söndag, mars 31, 2013

Scusi signorina, lei capisce l'inglese?


Det fina vädret och ledigheten ger bra tillfällen till promenader. Det är kallt och färgerna är fortfarande urfrätta i snön pch det kraftiga ljuset, men jag kan både känna och se att solen tar.

Fläckarna av brunt växer på vägarna och det är större risk att man dränker fötterna där isen täcker stora pölar, än att halka omkull. På två dagar har jag gått 23 kilometer och jag räknar med att gå minst en mil till. Vanligtvis har jag musik i lurarna, men de senaste dagarna haar jag tagit på mig en uppgift. Om drygt sex veckor åker jag till Venedig. Den här gången utan någon som kan flytande italienska. Det vore roligt om jag inte var helt döv när det gäller språket. Jag har en amerikansk kurs i italienska som jag har laddat till min MP3 och går nu i skogen och lär mig tala italienska. Först kändes det jättekonstigt att tala för sig själv, men efter ett tag släpper det och jag går och repeterar:

– Io capisco l'italiano.
– Un po
– Non molto bene

 Det får mig faktiskt att skratta högt ibland, det är så... annorlunda.

fredag, mars 29, 2013

En god gest


– Tänkte du ge dig iväg? Karin i blomsteraffären rusar ut.

– Det får du inte göra! Hon har bevittnat vårt näst sista möte, när M aktivt försökte undvika att bli sedd. Hon vet.

– Här, den här färgen vet jag att du gillar! Hon drar mig mot de orangea tulpanerna. Till slut enas vi om gula och violetta. Hon väljer ut påskliljor åt mig. Vi pratar, jag vet inte riktigt om vad, men jag ser hennes vänliga blick. Den viker inte undan.

När jag har betalat, hämtar hon en extra bukett påskliljor och innan jag går, kramar hon om mig. För första gången på åtta år. Tack Karin.

onsdag, mars 27, 2013

Hypomani


Känner mig oerhört aktiv och närvarande i dag. Hinner med otroligt mycket på jobbet, fingrarna flyger över tangentbordet, en smärre katastrof får mig att skratta och mitt i allt så snurrar den där tvättmaskinen i magen; vad ar det som hände, varför blev det så... tills den plötsligt stannar och åtminstone en del av byken är klar:

Det jag inte känner till, kan jag inte göra något åt. Det jag inte kan göra något åt får inte hålla mig kvar i ett tillstånd som förlamar och hidrar mig att gå framåt. Jag får helt enkelt acceptera att det inte finns en läxa i detta.
Mitt eget agerande har jag valt själv. Även om det säkert bidrog till att det tog slut, var alternativet värre.

Insikten är förstås inte originell på något sätt, det är timingen när den kommer som gör hela skillnaden. På sitt sätt är det ett beroende som ska brytas.

Åhh, analogin? Jag har tvättstuga i kväll.

måndag, mars 25, 2013

Ett livstecken


Det kom ett mail i söndags. Ett som skoningslöst slet upp den två veckor tunna skorpan. Inte genom sitt innehåll utan bara för att det kom. För att det stod en önskan om "Ett stilla utbyte av funderingar och tolkningar".

Det sista jag känner för är "stilla". Jag vill vråla "VARFÖR??!" Det var DU som knuffade! Än  talade om en framtid, än sa "inget gemensamt". Din mun sa en sak, ditt kroppsspråk och beslut något annat!

Jag! Fattar! Inte!

Vad gjorde jag då.
Jag valde att inte linda in hur jag upplevde situationen trots att jag visste att du skulle uppfatta det som press. I stället för att vänta ut dig, utmanade jag dig att bevisa min betydelse. Jag riskerade medvetet framtiden därför att jag var rädd för alternativet. Att konstant bli bortprioriterad. Att sakta reduceras till den man kommer till för god mat och lite närhet när andan faller på. Att stanna upp och inte längre utvecklas. Det sista var jag delaktig i.

Borde jag säga det här? Kanske kommer det att kännas bättre en liten stund. Men över lag? Det är ändå jag som måste hantera min sorg, min ilska. Jag är ganska säker på att sanningen ter sig annorlunda från andra sidan, men inget kommer att förändras för att jag lägger min energi på att försöka föra fram min.

Jag sover på saken.

söndag, mars 24, 2013

Rörelse


Helt klart missförstod Son Earth Hour. Jag gick hemifrån före honom och  när jag kom hem, var alla lamporna tända i lägenheten. Pinsamt om mina fönster var de enda som lyste (nja, så var det nog inte).

Det kändes som gamla goda tider. Jag rusade genom centralen strax före halv ett för att hinna med tåget hem, uppför alla stillastående rulltrappor och precis när benen vek sig (bokstavligen vek sig) tre steg från toppen hör jag "dörrarna stängs" halar mig upp med armarnas hjälp bara för att se tågeländet dra iväg.

Det gick ett tåg till en halvtimme senare. Tur det, nattbuss är definitivt under min värdighet numera.
Konserten överträffade förväntningarna. Man blir sedd på den här typen av tillställningar, det finns ett gemensamt intresse som förenar. Det dämpar känslan av utstötthet som finns där som en otäck underström efter ett uppbrott. Dessutom så är det ingen som skulle bry sig om ifall en dansar för sig själv - alla dansar. Dans är bra, dans behövs.

lördag, mars 23, 2013

Stockholm i dag


Det här är Stockholm för mig: Jag går förbi Hötorgshallen och köper en bit ungersk sylta. Samma affär där jag brukade köpa sylta till lunch och äta den på takterassen varma sommardagar 1973. Det unga paret som står där i dag bär tydliga likheter med sina föräldrar.
Efteråt promenerar jag på Sveavägen, mot Picard som har öppnat en affär i Sverige. Jag köper frysta franska flageolettbönor till ett mer än rimligt pris. Att köpa dem på burk brukar vara svindyrt.
På vägen tillbaka ser jag en affär som säljer handgjorda streetskor från Brasilien. Hela väggarna är fyllda av färggranna glada skor, som inte väger något alls. 140 gram berättar den uppenbart brasilianske mannen. Jag pratar med paret som äger affären..Vi diskuterar snö som alla gör i år. De berättar att de ska flytta till Nice till sommaren. Jag berättar om mina franska kollegor som gläds åt snö i sina trädgårdar. Jag köper ett par för trehundrasextio kronor, att ha när våren kommer. En gåva!
Till sist köper jag öl, som bryggs i ett litet bryggeri 12 kilometer från där jag bor. Det passar bra till smörgåsar med sylta och inlagd svamp som jag ska äta innan jag går på konserten med afrikanska artister.

torsdag, mars 21, 2013

Överlevnad


En sak är säker, tulpaner har aldrig överlevt så här länge hos mig. de är inne på åttonde dagen. Jag sköter dem. de står svalt under dagen och jag byter vatten ofta. I dag köpte jag en bukett till, nu har jag tre omkring mig.

Varje kväll tänder jag ljus. det känns skönt och ombonat och håller spökena någorlunda borta. Det och taffliga filmer om "The Librarian".

måndag, mars 18, 2013

Klockslag


Klockspelet i Helsingborg spelar "Sov du lilla videung". Med tanke på vädret borde de snarare spelat "Stormy weather" vilket jag också har hört framföras här. Jag känner inte till historien om varför man får höra de mest oväntade melodier spelas, men det är uppiggande på ett bra sätt. En annan sak som är uppiggande är det ofta återkommande tidtabellbytet på flygbussarna. Tur att jag har svårt att avhålla mig från att springa när jag ser "min" buss stå vid hållplatsen. De hade flyttat fram avgången med fem minuter.
Hotellet jag bor på är mer än lovligt pittoreskt, men det är så jag vill ha det. Även om det kan innebära att varmvattnet saknas på morgnarna eller att man behöver en speciell teknik för att få upp deras låsta ytterdörr (ingen nattportier) när jag kommer mitt i natten.
Jag behärskar tekniken nu, men det är fortfarande spännande att se om jag kommer in eller tvingas söka ett annat hotell. Det är det värt - om man får bo i Flower Power rummet där en hemmamålad Campbellburk sitter i anslutning till en tapet med Marimekkomönster.

Mina fingrar lyder mig inte i dag. Jag som kommunicerar mycket via mail och förlitar mig normalt på att det som skrivs är rimligt rättstavat och korrekt, tvingas se hur bokstäver som borde skrivits av vänster hands fingrar i stället ersätts av dem som höger hand normalt skriver. Det här är förstås inte bra och indikerar att det är en rejäl bit kvar till balans även om det i dag känns rimligt avdomnat. Nåja, återigen förvånas jag över hur länge sedan det känns - det har gått åtta dagar. Fortfarande alldeles för nära för att kunna få någon form av insikt - vad är det som gör att en väljer att plötsligt inte tala?

Vinden har smetat ut himlen så att alla moln har tonade kanter i grått eller orange och på vägen till flygplatsen omges vi bitvis av snörök, trots att snön är sparsam här.

Hoppas att planet lyfter.



lördag, mars 16, 2013

Lördag


Boeuf bourguignonnen är perfekt och smakar fantastiskt ihop med mandelpotatis och Bordeaux.  Ljusen är tända, tulpanerna utslagna och jag ser på ett underbart program om hur man försöker göra instrument ur skräp, samtidigt som jag håller koll på vad som händer på nätet. I kväll känns det som avskildhet, inte ensamhet.

I morse vaknade jag tidigt, tog fram en högrev så att den skulle tempereras och låg och läste en timme innan jag kokade mig en balja te. Efter frukost förberedde jag grytan, stekte köttet, hällde på vin, la den i ugnen på låg värme och åkte till Lijevalchs. Egentligen var det för spretigt och för mycket folk som trampades och knuffades, men det fanns ändå en del ljuspunkter,
Efteråt gick jag hela vägen från Djurgården via Strandvägen till systemet på Regeringsgatan (vinkällarbutiken) och köpte en liten flaska bra champagne. Om det dyker upp något tillfälle att fira, är jag beredd.

Dagens tulpaner:

fredag, mars 15, 2013

Ludd


 Det gör ondare i dag igen. Jag berättade om min resa till pingst "Ska du åka med M?" frågar de. Varje gång jag berättar för någon så rämnar den tunna, tunna skorpan. Skorpan som finns trots att bara fem dagar gått, det är inte någon tid alls. Det känns som länge sedan, fast ändå nte. Jag har känt mig övergiven så mycket längre, även om det officiella avslutet kom i söndags.

Jag berättade för Son i går. Han blev tyst. Sen kramade han mig. Jag skulle aldrig, aldrig ha kommit på tanken att krama min pappa.

Navelskåderi? Japp, mycket navelludd som ska plockas fram och skärskådas innan det här är över. Ord som "statik" och "dynamik" har börjat dansa runt, även om "sårad" och "avvisad" fortfarande överväger.

För den sakens skull så innebär de tinte att man behöver leva som en asket. Tulpaner är på plats och sprider glädje med sina färger. Frysen är av någon anledning full med italiensk Salsiccia (hittad på extrapris). Jag steker försiktigt lök, vitlök och stjälkselleri i olivolja, tillsätter tomatpuré, höjer värmen och låter purén mörkna. Lagom när pastavattnet kokar, mosar jag salsiccian i röran och när pastan (spaghettini) nästan är färdig, häller jag i lite rödvin och slänger pastan i såsen.
En chianti är perfekt till, Brolio 2009. Det året när Barone Ricasoli inte gjorde något förstavin utan lät även de druvorna gå i den "vanliga" utgåvan.

Soundtrack: Santana, Supernatural

torsdag, mars 14, 2013

Lunch

Det är svårt att bryta vanan att vakna halv fem, även om hjärtat inte dunkar lika hårt som tidigare. I stället börjar jag tänka på allt jag missat på jobbet, vilket inte direkt bidrar till att kunna somna igen. Mental flygning kan jag inte längre - ska se om jag kan börja träna det, men risken är att jag är alltför "jordad" nuförtiden.

I stället har jag hittat något som stillar tankarna. Något som känns rätt absurt - "Fader vår". En relik från min konfirmationstid. Det fungerar precis som att räkna får, bara det att får är för enkla och styr inte bort ovälkomna tankar på samma sätt. Tio Fader vår och jag är medvetslös.
Jag är inte religiös. Därför tycker jag att det är intressant att jag svarar på upprepade ramsor - bönen har en viss kraft för sig själv.

Jag väljer att jobba hemma för att komma ikapp med planeringen och stänger av mobil och mail. Vid tolv, efter fyra timmar i soffan (datorn i knät) känner jag att en lunch ute och en promenad dit är nästintill en nödvändighet. Går ut i det iskalla vädret och får en gudomlig (pun) ingivelse - jag har gångavstånd till Plantagen med Waynes Coffee. En rask promenad i kylan och jag kommer in i paradiset. Över tjugo grader, ljust och det doftar helt underbart. Nästan inga människor på en vardag, vilket är tur, det tar en evinnerlig tid att beställa trots att det är tre före mig i kön. Men vad spelar det för roll, när man sitter och äter med utsikt över en djungel. En fågel hade hittat in och flög runt och kvittrade lyckligt. Efteråt var det nästan skönt att komma ut i kylan.

onsdag, mars 13, 2013

Dela


När jag läser Jonas Hassen Khemiris öppna brev är det som att falla bakåt i tiden till det år jag fyllde tio. Det året vi invandrade till Sverige och jag fick lära mig ett helt annat språk. Han träffar känslan av utanförskap på pricken. Språket gick fort nog, men koderna, hur man interagerar, de oskrivna reglerna, det har tagit en stor del av livet och jag är inte säker på att jag behärskar dem än.

I jämförelse med dem han skriver för har det gått bra för oss. Mina föräldrar är högutbildade och jag är blond, blåögd och har alltid behärskat svenskan bättre än många infödda. Men jag kan lika mycket som Jonas relatera till utanförskapet och känslan av att vara här på prov.

Jag gillar dessutom att någon äntligen tar bladet från munnen på ett sätt som visar på människan och  inte en företeelse. Det är otäckt mycket vi och dom nuförtiden och jag är fortfarande inte säker på om jag är "vi" eller "dom".

Dagens tulpaner

tisdag, mars 12, 2013

Tomt


Det känns tomt. Mitt i jobbet öppnar sig ett sugande hål då och då. Jag tar djupa andetag, tar mig upp igen. Jag känner en enorm lust att fylla hålet med något. Vadsomhelst! Nu!

Givetvis vet jag! Man kan inte fylla ett hål, det måste läka. Det tar tid, jag har tid. Det tar tid, jag har tid. (mantra).

Jag går till mina kollegor och tar en chokladbit ur påsen vi har för akuta behov.

När jag kommer hem är jag helt avdomnad. För inte så länge sedan fixade jag en läshörna. Den kommer att användas oftare. Jag tänder ljus, tänder läslampan och sitter i halvmörkret en stund inna jag går och lagar mat. Fläsklägg med rödkål och gulbetor stuvade med senap och grädde.

söndag, mars 10, 2013

Efteråt



















Innan jag ringer på dörren känns det som när de fäller stolarna framåt i tilten på fritt fall. Den allra första gången. Innerst inne kan jag fortfarande inte släppa tanken att mötet kan ha två utfall.
Att höra orden tar inte längre tid än att falla.
Efteråt reser jag mig på ostadiga ben och går. Säger "tack för att jag åtminstone inte behövde säga det själv". Jag har inga fler ord, är helt förlamad. Försöker hålla ihop till jag kommer hem. Det är då jag äntligen lyckas släppa ut de sista månadernas uppdämda sorg. Inte en sekund för tidigt. Det rensar åtminstone ut det svarta svikna och förskjutna stråket skapat av det ständiga förnekandet att något var fel....

"Jag vill vara ensam"


Jag fick de orden. Det onda är utdraget. Kvar är läkningen.

lördag, mars 09, 2013

...


En av de längsta dagarna i mitt liv. Den börjar halv två på morgonen när hjärtat försöker slå sig ut genom revbenen. Inga trick hjälper. Till slut tar jag upp min bok, en deckare som utspelar sig på Island och läser en stund, slumrar en stund, läser igen till solen går upp.
Lite senare åker jag till stan, tar lite bilder, går i hantverksaffärerna och gallerierna på Hornsgatan där jag stannar vid de mest färggranna objekten och suger åt mig den energi de utstrålar. Ältar.

Hittar ett par sommarshorts, just de där som jag har drömt om att ha på mig sommar, även om jag inte visste det förrän jag såg dem. De flesta av mina kläder är köpta på rea, men vissa plagg måste man bara ha. Det känns rätt absurt att ta av sig dunjackan, halsduken, mössan och kängorna för att sedan prova shortsen.

Tar mig också förbi Hötorgshallen och köper ungersk sylta som jag senare äter på nybakt bröd, tillsammans med min egen inlagda svamp och en ofiltrerad veteöl innan jag åter åker in för att se "Apatiska för nybörjare". Jag har alltid känt att Jonas Hassen Khemiri skriver (ännu) bättre pjäser än böcker och det här bekräftar min uppfattning. Ämnet har också fascinerat mig. Jag är ett av namnen på protestlistan och minns fortfarande hur arg jag var på dem som kunde tänka sig att traumatiserade familjer förgiftade sina barn. Bra skådespel och inga givna svar.

När jag stoppar nyckeln i låset hemma igen, har hjärtat slagit sig någorlunda till ro. Det blir som det blir.

fredag, mars 08, 2013

Äntligen fredag!


På Skavlan sitter en man och berättar om sina två ensamma månader på en söderhavsö Han pratar om att ens egna upplevelser inte är värda något om man inte kan dela dem med någon. Intressant! Med den inställningen kan man lika gärna krypa ihop i ett hörn om man är både i avskildhet och ensam. Det är otroligt skönt att det inte är så i min verklighet. Jag var ensam i Sydafrika, de upplevelserna kommer jag att ha med mig alltid! Jag ser fram mot att se Venedig, även om det blir med me myself and I.

Jag har tränat och repeterat hela veckan, mest i gryningen. Till slut bet jag ihop, bra timing på kvinnodagen och skrev om att bryta den väpnade neutraliteten. Vi kommer att träffas. Hon ringde senare, tror för att kolla min sinnesstämning. Det är så förvånande hur snabbt vi kan skratta tillsammans, falla tillbaka trots allt och efteråt känns det absolut förjävligt att det ska behöva ta slut. Murar, murar var är murarna!

Jag låter rödlök sakta smälta i olivoja medan pastavattnet kokar upp. Strax innan pastan är klar tillsätter jag vitlök och en mosad salsiccia. När pastan är knappt färdigkokt blandar jag den i röran och häller på ett uppvispat ägg med riven parmesan, peppar och persilja. En avart av Pasta Carbonara. Dricker en Langhe till, syrlig, väldoftande, komplex.

tisdag, mars 05, 2013

Dagen efter


Helsingborg är vackert i den nedgående solen. Klockan är sex på kvällen, himlen skiftar i rödorange över Danmark och det är fortfarande ljust. Luften är kall, men på ett vårlikt sätt.
Jag går utan mössa (med en millimeter hår över hela huvudet är det en  utmaning) och njuter av kylan. Köper en påse med olika nötter att ha på planet hem.
Det är en dag upp och en dag ner. I dag molar det och mal under revbenen och tankarna snurrar runt. Jag saknar ett avslut! Det har manövrerats, duckats, undvikits och "tänkts". Lite naivt kanske har jag förutsatt att det inte är min uppgift att klippa av om den andre vill ut. Det håller förstås inte. Om jag ska fortsätta att tro att jag har styrsel över mitt liv, kan jag ju inte lämna över något som smärtar mig så till någon annan. Inget jag ser fram mot dock.

Till slut tröttnar jag på att undvika den ömma fläcken. Går rakt in i det, låter det skölja över mig och försöker acceptera läget. Efter en stund släpper det. Bara en svag förnimmelse är kvar. Gott så. Fyller resten av hålet i magen med nötter. Förbereder.

söndag, mars 03, 2013

Nytt år, nytt liv



Förjagar gårdagen med en promenad i det vackra vädret. Jag har unnat mig en ny musikspelare (jag tillhör kategorin anythingbutipod och håller mig till iAudio) och inleder promenaden med senaste Bowie, "The Next Day". Den är perfekt! Musik jag känner igen och relaterar till. Den Bowieska (eller är det Iggyska) disharmonin i musiken balanserar ut min egen.
Det är också bra att tvingas hålla koll på var marken befinner sig - allt är polerat av nattens vind och friktionen är nästan obefintlig. Lite senare är det Didos svala röst som får lugna själen.

Jag har bjudit in barnen och vi åker till stan och festar på det vi alla gillar: Asiatiskt. Vi dricker orkidéiste med sugrör och frossar i dumplingar, räkor, sushi, lurar i varann starka såser, pratar film, YouTube och grumpy cat i munnen på varann och det är alldeles, alldeles underbart avledande. Jag åker hem full av energi.

Dagen har varit god.

lördag, mars 02, 2013

Formsvacka

Jag hade en dröm i morse: Hon sa att hon hade tänkt igenom allt och att hon ville bli tillsammans igen. Det var så verkligt att jag vaknade med vissheten om att det var så.
Tröst för ett tigerhjärta, men jag åkte till Hötorgshallen för att välja ut en riktigt trendig bit kött - njurtapp. En grovporig bit av magmuskeln som kostar en tredjedel av en biff och smakar tre gånger så mycket. Efteråt gick jag och åt lunch på kulturhuset igen, man kan få se intressanta saker där. Förra veckan var det akrobatik i rulltrapporna. I dag minglade en isbjörn och några pingviner med barnen. Det blev också tio vackert röda tulpaner som får förgylla veckan.
Son var hemma för en gångs skull, jag gjorde potatisgratäng och fräste upp några små plommontomater innan jag stekte njurtappen blodig och skar diagonala snitt i den. Han var rent av översvallande.
Till slut, lite chockterapi, "Benidorm" på fyran. Det kan vara förlösande med brittisk humor och deras förmåga att omärkligt smyga under bältet: "Jaqueline prefers the sausage in cider"

fredag, mars 01, 2013

Fotogeni


Fredag, jag lämnar jobbet lite tidigsre och åker till Fotografiska museet för att fånga det sista av David LaChapelle. Det är förstås naivt att tro att jag blir ensam där (avskild). Det är sportlov och sista helgen, men jag väljer ändå att ställa mig i kö. Lyckligtvis sväljer Fotografiska en hel del folk utan att det märks och stämningen är helt annan än på Moderna. Man ser varann och håller undan.

Förvånansvärt många människor känns dock lite aviga inför fotografierna. Inte jag. Surrealismen fångar mig direkt och jag går omkring och ler. Han vrider objektifieringen av kända människor ett varv till. Helt fantastiskt. Man kan beundra helheten hos en bild och sedan dyka in i detaljerna om och om igen.

Jag sätter mig en stund och tittar på hans musikvideor och drabbas av den första (på länge) lyckorusningen till Mobys ”Natural blues”. Den där känslan som pirrar i hårrötterna för att sedan sprida sig genom hela kroppen ner till tårna. Jag vet att den kommer efter sorg och jag har saknat den. Inte för att jag jagar sorgen bara för att uppleva den, men den är en välkommen belöning och jag försöker hålla kvar minnet av känslan så länge det går.

Egentligen tänkte jag ta en öl på Fotografiskas bistro, men är så uppfylld av utställningen att jag bestämmer mig för att det räcker och åker hem. Lagar spaghetti a la carbonara och tar ett glas rödvin. I morgon är det dags att förnya tulpanerna. Fast jag gillar ranunkel bättre. De har lite av skönheten hos den fula ankungen.