Återblick

Tre jättesöta plyschhundar följer mig med blicken när jag kliver in på Best Western i Malmö, sent på kvällen.

Hotellet är renoverat, men jag känner igen den smala gatan. Det var 24 år sedan jag var här sist, när min karriär i dåvarande "databranschen" startade och jag och min partner for runt bland datahandlarna i söder för att sälja vår "killer application". Vi blev inte rika, annat än på erfarenheter, men det var ändå början till något jag har jobbat med till och från sedan dess.

Lite nostalgiskt känns det.

Relik

Jag är i mångt och mycket fortfarande ett barn av den gamla världen. Min mamma genomlevde andra värsldskriget och 18 år av kommunism bakom järnridån. Jag minns att vi köpte potatis till hösten som skulle räcka hela vintern. Hade vi otur blev det så kallt i källaren där potatisen förvarades, att den blev frostskadad. Det var bara att svälja, efter jul fanns ingen potatis att köpa. Min mamma slängde aldrig någonsin någonting. Alla matrester togs tillvara intill det absurda.

Ibland kommer den här delen av mig upp till ytan. Som när resterna av en Peposo ligger i kylen sedan snart tre veckor och jag inte kan förmå mig att kasta den. Jag öppnar burken och luktar, jag smakar och när allt verkar ok får den vara med och leka.

I går gjorde jag en Nasi goreng, där jag använde köttet tillsammans med övriga ingredienser. Återstod några deciliter mustig buljong. I dag hade Barnen beställt pasta. Jag hackade ner selleri, morötter, lök och vitlök i en blandning av olivolja och smör. Medan det fräste tinade jag två salsiccior och finfördelade dem med en gaffel. I med korven, på med en skvätt vitt vin, en halv burk krossade tomater och i med buljongen. Såsen fick koka ihop utan lock. Jag fick freda min portion jag skulle ha till lunch. "Pappa hur gjorde du, det var jättegott?"

"...Hemlis".

Ramsne

[rå:msne:]

När jag skulle gifta mig, back in the old days -83, var det viktigt att allt gick rätt till. Motvilligt övertalad till att ha frack gick ändå gränsen vid att köpa den, jag var spiksäker på att det var enda gången i livet som jag skulle bära en sådan klädsel. Hittills har jag fått rätt.

Om man skulle hyra frack på den tiden gick man till Steens på Odengatan. Ivrigt påhejad av barnens mamma tog jag mig till andra våningen i det luxuösa huset och ringde på. Det var en helt obekant och oroande värld för en som ansåg att man kunde ha jeans till varje tillfälle och sällan blev visad motsatsen.

Våningen var full med speglar, svart tyg i olika former så långt ögat nådde. De var uppenbarligen inte ovana vid nybörjare på frack, jag blev snabbt tilldelad en personlig assistent, en äldre vessleaktig herre som pratade utpräglad stockholmska och kändes som om han mer hörde hemma i en cheva Impala från sent 50-tal, än på en frackuthyrningsfirma. Han försäkrade mig att de hade hur många storlekar som helst (på den tiden vägde jag 54 kilo, rätt lite även för 167,5 cm längd) och att det säkert skulle finnas en för mig med och förresten så var det inga problem att lägga in och lägga upp.

Han mätte mig, vi hittade passande byxor, givetvis för långa, men det var en baggis sa han och bad mig att ställa mig med ryggen mot honom, så han kunde lägga upp. Han tog mått igen, det blev tyst en stund, så utbrast han: "Fan! Du är ju ramsne! Ena benet är ju fem centimeter kortare!"

Ingen hade tidigare upptäckt detta och det var inte särskilt bekvämt att höra det från en skräddare, även om han försäkrade mig om att han skulle fixa brallorna så ingen skulle se något till bröllopet.

När jag så småningom fick ont, blev diagnosen kronisk muskelinflammation och när antiinflammatoriska tabletter gav mig allergi fick jag leva med att mest varje höst ha ont i rumpan och halta.

För två år sedan träffade jag en naprapat (när jag knappt kunde gå) som påminde mig om mitt korta ben, drog ut det efter två sessioner och gav mig övningar som höll det någorlunda i form. Äntligen var jag smärtfri - så länge jag gjorde övningarna. Men om man inte har ont, behöver man inte träna eller hur?

Så de två sista helgerna har jag varit ramsne igen och svurit över mig själv och försökt stretcha bort smärtan med varierande framgång och tvingat barnen att dra i mitt ben. Det blir nog bra igen. Snart.

5-årskalas

Den 19 september är det 5 år sedan M och jag träffades. Det känns som om det har varat längre, som om det skulle kunna vara jämt, samtidigt som det är som i går.

Vi firar genom att gå till Restaurangen Restaurangen, ett ställe som överraskar till och med en snobb som jag, utan att man behöver ta banklån eller sälja av några obefintliga aktier.

Helgen börjar nu.

Höst

Det ser inte ut som att det blir någon indiansommar. Två dagar i rad har jag cyklat hem i regn och träden i rubriken bytte färg i natt.

Jag lagar höstmat. Rimmad fläsklägg av gårdsgris kokar länge tillsammans med morötter, lök, stjärnanis, kryddpeppar och torkat citrongräs. En vagt österländsk anstrykning som ger en helt ny dimension åt fläskläggen. Till den rostar jag morötter och gulbetor i gräsigt doftande rapsolja och kryddar med kalonji, spiskummin och chili. Den sista kvarten blandar jag i ett äpple för att få upp friskheten. Yoghurt blandad med getost till.

I morgon blir det mer traditionellt med rotmos och fransk senap.

Priset...

Intressant att läsa den här historien efter min förra utgjutelse. Jag kände mig precis som den där tanten men eftersom jag helst undviker att konfrontera människor som inte har påverkan på situationen gnäller jag hellre här. Eftersom jag är en kalenderbitare när det gäller priser, vill jag härmed meddela att i min butik så höjde man från 12.50 till 16.90, dvs 35% för samma mjölk. Vilket jag tycker är ohemult. Alltså kommer jag fortsättningsvis att köpa den från Lidl där man inte har höjt priset alls.

I prismedvetenhetens namn ugnsrostar jag morötter (som just nu kostar en tredjedel av kilopriset för potatis) och blandar dem med squash och favabönor. Jag kryddar med kummin och lägger ett isterband i formen de sista tjugo minuterna. Safterna från isterbandet får smaksätta och binda grönsaksrostet.

Fransk senap till.

Dålig karma

Coop i centrum har för ett tag sedan skaffat sig "snabbkassor" som man kan sköta själv. För att styra upp folk till snabbkassorna, har man minskat antal kassörskor, det är sällan mer än två kassor öppna och kön till dem är jättelång. Tyvärr är inte snabbkassorna så snabba. Även om folk som använder dem generellt har ett fåtal varor, så tar det lång tid för dem. Det säger sig självt att en tränad kassörska är snabbare. Den inbyggda sökningen för att leta rätt på varor utan streckkod kräver att man minns vad varan heter - hur bra går det om man måste lära sig att "Labans Dinkelgrova" går under kodnamnet "Bosses råglimpa", eller när citroner kommer efter päron i den alfabetiska sökningen.

I dag var det värsta dagen någonsin. Ingen av köerna rörde sig, kön till snabbkassorna var till och med längre än till de vanliga kassorna. Där stod jag med ett paket låglaktosmjölk i fem minuter utan att komma fram en centimeter. Till slut gav jag upp och stälde i en gest av civil olydnad korgen med mjölken ifrån mig och gick till Hemköp etthundra meter längre bort. Där har de alltid minst tre kassor öppna och fyller på om kön blir det minsta för lång.

Vad hjälper det när låglaktosmjölken är slut?! Det är bara att bita i det sura äpplet och gå tillbaka. Under tiden jag höll på att trixa, hade någon köpt upp hela låglaktosmjölkbeståndet, det fanns inte ett paket kvar!

Modstulen, på väg ut ur butiken ser jag min kvarlämnade korg som efter tjugo minuter fortfarande står på samma ställe med centrums enda återstående låglaktosmjölk. Tillintetgjord drar jag mjölken i snabbkassan och får en sista mental örfil när jag upptäcker att dom j-larna höjt mjölken med över 30% sedan förra veckan...


...och inte ett extrapris att trösta sig med.