Mental pollution

Tåget in till Tiger Lillies: In kommer ett par otroligt fnissiga killar, bärandes på en sexdocka. Den ser helt absurd ut, ett påmålat ansikte, med ett öga slutet, ett öppet i en blinkning som skall föreställa inbjudande, mun i form av ett stort O som visar ett skrynkligt rött inre. Jag hinner tänka att man måste typ levat i avhållsamhet i tio år och inte sett en kvinna lika länge för att inte bli totalt avtänd. Handen är en ren lottovinst jämfört med att försöka tillfredsställa sig med en badboll i plast. Killarna fnittrar hejdlöst och viftar med dockan, försöker klä på den med sina jackor. En minut senare kliver en Imam på vagnen. Jag anar upptakten till jihad på tåget, och närapå hukar. Imamen kaster en blick på dockan, rör inte en min, sätter sig i sätet bakom och tar upp ett pappersark som han fördjupar sig i, byggger upp en bubbla omkring sig.

Tåget hem från jobbet, Jag sitter bredvid två killar som tittar på et kockprogram där någon tydligen lagar mat och refererar detta till två tjejer på sätet mittemot. Plötsligt börjar ena tjejen beskriva en specifik bänk på en specifik badplats, där det uppenbarligen skulle finnas fläckar av en viss typ, som blev till efter ett nattligt möte med någon som hette Kris. Det är inte bara jag som sitter bredvid, utan alla som sitter på de närmaste bänkarna förstår precis vad det handlar om.

Jag tänker att det trots allt finns saker jag inte behöver veta - eller se.

Genèvesjön

Genèvesjön ligger under oss. En lång, smäcker leksaksbåt, som ser ut att stamma från tidigt 1900-tal stävar fram och bildar leksakssvall. Jag är på en av mina inte helt ovanliga endagsutflykter för ett möte i Lausanne. Hemifrån halv sex, tillbaka halv ett (på natten). Människorna vi träffar är glada att vi kom. De berättar om sina problem, som de anser vi har skulden till. De är ändå glada att vi kom. De visar oss för sina chefer som ett tecken på att de har åstadkommit något.
Efter tre timmar är vi klara. Vi har lovat dem saker, De har lovat oss pengar. Alla skakar hand, försäkrar varann att det varit ett nöje, lättade över att det är slut.

Efteråt åker kollega och jag till ett ställe vid Genevesjöns strand. Tar ett glas vin och en portion rökt schweizisk skinka, sitter i solen och tittar på vågorna innan vi fortsätter till flygplatsen. När vi lyfter lyser klippbranterna på bergen vid sjöns södra strand kritvita i den nedgående solen. Längre bort syns alpernas silhuetter i diset.

Några timmar senare på Kastrup hällregnar det. Ett riktigt tropiskt regn, som glänser i vingstrålkastarna och bildar horisontella silvriga streck som sugs in i motorerna med ett hiskligt morrande ljud en lång stund efter start.

Blod och död på teater

Det är första gången jag har sett en grov, svart löspenis i silikon användas i ett pianosolo. I sången innan var det en strumplös fot. Vi sitter på Södra Teatern och lyssnar på Tiger Lillies, en absurd föreställning som först handlar om flickan med svavelstickorna och sedan ett utbud ur den vanliga repertoaren. Martyn Jaques röst växlar mellan tandläkarborr och rostig motorsåg när han sjunger explicita texter om mord, blod, död, krig och prostitution. Teatern är fylld av fans, och så jag och M på tredje raden. Vi har sett dem förut, men blir lika underbart förbluffade som förra gången.

Efteråt promenerar vi genom Söder, efter midnattsloppet och tar en drink och en barmeny på Morfar Ginko. Chilin som vi beställer är som om jag hade gjort den. Jag hittar både kanel och nejlika i, den smakar milt men fylligt och serveras med tortilla och tre fräscha såser. Till det dricker vi Gambrinus, en av de bättre tjeckiska som fås här.

Morgondagens mat

Jag får tag i billig mogen mango och gör en sallad på röda och vita bönor, mangokuber, grön chili och lök. Citronskal och saft, lite salt och rapsolja ger en bra, fräsch smak. ´

Till det rullar jag små köttbullar av lammfärs, blandad med finkornig bulgur som fått svälla i citronsaft, lite granatäppelsirap och en aning hönsbuljong. Smeten kryddas med mycket spiskummin, kryddnejlika och kryddpeppar. Bulguren suger åt sig all köttsaft och gör bullarna saftiga och smakrika.

Fredagsmys

Fatta att jag börjar släppa till när det gäller att laga mat. Son handlade och skrapade potatis innan jag kom hem. Dotter gjorde ett pajskal. Tillsammans gjorde vi en ost-och-potatispaj till de två paket jumbokräftor som vi tre smällde i oss. Gas Janne regerar fortfarande. Det faktum att den är ofiltrerad får bubblorna att åka i oförutsägbara banor, inte bara från botten och upp. Färgen är mörkt gyllene och smaken är det enda i Sverige som matchar en öl i Prag. Fyllig, fruktig, frisk.

Fredag.

Dag två

Extraprisbaconet steker långsamt i grytan och släpper sitt fett för att i slutändan bli alldeles knaprigt. Eftersom Son älskar blomkål, gör jag ytterligare en variant av blomkålssallad, vardagsknaperstekt bacon i stället för helgprosciutto. Den får han i morgon.

Baconfettet får bli bas för dagens tomatsås. Körsbärstomater (sista burken), lite vitt vin och krossade vitlöksklyftor får puttra ihop i det medan jag väntar på att barnen kommer hem från stranden. Lagom till spaghettivattnet kokar häller jag ner finklippt salvia och precis när nyckeln sätts i låset garnerar jag portionerna med Mozzarella (även den för extrapris).

Under tiden blev jag erbjuden att tala om min pension med ett bolag som heter Cerberus. Av någon konstig anledning fick jag dåliga vibbar av namnet och avböjde. Vänligt men bestämt.

På jobbet är allt som vanligt efter bara två dagar.

Tillbaka till verkligheten

M har åkt hem till sig, hennes son kommer tillbaka i eftermiddag. Jag går och handlar de vanliga sakerna innan barnen kommer. Frukostbröd, gurka, äpplen, mjölk. På måndag börjar jobbet, tillbaka till det vanliga livet igen.

Semestern i San Sebastian var (förstås) alldeles underbar. Vi bodde i den äldsta delen, mitt i vimlet. Mitt i jazzfestivalveckan, på kvällarna kunde vi stå utanför scenerna och lyssna på Sly and the family stone, till och med Elvis Costello.

På dagarna gick vi på upptäcskfärd. På eftermiddagen låg vi en stund på stranden och sedan, runt sextiden, var det dags att ta ett glas vin och äta lite Pintxos, som är den lokala varianten av tapas. Pintxosen beställs normalt inte, de ligger över hela bardisken, man får en tallrik och äter det man vill ha. Sedan betalar man. Normalt fanns ett enormt utbud av olika varianter av fisk, skaldjursröror, skinka, korvar, inlagda eller grillade grönsaker - det var otroligt svårt att inte vräka i sig allt. Ett ställe vi återkom till var vinbaren A Fuego Negro. Trendigt som attan, men deras Pintxos var ett steg utanför de mer traditionella. Det häftigaste jag åt var en bit bläckfisk liggande på bönröra och täckt med salt skum som omedelbart upplöstes i munnen och lämnade en saltig och kryddig smak efter sig. Utsökt!

När restaurangerna öppnade, fanns ett stort utbud av färsk fisk och olika skaldjur. Det som står ut särskilt var en portion friterade små bläckfiskar (ett berg) som intogs vid ett bord direkt vid sidan av ett (förmodat) spanskt skådespelarpar, inte nödvändigtvis gifta med varann. Oerhört vackra och självmedvetna hann de på en och en halv timme med ett gräl och en försoning, medan M och jag försökte ägna oss åt vår måltid.

Guggenheimmuseet i Bilbao var också en höjdare (understatement) och Paellan vi åt på kvällen var helt sanslös. Servitrisen inledde med att i varnande ton tala om att man bara talade spanska och såg förvånad ut när vi bara fortsatte in. Sånt hindrar inte M som tog sig fram med Italienskan, även om det haltade.

Blev sugen på att kolla om det finns svamp i skogen, så jag gjorde några avstickare på cykelturen. Tyvärr verkar det vara för torrt i skogarna och det blev knappt en portion till mig. Jag fräste upp den i lite smör och olivolja tillsammans med lök, blandade med bulgur och hällde på lite vitt vin och buljong. Med lite parmesanost i på slutet blev det en riktigt bra"Bulgurotto ai Funghi Porcini".