Korumpa

Det är sommarens vackraste och hittills varmaste dag. Inte ett moln på himlen. Jag har övertygat Son om att vi ska cykla till Kanaanbadet. Han var inte odelat road - egentligen inte road alls - men jag argumenterade kraftfullt.

Vi tillbringar några timmar med att försöka dränka varann på ett antal raffinerade sätt, antingen genom att stänka vildsint (han lär sig snabbt mina knep) eller genom att han greppar mina ben och vägrar att släppa taget medan jag fäktar med armarna i vatnet och fnittrar hejdlöst. Dotter vägrar fortfarande att sällskapa med oss, en snart sextonåring anser att hon har det bättre på egen hand.

På kvällen gör jag en ratatouille med egen twist; aubergine och zucchini saltas så vätskan dras ur, sedan blandar jag dem med urkärnade tomater och rödlök.

En bit rumpstek från Gotland, köpt på Coop gnids in med röksalt. Jag halstrar den i en mycket het stekpanna och lägger in den in ugnen på låg värme (etthundratio grader). Efter en och en halv timme når den sextio grader.

Jag häller citron, olivolja, salt och råsocker på grönsakerna och stoppar in dem överst i ugnen. Steken får svettas längst ner.

Slutligen kokar jag några små potatisar, drar upp ugnen på tvåhundra grader övervärme och låter dem få en brun skorpa. Ratatouillen blandas med hackad mynta, kikärter och vitlök och får vara i en kvart till så att den också får färg.

Jag hittar en flaska Chateau Gratien i klädkammaren, det är lika bra och passa på och dricka franskt när M är borta. För åttio kronor är detta ett fynd.

Alla uppskattar sina delar, barnen gillar kött, potatis, kikärter och tomater. Jag tar hand om rödlöken, zucchinin, auberginen och givetvis köttet, även om just det är en besvikelse. Trots att det normalt kostar nästan tvåhundra kronor kilot, är köttet svampigt och ser ut att ha varit insprutat med vätska. Pinsamt! Man får bättre och billigare på Hötorgshallen, men folk är beredda att betala vadsomhelst för den ekologiska märkningen.

I morgon är det läge för solkräm. Jag är alldeles röd om vissa delar av kroppen.

Två spänn

Hon står framför mig i kassakön, en liten stressad mamma med ett lätt slitet utseende. Hennes 8-åriga dotter är ute och far med korgen, men kommer lagom till det är dags att lägga upp varorna. Dottern, propert klädd i en fin kjol, blus och små pumps har ett allvarlig uttryck bakom sina glasögon när hon tittar upp på mamman. Hon protesterar inte när mamman lyfter ut en påse godis och en burk bönor och ber henne lägga tillbaks den "pengarna räcker inte".

Och pengarna räcker inte. Den kvarvarande lilla högen av varor kostar fyrtiofem kronor och när hon har räknat ihop sina pengar, blir det bara fyrtiotre. Det är som om luften förtätas runt kön.

Utan att vara riktigt klar på varför, tar jag fram två kronor och räcker över dem till kassörskan som oerhört lättad tar emot dem.

Den blick jag får av mamman får det att bränna till bakom ögonlocken. Det är svårt att sätta rätt ord på blandningen av skam och tacksamhet, men alla som någon gång har burit hela sin förmögenhet i plånboken kan säkert föreställa sig den.

Jag gör mitt bästa för att normalisera situationen, ler uppmuntrande, säger "inga problem", "sånt händer", men faktum är att det är ett problem. För mig betyder två kronor ingenting - för henne är det skillnaden mellan att kunna äta eller inte. Jag hoppas att min skam och tacksamhet över att de två kronorna betyder så lite för mig inte är lika påtaglig.

Du vet att du saknar dina barn när...

...alla gnällande barn i affärerna bara är söta. När alla suckande föräldrar som gör sitt bästa för att ignorera gnället bara borde skärpa sig. Dom kommer i morgon, tre veckor utan dem är en lång tid. Tre veckor med dem kommer att vara långa också, det säger erfarenheten.

Jag leker fortfarande "här är din frys". Den här gången visade sig den oidentifierbara plastpåsen innehålla två bitar fläskfilé. Att hoppas på kvalité av ett kött som har legat längst bak i frysen vore väl optimistiskt även för mig, så det gäller att pimpa det ordentligt. Eftersom jag har köpt en liten flaska Raccolto, väljer jag något inspirerat av Italien. Först kokar jag en tomatsås: ankfett (finns i kylen sedan tidigare) olivolja, lök, vitlök, persiljerot och morot får smälta ihop minst tio minuter, så småningom tillsammans med fem mosade sardeller. Jag offrar en burk körsbärstomater och låter såsen sjuda utan lock.

Fläskfilébitarna snittar jag på tvären så att de rullar ut sig till en tunn skiva. Jag saltar och pepprar lite, lägger på rosmarin, salvia, en skiva prosciutto (hittade oxå i frysen), parmesanost och soltorkade tomater. Sedan rullar jag ihop dem igen.

När såsen har kokat ihop efter en timme fräser jag rullarna på mycket stark värme så ett de får stekyta medan jag hackar persilja. Sedan i med dem i tomatsåsen tillsammans med persiljan, stänger av plattan så att de får bli färdiga i eftervämen och kokar färsk pappardelle i fyra minuter.

M har lärt mig att man inte spolar av pastan med kallvatten utan blandar i stället i lite av såsen. Färsk pasta, fläskfilérullar och tomatsås.

Vinet var tråkigt, kombinationen Cabernet Sauvignon och Nero d' Avola är - fadd. Fan vad jag är bortskämd.

Fast (food) road to hell

Efter 40 km på jonnen i dag (totalt 240 denna vecka) och inspirerad av artiklarna om att fett återigen är rumsrent, belönar jag mig själv med Max Californiaburgare och lökringar. Jag är normalt inte någon anhängare av Max, logistiken suger (varför beställa två gånger?) och hamburgarna smakar alltför mycket gatukök. På något sätt har dock reklamen smugit sig under skinnet och jag är nyfiken på guacamolen.

Det gläder mig att de har förbättrat logistiken, även om man fortfarande får beställa två gånger, finns det nu fler kassor och man får en egen kassörska. Jag blir också glad av att hon lyckas klämma in lökringarna i priset på ett mål alldeles självmant, vilket sänker priset med elva kronor. Tyvärr så är hamburgaren sig lik, samma vattniga, saltiga smak, samma sega tvättsvampskonsistens och dessutom är den uppvärmd - inte nystekt - där tokförsvann de eventuella fördelarna med att först beställa i grillen. Dessutom separerade deras majonnäs så att hamburgaren läckte vita vattniga tårar redan från början. Hur illa hamburgaren än var, så är Max oslagbara på lökringar. Det är riktig lök i dem och frityren är lagom tjock så att ringarna fortfarande syns igenom. De är riktigt nyfriterade och alldeles, alldeles utsökta.

Statistiskt sett var så måltiden helt ok, och styrkt åker jag in till Stockholm för att kolla rean. Reference Audio på Götgatan skyltar med en stereo för 300 000 (högtalare för 80 000 till). Den är snygg, men jag väljer bort den och hittar i stället några helt ok plagg för 50% mindre än vanligt. Hittar också en ny tekopp på 125 kvadrat, och får köpa den av konstnärinnan själv. Jag har varit sugen på hennes alster länge, de är så subtilt udda. Och praktiska.

Hemma igen, drar jag igång en lammstuvning med kål, sätter på Doobie Brothers och öppnar en belgisk öl. Medan stuvningen kokar klart äter jag nachos med Eldorados ostdip ur burk. M är i Italien igen, barnen är fortfarande hos Mamma, jag har bara mig själv att prata med.

Det är gott sällskap.

Trieste - II

Lördag kväll är det fest i den mer än ljumna natten. Det är Reakväll(!) och alla butiker är öppna till tolv. Triesteborna har klätt upp sig till tänderna vilket spänner över kritvit kostym och panamahatt, genom leopardmönstrade gyllene dräkter till snörda t-shirtar med olika lång ärm.

Vi går runt på stora torget och beundrar fasadbelysningen. På väg vidare till gamla börsen spelas det tango, det är italienska(!) tangosällskapet som har uppvisning - samtliga kvinnor har sylvassa höga klackar som de omväxlande stapplar eller glider på, beroende på den högst skiftande kvaliteten på deras kavaljerer. Alla kan stegen, men det är betydligt färre som anpassar dem till takten och ännu färre som uppnår den totala enhet som skapas när två personer blir ett par. Det finns några och vi njuter av att se dem en stund.

På Piazza della Borsa har man rocktävling och ett gäng yngre män med dålig hårkvalitet spelar Creedencelåtar på ett sätt som påminner om när jag spelade, dvs hellre än bra, men med stor inlevelse. En bris blåser upp och förstör totalt effekten av deras rökmaskin, vilket ytterligare bidrar till den absurda föreställningen.

Vi går vidare in i gränderna och träffar på en grupp som spelar keltisk musik. Två fioler, flöjt, gitarr och slagverk. Den unge pojken som spelar fiol är fullstädigt sanslöst bra, allt han tar sig för lyckas och han hoppar och skuttar omkring både när han spelar och mellan sångerna på ett sätt som får mig att fundera på om någon form av kemi bidrar till hans stämning.

Vi somnar till ljudet av vespor den första natten såväl som alla andra.

Trieste

Den 30-gradiga värmen som slår emot oss när vi kommer ut ur den luftkonditionerade flygplatsen, får håren på mina armar att ställa sig upp i odelad förtjusning. Med varje por suger jag åt mig värmen under de 20 minuter vi väntar på bussen som ska ta oss från flygplatsen till Trieste.

Värmen är inte lika bekväm under de 15 minuter det tar att gå från busstationen till hostellet "Luna Rossa", men vi går längs havet och förutom att hålla undan för den italienska trafiken, finns det massor att titta på.

Trieste är ett populärt tillhåll för de kryssningsfartyg som glider runt på medelhavet,bland annat såg vi "Crystal Serenity" ett av de lyxigaste fartygen i världen, "Wind Surf" ett fem-mastat segelfartyg och Queen Elisabeth 2, det största passagerarfartyget i världen. Cunard linjen har en exotisk klang för mig, redan som pojke läste jag om deras skepp Queen Mary, som var det snabbaste över atlanten under 30- och 40- talen.

Äntligen!

Jobbet är klart, jag har slagit upp en öl. Stereon är laddad med Eagles, Marianne Faithful, David Bowie, Lou Reed, Jimi Hendrix, Eurythmics, Marianne Faithful, Fleetwood Mac, 10cc... Alla favoriter genom åren.

Hela parken får ta del av min musik, jag stryker skjortor och plockar ihop inför Trieste i morgon.

Snart kommer M, Roséchampagnen ligger i kylen och kronärtskockorna är i vattnet. Bagna Cauda till.

Ha en bra semester alla, det skall jag ha.