Fint att stöta på en pyntad gran mitt i skogen på väg till julfirandet. Det är drygt en halvmil till Föräldrar där vi firar jul. Jag går både fram och tillbaka, det är de stunderna som är den riktiga avkopplingen. I morgon firar jag med barnen.

Eftersom båda barnen deklarerade att de inte gillar julskinka köpte jag ingen i år. I stället gjorde jag en snikvariant och kokade en benfri fläsklägg i äppeljuice, kryddad med stjärnanis, kanel och kryddnejlika. I butiken hittade jag en nybakad julvört från Saltå kvarn. Det blev både dopp i grytan och perfekt med senap till lillskinkan.

Lite senare kokade jag grönkål i spadet och gjorde långkål. Son var väldigt förtjust, det är kul att se hur hans nyfikenhet på mat växer.

Dags att vända sig mot sydöst

Enligt gamla bekanta är det så man rensar karp. Sålunda vänder jag ryggen mot diskbänken och försöker fjälla fisken ungefär som Jimmie Hendrix hanterar gitarren - i cirka en sekund. Jag ska inte visa allt som hände mellan fisken och filén. Dotter ynkar sig över allt blodet på diskbänken, till och med Son som har dragit upp och rensat en och annan fisk i år känner sig obekväm med doften av blod.

I morgon skall den förvandlas till gigantiska fiskpinnar och ätas med potatissallad på tjeckiskt vis.

I dag äter jag julköttbullar tillsammans med kokt potatis, stompad och uppfräst i samma stekpana där 140 köttbullar tidigare vältrat sig. Äppelkompotten med lingon som stått på balkongen ända sedan gåsamiddagen är ett perfekt tillbehör.

God Jul alla.

Tankar...

En sak som alltid får mig att brista ut i skratt är att jag aldrig i mina vildaste drömmar om föräldraskap kunde föreställa mig att jag en dag skulle tvätta 17-årig Dotters trosor. I dag var det en svart sak helt i syntet med massor av påsytt fluff som fick mig att frusta vilt.

För-julen är en dålig period för en som sätter en ära i att jaga extrapriser. Det finns inga! Snarare verkar den allmänna prisnivån öka, vinsterna ska tas hem den sista månaden. Nåja, jag ställer inte upp på det. Min frys är full av godsaker och jag inför köpstopp fram till efter jul.

I går satte jag in en bit rimmad bog i gjutjärnsgrytan (Anders Petter, fuck Le creuset) hällde på lite vitt vin, en halv kanelstång, två stjärnanisar, fyra vitlöksklyftor och fem svartpepparkorn. Den fick stå i ugnen över natten i 100 grader. På morgonen var den underbart mör och fyllig i smaken. Jag fixade palsternackspuré och bräserade brysselkål i honung och rapsolja.

...och hur under isen är man om Glee får en att rysa?

Pre midvinter

Torsdagen i helvetesveckan hade jag äntligen möjlighet att lägga mig före tolv och naturligtvis vaknar jag en timme innan jag behöver. Halv åtta går jag genom Kista Centrum och träffas rakt i mellangärdet av en dos jul. Det står en luciakör och sjunger stilla natt. En BRA stilla natt. Mycket bättre än man skulle väntat sig i ett centrum. De utnyttjar akustiken väl. Det är nästan tomt så hör dags, men en del människor har ändå stannat till. Jag hör en äldre herre nynna med, han har nästan något glänsande i blicken och mungiporna pekar definitivt uppåt.

Jag får jullunch i dag, vi åker till Ulriksdal där en servitör lägger mer entusiasm på att sälja värdshuset än att fokusera på serveringen. Tyvärr har han svårt att både prata och sköta jobbet, jag tvingas rädda ett fullt glas med mumma som okontrollerat glider runt på hans bricka, alltför nära mig. Maten är god, men inte fantastisk som förr. Dock är en jullunch en jullunch en jullunch och jag går därifrån efter att ha smakat allt (nästan). Lite senare bjuder jobbet på lussebullar, men jag klarar bara av att titta på dem, trots att de brukar vara fantastiska.

När jag går hem faller de första snöflingorna.

Hemma är det tomt, Son sover över hos en kompis, Han har mer än väl förtjänat det. Han har delat helvetesveckan med mig, skrivit engelskauppsats, höjt sim SO från G till VG, han har skrivit prov i spanska, SO och Matte, vad jag vet med mer än godkänt. Jag har sett till att jobba hemifrån efter tre, så att han känner att han har sällskap och ledning när han behöver.

Jullunchen sitter fast i magen och jag bestämmer mig för att ta en promenad oavsett mörker. Jag laddar min spelare med Anders F och njuter av textrader som "jag ser en astronaaat som kan sitta i spagat".

Efter cirka tre kilometer, vid första tonerna av "Det är inte snön som faller" träffas tungan av en snöflinga. Det är precis vad som behövs för att en intensiv lyckokänsla ska rusa genom hela kroppen. Jag ger efter för impulsen och dansar runt på den mörka gångvägen, med glädjen pumpande genom varje åder.

När jag kommer hem, sitter det fortfarande ett fånigt flin på läpparna. Dotter har kommit hem, jag kramar om henne och hon verkar glad för det.

Efter att hon också har gått, dricker jag en MnM (Midvinternattens Mörker) och äter några pepparkakor med ädelost. Det funkar bra ihop även om ölet är lite för matigt för mig.

Menförihelv!!!!

Här lägger man ner sin själ för att övertyga ett gäng halvt motsträviga lärare om att Son förtjänar bättre än han får och sedan får man följande på eftermiddagen:

"Hej bra att vi fick till mötet idag och fick en chans att lägga grunden till en plan för Son och besluta hur vi skall gå vidare.

Det som känns lite tråkigt är att vi har haft ett möte idag där Son medverkar och sedan försvinner han under eftermiddan från skolan utan att tala om detta för någon pedagog för att dyka upp igen 14.20 (eftermidagspasset börjar 13.00) och låter då meddela att han och I har arbetat hemma. Vår svenska pedagog som avsatt tid under eftermiddan till att hjälpa Son med svenskan var mycket besviken."

Tusan vad trött jag blev och ännu mer när jag fick se resultatet från det så kallade "hemarbetet". Nu misstänker jag att han har glömt sin medicin, det är då sånt här händer, men det tänker jag inte tala om för honom på ett tag.

Just nu sitter han och skriver så tangentbordet glöder, med håret pekande rakt bakåt...

Baklängesgryta

Det händer att jag vill göra annat än att spendera ett antal timmar på att laga mat, särskil när M är här. Om man då vaknar på lördag ruskigt sugen på ett långkok utan att ha planerat för något, kan man vara rätt säker på att köttet inte är något problem för en som har två överfulla frysar. Tyvärr känner jag inte till något recept (ja, ja, tjälknöl, men den tar dagar!) som utgår från fruset kött. Det får alltså bli ett experiment - en baklängesgryta.

Jag tar fram en älghögrev som jag köpte tidigare för extrapris. Gnider in klumpen i salt och slänger den i gjutjärnsgrytan tillsammans med en kvartad lök, en persiljerot en halv kanelstång och några svartpepparkorn. Häller på en skvätt vin, inte ens så det täcker, ställer in grytan i ugnen och sätter temperaturen på 125 grader.
Sen åker vi till stan och ser bland annat utställningen med Shirin Neshat.

När vi kommer hem fem timmar senare, doftar det redan i trappuppgången. Köttet har en tunn skorpa och innaför är det så mört att det faller sönder. Vinet har reducerats till knappt en deciliter på botten och smakat otroligt kraftigt, absolut inget mer behöver göras.

Jag serverar köttet tillsammans med en puré på palsternacka och massor med höstkantarell fräst tillsammans med kallrökt fläsk.

Jag har fått lova M att göra om detta, det här möra köttet kan hon slå ihjäl för.

Patos

...jag trodde att vi var på god väg till en bättre situation när vi skrev åtgärdsplanen. Nu känner jag att vi står och stampar på samma fläck som tidigare och tiden rinner ut! Det är bara en termin kvar till skolavslutningen. Vad kommer Du som skolledare att göra om Sons betyg mer speglar skolans oförmåga att styra upp planeringen än hans faktiska kapacitet? Om det händer, kommer skolans brist på åtgärder att drabba Son i resten av hans liv – det är ett dyrt pris för honom att betala för att skolan inte uppfyllde sina dokumenterade åtaganden.

Jag kommer alltid att vara tacksam för hur enskilda pedagoger på Skolan agerat för att hjälpa Son i hans situation, men det räcker inte! Snälla, hjälp oss att också fullfölja Sons grundskolestudier på ett sätt som får Skolan att framstå som en framgångsrik skola och som visar att era värderingar och pedagogik ger resultat. Son förtjänar definitivt den livschans ni en gång erbjudit.

Vänliga hälsningar...

Det tog skruv, vi har ett möte inbokat nästa vecka och en av lärarna ringde upp mig och sa att trots att hon inte hört av sig så måste vi "lita på henne att hon skulle sagt till". Jag förklarade för henne att det inte har fungerat förut och hur duktig än hon var, har hon trettio andra att ta hand om. Det var ett bra samtal, men vi måste få skolledningen att agera.

Samtidigt går det bra för Son, hans hårda arbete ger utdelning. Förra veckan ringde han till jobbet och berättade att han fått Mvg på sitt NO projekt, det som vi jobbade så hårt med. Jag skrek rakt ut av glädje. På kvällen firade vi med Romanesco, potatis och hemrullade köttbullar. Själv kokade jag blomkålsbladen i grädde till puré, men fick inte ha den för mig själv. "Pappa den där gröna krämen var faktiskt god."

Den där gröna krämen blev över och i går när jag kom hem från Helsingborg och kände att jag borde äta nyttigare, kom den till användning igen. Jag köpte billig Pangasiusfilé och tänkte blanda krämen med hummerfond som ett gratängtäcke. Tyvärr var fonden slut, men skam den som ger sig. Jag blandade krämen med lite tomatpuré, torr sherry och laxpasta ur tub - bra mycket bättre än hummersmak. Salt på fisken, sedan krämen över, lättkokt strimlad purjolök runt om, olivolja över allt och in i ugnen i 225 grader i tio minuter.

Delikat!

P.S. jag har bytt ut alla namnreferenser i utdraget ovan ifall ni undrar.

På bussen...

...en klar röst höjer sig ur det lågmälda mumlet i chaufförens kommunikationsradio: "Kan någon vara en god kompis och kontakta mig om hur man fyller i blanketten för felanmälan?"
"Är det den rosa sidan man river ut och skickar in?" (Halvgråtande) "SNÄLLA! JAG HAR ALDRIG GJORT FEL FÖRUT!"

Den godaste curryn

Jag kör ett av mina återkommande projekt - "här är din frys" och "vad behöver rensas i skafferiet". Är sugen på något hett i gråvädret, så det blir en curry. Någonstans har jag läst att hemligheten i curry är att man tar sig tid att steka löken tills den blir riktigt brun. Alltså steker jag lökskivor i smör och baconfett på medelhög värme, rör ofta så att den inte bränns.
Under tiden plockar jag undan i köket, hackar grovt en annan lök, fyra vitlöksklyftor och en tumme ingefära som sedan får gå i matberedaren för att finhackas nästan till mos. Jag hinner skära ett odefinierat stycke kött i tumstora kuber innan löken är brun. Då slänger jag ner nästan en matsked hel spiskummin och väntar liiiite till, strax innan löken bränns.
För att inte skapa för mycket disk, lyfter jag ur löken ur grytan och lägger den i en liten skål medan jag vrider upp värmen och lägger i köttbitarna. Inte alla på en gång, ser till att hålla värmen uppe så att de blir bruna i stället för kokta.

När alla köttbitarna har fått en brun yta, slänger jag ner hälften av lökmoset, drygt en tesked gurkmeja, och nästan en matsked koriander under vildsint rörande. Sänker värmen, kommer ihåg att hacka ner en tomat, smula ner en peperoncino och spär med en deciliter turkisk yoghurt. Några tag med vispen så att yoghurten blir krämig och klicka i lite i taget under omrörning så att den inte klimpar sig. Lite salt och låt småputtra. Eftersom jag tror att köttet som jag tog ur frysen är högrev, låter jag grytan stå en och en halv timme medan jag sköter tvättstugan. Det är nu jag snor några ostbågar ur lördagens öppna påse och inser att det är dumt att inte tvätta händerna efter peperoncinosmul.

När barnens sängkläder är rena, rör jag ut en halv deciliter yoghurt med resten av lökmoset och blandar ner det i grytan tillsammans med en matsked buljong. Ungefär tjugo minuter senare kan jag inte låta bli att stöna högt. Faktum är att jag småstönar vid lunchen på jobbet, när jag äter curryn igen med rostad sötpotatis och lättkokt rostad purjolök.

Med nästan ett halvt kilo kött i räcker det säker till fyra normala portioner.

Föräldera

Till råga på allt blev stackarn sjuk i nån virus och hostade så man trodde att lungorna skulle komma upp. Hans rara Syster började omedelbar att kalla honom "Svinis". Hans pappa sa att han antingen fick stanna i sängen och läsa eller jobba på sina projekt, vilket föranledde M att göra stor sak av kalla mig grym och hård, vilket jag glatt erkände med ett rått skratt.
Son såg enbart matt och luttrad ut, men efter en vecka hemma har han har lämnat in sitt NO projekt och är nästan klar med SO projektet. Nu är det bara resten kvar. Förutom att jag har fräschat upp mina kunskaper i första världskriget och jordens utveckling, har jag också haft glädjen att diskutera global ekonomi med Dotter till sent på natten. Säga vad man vill, men det är allmänbildade att ha barn.
På den tid som är min, har jag skapat en mycket god äppelefterrätt till helgens gåsamiddag, det blev hasselnötsmaräng med vaniljgrädde som ströddes över med lingon marinerade i calvados. Till det hade jag kokat en äppelkompott smaksatt med vanilj och kanel.

Förälderi

I dag sprack bubblan med Son ytterligare. Det visade sig att skolan har splittrat gruppen han går i och hans klassföreståndare är barnledig. Barnledigheten visste vi om skolan försäkrade oss att de skulle "lösa det". Pyttsan! Han har inte längre någon fast punkt vilket för en pojke med hans egenhet är förutsättningen för allt annat.

Det avslöjades när hans bildlärare ringde och varnade för att Son skulle få underkänt pga frånvaro. En koll som tog hans mamma en halvtimme visade att han var helt vilse i schemat! Han följde upptrampade spår och sina gamla kompisar till perioder för eget arbete och hade noll koll på nya lektioner. Jag blir så jävla förbannad!!! Tillsammans har vi fått honom att förstå att arbete lönar sig. Han har lyft sig i håret ivrigt påhejad av sin klassföreståndare och gått ut åttan med hyfsade betyg. Två månader och det är - om inte borta så allvarligt skadat. Så förbannat arrogant!

Japp, jag är arg för allt arbete som förspills. Av alla. Det gör ont att se honom kämpa i motvind samtidigt som jag inte kan sluta driva på, väl medveten om att det är absolut nödvändigt för att hålla honom på spåret. Samtidigt funderar jag ständigt över om det är rätt att göra så, om han kommer att knäckas av det och jag älskar honom så att det nästan gör ont i mig och känner en enorm stolthet över hans förmåga att inte ge tappt.

Typiskt föräldertillstånd alltså...

Självtillfredsställelse

Mat är en oas av lugn just nu, mellan jobb och mellan hemundervisning. Sons skola skjuter ut sig mer och mer, jag fattar inte hur någon 15-åring kan antas kunna skaffa kunskap på egen hand och sedan betygsättas på sin (o)förmåga att skriva en analys på den (ickebefintliga) kunskapen. Det blir inte bättre av att Sons hjärna inte är med och kopplar fullt utan medicin, trots att han absolut gör sitt bästa. Just nu är det bara att bita ihop (för oss båda) och göra det bästa möjliga fram till skolans slut.

Jag har gjort det här förut, det är rent otroligt vad en natt i ugnen på låg temperatur gör med en fläsklägg. Med Cajsa Warg som rättesnöre använder jag borlottibönor och filéar ner en bedagad grapefrukt i stället för det föreslagna plommonet. Klar förbättring sedan sist, smaken är mycket friskare och möter styrkan i chilin på ett annat sätt. En sak som jag bara inte kan förmå mig att göra - är att kasta svålen. I stället lägger jag den i ugnen på 200 grader i cirka 20 minuter tills den blir knaprig och precis lagom saltsmakande. Att tugga på det salta knapriga tillsammans med den sötsyrligfriskstarka grytan är inte riktigt lika bra som sex, men f_cking close.

Tjena Taylor, tjena Jones

Mina engelska kollegor anser sig vara korvkännare och gnället över den svenska menlösa korven tar aldrig slut. Sedan T&J öppnade, har de fått ett vattenhål och korvarna har dykt upp i matlådan eller vid sällsynta tillfällen på grillen. Nu när vi flyttat jobbet lite närmare Stockholm, kan man få hemkörning, vilket vi snabbt tog vara på. I dag kom beställnigen: För mig sex köttkorvar med smak av Guinness och fyra ankkorvar kryddade med honung och timjan. Med en sådan skatt i huset, går det inte att hålla sig och hjärnan börjar räkna upp olika möjligheter att kombinera läckerbitarna med lämpliga kamrater. Det blev ganska milda smaker för att inte stöta sig med korven.
Jag köper en vackert grön Romanesco och kokar en palsternacka i grädde, tillsammans med blomkålsroten och bladen. En potatis får följa med. När allt är kokt, häller jag av grädden och gör en pastelligt grön puré som kryddas med salt, en droppe tryffelolja och lite fransk senap. Vid sidan av kokar en polkabeta som jag sedan skalar, skär i klyftor och steker tillsammans med korven. Den rödgula betan blandas till slut med de små förvällda romanescoblommorna som bildar en grön krispig kontrast. Korven har en tydlig doft av öl och smakar köttigt och milt.

I morgon ska jag och M pröva ankkorvarna...

Svampfinal

Det är lätt att slå på stort när man råkat springa förbi Hötorget strax före tre en lördag och fått med sig två kilo höstkantareller för en hundring. När man sen köper skinkstek i lokala affären för 19.90 kilot kan man ha fest även på vardagar. Massor med kantareller, lite grädde bara för att binda ihop dem i en sås och en tjock skiva skinkstek kryddad med Tony Chachere's Original Creole Seasoning inköpt på ort och ställe. Det tar hela kvällen att förvälla och packa svampen.

Glasriket 2009

"Kom och se oss blåsa!" Visst kan man gå och titta på glasblåsare i de flesta glasbruken, men det är lite speciellt i Transjö. Den progressiva musiken dånar i högtalarna medan lärlingarna som har hyttan för sig själva på lördagarna skapar sina egna alster. Orsaken till att vi blir inbjudna är att M köpte den enes första kommersiella alster för två år sedan och passar på att berätta hur bra den trivs hemma hos henne.
De dansar en komplicerad dans tillsammans medan en jättelik glödande vas med röda ådror tar form under det att Jimmy Page sjunger "Ramble On". Tack!

Vi åker också förbi Magnus kött och vilt i Nyköping i vår lilla hyrda radiobil och köper dovhjortskotletter, bacon utan en droppe vatten i och ett gäng prinskorvar som vi mumsar på hela vägen ner till Jönköping. Ostkakan köper vi i Vrigstad där Best Western hotellet har ett litet förråd.

Och galet tjocka isterband får följa med hem.

Den nya leksaken

Är som en Tamagochi. Den behöver underhållas annars så dör den och man får slita ut batteriet för att väcka den igen. Jag gullar med den, gallrar ut onödiga program, håller reda på vilka som drar batteri, ser till att minnet är rent - en perfekt leksak som blåser upp tron på min tekniskhet.

Dotter är också helt begeistrad, hon har sett till att sätta in foton på dem som ringer mig. Tack vare henne har jag en jättefin bild på M varje gång hon ringer. Hon laddar ner spel (och spelar dem så fort hon kommer åt). Man hittar spår efter henne här och där. I dag öppnade jag anteckningsverktyget, där stod: "Grisar tycker om att flyga i bra väder, det vill säga helst när solen skiner och himmelen är klar - fri från moln och regn;) Puss!"

Isterbandet och kålen från igår var om möjligt ännu bättre i dag. Jag gjorde en variant av äppelkompotten härifrån. Smälte lite schalottenlök i smör, skar ner en röd chili, en näve lingon direkt ur frysen, en liten nypa salt, en matsked socker och ett svenskt äpple som M och jag enades om luktade godast. Absolut bättre än senap till.

Vitkål på småländska

Det börjar bli höst, träden börjar rodna och på taggtråden som håller korna från cykelvägen glittrar daggen i den allt lägre och lägre stående solen. Ett positivt hösttecken är att rötter och vitkål blir billigare än potatis och det finns massor med gott att göra med dem. Tidigare i veckan åt jag får i kål, dagen efter rotmos, nu var det dags att göra av med resten av det gigantiska kålhuvudet.
Med choucroute som förebild fräser jag upp rökta fläskstycken i smör och skivar ner vitkål i lager med salt och kummin mellan. Till slut häller jag över lite vitt vin och äppelcidervinäger och låter kålen koka ihop. Efter en timme får två isterband vara med i ungefär 20 minuter. Jag har svårt att bestämma mig för om fransk eller skånsk senap är godast till...

Jo, förresten - en av glädjeämnena med att ha en snart 17-årig dotter boende hemma är att man kan hitta en blodig tampong nödtorftigt invirad i toalettpapper på badrumsgolvet. Eller inse att det fanns en binda i trosorna hon slängde i tvätten som vit och ren nu ligger i trumman - undrar om jag ska lägga fram den på hennes säng till söndag när hon kommer igen - moahahaha!!!

Svamp, svamp, svamp

I söndags tog Son och jag en gemensam jakttur. Han jagade fisk, jag jagade svamp. Jag vann. En veckas överdådig föbrukning. I går åt jag svamp och vitkål tillsammans med resten av färsbiffarna från i söndags. I dag fyllde jag på förrådet på vägen hem - det går bara inte att cykla förbi en aspsopp - och blev ruskigt sugen på kroppkakor bafatt Coop skyltade med Lithells för ett bra pris.

Jag fräste svamp och fläsk först, för att sedan låta lök smälta i rapsolja (Zetas med den supergräsiga doften) i en kvart. Nykokta kroppkakor med svamp/lök/fläskröra ovanpå och lingonsylt köpt på Ulva marknad i helgen. Fyllningen i kroppkakorna var värdelös, grynig och med en smak av lever, men resten! Resten var precis som den skulle.

Svamp(ig)

Vad gör man när svamparna står så nära cykelvägen att det är omöjligt att ta sig förbi? Ett och ett halvt kilo aspsoppar ligger i cykelväskan när jag kommer hem och vi har redan haft gräddstuvade kantareller, spaghetti ai funghi och svamplasagne. Då kan man utgå från det här receptet på svampröra med herrgårdskräm. Snåla inte med anisen. Av någon anledning kände jag att ett halvt finhackat äpple skulle sitta fint i, tillsammans med en matsked sherry. För att få en middag som håller alla mätta (tonårsSon) serverar jag fräset med färska gnocchi. Skitgott!

Bra avslut

Något surrealistiskt lyckades vi med konststycket att äta middag i Rom och lunch i Prag på mina sista semesterdagar. Rom bjöd på en 500 grams Bistecca Fiorentina - vilken köttöverdos! På väg hem hade vi en fem timmars lucka i Prag, så vi tog bussen till stan, gick på galleri och åt en halv anka med rödkål och potatisknödel.
Innan dess korsade vi Italien i en Fiat 500, åt gifflar fyllda med vaniljkräm till frukost, badade i ett pastellblått medelhav och testade vilket ställe som hade den bästa spaghetti vongole. Jag lärde mig snabbt att nicka enigmatiskt och säga 'giorno och 'sera till förbipasserande italienare. Sånt kommer man långt på som sidekick till en som talar italienska som en infödd.

brev från min camping III

Det känns lite sorgset när jag läser campingens anslagstavla. Där
finns anteckningarna från årsmötet, som nämner att många sagt upp sina
platser, men FRAMTIDEN SER LJUS UT. Jag föreställer mig de i huvudsak
norska entusiaster som för tio år sedan skrev kontrakt på marken och
som nu ser hur färre och färre är intresserade av att tillbringa en
säsong i husvagn, låt vara sjukligt ombonad. De extremt noggranna
reglerna för fördelning av platser som även tar upp överlåtelse till
barnen känns förlegade. Det finns ingen återväxt, de flesta här är
gamla.
Sorgsenheten kommer sig också av att det är tack vare dessa
entusiaster som också motsätter sig varje förändring, som ett av de
absolut vackraste områden jag vet på västkusten, har förblivit orört.
Den sista dagen här har varit en av de mest underbara på länge. Klädd
enbart i uppkavlade jeans, vandrade jag barfota på solvarma släta
klippor, kastade ut ett drag då och då, fotograferade vackra stenar
och smågnabbades med Son, mer avslappnat än så kan det knappast bli.
I morgon packat vi och åker hem till Dotter som varit ensam hemma för
första gången i sitt liv och trivs storligen.

brev från min camping II

Kungsviks camping är en tidsficka. Inget tycks förändras genom åren.
Det verkar som om ett gäng norrmän köpt hela halvön och gjort der till
sitt paradis. Campingen består till största delen av fasta
husvagnsplatser som man har inrett till det absurda med
trädgårdstomtar, rabatter, stenläggning, partytält. Jag har till och
med sett en hörnsoffa i plysch i ett innertält. Man lever campingliv,
umgås, dricker kaffe pä eftermiddahen , öl eller vin på kvällen, dag
efter dag.
Det är för mig en skrämmande tillvaro, samtidigt som jag njuter
helhjärtat av att sätta mig i min fällstol, titta rakt fram pä
skogsbrynet femtio meter bort och låta tankarna vandra fritt.
Att grilla en köttbit utanför tältet, ta ett glas cotes de rhône till
och avsluta med en ren Malt medan grillens värme sakta avtar, är ren
njutning. Allt får ta tid.

Brev från min camping I

Mycket har ändrats sedan jag var ute på vägarna sist. Högre standard
på duschar, tvattstugor överallt, men också låsta toaletter och
duschar. Apropå toaletter, har man tydligen infört musik som standard.
Först blir jag full i skratt, senare inser jag en viss fördel i att
lyssna på ylande gitarrer, i stället för andras mer eller mindre
högljudda tarmtömningar. Skrivet på Kungsviks camping, i fällstolen
bredvid en ännu varm grill med ett glas av Jura i handen. Det är lã,
men i trädkronorna susar vinden.

Pä väg

Route 55 genom Sverige över Enköping, Norrköping till Söderköping och
världens bästa glass på smultronstället. Dit var det 100 meter kö. Vi
passade, trots att servitriserna sprang runt med rykande pokaler som
inneholl blå vätska i botten och obegripliga mängder glass ovanpå.
Vidare mot Motala, enligt väderkartan det sista stället dit regnet
kommer i morgon. Son har just dragit upp en redig abborre som han
rensar. Jag bloggar på min nya HTC magic.

Steak

Darling Harbour är stället dit man går som tolvåring (förlåt tonåring) för att dricka öl och lyssna på techno. Det är också ett ställe dit man kan gå för att äta det bästa köttet i Sydney. Steersons Steakhouse har en meny där man talar om varifrån köttet kommer och hur länge det har hängt.
Jag beställer en Angus Sirloin on Bone: Dry Aged for 5-7 Weeks 450g. tillsammans med en lokal Shirääz, jag har förstått att man ska dricka Shirääz när man är i Ozland.

Betjäningen är helt otrolig! Jag sitter ensam och en av kyparna kommer förbi med några tidningar (bland annat den australiensiska versionen av "Wheels") och frågar om jag inte vill läsa lite medan jag väntar på min stek.

Jag avböjer vänligt, som certifierad betraktare tittar jag hellre på människorna runt omkring. Ett italienskt par som genast berättar att de är på smekmånad - varpå restaurangen plockar fram en italiensktalande kypare, som ger sig in i den diskussion som just italienare verkar älska på restaurang. Man skall prata sig igenom menyn.

Ett bord vid sidan om mig innehåller också en intressant kombination. Två män av arabiskt ursprung som har med sig två australiensiska kvinnor som definitivt har brittiska förfäder. Det är fascinerande hur man går runt och på varann, när de två kulturerna ska fogas samman. Det är en av gångerna jag inser hur mycket jag värderar relationen med M, där vi sällan stöter mot varann och jag skickar henne en lägesrapport.
Det här är sista kvällen, jag åker hem i morgon för att påbörja en "riktig" semester. Här har jag visserligen varit ledig på dagarna, men jobbat efter klockan fem (när klockan slår åtta i Europa). Tänk att ha det så jämt - ledig mellan åtta och fem, på jobbet mellan fem och ett. Funkar fint så länge man är jetlaggad...

Manly Beach

Går över Sidney Harbour Bridge som tidigare. Vädret är soligt, men kallt. Lite som sommar i fjällen. Solen värmer när den visar sig, men luften är isig. Kan inte låta bli att ta en bild till på Operahuset när det ändå finns där.

I dag tar jag färjan till Manly Beach, den strand som näst efter Bondi är den mest kända. "Seven miles from Sydney - a thousand miles from care..." Som det står inristat när man kliver av färjan. När jag tittar ut över Stilla havet och ser hur vågorna bryts, får jag en underbar känsla av att jag har all tid i världen. Jag kan stå här och lyssna på dånet och bruset hur länge jag vill.

Min vana trogen, går jag runt i cirka tre timmar, innan jag helt utmattad hamnar på en utsiktspunkt, där jag dricker en Gingerbeer med extra bett.


På väg tillbaka blir jag upplockad av två äldre kvinnor, som undrar om jag ska fortsätta att gå eller om jag vill ha lift. Jag väljer lift. De visar mig kyrkan där Nicole Kidman gifte sig och de visar den lilla stranden där en av kvinnornas döttrar gifte sig. Jag blir avsläppt vid färjeläget, hittar en liten krog där jag får en jättegod fish and chips.

Inte som hemma

Det kunde varit skator och starar, men...

Down Under

Vädret är inte fantastiskt, faktum är att det regnar lite smått, men vad gör det när jag korsar Sydney Harbour Bridge och får se Operahuset på riktigt. Ovanför mig klättrar människor i blå overaller - man kan passera bron ovanpå stålbågen också, för bra mycket mer pengar än gratis.
Jag är riktigt turistig och strövar runt på marknaden i The Rocks, äter chokladdoppade jordgubbar på spett och kokt majskolv. Jag köper ingen digeridoo eller bumerang och undviker med knapp nöd hatten i krokodilskinn. När jag tröttnar, försöker jag hålla mig till stans baksida en stund, innan jag vågar mig in bland höghusen. Till slut slår jetlagen till igen, jag tappar orken och klarar inte annat än att gå in på en KFC och beställa fem bitar plus en pepsi för att fylla magen. Fingerlickin' - absolut. Good - absolut inte, paneringen smakar bara salt, inte alls som jag minns den. Tur att man fick tre våtservetter. Med magen full promenerar jag hem i mörkret (det är vinter här och mörkt klockan fem) och slocknar i sängen.

Somliga tar fotograferingen på fullt allvar...

På resa i tjugonde timmen

Singapore, lördag morgon lokal tid. Halv tre på natten min tid. Även om jag klarar av att sova på plan och har fått mina sju timmar, känns det att kroppen är i otakt, det liksom surrar i huvudet. Skurarna avlöser varann och emellanåt hörs en åskkräll. Trots att luften i terminalen är lika väl filtrerad som överallt annars, lyckas ändå stråk av den yttre atmosfären tränga in. Intensiva dunster av - förruttnelse(?) - med en helt annan temperatur och fuktighet, det är som ön släpper våta fisar på civilisationens landmärken.

Livstecken

Den ljushåriga flickan före mig i säkerhetskontrollen ser alldeles förkrossad ut, tårarna rinner utan att hon kan hejda det. När jag ser henne nästa gång utanför gaten fortsätter de att rinna. Undrar vad för vardagstragedi som har drabbat henne. Själv har jag fått lära mig att man behöver visum till landet down under - hurra för den moderna tekniken, det går att fixa på 5 minuter. Livet är fullt av överraskningar.
Tar farväl av M på flygplatsen, hon skall till Italien, 26 grader och sol. Själv byter jag ut en regnig och kall tillvaro mot en annan - men jag får se operahuset!

Skolavslutning

Skolavslutning - så långt ifrån vad det brukade vara. Son gick iväg med min vita skjorta på sig, den var inte alltför stor. Dotter lämnade hemmet in en ny rosa klänning, efter två timmars stenhårt jobb med locktången, omväxlande locka och räta håret på olika ställen. Till slut gick hon hemifrån, med den fortfarande heta locktången i högsta hugg. Den skulle sällskapa med hela dan, men var för varm för att stoppa ner i plastpåsen.
De fyller femton respektive sjutton år i år. Så nära det känns, tiden när jag kunde bära dem en på var axel. Så nära det är tills de flyttar hemifrån.

Jag kommer att sakna dem.

Ögonblick att ta vara på

Jag bor i ett orange rum i ett hotell på 300 meters avstånd från Sacre Coeur. Utanför skramlar tallrikarna som dukas av på bistron "Chez Ginette", jag har fönstret (det franska) öppet i den ljumma natten.
Tidigare var jag ute och åt Confit de Canard och drack ett glas Chinon, vars strävhet funkade fint med ankfettet och den stekta potatisen. Paris från sin bästa sida.

Europas avlägsna hörn

Jag antar att man får vara tacksam för att komma till Färöarna alls.

Lördagsmys

Vi gör risotto med vit sparris och sockerärter. Först förväller jag sparrisen och sockerärterna, sedan använder M det vattnet tillsammans med buljong för att spä risotton. Risotton blir den bästa jag ätit någonsin. Smaken är helt fantastisk, konsistensen är perfekt, lagom tuggmotstånd. Till det dricker vi Fantin Noda'r. Vet inte om det är situationen eller maten, men det är klockrent till. M har köpt jordgubbar och vi marinerar dem i Campari och serverar med maräng och mascarponesås enligt Niklas recept.

Home again...

Hemma, hemma, hemma! Det är en absolut fysisk känsla. Min soffa, min mat, bekanta utrymmen. Jag gillar att resa och trivs med att vara ensam på väg, men efter nästan två veckor och fyra stälen senare är det otroligt skönt att komma hem ett tag.
Det slog mig att jag inte tittat på TV. Alls. På hotellrummen jobar jag, läser och sover. Jag slår mig ner i soffan med en bit grillad kyckling, kokt vit sparris (10:- knippan) och en enkel yoghurtsås. Tittar på nyheterna, Bones och Grey's Anatomy. Sedan egen säng ...Naturally.

Rapport från grannlandet

Åskregnet som kommer över Öresund drar förbi och ersätts av ett rosa solnedgångsskimmer som får det vita slottet i Charlottenlund att förflytta sig rakt in i sagans värld. Synen får min trötta kropp att vakna och tindra av lycka. Jag är dragplåstret på kunddagarna, vilket kan var nog så tröttande, speciellt i Danmark. Jag är tvingad att tala svenska, vilket är bra, men alla talar danska med mig, vilket jag inte begriper mer än en tredjedel av - om jag har tur. Jag föredrar ett språk där jag inte förstår något alls och alla förväntar sig att jag inte förstår. Det är mycket mer utmattande att ständigt tvingas att vara på helspänn för ett språk man antas förstå och försöka gissa sig till vad som sägs. Kvällens bästa komplimang får jag av en partner som nämner att jag talar en ovanligt tydlig svenska.
Dagen avslutas på en tapasbar i Charlottenlund, där tapasen är tre klasser över dem i Madrid, både råvara och sammansättning. Jag får också möjlighet att dricka vin som man kan ha åsikter om. Jag reflekterar över att även om man blir glad att bli _bjuden_ på vissa viner, så finns det också vin som jag blir _glad_ att bli bjuden på. Riojan är bra, men som vanligt hittar jag inte det jag vill ha av ett rödvin. Det är intressant med nagellack och ek, men inte i min smak. Dock bra med en bekräftelse på att inte ens bra Rioja är något för mig. En Verdejo däremot (vit), skall jag absolut prova igen och nosa rätt på mer om druvan.

I morgon får jag komma hem.

Under en filt i Madrid

Akaciorna doftar och fäller sina vita blommor över mig när jag rullar min resväska till sista dagens utbildning. I Frankfurt är det sommar på riktigt, solen skiner och det är inte under 20 grader. Sånt värmer gott i en kropp som fortfarande är småfrusen efter förra veckans kalla nordanvindar.

Dagen går fort. Innan jag hinner säga adjö ordentligt, trängs jag med blivande helgdagsfirare på väg till flygplatsen. Ryggsäckar, kostymer, shorts (lederhosen), vandringskängor. Inombords välsignar jag den moderna teknologin. Jag checkade in för flera timmar sedan och kön till bagagedroppet är 4 personer, att jämföra med 80 meter till "riktiga" incheckningen. Planet till Madrid fortsätter till Santiago, det är en hel del folk som skall på.

Meddelandena vid gaten är uteslutande på spanska, men jag hinner i alla fall uppfatta mitt namn. När jag anmäler mig vid disken, river en artig herre mina boardingkort till ekonomiklass (i två av mig utskrivna kopior, varje kopia stämplad manuellt) och ger mig i stället en biljett till Businessclass. För första gången i mitt liv får jag vältra mig i den lyx som man bara hinner skymta i vanliga fall. Jag hinner knappt sätta mig innan någon trycker ett glas champagne (nåja - cava) i handen på mig, tillsammans med en porslinsskål med snacks. Stolen kan regleras med 12 olika knappar, det finns en fjärrkontroll med minst femton knappar som styr skärmen framför mig. Ett tag känner jag mig som Mr Bean, när jag trycker på alla knapparna bara för att få koll på hur allt fungerar och stolen rör sig i alla möjliga riktningar.
Bordsbrickorna täcks med vita dukar innan maten serveras och allt kommer in på porslin, med en komplett uppsättning bestick fär varje rätt. Två knivar, två gafflar och två skedar, inalles sex massiva föremål inlindade i en vit duk.
Där tar dock lyxen slut. Något som liknar rotmos, tillsammans med torra fläskfiléer som täcker ett grådaskigt försök till Béarnaise, serverat med kokta gröna bönor känns inte så upplyftande. Att man serverar tre sorters röda viner, gör ingen glad om man inte kan berätta vad det är. Jag känner igen en halvhyfsad cabernet på doften och tar den.
Jag försöker intala mig att gratis är gott, men detta är definitivt inte värt de extra tusenlappar man betalar i normala fall.
Klockan hinner bli midnatt innan jag kommer till hotellet i en sydländskt ljummen sommarnatt. Det är försent för en promenad, men jag öppnar i alla fall fönstret på vid gavel och ser en fladdermus flyga runt i ett ryckigt mönster utanför.

Frankfurt

"Did you like your Handkäse" Frågar servitrisen med ett nästan försmädligt leende. "Absolutely!" Svarar jag. "And the Blut und Lebervurst was fantastic!" fortsätter jag.
Ibland har man tur, jag äventyrade lite i Frankfurt och tog tåg i stället för taxi till hotellet, vilket resulterade i en 40 minuters promenad. Det gjorde absolut ingenting. I Frankfurt är det 23 grader, jag går längs med floden där vyer över gamla hus blandas med futuristiska skyskrapor. Jag kommer till hotellet redigt hungrig och slår upp googlemaps för att se vad det finns att äta. Efter ytterligare irrande, kommer jag till Shreiber Heyne som är en oas bland hyreshus, en liten trädgård med träbänkar, där man serverar apfelwein och en genuin tysk husmanskost. Handkäse är en bit ost som är nästan transparent, med en mycket mogen smak, dränkt i vinäger och rå lök på centraleuropeiskt vis. Brödet som serveras till är mörkt, mjukt och syrligt (riktigt smör).
Blut und Levervurst är två korvar, inte en som jag trodde. En nästan svart korv med krämigt innehåll som innehåller späckkuber med en mild kryddning, ligger bredvid leverkorven - något fastare, men fortfarande lös i konsistensen. Dessa små underverk serveras med surkål och potatismos. Jag får hålla mig för att inte stöna högt efter varje tugga. Klockan är tio, jag sitter i t-shirt i den ljumna kvällen medan servitriserna dricker öl och röker.

Rustik medicin

Även om man har ont i halsen och stämbanden känns som ett sår, så är det inte helt omöjligt att släpa sig till köket, lägga en bit rimmat sidfläsk i en ugnsform och täcka den med överblivet ankfett som råkar ligga i kylen ända sedan det stora ankkalaset. Lite timjan får följa med.
Sex timmar senare tar jag ut den, kokar vitkål i vin med lagerblad och kummin och låter svålen fräsa i lite av fettet tills den blir gyllenbrun och så hård att den krackelerar när man försöker skära i den. Får ett infall och serverar tillsammans med en saltgurka.

Konfiterat sidfläsk, vinkokt vitkål, en bit krispig svål och en saltgurka är bra tröst för en sjuklig kropp.

Länk till inspiratören...

En liten stund

Det lövtunna islagret i Sergelfontänen splittrar morgonsolens strålar, får mig att kisa där jag sitter på 47:an. I dag jobbar jag på Skansen.
Jag njuter av det ovana i resan och återupptäcker hur vackert Stockholm kan vara. Vaxholmsbåtarna ligger sida vid sida, bländvita i Nybroviken. Förgyllningen på Nordiska museets tak strålar och trots kylan syns en fräsch grönska i träden, löven är på väg.

Lyckan kom.

förändringens tid

Plötsligt är de där! Små gula eller violetta blommor med utsökta detaljer när man kommer tillräckligt nära. Den gula platta ängen med en enda upprättstående fjolårstistel börjar skimra i grönt. I dag hade det gröna nästan tagit över. Det enda som fattas är värmen. Rå morgonluft har raspat upp mina stämband, det känns som om jag har varit på en fotbollsmatch. Även syreupptagningsförmågan verkar hämmas en del av temperaturerna runt nollpunkten.
Trots temperaturen så märks en enorm skillnad i benen efter påskuppehållet. Mer skjuts och mindre skav i rumpan. Tur att de största förändringarna sker i början.

...på fjärde dagen skapade Han träningsvärken

Tanken var ju att jag skulle ta det lite lugnt vid uppstarten, men mina två följeslagare Muskelminnet och Tävlingsinstinkten har gjort sitt bästa för att omintetgöra det. De har gjort sitt och lämnat mig med Muskelvärken. De sista kilometrarna är det bara viljestyrkan som gör att jag inte kliver av. Magen signalerar akut energibrist och jag drömmer om mina Citronfox hemma, jag föreställer mig att jag äter upp hela påsen med Tom's delight som jag har köpt till påskgodis.
Jag kommer hem utmattad och darrande av energibrist och slukar tre Citronfox på raken.

När jag har hämtat mig och duschat, häller jag upp ett glas Pinot Noir och påskpyntar lite.

Tävlingsinstinkt

En annan av följeslagarna dyker upp när jag hör ett puttrande ljud närma sig bakifrån precis efter en korsning. Jag håller fortfarande på att få upp farten när den lilla mopeden sakta kommer jämsides. Plötsligt, utan att jag gör någon medveten ansträngning ökar cykeln farten och lämnar mopeden i bakvattnet. Mjölksyran börjar inte kännas förrän jag har kommit nästan till toppen av uppförsbacken där mopeden förstås hinner upp mig och passerar.
Tyvärr tar tävlingsinstinkten heller inte någon hänsyn till att benen legat av sig efter ett fem månader långt uppehåll. Jag kommer hem utmattad och darrande av energibrist och försöker kurera mig med Citronfox.

Muskelminne

Muskelminne är en fascinerande företeelse. Fingrarna slår mitt gamla lösenord, inte det nya när hjärnan bara släpper igenom ögonens signal om att datorn är låst utan att lägga sig i. Benen hittar förra årets tramphastighet alldeles av sig själva, så fort hjärnan hittar annat att sysselsätta sig med. Tyvärr tar inte muskelminnet hänsyn till att benen har legat av sig efter ett fem månader långt uppehåll. Jag kommer hem utmattad och darrande av energibrist och försöker kurera mig med Citronfox.

Morgonsol i hallen

Cykelsäsong

Merit Hemmingsson (Queen of Swedish Hammond) fick vara morgonens retrosoundtrack när jag påbörjade cykelsäsongen. Det är fantastiskt att komma loss i strålande solsken och en temperatur väl över noll. Jag tar det försiktigt, min rygg känns som om den är av, men jag vet att den blir bättre av rörelsen även om jag måste hålla mig i cykeln ett tag när jag kliver av innan jag kan räta på mig. Stretch, stretch och åter stretch är ordet, synd bara att jag måste bli påmind om det på det där smärtsamma sättet.

För övrigt insåg jag att Marit Paulsen i helgen har legitimerat en av mina sjuka böjelser. Hon hävdar att det är klimatsmart att inte slänga mat, förmodligen smartare än att odla ekologiskt. Plötsligt är min jakt efter snart utgången mat för halva priset en insats mot växthuseffekten.

En annan miljöinsats var att ta de två ankskroven som blev över från helgens födelsedagsmiddag för mamma, skava loss de få köttbitar som var kvar och koka buljong på benen tillsammans med morötter och palsternacka. Rotsakerna mixades tillsammans med lite buljong och blandades med inkråmet. Voilà! Ankstuvning som serverades med lättkokt broccoli.
Resten av buljongen tillsammans med köttskavet blir till italiensk ankragu, finmat till helgen.

(fatta - fem kilo anka på tio pers, plus fyllning, plus ugnstekt potatis, allt uppätet - den här familjen förnekar sig inte)

LCHP Sequel

Att människor har starka åsikter om vad de själva (och andra äter) framgick ju även i min lilla ankdamm för ett tag sedan. Det var med ett skadeglatt flin jag läste om rapporterna som visade att det inte spelar någon roll vilken bantningsmetod du väljer, resultatet blir detsamma på sikt.

Det är lite back to basics till vad min (iaf det närmaste jag har i detta) guru Paulún alltid hävdar: För att gå ner, måste antalet kalorier in, understiga förbrukningen - det finns inga genvägar.

För att klara detta utan alltför stort lidande får man stoppa i sig sånt som släpper ifrån sig energin långsamt, så att blodsockernivån hålls jämn länge. Magen skall kännas någorlunda fylld och man ska få kroppen att tro att den trots det snåla intaget inte lider akut brist på näring och därför tillåter fettcellerna att släppa ifrån sig mellanskillnaden mellan intag och förbrukning.

HUR man gör det här är numer bevisat oviktigt för resultatet, men avgörande för motivationen och därigenom uthålligheten. För mig är upptäckarglädjen avgörande. Att kunna utforska nya områden inom matlagning tillåter mig att tänka mer mat utan att äta den. Att balansera GI metoden som jag har behärskat till fullo ett par år med mer proteinrika och fettbemängda matvaror som jag älskar, utan att tungan på kalorivågen svänger till överskott är spännande och utmanande. Det är min motivation.

Slutmålet är ganska tydligt: Jag vill se åtminstone toppen av min gamle kompis, han därnere som så ofta blir anklagad för att ta över tänkeriet från huvudet, utan att behöva böja mig framåt. Det finns också ett par delmål:
Jag vill inte vakna av att ryggen värker av tyngden som belastar den därframme.
Jag vill kunna ha mina "Tailormade" skjortor utan att de stramar.
Jag vill kunna ha min svarta festskjorta utan att se ut som en värmlandskôrv i den.

De två översta delmålen är uppfyllda. Det sista och huvudmålet återstår, men jag hyser gott hopp att kunna vara där lagom till cykelsäsongen. När den börjar har jag inga problem att hålla kaloriförbrukningen uppe och kan vara mer frivol med vad jag äter.

Här är ett prov på mycke protein lite kolhydrat. Inspirationen kommer härifrån:

Knaperstekt strömmingsglundra med ansjoviskål

Krydda strömmingen med salt och vitpeppar. Stek dem på ganska hög värme, kort på köttsidan och länge på skinnsidan så att den blir knaprig.

Under tiden, blanda en halv deciliter turkisk yoghurt med en tesked ansjoviskräm. Vänd ner resterna av gårdagens ugnsrostade vitkål och blanda i en halv näve lingon (basvara i frysen).

Om man väger in 100g strömming och drygt 100g vitkål, håller man antalet kalorier till ungefär 300, vilket ger utrymme för en frukt lite senare...

Fölsemiddag nummer 2

Eftersom M och jag fyller år dagen efter varann, är det lätt att ha gemensam fölsedagsmiddag, men varför skulle man det om man kan ha två speciella tillfällen? Alltså hade vi en till i lördags. Långkok är häftigt och när jag hittade det här receptet var saken klar. Jag har dessutom upptäckt att Sytemet har extrapris på vissa viner. Fatta! Extrapris på vin! Egentligen har jag en mumsig portugis från Douro - J - som blev över från nyårsafton, men när jag snubblar över en flaska med rött pris och det ändå är födelsedagsmiddag och alltså är lite extra, kan jag inte hålla mig. Det blir en dunderhit. Den rustika maten, fläskkarrén som smälter i munnen, den knapriga rågbrödskivan under röran med mungbönor och grönsaker, timjansdoftande och indränkt i skyn som blir kvar i grytan efter en dags kokning understöds av ett vin som tar ordentlig plats i både doft och smak.

Vad jag fick av barnen? En tre månaders prenumeration på Allt om Vin. Dom har det inte alltför svårt att välja.

En dag som alla andra

Badrummet kom tillbaka, lagom som en födelsedagspresent. Inte ett pip från barnen ända tills jag hintade ganska grovt varpå de båda blängde till på mig i sällsynt samförstånd och sa i kör "vi vet - vänta bara".
En intressant påminnelse om att livet går vidare var min mamma som sa grattis och kunde hon få en midag till födelsedagspresent på hennes födelsedag om två veckor allt i samma andetag. Det är helt okej, hon lät skamlöst glad över det och vid 78 är det henne väl unt.

Den tiden på året

Hötorgshallen i all ära, men priset på vissa grönsaker passerar ofta hutgränsen. I julas köpte jag gulbetor och blev helt ställd när jag fick betala 80 kronor kilot (!) för en j-la beta, även om den var gul. Vis av den erfarenheten frågade jag vad San Marzano tomaterna kostade innan jag gav mig på dem. Etthundrasextio kronor kilot fick mig att snörpa på munnen och låta dem ligga, även om det handlade om råvaror till födelsedagsmiddag.

Det löste sig till det bästa när jag passerade en torghandlare som hade en låda San Marzano bakom disken och jag fick köpa ett och ett halvt kilo för femtio spänn!

Som så ofta förr, började matplaneringen med en flaska vin, Sagrantino di Montefalco som stod och såg intressant ut på Regeringsgatan.

På M:s förslag tog jag fram hjortfärs ur frysen och blandade den med inkråmet från två salsiccior, lite extra fänkål, rödvin och en anings ströbröd, förutom det vanliga salt och peppar medan M var sysselsatt med att vildsint röra i polentan.

Samtidigt kokade jag en buljong på kycklinglever selleri och palsternacka. Buljongen fick sedan reducera med schalottenlök och salvia. Jag mixade en ljusbrun kräm på lite kycklinglever och palsternackan och redde såsen med den. Slutligen hällde jag på lite portvin och fick en otroligt fyllig tjock brun sås.

Hjortfärsbiffarna stektes upp tillsammans med egenplockad karl-johan och fick vila en stund i ugnen medan jag använde tomaterna och gjorde en enkel kompott - olivolja får fräsa med vitlök och tomatpuré tills tomatpurén mörknar något. Sedan häller man i tomaterna och smaksätter med salt socker och balsamvinäger. Jag gjorde den syrlig för att pigga upp resten och balansera vinet.

Tillsammans med polentan som fick en skorpa i stekpannan var det en helt ok middag. Vinet var lite tjurigt i början, men öppnade upp efter ett tag och var sanslöst bra till. Grattis på oss båda.

Mycke oväsen

"Hej! Vi är här för att riva ditt badrum!" Efter den hälsningsfrasen kom en man i min storlek och en huvudet högre ung kvinna in och började förbereda för att byta golvbrunnen i badrummet. Ända sedan december har golvbrunnen under badkaret släppt in stora pustar av minst sagt mustig avloppsdoft.

Badkaret hamnade snabbt i Sons rum, toalettstolen står i hallen. Efter att förberedelserna var klara kom huvudpersonen i dramat - den lille rörmokaren med en bilmaskin som nådde honom från axeln till fötterna. Han pluggade in manicken i uttaget på lampan ovanför diskbänken (den mesta elen var där sa han) och satte igång att avlägsna golvet i badrummet.

Vilket liv! Tio minuter efter han började, cirka fem i halv nio höll grannarna på att slå in dörren. Ljudet i trapphuset var om möjligt värre än i lägenheten och jag hörde ungefär hälften av vad de försökte få fram. Budskapet var ändå tydligt: "Vad i h-e menade jag med att låta så där före nio på morgonen när det dessutom är sportlov?!"
Jag försökte förklara för kvinnan först i kön att jag inte bestämmer över rörmokaren - ta ut honom får jag snacka med honom - röt hon.

Sagt och gjort, han gick ut och förklarade - inte alltför diplomatiskt - att han hade ett jobb att göra och att folk i allmänhet började jobba vid åtta, sportlov eller inte. "Äh håll käften!" halvskrek hon och gick ner till sig.

Sålunda uppfriskad gick jag till jobbet. Ända ute vid bilen, 20 meter från huset hördes oväsendet från bilmaskinen.

Jag är utan dusch i minst en vecka. En toastol finns i reserv.

Dagens och morgondagens mat. Serveras med kokt broccoli och sallad på röd paprika och gurka.

LCHF revisited

Nu när jag lärt mig fyra bokstäver i rätt ordning och upptäckt att man faktiskt kan hålla sig mätt minst lika länge som på fibrer så är dörren öppen. Rökt lax på extrapris, Spenat i yoghurt som får en extra gräsig smak av lite rapsolja (Zetas) och kokt broccoli. Barnen får färsk pasta till.

Hurra för Son, han har lämnat in sin dikt i dag och är därmed klar med allt skolarbete inför sportlovet (och vi kan båda pusta ut).

LHCP tugg

Även om alla näringsläror hävdar att de är den enda vägen och de andra är orsaken till all fetma i världen och dessutom bidrar till växthuseffekten, finns det säkert något korn av sanning i dem. Om GIs clou är blodsockerkontroll, så lägger LCHP till att det är mängden av insulin som kontrollerar om fettceller ska släppa ifrån sig sin last eller inte. Insulinet produceras om blodsockernivån stiger.

Fortfarande är blodsockerhalten nyckeln oavsett om det är "långsamma" kolhydrater eller "bara" proteiner och fett. Tyvärr tillåter nog ingen av metoderna att kaloriintaget överstiger förbrukningen. Sedan tidigare behärskar jag GI till fullo (och den funkar). Tyvärr är jag inte lika bra på LHCP - jag blir mätt - men eftersom maten är skitgod så finns det inte en chans att sluta i tid utan det blir bra många fler kalorier per mål.

Jag delar med mig av ett LHCP experiment i alla fall, ett som räcker för oss tre:

Fyllda fjärilskotletter enligt förebild från Prag, Baráčnická Rychta

3-400 g benfri fläskkotlett i ett stycke
Tre hårdkokta ägg
1-2 tsk ansjovispasta (Grebbestads, men den italienska går givetvis bra)
2 tsk rapsolja - Zetas fylliga och nötiga är bäst.
Citronzest
6 cornichons (eller 3 soltorkade tomater om man dissar det centraleuropeiska)
Vitpeppar
Salt
1 gul lök
1 msk smör
1 dl vitt vin (billig bulgarisk sauvignon blanc funkar fint)
1,5 dl matlagningsgrädde
1 tsk koncentrerad kalvbuljong (Eldorado funkar fint)

Hårdkoka äggen.
Gör i ordning köttet: Skär först en ficka ca 5 mm från kanten, skär sedan av ytterligare 5 mm. Upprepa så många gånger du behöver.

Skala och dela äggen, peta ut gulan och mosa den tillsammans med ansjovispastan och lite rapsolja. Riv eller zesta ner skalet av en fjärdedels citron.

Banka ut kotletterna lite, krydda med salt och vitpeppar inuti. Fyll med mosad äggula, 2 små cornichoner och äggvitan från ett halvt ägg, skuren i två delar (på längden). Nyp ihop med tandpetare och krydda med salt och vitpeppar.

Hacka löken och fräs den i smör tills den blir brun. Ju mer tid det tar desto godare sås. 10-15 minuter är bra. Ta ut löken, höj värmen och bryn kotletterna på båda sidor. Häll i vinet, lägg tillbaka löken och låt koka ihop lite. Fyll på med grädde, kalvbuljong och koka i fem minuter.

Vill du lyxa, sila av såsen. Själv älskar jag de små lökbitarna.

För LHCP, servera med ugnsrostad vitkål, för resten funkar kokt potatis, blomkål/potatispuré, knödlar... ni fattar säkert.

P.S. Jag har aldrig varit bra på förkortningar - LCHF ska det vara...

Den smala vägen

Mat är sällan så intressant som när man ålägger sig själv restriktioner. Efter USA, såg jag inte längre det man som kille brukar grabba tag i när det är dags att fixa nummer ett. Det är bara att bita ihop och göra det som krävs för att komma i kläderna igen.

Bönor och linser i kontrollerade mängder är återigen basfödan. Jag drygar ut allt med mängder av salladskål. Salladskål lätt uppfräst i sesamolja, kryddad med fisksås och blandad med lättkokta röda eller gröna linser är både gott och mättar länge. En och annan wok är perfekt till. En chili går också fint att blanda ut med salladskålen. Att mosa uppkokt ancho i chilin är genialiskt. Det blir en fantastiskt fyllig smak.

Jag kompenserar också kaloribristen med att lägga ner en del tankemöda på helgmaten. I lördags åt vi lammentrecôte med rödvinsky, jordärtskocksmos blandad med rostad lök och dekorerad med chorizoflarn, tomatmarmelad och sparris.

Sista dagen

Efter att ha tillbringat hela dagen i New Orleans gamla kvarter, druckit Margaritas och ätit Gumbo, Étouffée och till slut Beignets på Café du Monde, känns fötterna slitna och lusten att gå ut och äta obefintlig. Jag övertygar min kollega om att skjutsa mig till Whole Foods Market som har ett utbud som får en matgalnings huvud att snurra. Enda problemet är att folk i mitt sällskap lätt börjar trampa runt lite otåligt när jag går runt med öppen mun och tittar på alla varustationer. Jag skulle kunna tillbringa en hel dag här.

Nu köper jag tomater i olika former, en avokado (perfekt - krämig och saftig, inte smetig) och en biff. I lägenheten utnyttjar jag de väldigt sparsamma och udda resurserna, så gott det går. Tomaterna skärs i bitar och blandas med havssalt och wokolja (ger en lätt vitlökssmak med en anstrykning av sesam). De får ligga en stund och safta till sig, sedan blandar jag dem med avokadon. Steken gnider jag in med salt och peppar och steker i stekpanna tills den får en brun yta på båda sidorna. Jag lägger den på tallrik och stoppar in in i ugnen i ungefär fem minuter så köttsafterna och värmen sprids jämnt inuti och ger ett rosa, saftigt innanmäte.

Affären har givetvis en enorm vinavdelning. Jag hittar en italienare Rémole som blandar Sangiovese med Cabernet Sauvignon. Den är - ok. Inte så att man svimmar, lite för mycket ek, men den funkar fint med steken och tomaterna. Dags att packa nu. I morgon är det hemresa.

Fast food heaven

Phils grill serverar den absolut bästa hamburgare jag har ätit ute. Bara det faktum att man kan få den "rare" (och den är verkligen rare). Man blir tilldelad en färgad penna, ett formulär och får kryssa i vad man vill ha för topping (olika grönsaker chili eller lök) och "premium topping", jag väljer honungsmarinerad rökt bacon som är knaperstekt och en "texas sandwich" som består av två jättelika rostade bröd. Som tillbehör väljer jag "fried onion strips", långa lökstänger i underbart krispig frityrsmet.

Hornets versus Nuggets

För för första gången är jag på basketmatch. Premiären sker i lilla arenan i New Orleans som bara rymmer 18.000 pers (den stora - Superdome - rymmer 70.000). Jag går storögt förbi stånden som säljer popcorn, alligator dogs, Jack Daniels,Tequila, öl, öl och åter öl. Till slut beställer jag en tallrik jambalaya, en flaska vatten och går in i den jättelika hallen. Knappt hinner jag få i mig jambalayan förrän alla(!) ställer sig upp för nationalsången. Det är USA på riktigt, man kan ta på stoltheten. Sedan börjar showen: Maskot, pom-poms, basket med orgelmusik, handklappning, Queen (we will rock you), det går inte att värja sig, så ointresserad av sport jag är, skriker jag mig ändå hes och ställer mig upp när CP3 sätter en av sina berömda trepoängare. Bredvid mig sitter en liten tunn gråhårig tant i Hornets' keps och skriker och viftar vilt tillsammans med alla andra. Små barn går upp och ner i gången tillsammans med sina pappor för att köpa chips eller sockervadd. Tonåriga flickor i höga klackar går efter köper mer öl i plastmugg till sina killar.

De som vill vara lite finare köper av försäljaren med låda på magen som skriker ICE cold MIllerBUD, MIllerBUD, MIllerBUD ICE Cooold. Hornets vinner med 94-81 efter två och en halv timme och vi går mot bilen under ett virrvarr av vägbroar där stålstöttorna formar ett surrealistiskt landskap direkt taget ur något apokalyptiskt framtidsscenario.

Öde gator

Som boende i sverige är det en självklarhet att man tar en promenad efter en ansträngande dag, särskilt om kvällen är ljum(!) som en försommarkväll och syrsorna spelar i buskarna.
Jag är absolut ensam! Trottoarerna är öde, ingen är utanför huset. I området där jag går kör man fram bilen så nära ytterdörren man kan, ofta så att den blockerar gångvägen.

Jag minns buffén på Mandarin House i Lakeside shopping center och går dit. Utvecklingen har gått framåt. I stället för bara Rootbeer, finns nu även öl att köpa. Jag undviker de inhemska sorterna och beställer en Tsingtao. På buffén finns som förra gången ångande högar av tigerräkor, jätteräkor, kräftor, krabbor i alla former; kokta stuvade stekta, friterade. Jag äter skaldjur tills det börjar klia i munnen och går sedan över till pekingankan, General Tsos kyckling och sesamkyckling. Är redigt mätt, men hittar ett stånd med sushi som är svår att motstå. Tar några rullar med avocado och tonfisk, en omelettkorg med friskt grönt sjögräs och några nori med laxrom. Det som slutligen får mig att avstå från mer är åsynen av de andra gästerna. De flesta ser ut att sväva - bakåtlutade för att balansera magen, med oproprotionerligt smala ben, oftast klädda i någon form av tält. Den framtiden vill jag inte vara med om.

Jag promenerar hemåt, den här gången möter jag faktiskt två joggare och går ända till randen av Lake Pontchartrain där jag lyssnar en stund på vågorna och ser bilarnas röda och vita lyktor sväva över vattnet på den fyrtio kilometer långa bron tvärs över sjön.

NOLA revisited

Det tar en och en halv timme i boskapsfållorna på Dulles att få komma in i the great country of freedom. Under tiden visas vackra landskapsbilder med glada människor, ofta i cowboyhatt på stora skärmar ovanför folkmassan, bara så att man inte ska tappa sugen. Mina fingeravtryck läggs till i registren, jag blir avfotograferad och noggrant utfrågad. Integritet? Pyttsan! Till slut blir jag tillönskad en trevlig vistelse och går vidare på min oddyssé. Väskan som man måste ta in i USA manuellt är borta och planet jag skulle tagit har hunnit lyfta. Här visar sig USA från sin bättre sida, Homeland security har redan bokat om mig till en annan flight och väskan kommer snabbt tillrätta - på Arlanda har man har glömt att checka in den till New Orleans så den finns i ankomsthallen i stället för transit och transporteras till mig på 20 minuter.

Jag får tillbringa tre extra timmar på flygplatsen, upptäcker att även i US kan hamburgarna vara vidriga (men fries med majjo och lite salsa är mums). Dessutom går inte planet direkt till New Orleans utan mellanlandar i Charlotte, en stad jag inte ens visste existerade. Nitton timmar och fyra landningar senare är jag framme och upptäcker att väskan inte kommit med. Det är bara fascinationen inför det faktum att jag är först i kön av fem till förlustanmälan (det var typ tio väskor på bandet) och att kvinnan som skriver den så uppenbart måste få göra saker i sin egen takt hindrar mig från att få ett utbrott. Klockan ett lokal tid är jag framme och slocknar som ett ljus trots att det är kallt i rumet och jag inte har några kläder.

Döda-djur-ben

Fläsklägg för 14 kronor kilot är fullständigt oemotståndligt. Enda problemet är hur jag ska lura barnen att äta ett dött-gris-ben med en centimetertjock, mycket synlig svål. Allt går att lösa, det här receptet har rätt klang - Thai har positiva konnotationer hos båda. Fläskläggen blir trivsamt brun och såsen härligt simmig och sprängfylld av smak. När jag serverar plockar jag loss de helt fettfria bitarna innanför svålen och lägger upp dem till barnen tillsammans med ris, gröna bönor, inlagd ingefära och chilisås. De får själva hälla såsen på riset. Inte ens när jag berättar vad det är svalnar entusiasmen. Resten av såsen används i dag som marinad för de revbensspjäll jag tänker grilla i morgon.

Pannkaka

Fläskpannkaka är något som båda barnen uppskattar massor, trots Dotters "nyttiga" inriktning. Som oftast försöker jag utmana mig själv (och dem) och sätter lite knorr. Det blir fransk fläskpannkaka och i stället för lingonsylt gör jag coleslaw och hämtar inspiration härifrån. För att få lite färg, lägger jag i den sista näven frusna tranbär i stället för morot (lingonen är slut), förväller den finstrimlade kålen, och skär tunna äppelstavar. Jag ersätter majonnäsen med smakrik rapsolja och saltar. Något som får följa med är den gröna pepparfrukten som kontrasterar med äpplena på ett intressant sätt. Tyvärr får själva ordet coleslaw båda att dra öronen åt sig och jag får nästan allt för mig själv.