kallas bra. Det är också en bit kvar till ett magomfång som inte hänger för mycket över skärpet. Jag äter mycket magerfrön (psyllium) och tuggar på salta rostade kikärter när suget kommer på. Nu "Men in Trees"

Rent hus

Det tillhör undantagen att mitt matbord är så här rent *stolt*

Påsken är bra, M och jag tar långa promenader medan hennes son leker med min. De gör hemliga saker som att den ene springer med en kundvagn medan den andre åker på skateboard framför. Det går bra tills Son (skateboard) ramlar och får handen överkörd av kundvagnen. Jag får detta berättat innan han går och lägger sig, då han visar reporna. Dotter hänger på stallet.

I kväll är det är vitvinskväll. Först en Österrikare stram, nästan spritsig tillsammans med vit sparris, Hollandaise och löjrom. Bara så ni vet, vattenbad är överreklamerat. Känner man sin spis och kastrull, går det alldeles utmärkt att köra både Hollandaise och Béarnaise och Sabaione och alla andra eventuella varma äggsåser direkt på plattan. Så - nu har jag utmanat gudarna igen.

Nästa vin på plan är en Sancerre, den som vår guru på Regeringsgatan rekommenderade i stället för Chablis. Vi pratar lax, men M är inte jätteförtjust i röd fet fisk. Jag går ner till Hemköp för att kolla läget. Klockan är fem, fiskdisken är tömd, men jag tar chansen och frågar killen som svabbar golvet om det är möjligt att köpa fisk. "Jaaa, vad vill du ha?" säger han lite tystlåtet tveksam. "Du har inte hälleflundra eller marulk?" frågar den borne optimisten. "Joo, marulk har jag" säger killen mot alla odds. Jag får två rediga bitar efter att han har grävt en lång stund i kylen, vilket får mig lite nervös. Det är värre att snubbla på mållinjen än att inte börja ett lopp.

Jag gör ett täcke av brödsmulor, oliver, citronskal, vitlök, persilja, olivolja och en Pecorino som har häckat i kylen sedan någon vecka, fräser fisken snabbt i stekpannan ocn lägger in den i ugnen med täcket på.

Medan vi njuter av sparrisen, kokar jag jordärtskockor och svartrötter. När de är klara, blandar jag jrodärtskockor med gårdagens rotsaksstomp och hackar ner svartrötterna i moset. Lite rapsolja för en vacker färg, salt och citron för att matcha vinet. Voilà eller "ecco": Marulk med olivtäcke, rotsakspuré med svartrotshack. Sancerren fyller munnen på ett helt annat sätt än Österrikaren. Efterrätten är chokladmousse, beställd av grabbarna. Jag vill göra den som Sara gjorde på sin påskmiddag, men ingen annan än jag gillar så mycket mörk choklad. Även om jag får hittat ett annat recept, lyckas jag smyga ner belgisk 72%-ig, helt enkelt för att det inte finns någon annan choklad hemma. De brända mandlarnas sötma döljer eventuell bitter smak och alla blir nöjda.

Barnen? De får ett halvt ägg med en stekt jätteräka till förrätt, jag har mosat äggulan med sweet chilisås och lite sesamolja. Sedan blir det fläskfilé med champinjonsås, allas favorit.

Trots ovanstående hinner jag med annat än att fundera på och laga mat. Mitt kök, inklusive ugn är numera skinande rena och jag har läst större delen av Robert Jordans till synes oändliga "Sagan om Drakens återkomst" del 21 och del 22 ligger på lut. Vidare har jag beställt "Slagsmålsklubbens" senaste. Tack Gitto.

Glad påsk för guds skull

Intressant inslag på TV om homoäktenskap, en präst talar om att utvidga Guds rike, en annan säger något i stil med "Herregud vill folk kasta risgryn på varann, så är det helt ok". Båda är för, men jag undrar vart Gud har tagit vägen i det senare resonemanget.

Personligen har jag inte varit mycket för äktenskap. Någonsin, även om jag en gång gifte mig för att "bevisa min kärlek". Det höll i arton år, inte illa i dagens läge, men kärlek hade väldigt lite med saken att göra till slut och Gud var definitivt inte inblandad.

Jag höll ut och cyklade i fyra dagar. Självklart har jag ont i ryggen. När benmusklerna inte räcker till tar ryggen stryk, men jag vet nu att det går över om någon dag, gärna med lite stretching. 80 kilometer på en vecka - helt ok, men inte blev jag magrare för det.

Lägenheten är påskpyntad med tulpaner och en surrealistisk grön kanin som får oss alla att flina. Lammsteken ligger i kylskåpet och badar i yoghurtmarinad som också innehåller mynta, vitlök och mejram tills i morgon. Det ligger en knippe vit sparris i skafferiet och löjrom i frysen, det är inte bestämt exakt hur, men jag tror att de två kommer att träffas.

I kväll festade vi till på lite gravad lax och avocadoröra med yoghurt och söt senap. Friskare än hovmästarsås och barnen som inte är roade av senap annars äter den av hjärtans lust.

Apropå absurditeter, Son och jag går omkring och städar med varsin MP3. Hans Rammstein, min Papa Wmba. Dotter har redan gjort sin del och har stuckit på hästuppvisning.

Glad påsk på er alla.

Velociped

Kroppen knirkar och knakar. Mjölksyran förlamar mina stackars benmuskler och lungorna pumpar utan att verka tillföra särskilt mycket syre. De första cykelfärderna till jobbet är plågsamma. Jag försöker ta det lugnt, men takten sitter i benen och så fort jag glider bort i tankarna, drar de iväg på egen hand i en självdestruktiv takt.

På plussidan är glädjen att få låta tankarna ströva fritt, möjligheten att kunna följa våren från bruna fält och kala träd till försommarens överdådiga grönska. Redan har blåsipporna pressat sig genom fjolårslöven och bildar blålila öar som verkar sväva ovanför det bruna. En annan mycket viktig fördel är att jag nu kan börja hoppas på att komma i förra årets kläder igen. Resan till USA var dödsstöten. Jag vill inte säga nej till god mat och det skapar vissa komplikationer, som förhoppningsvis ska lösas med en högre kaloriförbrukning.

Just nu sitter jag och smaskar på en makaronipudding, med ett knaprigt lock som knastrar skönt mellan tänderna. Till det egenhändigt rårörda lingon, direkt ur frysen. Barnen jublar.

I fjärran hörs det underligt välbekanta ljudet av en tågvissla. Det är första gången jag hör den i verkligheten, men den känns igen från alla amerikanska filmer. Chicagoexpressen, Släng morsan av tåget, Atomic train.

Jag är fullständigt ensam om att promenera. Alla, absolut alla andra åker bil. Jag går genom ett villaområde, kusligt välskött, alla husen har minst en flammande gaslykta och konstfullt arrangerad elbelysning som lyfter fram de vackra buskarna även på natten. det enda livstecken jag hör är en hund som börjar skälla när jag går förbi en villa och aktiverar en strålkastare med rörelsedetektor. Det är likadant på dagarna, Jag står och tittar ut från kontoret på 26 våningen ser inte en människa på kilometers håll.

Kvällen är fuktigt ljummen, jag är otroligt jättemätt efter en kinesisk buffé. Högar av jätteräkor, bläckfiskar, kräftor, kyckling, anka, en osannolikt stor köttbit på säkert tio kilo som man själv fick skära skivor av. Sju diskar fulla av läckerheter ångande i den lufkonditionerade torra luften. Anomali nummer ett: Jag dricker Rootbeer medelst sugrör ur en tillbringare i plast. Anomali nummer två: Det finns potatismos och grillade majskolvar bland de kinesiska rätterna. Anomali nummer tre: Hela stället ser ut som en kinesisk kopia av McDonalds. Plastbord i grälla färger, kakel på väggarna.

Jag vet redan nu att jag kommer att sakna värmen, det är som svensk högsommar här och matens kvalitet. Jag har sällan ätit så bra, väl tillagade råvaror.