onsdag, juli 03, 2013

Katharsis


Det finns en del personer som jag alltid känt mig hedrad av att känna och få umgås med.

Dom är inte många...

Men du är en av dom...

Det har alltid varit så
.


Det här är en VÄN som skriver till mig. Vi träffas nästan aldrig och när vi träffas så hinner vi ofta inte prata. Men när vi talar kan det mycket väl hända att världen ställs på kant.

Vi talade om svårigheten att känna sitt värde. Jag berättade om det tuffa i att rensa själen från onödiga tankar på svek och orättvisa, om saker man inte kan påverka och nattliga dialoger med mig själv.

När orden så kom, var det som om de skapade en öppning. Allt det jag tänkt i huvudet kunde äntligen sjunka ner i hjärtat. Ett tag kändes det som om det blev överfyllt och jag var tvungen att avsluta. Fortfarande, dagen efter, skriver jag det här med tårar i ögonen. Bra tårar. Nödvändiga tårar.

Behöver jag säga att ovanstående är ömsesidigt? Tack som f_n! Du vet vem du är.


Annars då? Jo, livet tar på nytt en hel del plats och jobbet tar som vanligt en hel del plats. Sommaren kommer att (för)bli fantastisk :-)

lördag, juni 01, 2013

I dag är livet...


...alldles väldigt enkelt.

Cykel, Bananarama i öronen, En kraftig, kraftig doft av syrén som ersätts med gödsel och så småningom ett stråk av varm gummimadrass när jag passerar ett scoutläger.
I dag är jag säker på att jag kan. Jag släpper styret, sträcker ut armarna och vinklar försiktigt handflatorna. Känner lyftkraften och vet att om jag bara trampar lite fortare...
Väljer att stanna på marken, kanske en annan dag.

Senare kommer jag att åka till stan, gå runt i maratonvimlet. Ännu senare födelsedagskalas. Vi ska fira en tant - på 52! Vad gör det mig till?
Kommer att tänka på Robert broberg med sina "Bredaschlade tanter".

onsdag, maj 29, 2013

Resedagbok IV

 

En familj med tre döttrar slår sig ner i tågsätet bredvid mig. De pratar en väldigt underlig italienska, tills jag inser att de är portugiser.
Jag har ätit en sista frukost på lägenhetens balkong. Det är strålande sol, utsikten över  Colosseum är hänförande. Vid mina fötter växer stora stånd av rosmarin och timjan. Jag kan inte låta bli att klappa dem och drar in doften i ett långt andetag.
Tåget är hett, men det gör inget om jag får svettas lite, all sol och värme är av godo just nu. Tåget stannar på varje station, det är slitna industrier, stenhus, en svart man pratar med en ung itelienare med ett litet barn i barnvagn, det motsvarar inte klichén av italienaren som en rasisitisk kvinnohatare. Mellan stationerna vinstockar, vinstockar och vinstockar. En och annan villa eller till och med slott syns på de runda kullarna som hålls på lite avstånd. Långt innan jag blir uttråkad, efter två timmar dundrar tåget in över Via Liberta bron och vi är framme,



Venedig slår till omedelbart. Jag kommer ur järnvägsstationen och drabbas av en myllrande folkmassa, en kupol och en bro överfylld av människor. Det ilar till, både av lust och irritation. För mycket folk! Jag vägrar andra forstkaffningsmedel än fötter, köper omedelbart en karta och går genom de smala och vindlande gränderna till hotellet. Det är nog inte mer än drygt en kilometer, men det tar en timme. Det finns inget raka spåret i Venedig.
Hotellet är helt fantastiskt beläget vid ett pyttelitet torg, granne med en kyrka invid en gränd där man når båda sidor om man bara sträcker ut armarna. En kanal skär av andra änden av torget. Jag är genomsvettig efter promenaden, men byter snabbt till shorts och sandaler och ger mig ut. Går och går.



 Hittar ett underbart litrt torg, där endast italienska hörs. Sätter mig i solen, tar en öl och en smörgås. Lyssnar och försöker förstå. Två unga män sitter och diskuterar var de ska äta. Den ene surfar på Google, för att hitta bra restauranger, den andre ringer samtal för att boka. Det går inte så bra, först efter fjärde försöket lyckas de.




På kvällen hittar jag en fiskrestaurang lite vid sidan av de värsta turiststråken. Normalt blir de glada om man bokar för kvällen, men här blir jag anvisad att komma när de öppnar vid sju. När jag kommer halv åtta, är restaurangen full.  Mängder av kypare rusar runt med tallrikar och vinflaskor. Jag står bredvid vinkylen och får en bra titt på det som bjuds. Bara vad som finns där skulle få mig att  vänta en timme om det behövdes. Jag har också full utsikt på skaldjuren och fiskarna som plockas upp från en enorm disk fylld med is. Det står gaslågor modell större campingkök  med puttrande pastasås, där kyparna stannar till och slevar över pastan, nästan i förbifarten. En gråhårig man utför en sorts dans flera gånger  när han snurrar runt ett hörn med två, tre tallrikar i händerna. En storvuxen hovmästare med bakåtkammat grått hår och vit jacka vakar över allt, blinkar åt mig och andra i kön, fixar bord, pekar, nickar, signalerar med ögonbrynen. Det här gillar jag! Jag får bord och äter en överdådigt bra fiskmåltid. Inte gratis, men heller inte dyrt.


måndag, maj 27, 2013

– Jag har något att bekänna...


Säger jag till Karin i blomsteraffären
– Du har väl inte varit otrogen? Handlat hos någon annan?!
– Nää… men jag har mördat min timjan!
– Åhh, jag är säker på att det var en olyckshändelse, Du tror inte att någon av dina grannar har….
– Jooooo, säkert nickar jag ivrigt
– Mmm
– Men du jag har faktiskt varit otrogen, jag köpte två tomatplantor på Bondens marknad.
– Åhh, men med marknader är det lite annat. Du blev tvingad förstås.
– Jaa.

Jag går därifrån med två bambupinnar till tomaterna en sprillans ny timjan och massor av goda råd. Det är djupa saker att snacka blommor i den affären.

söndag, maj 26, 2013

Tio saker att vara glad över

 
  1. Åka in till Stockholm i bara T-shirt för att köpa just den flaska vin man vill ha.
  2. Gå förbi Chilenska bandet vid Sergels Torg och se en möhippa i bastkjolar dansa till deras musik i solen. Är inte säker på vem som är mest generad, bandet eller möhippan. Mod!
  3. Fråga efter "Bottarga" i Hötorgshallen och få "Che cosa è bottarga" från den spanske (!) expediten, varpå butik och kö som bara består av äldre damer engagerar sig i förklaringarna och gissningarna.
  4. Det första "thuk" från en väljusterad cykelväxel, känslan av fart som ökar.
  5. Att komma hem med trettiotvå kilometer i benen och fortfarande stå på dem.
  6. Sova som en stock utan att vakna klockan fem med dunkande hjärta.
  7. Äta den ungerska syltan på mörkt bröd med inlagd vitkål och svamp till frukost.
  8. Hinna ut i solen innan regnväder och få tag på en jacka, t-shirt och ett par jeans för under tusen spänn.
  9. Lyssna på Bananarama och känna sig skönt ansvarslös och veta att allt är möjligt!
  10. Känna de första fina dropparna på vägen hem, men hinna till porten när det riktiga regnet kommer

tisdag, maj 21, 2013

Resedagbok III


 Dagen efter regnar det igen. Jag hämtar ut tågbiljetten på järnvägsstationen och går sedan och sätter mig på ett café utanför Colosseum, dricker kaffe, väntar på att regnet ska sluta och betraktar folklivet. Någon visslar God Save the Queen om och om igen medan han dukar borden i grändem nära mig. Efter ungefär fem minuter byter han till Marseljäsen. Jag hinner gå innan han bytt till något annat.



Min italienska är minst sagt begränsad, men den fungerar! Jag hade en oförglömlig stund med en vinhandlare. Han kunde vin, men inte engelska, Jag är nog bättre på vin än italienska, men vi tog oss fram och jag gick därifrån med två vinflaskor, båda  "particolare". Annars börjar folk prata engelska efter första påseendet i värsta fall tyska.

Efter tolv, är molnen borta och värmen kommer. Jag byter kläder till sandaler, t-shirt och uppkavlade thaibyxor och sedan går jag. I gränderna, längs floden som nästan svämmar över, upp på kullen där jag har en vidunderlig utsikt, dyker ner till gränderna igen.



 Lagom till halv fem når jag Piazza dell'Erbe, nära Julias hus och en marknadsplats. Här sätter jag mig på en solig plats och tar en Aperol spritz, nästan mitt i marknaden.




Nu känner jag att jag har nått semesterfart. Jag går förbi Julias balkong, mer för att jag måste, men det är ett riktigt spektakel. Folk trängs, kvinnor viftar från själva balkongen och vissa 'tecken på kärlek' är rätt äckliga, man har satt fast massor av tuggummin på en vägg.
Efteråt letar jag upp de mest övergivna gränderna och strosar sakta åt det håll de ser vackrast ut. Det är inte svårt - Verona är galet vackert.






söndag, maj 19, 2013

Interlude

Det står ett par i min ålder och dansar på Ponte Rialto, till en gatumusikant som spelar blues på en ukulele. Jag vill också dansa med någon på Ponte Rialto till en gatumusikant som spelar blues på ukulele.

 Någon frivillig?

lördag, maj 18, 2013

Resedagbok II


Med tysk precision var alla tågen på tid, väl skyltade med god information. En och en halv timme att ta sig mellan flygplats och Münchens Hauptbahnhof kändes en aning tätt, men jag chansade vid beställningen. Tågresan är fascinerande. Samspelet mellan dem som har reservation och dem som inte har. Blandningen mellan tyska och italienska, en tvåspråkig man som medlar mellan ett äldre par och ett italienskt sällskap som går med på att vänta på sina platser en timme. Jag förstår att han har missat sitt flyg. Redan från början kan men se Alperna resa sig som en mörk mur.

Det spöregnar i Verona när jag kommer fram. Regnet har följt mig ända sedan Brennerpasset. Fatta, il Brennero. Jag har läst tillräckligt många av Alistair Mc Leans böcker i min ungdom för att namnet ska ha en spännande klang. Man skymtar en jättelik Lastbilsparkering och tunnelmynningen innan tåget också dyker in i det långa mörkret. Nu går det ständigt nedför, genom Bolzano, ända ned till Trento. Någonstans däremellan börjar vinfälten och de slutar inte förrän i Verona.

Min envishet, driver mig förbi taxibilarna och jag navigerar den dryga kilometern genom regnet.  Trots paraply och vattentät jacka är jag och resväskan rätt blöta. Hotellet är en lägenhet där man hyr enskilda rum. Det är ett gammalt hus, högt i tak och inrett som på åttiotalet med dekorationer som innehåller plastblommor. Värdinnan tar i hand,

- Alicia piacere
- Djoolius piacere
- Ecco la camera

Jag googlar några restauranger, väljer den med den unge men ambitiöse kocken. Äter billig mycket vällagad mat. Äter mycket.

Promenerar till hotellet i natten. det är ljummet. Regnet har upphört och man håller någon sorts tävling med veteranbilar runt stan.



fredag, maj 17, 2013

Resedagbok


Det är alltid en aningen traumatisk upplevelse att packa. Jag som enkelt kombinerar ingredienser i mat, har  svårt att förutse vilka kläder jag kommer att behöva och hur det skall passa ihop. Normalt löser jag det genom att slänga in lite (rätt mycket) extra, men jag har ett tajt schema i Munchen mellan flyg och tåg och vill inte checka in väskan.

Det här är en res-resa. Jag flyger till Munchen, tar tåg över alperna till Verona. Kollar in stan, har en dag där och åker sedan vidare till Venedig. Rörelse.

Ändå sammanhängande tid. Timmar på flyg. Ännu mer timmar på tåg. Timmar som inte behöver fyllas med annat än tankar.

I flygstolen bakom sitter en man som har bott i min port ett par år. Han känner igen mig, vi pratar en stund men sedan väljer jag avskildheten. Minns att jag förr om åren ofta kände mig innesluten i en  bubbla, med en tunn vägg mellan mig och resten av världen. Den är fortfarande där, kommer alltid vara en del av mig, men jag känner att jag har lättare att gå ur den när jag vill. Öppna upp och lita på att omgivningen kommer att lyssna. Det gör hela skillnaden mellan ensamhet och avskildhet.

tisdag, maj 14, 2013

Snurr


Någonting hände i lördags. När jag åkte hem från stan, på sen eftermiddag, så hade förorten blivit grön. Jag kom hem med två tomatplantor och minnet av en skön eftermiddag i gott sällskap. Livet är bra underligt, en present, som mynnar i ett restaurangbesök, som resulterar i att jag blir placerad vid ett bord med likasinnade och blir inbjuden på resa i juni. Skumt, men bra.

Nu försöker jag bara hinna med allt innan jag åker på torsdag morgon. Det blir långa dagar. Hemma lägger jag energi på matlagning, vilket får mig att varva ner, sen sätter jag mig och brukar Dag, vilken fantastisk serie, jag har avverkat del ett till sju. Femman är tamigtusan obetalbar.

E dopo domani, vado al Verona e al Venezia per cinque giorni. Forse sarà bene, per parlare l'italiano. (Nja, jag fick kolla futurum på "andare")

fredag, maj 10, 2013

Idyll i förorten




















På stereon, Vanessa Paradis. På balkongen, sol och en nyplanterad kryddkruka. På parkeringsplatsen en nybesiktigad bil. Tre saker att glädjas åt.

Jag har jobbat hemma i dag med förhoppningen att få lite tänkande (jobb) gjort. Det gick så där; för många lediga i Sverige, för få lediga i Europa.

Oavsett, nu är det helg och jag kommer strax att sätta mig på balkongen med ett glas vin och en bok. I ugnen ligger en Aubergine och kokar sig mjuk. När den är klar skall jag göra en Babaghanoush (den stavningen gillar jag bäst), fräsa lite spenat och grilla en entrecôte.
Definitivt ska jag se dokumentären om Sven Lindqvist, vet inte mycket om honom, men en titel som "ökendykaren" väcker i alla fall min nyfikenhet. Kanske ser jag också om "Chocolat".

måndag, maj 06, 2013

Förändring revisited.


Det närmar sig nu, på torsdag är det en vecka kvar. Jag har gått igenom 30 avsnitt av Pimsleurs "essential Italian" Part I. Det har varit intressant att ta sig igenom dem över ett annat främmande språk - engelskan. Jag smickrar mig med att min engelska är rätt bra, men att ta sig över det extra lagret till svenskan är en översättning extra. Jag inbillar mig heller inte att jag kan italienska, men det ständigt återkommande "ascolta e ripetti" har varit en bra vän på promenaderna. Nu ska jag bara börja packa modet att faktiskt prova det på plats.

Det närmar sig en annan ganska märklig milstolpe också. Den 5 Juni, det är om knappt en månad går Son ut gymnasiet. Inga mer fysiklektioner. Inga mer mattegenomgångar och han söker jobb. Om han får något återstår att se, men han håller på att bli stor på riktigt. Skumt. En epok är över på mer än ett sätt.

För inte alltför länge sen, trodde jag att jag hade koll på resten av livet - tja - det visade sig inte stämma den här gången heller. Jag har alldeles bestämt för mig att jag för likaledes inte alltför länge sen skrev på detta ställe att ett stabilt tillstånd gjorde att man inte upplevde de toppar som dalarna ger. Karma existerar, jag blev bönhörd. Det kommer att kännas riktigt bra, snart. Och resten av livet ligger framför mig att använda, hur det än blir.

torsdag, maj 02, 2013

Torsdag



Som all annan avvänjning, så kommer suget tillbaka. I dag suger det. Jag biter ihop, sätter på mig lurarna och tar med mig italienskan ut en timme.

– Vado a Venezia in quattordici giorni, é molto bene.

Underbart att man kan ta en promenad efter jobbet. All snön är borta och även här börjar fälten och träden skimra i grönt. Jag kommer hem, fräser upp en zucchini som de säljer för en tia kilot i affären, täcker den med karamelliserad lök och steker en karréskiva till.

Det finns fortfarande lite portvin kvar. Jag tar en liten skvätt, sniffar och känner mig bättre.

onsdag, maj 01, 2013

Första Maj


Den skånska slätten börjar bli försiktigt grön. Vidsträckta fält interpunkterade med fyrkantiga hyreshus. Som så ofta i de här trakterna, set de ut att blivit utkastade på en åker. Tåget stannar i Landskrreuna där stationen är belägen 9.90 m.ö.h . Vilken fantastisk mätprecision (för att inte tala om höjden).

Jag har med mig Stalins Kossor, av Sofi Oksanen, men låter boken ligga i ryggsäcken och låter blicken vandra över det vidsträckta landskapet. Läste i DN om en forskare som påstod att det bara är då, som hjärnan kan provköra alla sina program och finslipa dem. Den synen passar mig som gammal tekniker. Jag belönas också med att få se en hare skutta fram och lite senare ett par betande rådjur.

Köpenhamn är på sitt soligaste humör. Danskarna firar visst inte första maj, men andelen yngre män med klargröna burkar i nävarna är påtaglig. När jag strosar runt på Ströget, möter jag först vaktparaden. Ställer mig framför och fotograferar helt ogenerat, precis som alla andra. Det är något speciellt med pukor och trumpeter som skickar tillrande droppar nerför ryggraden. Skrämmande vilken påverkan musik har på en människa som anser sig styra sina tankar.

En stund senare hörs andra, mer omstörtande trumpeter. Det är musik från Balkan. Jag går omedelbart åt det hållet och möter något som inte riktigt är ett första maj tåg, men in alla fall tåg. Mitt i tåget kommer en ljudanläggning som man byggt ovanpå en trehjulig cykel. Rätt imponerande bashorn (för en som sysslade med högtaleribygge i sin ungdom) och ljudet fyller hela gatan. Som vanligt i dag finns det en laptop kopplad till hela härligheten som den cyklande diskjockeyn manövrerar. Folk dansar, transporterar flak med öl på cyklarna och ser ut att ha det bra i största allmänhet. Jag går med en stund och har det mer än bra i största allmänhet. Tar några danssteg får bekräftande nickar, Glad.

Efteråt går jag vidare till Ködbyen, där mitt egentliga mål, Fiskekroen är stängd, men PatePate är öppet. Beställer kalvråbiff med krispig potatis och ett glas bra vitt vin för ett mycket rimligt pris. Sitter i solen som nu värmer på bra och tittar på hur människor interagerar. Folk med utseenden så olika, att de normalt aldrig skulle prata med varann i Sverige, tycks umgås obehindrat här. Skönt! Även om man häver i sig tre öl på kortare tid än jag hinner dricka mitt vin, är det i alla fall bra öl.

När jag ätit upp går jag längs kanalkanten till Cibi e Vini, där jag har lovat mig själv två flaskor vin. Jag har ett bra samtal med frun, Mie och köper ett lätt norditalienskt gjort av Signora Foradori, där rankorna har vuxit i stenig jord, i vindskyddat läge. Det andra är ett kraftigt vin som har vuxit upp vid havet nere i sydöstra Italien. Vi var båda glada åt mitt köp.

Innan jag tar tåget tillbaka till Sverige, sätter jag mig en stund på Smörrebrödskrogen Christian 4 tal och beställer ett med rostbiff, pickles.och stekt ägg och ett med blåskimmelost, rå äggula och honungsrostade hasselnötter. En ofiltrerad öl får vara med också. Jättegoda!!

En alledels underbar, solig första maj full av upplevelser. Jag småslumrar hela vägen till Helsingborg, där jag tar flygbussen till Ängelholm.

I morgon verkligheten.

söndag, april 28, 2013

Söndag



Efter en lång morgon med tidning och stor kopp te kom jag ut med mina italienska vänner. jag har säkert gått två och en halv mil under lördag och söndag och kommit till "quale strada e per roma? A destra, piu poi diritto. E non lontano.
Jag har väldigt svårt för alla gemensamma böjningar, särskilt "vår" och "vi" det är som om hjärnan säger att de inte behövs.

Läser lite, slumrar lite i stolen, funderar över det där med att jag i grunden är introvert och vad det gör med mina mellanmänskliga kontakter.

 Lite senare plockar jag fram resterna av älgfärsen, kryddar den med svartpeppar, mild chili havtorn och sesamfröolja. Ugnsbakar några potatisstavar, avverkar några torkade trattkantareller till en svampsås och kompletterar med en näve bondbönor. I förrgår rårörde jag lingon och spetsade dem med rom, de är goda till.

 Som en bonus SMSar dotter och vill äta lunch nästa vecka.

lördag, april 27, 2013

Mellanmänskliga kontakter del ett.


Jag hade tänkt skriva något djupt om mellanmänskliga relationer, men jag mår alldeles för bra och är för mycket i nuet för det. Det kittlar dödsskönt i kistan...

I går råkade jag ut för ett oväntat möte. När jag skulle gå på min absoluta favoritrestaurang 19 glas - ägaren mailade mig och frågade om jag kunde tänka mig att komma en halvtimme tidigare och dela bord med några "mycket trevliga winelovers". Gissa om jag sa ja, med vändande post. Det visade sig vara vara helt rätt. Jag gick dit sju och klockan halv ett blev vi i det närmaste utfösta utan att jag hade märkt vart tiden tog vägen.

I dag korkade jag upp en av de gamla flaskorna och belönades högeligen efter 4 års väntan. Sippade lite rött, lyssnade på Shukar Kollektiv och drog ihop en rätt schysst mat. Efter film med William H Macy satte jag på ett tips från en vän - Crawler - och föll rätt ner i sjuttiotalet, på ett bra sätt. Fatta, man hör till och med svajet från skivspelaren.

......

Paus för spontandans till "Stone cold Sober" den kommer jag definitivt ihåg. Snart kommer nog grannarna...

onsdag, april 24, 2013

Infall


När jag nu är "avskild" gäller det att inte missa de fördelar som finns i det tillståndet. Det går alldeles utmärkt att följa sina infall utan att behöva koordinera. I dag när jag bokade nästa veckas resa till Helsingborg, insåg jag att det är första maj nästa vecka. Son är hos sin mamma, jag har inget som håller mig kvar på den här sidan av Sverige - det var ett tag sedan jag var i Köpenhamn. Cibi e Vini, Fiskekroen i Kødbyen, kanske ett smørrebröd och en bier. Tänkt och gjort. Jag väljer att åka på tisdag. Då kan jag tillbringa Valborgsmäss i Helsingborg, det finns säkert något ställe att slinka in på, och första maj i København. Kontinenten, here I come!

måndag, april 22, 2013

Enkla njutningar


Förra året köpte jag en flaska gott portvin i Lissabon. Mina föräldrar, särskilt mamma tycker om portvin. Det är tyvärr ganska uppenbart att om man ska bjuda mina föräldrar på portvin är det ingen idé att dröja alltför länge. Portvinet var mycket uppskattat, men det blev en skvätt kvar som jag fick med mig hem. Portvin blir dåligt ganska fort, så jag offrar mig, nu andra kvällen i rad och tar en liten skvätt tillsammans med en citron och vallmokaka. Det skulle lätt kunna bli en vana.

söndag, april 21, 2013

Helgen och så


Mina händer doftar fortfarande trivsamt av kalkon. Efter sex timmari hundra grader var den otroligt mör. Till och med jag som ser kalkon som den torraste av fåglar var nöjd. Så var också de tio andra, hela härligheten försvann nästan i ett nafs.

De här tillställningarnas är normalt inte helt okomplicerade.  Vi har utvecklats åt så väldigt olika håll och barnen följer oss på ett sätt. Lyckligtvis inte i våra motsättningar. Det är skönt att bara sitta och se hur de accepterar varann. Hur de delar sina erfarenheter och överser med skillnaderna. Det är en ny generation på väg förresten, Dotters Kusin som tog med sin färska sambo ska ha barn!
Söndag morgon hänger sig telefonen igen. Denna gång absolut lägligt, jag sover som en stock fram till klockan nio när jag blir väckt av solen.  Frukost först, sedan en lång promenad med mina italienska vänner:

- Vado comprare un cappello. Un cappello molto bello. Un cappello magnifico

Det förvånar mig att jag blir så glad av det, men det blir jag. Det slår mig också att den här idén att lära sig italienska är ett sätt att frigöra sig fråm M. Att minsann visa att jag klarar mig i Italien även utan hennes språkkunskaper.

På tal om situation M, så blir såret renare och renare. Jag läser en artikel om svek i DN. Relaterar till den beskrivna känslan av egen skuld. Kunde jag varit tyst? Kunde jag talat mindre om framtiden? Var det mitt beteende som gjorde att samtalet stängdes av?

Jag har tänkt fram och tillbaka på det i månader, men efter åtta år av samtal finns det ingenting som ens vagt antyder att jag skulle varit orsak till att samtalet slutade. När det behövdes som bäst. Oavsett orsak var och är det ett svek. Jag kan inte ta ansvar för det. Jag tänker inte ta ansvar för det.
Nu, kan jag börja se framåt.

Det svåra med att någon så viktig sviker är att tilliten för människor får sig en törn. Jag är tvivlar inte på att tiden kommer att lösa det. Om jag bara är klok nog att ge mig tid.

När Son kommer hem lagar jag en chili med bönor, musslor kyckling och yoghurt. Jag skär ner hela chilifrukter och får tårar i ögonen. Son skrattar åt mig och berättar om chiliätartävlingar med sina vänner.





fredag, april 19, 2013

Skön Fredag


Fredagkväll, det känns bra att börja spontandansa redan på eftermiddagen bakom mitt skrivbord. Jag sätter på BalkanBeats, låter kroppen röra sig i rörelser som känns. Hemma sätter jag på Dubioza och fortsätter. Tar en svängom med kalkonen, ett varv runt vinkylen, plockar fram en Barbera och ett par skivor Mortadella.
Kvällen är vikt till förberedelser inför i morgon. Bror gör tårtorna, jag gör maten. Det är en glädje att i lugn och ro steka ingredienserna till fyllningen, i lugn och ro skära brödet medan jag långsamt dricker en Barbera. Det sista jag gör är att fylla kalkonen och sätta den i ugnen. Lägger mig sedan och läser.

torsdag, april 18, 2013

Att räknas


Min mobil har börjat hitta på egna hyss. Den hänger sig och går inte att starta om med mindre än att man plockar ut batteriet. Eftersom jag använder den till väckning, är det en aning frustrerande när den gör så på morgnarna strax innan den ska ringa.
Jag vaknar fortfarande till vid tidig timme, vanan går inte ur även om hjärtat inte längre försöker slå sig ut. När jag somnar om igen kommer min inbyggda klocka som varnar när något inte är som vanligt i olag och jag har vid två tillfällen den senaste veckan vaknat med den besynnerliga känsla av utsövdhet som i sig indikerar att något inte står rätt till.

Det känns som om sorgen mer eller mindre har passerat. Kvar är ilska. Jag har vridit och vänt på den och tagit mig genom alehanda pompösa formuleringar om eget värde, om att räknas, att dela svårigheter, om att någon annan fattar beslut om ens framtid. Till slut, det som är kvar är känslan av att vara sviken.

Fast frågan är om man kan vara arg på andras oförmåga. Det är ju mina förväntningar som sätter storleken på den känslan - inga förväntningar, ingen blir sviken.

Det låter skittråkigt att inte ha förväntningar. Jag tror jag ska vara ilsken ett tag till.

Lyssnar på senaste Dubioza kollektiv - Apsurdistan. Take that Spotify!

måndag, april 15, 2013

Språkekonomi


Snappat samtal mellan två män som går mot varann:

- Tjena.
- Bra.
- Bra, själv.
- Alltid.

Männen fortsätter att gå utan att stanna upp.


söndag, april 14, 2013

Egen helg











Jag går till Karin i blomsterbutiken. Vi pratar citronkakor och jag köper blåa och vita pärlhyacinter som ska få manifestera våren i vardagsrummet.
Veckan har satt perspektiv på en del saker. När man går bredvid en mamma som - förlamad i halva kroppen - oförtrutet skjuter sin rollator i korridorerna samtidigt som en ström av ord, de flesta obegripliga kommer ur hennes mun, något hon själv märker då och då, så blir andra känslor... mindre viktiga.

Har inte någon större lust att gå någonstans utan provianterar kött, bondbönor och tar fram en flaska bra vin som klarar att drickas i två dagar utan att smaken faller isär. Jag lagar god mat, dricker gott vin, läser och promenerar långt. Är på lektion 17 i min italienska för nybörjare: Che cosa è il vino? ventidue dollari? E troppo caro!
Jag lär antagligen inte kunna föra några större konversationer, men kommer i alla fall inte känna mig helt "blind".

Ny vecka, nya utmaningar. Mamma har beställt sachertårta till helgen. Familjemiddag. M kommer inte att vara där, men Kusins nye pojkvän och sambo:-)


onsdag, april 10, 2013

En dag till


Det tomma hålet från i går hänger kvar i dag och drabbar jobbet. Jag gillar att upprätthålla en känsla av kontrollerat kaos, men när kaoset hotar att spränga gränserna, mäste det finnas balans för att hantera det. Ett skratt på rätt ställe, lätta på trycket inte ta saker på för stort allvar. Det går inte fantastiskt.

Jag äter lunch med Dotter. Vårt förhållande börjar normaliseras mer och mer. Hon är inte på sin vakt längre. Passar på att stjäla en extra lång kram vilket hon accepterar och pratar med henne om hennes brutna förhållande. Hon svarar relativt otvunget och ser faktiskt lite ovillig ut när vi är tvungna att bryta upp.

Jag går förbi en blomsteraffär och köper två gerberor i klara färger för att ha något att vila blicken på. De hjälper till att ta det där extra andetaget som behövs.

Efter jobbet har jag en session med Son som har skickat in anmälningar till ungefär tio sinsemellan olika högskoleutbildningar, utan att ens ha fattat att de varar i fyra år (minst). Det känns inte helt fantastiskt att be honom att fundera igenom hur han kände att gynmnasiet varit och hur det skulle vara att ha det så i fyra år till. Också att börja tänka vad han gör om han inte kommer in. Jag så åt honom på skarpen att för en gångs skull sluta försöka göra vad han tror hans föräldrar vill.
Det är inte lätt för honom. Det är inte enkelt för mig att få honom att tänka framåt och inte för mycket på det som varit och är. Vi går igenom vad det värsta som kan hända är och hur man kan hantera det. Det är svårt att stoppa livet.

Sedan lagar vi mat tillsammans. Jag har köpt Masa Harina - majsmjöl för tortillas. Medan jag gör guacamole (3 avocado för 12 kronor kan jag inte stå emot) och steker köttfärs med spiskummin, garam masala och chili, kavlar han tortillas. Det blir fantastiskt gott med nybakade tortillas och jag får äntligen stilla den längtan efter något riktigt starkt i munnen som har funnits där hela dagen.

tisdag, april 09, 2013

Dag 30


Jag brukade alltid ringa henne från flygbussen på väg hem. Insikten suger till och det ekar lite i det tomma utrymmet. Samma i går kväll, på väg till hotellrummet. På ren reflex var jag på väg att ta upp telefonen, tills det gick upp för mig att det blir inget. Det är inte bara saknaden efter nio år, det är en hel del vanor som skall suddas ut.också.
Annars är ju resorna en lättnad. Det känns alltid som om man är på väg framåt i ett flygplan.

Jag flyger hem med solnedgången. Ett fortfarande snötäckt Sverige skimrar i rosa under oss när solen färgar det tunna diset. Till slut sjunker solen ner, byter färg från rödorange till rosaröd och lämnar sedan kvar en rand som skiftar från klarorange ner till rött. Det här vänjer jag mig aldrig vid och jag ser alltid till att få fönsterplats efter alla år.

söndag, april 07, 2013

Dansar för mig själv


Även om man bor i förorten, så är det inte långt till stora staden. Jag tog fasta på det när lördagsTV nådde ett nytt bottennapp och det kändes som en bra idé att röra på sig lite. Det var mycket lärorikt. Jag fick bland annat se hur man öppnar en Sam Adams med en Iphone. Det verkade inte vara första gången. På vägen hem såg jag också De Mest Förstorade Läpparna I Norra Europa. De satt på ett väldigt litet ansikte.

Södra teatern är lite av en favorit. för många år sedan brukade jag gå dit med Inga-Lill, på klubb Dakkar och lärde mig älska västafrikansk musik. Den kärleken håller i sig än.
Det kändes lite busigt att sticka in till stan vid tio, ställa sig och titta en stund för att sedan bara kliva in i massan på dansgolvet. Jag är 55 jag skiter i om någon ser mig dansa ensam och tycker det är patetiskt. Jag mådde bra av det.

I dag tog jag en lång promenad med lektion 10 och 11 i italenska.
– A che ora vorrebbe pranzare?
– Al le due?
– No, non al le due, al le tre.
– D'accordo!

Efteråt gick jag och hälsade på mamma på korttidshemmet där hon är en vecka medan pappa är bortrest. Hon blev glad och pratade mycket. Inga ord man förstår dock.

torsdag, april 04, 2013

En gåva


Karin i blomsteraffären fick kakor i dag. Tidigare i veckan bakade jag vallmo- och citronkakor och hade redan då baktanken att hon skulle ha, för att hon räddade min helg. Sen tog det några dagar innan jag tog mod till mig. Konstigt att det ska vara så svårt att ge bort något. Tänk om hon säger nej?
Det gjorde hon nu inte, hon blev glad. Sa att hon gillande vallmokakor. Hennes påskliljor fyller fortfarande vardagsrummet med en härlig doft.


onsdag, april 03, 2013

Det känns olika från dag till dag


Jag skrev faktiskt ett mail till slut. Hittade ett sätt att förmedla det jag tänkt på som inte var alltför invasivt. Ett svar kom, som egentligen inte sa mer, men var formulerat på ett tydligare sätt. För mig känns det bättre med tydlighet även om den är i stort sett innehållslös.

I övrigt bygger jag staket. Plockar fram oförenligheterna, sätter upp en spjäla efter annan. Tänker på hur jag vill ha det. Hur jag inte vill ha det. De sista dagarna har jag också kunnat förlora mig i jobb. Även om jag fortfarande vaknar tidigt, så vandrar tankarna friare nu.

söndag, mars 31, 2013

Scusi signorina, lei capisce l'inglese?


Det fina vädret och ledigheten ger bra tillfällen till promenader. Det är kallt och färgerna är fortfarande urfrätta i snön pch det kraftiga ljuset, men jag kan både känna och se att solen tar.

Fläckarna av brunt växer på vägarna och det är större risk att man dränker fötterna där isen täcker stora pölar, än att halka omkull. På två dagar har jag gått 23 kilometer och jag räknar med att gå minst en mil till. Vanligtvis har jag musik i lurarna, men de senaste dagarna haar jag tagit på mig en uppgift. Om drygt sex veckor åker jag till Venedig. Den här gången utan någon som kan flytande italienska. Det vore roligt om jag inte var helt döv när det gäller språket. Jag har en amerikansk kurs i italienska som jag har laddat till min MP3 och går nu i skogen och lär mig tala italienska. Först kändes det jättekonstigt att tala för sig själv, men efter ett tag släpper det och jag går och repeterar:

– Io capisco l'italiano.
– Un po
– Non molto bene

 Det får mig faktiskt att skratta högt ibland, det är så... annorlunda.

fredag, mars 29, 2013

En god gest


– Tänkte du ge dig iväg? Karin i blomsteraffären rusar ut.

– Det får du inte göra! Hon har bevittnat vårt näst sista möte, när M aktivt försökte undvika att bli sedd. Hon vet.

– Här, den här färgen vet jag att du gillar! Hon drar mig mot de orangea tulpanerna. Till slut enas vi om gula och violetta. Hon väljer ut påskliljor åt mig. Vi pratar, jag vet inte riktigt om vad, men jag ser hennes vänliga blick. Den viker inte undan.

När jag har betalat, hämtar hon en extra bukett påskliljor och innan jag går, kramar hon om mig. För första gången på åtta år. Tack Karin.

onsdag, mars 27, 2013

Hypomani


Känner mig oerhört aktiv och närvarande i dag. Hinner med otroligt mycket på jobbet, fingrarna flyger över tangentbordet, en smärre katastrof får mig att skratta och mitt i allt så snurrar den där tvättmaskinen i magen; vad ar det som hände, varför blev det så... tills den plötsligt stannar och åtminstone en del av byken är klar:

Det jag inte känner till, kan jag inte göra något åt. Det jag inte kan göra något åt får inte hålla mig kvar i ett tillstånd som förlamar och hidrar mig att gå framåt. Jag får helt enkelt acceptera att det inte finns en läxa i detta.
Mitt eget agerande har jag valt själv. Även om det säkert bidrog till att det tog slut, var alternativet värre.

Insikten är förstås inte originell på något sätt, det är timingen när den kommer som gör hela skillnaden. På sitt sätt är det ett beroende som ska brytas.

Åhh, analogin? Jag har tvättstuga i kväll.

måndag, mars 25, 2013

Ett livstecken


Det kom ett mail i söndags. Ett som skoningslöst slet upp den två veckor tunna skorpan. Inte genom sitt innehåll utan bara för att det kom. För att det stod en önskan om "Ett stilla utbyte av funderingar och tolkningar".

Det sista jag känner för är "stilla". Jag vill vråla "VARFÖR??!" Det var DU som knuffade! Än  talade om en framtid, än sa "inget gemensamt". Din mun sa en sak, ditt kroppsspråk och beslut något annat!

Jag! Fattar! Inte!

Vad gjorde jag då.
Jag valde att inte linda in hur jag upplevde situationen trots att jag visste att du skulle uppfatta det som press. I stället för att vänta ut dig, utmanade jag dig att bevisa min betydelse. Jag riskerade medvetet framtiden därför att jag var rädd för alternativet. Att konstant bli bortprioriterad. Att sakta reduceras till den man kommer till för god mat och lite närhet när andan faller på. Att stanna upp och inte längre utvecklas. Det sista var jag delaktig i.

Borde jag säga det här? Kanske kommer det att kännas bättre en liten stund. Men över lag? Det är ändå jag som måste hantera min sorg, min ilska. Jag är ganska säker på att sanningen ter sig annorlunda från andra sidan, men inget kommer att förändras för att jag lägger min energi på att försöka föra fram min.

Jag sover på saken.

söndag, mars 24, 2013

Rörelse


Helt klart missförstod Son Earth Hour. Jag gick hemifrån före honom och  när jag kom hem, var alla lamporna tända i lägenheten. Pinsamt om mina fönster var de enda som lyste (nja, så var det nog inte).

Det kändes som gamla goda tider. Jag rusade genom centralen strax före halv ett för att hinna med tåget hem, uppför alla stillastående rulltrappor och precis när benen vek sig (bokstavligen vek sig) tre steg från toppen hör jag "dörrarna stängs" halar mig upp med armarnas hjälp bara för att se tågeländet dra iväg.

Det gick ett tåg till en halvtimme senare. Tur det, nattbuss är definitivt under min värdighet numera.
Konserten överträffade förväntningarna. Man blir sedd på den här typen av tillställningar, det finns ett gemensamt intresse som förenar. Det dämpar känslan av utstötthet som finns där som en otäck underström efter ett uppbrott. Dessutom så är det ingen som skulle bry sig om ifall en dansar för sig själv - alla dansar. Dans är bra, dans behövs.

lördag, mars 23, 2013

Stockholm i dag


Det här är Stockholm för mig: Jag går förbi Hötorgshallen och köper en bit ungersk sylta. Samma affär där jag brukade köpa sylta till lunch och äta den på takterassen varma sommardagar 1973. Det unga paret som står där i dag bär tydliga likheter med sina föräldrar.
Efteråt promenerar jag på Sveavägen, mot Picard som har öppnat en affär i Sverige. Jag köper frysta franska flageolettbönor till ett mer än rimligt pris. Att köpa dem på burk brukar vara svindyrt.
På vägen tillbaka ser jag en affär som säljer handgjorda streetskor från Brasilien. Hela väggarna är fyllda av färggranna glada skor, som inte väger något alls. 140 gram berättar den uppenbart brasilianske mannen. Jag pratar med paret som äger affären..Vi diskuterar snö som alla gör i år. De berättar att de ska flytta till Nice till sommaren. Jag berättar om mina franska kollegor som gläds åt snö i sina trädgårdar. Jag köper ett par för trehundrasextio kronor, att ha när våren kommer. En gåva!
Till sist köper jag öl, som bryggs i ett litet bryggeri 12 kilometer från där jag bor. Det passar bra till smörgåsar med sylta och inlagd svamp som jag ska äta innan jag går på konserten med afrikanska artister.

torsdag, mars 21, 2013

Överlevnad


En sak är säker, tulpaner har aldrig överlevt så här länge hos mig. de är inne på åttonde dagen. Jag sköter dem. de står svalt under dagen och jag byter vatten ofta. I dag köpte jag en bukett till, nu har jag tre omkring mig.

Varje kväll tänder jag ljus. det känns skönt och ombonat och håller spökena någorlunda borta. Det och taffliga filmer om "The Librarian".

måndag, mars 18, 2013

Klockslag


Klockspelet i Helsingborg spelar "Sov du lilla videung". Med tanke på vädret borde de snarare spelat "Stormy weather" vilket jag också har hört framföras här. Jag känner inte till historien om varför man får höra de mest oväntade melodier spelas, men det är uppiggande på ett bra sätt. En annan sak som är uppiggande är det ofta återkommande tidtabellbytet på flygbussarna. Tur att jag har svårt att avhålla mig från att springa när jag ser "min" buss stå vid hållplatsen. De hade flyttat fram avgången med fem minuter.
Hotellet jag bor på är mer än lovligt pittoreskt, men det är så jag vill ha det. Även om det kan innebära att varmvattnet saknas på morgnarna eller att man behöver en speciell teknik för att få upp deras låsta ytterdörr (ingen nattportier) när jag kommer mitt i natten.
Jag behärskar tekniken nu, men det är fortfarande spännande att se om jag kommer in eller tvingas söka ett annat hotell. Det är det värt - om man får bo i Flower Power rummet där en hemmamålad Campbellburk sitter i anslutning till en tapet med Marimekkomönster.

Mina fingrar lyder mig inte i dag. Jag som kommunicerar mycket via mail och förlitar mig normalt på att det som skrivs är rimligt rättstavat och korrekt, tvingas se hur bokstäver som borde skrivits av vänster hands fingrar i stället ersätts av dem som höger hand normalt skriver. Det här är förstås inte bra och indikerar att det är en rejäl bit kvar till balans även om det i dag känns rimligt avdomnat. Nåja, återigen förvånas jag över hur länge sedan det känns - det har gått åtta dagar. Fortfarande alldeles för nära för att kunna få någon form av insikt - vad är det som gör att en väljer att plötsligt inte tala?

Vinden har smetat ut himlen så att alla moln har tonade kanter i grått eller orange och på vägen till flygplatsen omges vi bitvis av snörök, trots att snön är sparsam här.

Hoppas att planet lyfter.



lördag, mars 16, 2013

Lördag


Boeuf bourguignonnen är perfekt och smakar fantastiskt ihop med mandelpotatis och Bordeaux.  Ljusen är tända, tulpanerna utslagna och jag ser på ett underbart program om hur man försöker göra instrument ur skräp, samtidigt som jag håller koll på vad som händer på nätet. I kväll känns det som avskildhet, inte ensamhet.

I morse vaknade jag tidigt, tog fram en högrev så att den skulle tempereras och låg och läste en timme innan jag kokade mig en balja te. Efter frukost förberedde jag grytan, stekte köttet, hällde på vin, la den i ugnen på låg värme och åkte till Lijevalchs. Egentligen var det för spretigt och för mycket folk som trampades och knuffades, men det fanns ändå en del ljuspunkter,
Efteråt gick jag hela vägen från Djurgården via Strandvägen till systemet på Regeringsgatan (vinkällarbutiken) och köpte en liten flaska bra champagne. Om det dyker upp något tillfälle att fira, är jag beredd.

Dagens tulpaner:

fredag, mars 15, 2013

Ludd


 Det gör ondare i dag igen. Jag berättade om min resa till pingst "Ska du åka med M?" frågar de. Varje gång jag berättar för någon så rämnar den tunna, tunna skorpan. Skorpan som finns trots att bara fem dagar gått, det är inte någon tid alls. Det känns som länge sedan, fast ändå nte. Jag har känt mig övergiven så mycket längre, även om det officiella avslutet kom i söndags.

Jag berättade för Son i går. Han blev tyst. Sen kramade han mig. Jag skulle aldrig, aldrig ha kommit på tanken att krama min pappa.

Navelskåderi? Japp, mycket navelludd som ska plockas fram och skärskådas innan det här är över. Ord som "statik" och "dynamik" har börjat dansa runt, även om "sårad" och "avvisad" fortfarande överväger.

För den sakens skull så innebär de tinte att man behöver leva som en asket. Tulpaner är på plats och sprider glädje med sina färger. Frysen är av någon anledning full med italiensk Salsiccia (hittad på extrapris). Jag steker försiktigt lök, vitlök och stjälkselleri i olivolja, tillsätter tomatpuré, höjer värmen och låter purén mörkna. Lagom när pastavattnet kokar, mosar jag salsiccian i röran och när pastan (spaghettini) nästan är färdig, häller jag i lite rödvin och slänger pastan i såsen.
En chianti är perfekt till, Brolio 2009. Det året när Barone Ricasoli inte gjorde något förstavin utan lät även de druvorna gå i den "vanliga" utgåvan.

Soundtrack: Santana, Supernatural

torsdag, mars 14, 2013

Lunch

Det är svårt att bryta vanan att vakna halv fem, även om hjärtat inte dunkar lika hårt som tidigare. I stället börjar jag tänka på allt jag missat på jobbet, vilket inte direkt bidrar till att kunna somna igen. Mental flygning kan jag inte längre - ska se om jag kan börja träna det, men risken är att jag är alltför "jordad" nuförtiden.

I stället har jag hittat något som stillar tankarna. Något som känns rätt absurt - "Fader vår". En relik från min konfirmationstid. Det fungerar precis som att räkna får, bara det att får är för enkla och styr inte bort ovälkomna tankar på samma sätt. Tio Fader vår och jag är medvetslös.
Jag är inte religiös. Därför tycker jag att det är intressant att jag svarar på upprepade ramsor - bönen har en viss kraft för sig själv.

Jag väljer att jobba hemma för att komma ikapp med planeringen och stänger av mobil och mail. Vid tolv, efter fyra timmar i soffan (datorn i knät) känner jag att en lunch ute och en promenad dit är nästintill en nödvändighet. Går ut i det iskalla vädret och får en gudomlig (pun) ingivelse - jag har gångavstånd till Plantagen med Waynes Coffee. En rask promenad i kylan och jag kommer in i paradiset. Över tjugo grader, ljust och det doftar helt underbart. Nästan inga människor på en vardag, vilket är tur, det tar en evinnerlig tid att beställa trots att det är tre före mig i kön. Men vad spelar det för roll, när man sitter och äter med utsikt över en djungel. En fågel hade hittat in och flög runt och kvittrade lyckligt. Efteråt var det nästan skönt att komma ut i kylan.

onsdag, mars 13, 2013

Dela


När jag läser Jonas Hassen Khemiris öppna brev är det som att falla bakåt i tiden till det år jag fyllde tio. Det året vi invandrade till Sverige och jag fick lära mig ett helt annat språk. Han träffar känslan av utanförskap på pricken. Språket gick fort nog, men koderna, hur man interagerar, de oskrivna reglerna, det har tagit en stor del av livet och jag är inte säker på att jag behärskar dem än.

I jämförelse med dem han skriver för har det gått bra för oss. Mina föräldrar är högutbildade och jag är blond, blåögd och har alltid behärskat svenskan bättre än många infödda. Men jag kan lika mycket som Jonas relatera till utanförskapet och känslan av att vara här på prov.

Jag gillar dessutom att någon äntligen tar bladet från munnen på ett sätt som visar på människan och  inte en företeelse. Det är otäckt mycket vi och dom nuförtiden och jag är fortfarande inte säker på om jag är "vi" eller "dom".

Dagens tulpaner

tisdag, mars 12, 2013

Tomt


Det känns tomt. Mitt i jobbet öppnar sig ett sugande hål då och då. Jag tar djupa andetag, tar mig upp igen. Jag känner en enorm lust att fylla hålet med något. Vadsomhelst! Nu!

Givetvis vet jag! Man kan inte fylla ett hål, det måste läka. Det tar tid, jag har tid. Det tar tid, jag har tid. (mantra).

Jag går till mina kollegor och tar en chokladbit ur påsen vi har för akuta behov.

När jag kommer hem är jag helt avdomnad. För inte så länge sedan fixade jag en läshörna. Den kommer att användas oftare. Jag tänder ljus, tänder läslampan och sitter i halvmörkret en stund inna jag går och lagar mat. Fläsklägg med rödkål och gulbetor stuvade med senap och grädde.

söndag, mars 10, 2013

Efteråt



















Innan jag ringer på dörren känns det som när de fäller stolarna framåt i tilten på fritt fall. Den allra första gången. Innerst inne kan jag fortfarande inte släppa tanken att mötet kan ha två utfall.
Att höra orden tar inte längre tid än att falla.
Efteråt reser jag mig på ostadiga ben och går. Säger "tack för att jag åtminstone inte behövde säga det själv". Jag har inga fler ord, är helt förlamad. Försöker hålla ihop till jag kommer hem. Det är då jag äntligen lyckas släppa ut de sista månadernas uppdämda sorg. Inte en sekund för tidigt. Det rensar åtminstone ut det svarta svikna och förskjutna stråket skapat av det ständiga förnekandet att något var fel....

"Jag vill vara ensam"


Jag fick de orden. Det onda är utdraget. Kvar är läkningen.

lördag, mars 09, 2013

...


En av de längsta dagarna i mitt liv. Den börjar halv två på morgonen när hjärtat försöker slå sig ut genom revbenen. Inga trick hjälper. Till slut tar jag upp min bok, en deckare som utspelar sig på Island och läser en stund, slumrar en stund, läser igen till solen går upp.
Lite senare åker jag till stan, tar lite bilder, går i hantverksaffärerna och gallerierna på Hornsgatan där jag stannar vid de mest färggranna objekten och suger åt mig den energi de utstrålar. Ältar.

Hittar ett par sommarshorts, just de där som jag har drömt om att ha på mig sommar, även om jag inte visste det förrän jag såg dem. De flesta av mina kläder är köpta på rea, men vissa plagg måste man bara ha. Det känns rätt absurt att ta av sig dunjackan, halsduken, mössan och kängorna för att sedan prova shortsen.

Tar mig också förbi Hötorgshallen och köper ungersk sylta som jag senare äter på nybakt bröd, tillsammans med min egen inlagda svamp och en ofiltrerad veteöl innan jag åter åker in för att se "Apatiska för nybörjare". Jag har alltid känt att Jonas Hassen Khemiri skriver (ännu) bättre pjäser än böcker och det här bekräftar min uppfattning. Ämnet har också fascinerat mig. Jag är ett av namnen på protestlistan och minns fortfarande hur arg jag var på dem som kunde tänka sig att traumatiserade familjer förgiftade sina barn. Bra skådespel och inga givna svar.

När jag stoppar nyckeln i låset hemma igen, har hjärtat slagit sig någorlunda till ro. Det blir som det blir.

fredag, mars 08, 2013

Äntligen fredag!


På Skavlan sitter en man och berättar om sina två ensamma månader på en söderhavsö Han pratar om att ens egna upplevelser inte är värda något om man inte kan dela dem med någon. Intressant! Med den inställningen kan man lika gärna krypa ihop i ett hörn om man är både i avskildhet och ensam. Det är otroligt skönt att det inte är så i min verklighet. Jag var ensam i Sydafrika, de upplevelserna kommer jag att ha med mig alltid! Jag ser fram mot att se Venedig, även om det blir med me myself and I.

Jag har tränat och repeterat hela veckan, mest i gryningen. Till slut bet jag ihop, bra timing på kvinnodagen och skrev om att bryta den väpnade neutraliteten. Vi kommer att träffas. Hon ringde senare, tror för att kolla min sinnesstämning. Det är så förvånande hur snabbt vi kan skratta tillsammans, falla tillbaka trots allt och efteråt känns det absolut förjävligt att det ska behöva ta slut. Murar, murar var är murarna!

Jag låter rödlök sakta smälta i olivoja medan pastavattnet kokar upp. Strax innan pastan är klar tillsätter jag vitlök och en mosad salsiccia. När pastan är knappt färdigkokt blandar jag den i röran och häller på ett uppvispat ägg med riven parmesan, peppar och persilja. En avart av Pasta Carbonara. Dricker en Langhe till, syrlig, väldoftande, komplex.

tisdag, mars 05, 2013

Dagen efter


Helsingborg är vackert i den nedgående solen. Klockan är sex på kvällen, himlen skiftar i rödorange över Danmark och det är fortfarande ljust. Luften är kall, men på ett vårlikt sätt.
Jag går utan mössa (med en millimeter hår över hela huvudet är det en  utmaning) och njuter av kylan. Köper en påse med olika nötter att ha på planet hem.
Det är en dag upp och en dag ner. I dag molar det och mal under revbenen och tankarna snurrar runt. Jag saknar ett avslut! Det har manövrerats, duckats, undvikits och "tänkts". Lite naivt kanske har jag förutsatt att det inte är min uppgift att klippa av om den andre vill ut. Det håller förstås inte. Om jag ska fortsätta att tro att jag har styrsel över mitt liv, kan jag ju inte lämna över något som smärtar mig så till någon annan. Inget jag ser fram mot dock.

Till slut tröttnar jag på att undvika den ömma fläcken. Går rakt in i det, låter det skölja över mig och försöker acceptera läget. Efter en stund släpper det. Bara en svag förnimmelse är kvar. Gott så. Fyller resten av hålet i magen med nötter. Förbereder.

söndag, mars 03, 2013

Nytt år, nytt liv



Förjagar gårdagen med en promenad i det vackra vädret. Jag har unnat mig en ny musikspelare (jag tillhör kategorin anythingbutipod och håller mig till iAudio) och inleder promenaden med senaste Bowie, "The Next Day". Den är perfekt! Musik jag känner igen och relaterar till. Den Bowieska (eller är det Iggyska) disharmonin i musiken balanserar ut min egen.
Det är också bra att tvingas hålla koll på var marken befinner sig - allt är polerat av nattens vind och friktionen är nästan obefintlig. Lite senare är det Didos svala röst som får lugna själen.

Jag har bjudit in barnen och vi åker till stan och festar på det vi alla gillar: Asiatiskt. Vi dricker orkidéiste med sugrör och frossar i dumplingar, räkor, sushi, lurar i varann starka såser, pratar film, YouTube och grumpy cat i munnen på varann och det är alldeles, alldeles underbart avledande. Jag åker hem full av energi.

Dagen har varit god.