Resedagbok IV

 

En familj med tre döttrar slår sig ner i tågsätet bredvid mig. De pratar en väldigt underlig italienska, tills jag inser att de är portugiser.
Jag har ätit en sista frukost på lägenhetens balkong. Det är strålande sol, utsikten över  Colosseum är hänförande. Vid mina fötter växer stora stånd av rosmarin och timjan. Jag kan inte låta bli att klappa dem och drar in doften i ett långt andetag.
Tåget är hett, men det gör inget om jag får svettas lite, all sol och värme är av godo just nu. Tåget stannar på varje station, det är slitna industrier, stenhus, en svart man pratar med en ung itelienare med ett litet barn i barnvagn, det motsvarar inte klichén av italienaren som en rasisitisk kvinnohatare. Mellan stationerna vinstockar, vinstockar och vinstockar. En och annan villa eller till och med slott syns på de runda kullarna som hålls på lite avstånd. Långt innan jag blir uttråkad, efter två timmar dundrar tåget in över Via Liberta bron och vi är framme,

Venedig slår till omedelbart. Jag kommer ur järnvägsstationen och drabbas av en myllrande folkmassa, en kupol och en bro överfylld av människor. Det ilar till, både av lust och irritation. För mycket folk! Jag vägrar andra forstkaffningsmedel än fötter, köper omedelbart en karta och går genom de smala och vindlande gränderna till hotellet. Det är nog inte mer än drygt en kilometer, men det tar en timme. Det finns inget raka spåret i Venedig.
Hotellet är helt fantastiskt beläget vid ett pyttelitet torg, granne med en kyrka invid en gränd där man når båda sidor om man bara sträcker ut armarna. En kanal skär av andra änden av torget. Jag är genomsvettig efter promenaden, men byter snabbt till shorts och sandaler och ger mig ut. Går och går.

 Hittar ett underbart litrt torg, där endast italienska hörs. Sätter mig i solen, tar en öl och en smörgås. Lyssnar och försöker förstå. Två unga män sitter och diskuterar var de ska äta. Den ene surfar på Google, för att hitta bra restauranger, den andre ringer samtal för att boka. Det går inte så bra, först efter fjärde försöket lyckas de.

På kvällen hittar jag en fiskrestaurang lite vid sidan av de värsta turiststråken. Normalt blir de glada om man bokar för kvällen, men här blir jag anvisad att komma när de öppnar vid sju. När jag kommer halv åtta, är restaurangen full.  Mängder av kypare rusar runt med tallrikar och vinflaskor. Jag står bredvid vinkylen och får en bra titt på det som bjuds. Bara vad som finns där skulle få mig att  vänta en timme om det behövdes. Jag har också full utsikt på skaldjuren och fiskarna som plockas upp från en enorm disk fylld med is. Det står gaslågor modell större campingkök  med puttrande pastasås, där kyparna stannar till och slevar över pastan, nästan i förbifarten. En gråhårig man utför en sorts dans flera gånger  när han snurrar runt ett hörn med två, tre tallrikar i händerna. En storvuxen hovmästare med bakåtkammat grått hår och vit jacka vakar över allt, blinkar åt mig och andra i kön, fixar bord, pekar, nickar, signalerar med ögonbrynen. Det här gillar jag! Jag får bord och äter en överdådigt bra fiskmåltid. Inte gratis, men heller inte dyrt.

– Jag har något att bekänna...

Säger jag till Karin i blomsteraffären
– Du har väl inte varit otrogen? Handlat hos någon annan?!
– Nää… men jag har mördat min timjan!
– Åhh, jag är säker på att det var en olyckshändelse, Du tror inte att någon av dina grannar har….
– Jooooo, säkert nickar jag ivrigt
– Mmm
– Men du jag har faktiskt varit otrogen, jag köpte två tomatplantor på Bondens marknad.
– Åhh, men med marknader är det lite annat. Du blev tvingad förstås.
– Jaa.

Jag går därifrån med två bambupinnar till tomaterna en sprillans ny timjan och massor av goda råd. Det är djupa saker att snacka blommor i den affären.

Tio saker att vara glad över

 

1. Åka in till Stockholm i bara T-shirt för att köpa just den flaska vin man vill ha.
   
2. Gå förbi Chilenska bandet vid Sergels Torg och se en möhippa i bastkjolar dansa till deras musik i solen. Är inte säker på vem som är mest generad, bandet eller möhippan. Mod!
   
3. Fråga efter "Bottarga" i Hötorgshallen och få "Che cosa è bottarga" från den spanske (!) expediten, varpå butik och kö som bara består av äldre damer engagerar sig i förklaringarna och gissningarna.
   
4. Det första "thuk" från en väljusterad cykelväxel, känslan av fart som ökar.
   
5. Att komma hem med trettiotvå kilometer i benen och fortfarande stå på dem.
   
6. Sova som en stock utan att vakna klockan fem med dunkande hjärta.
   
7. Äta den ungerska syltan på mörkt bröd med inlagd vitkål och svamp till frukost.
   
8. Hinna ut i solen innan regnväder och få tag på en jacka, t-shirt och ett par jeans för under tusen spänn.
   
9. Lyssna på Bananarama och känna sig skönt ansvarslös och veta att allt är möjligt!
   
10. Känna de första fina dropparna på vägen hem, men hinna till porten när det riktiga regnet kommer

Resedagbok III

 Dagen efter regnar det igen. Jag hämtar ut tågbiljetten på järnvägsstationen och går sedan och sätter mig på ett café utanför Colosseum, dricker kaffe, väntar på att regnet ska sluta och betraktar folklivet. Någon visslar God Save the Queen om och om igen medan han dukar borden i grändem nära mig. Efter ungefär fem minuter byter han till Marseljäsen. Jag hinner gå innan han bytt till något annat.

Min italienska är minst sagt begränsad, men den fungerar! Jag hade en oförglömlig stund med en vinhandlare. Han kunde vin, men inte engelska, Jag är nog bättre på vin än italienska, men vi tog oss fram och jag gick därifrån med två vinflaskor, båda  "particolare". Annars börjar folk prata engelska efter första påseendet i värsta fall tyska.

Efter tolv, är molnen borta och värmen kommer. Jag byter kläder till sandaler, t-shirt och uppkavlade thaibyxor och sedan går jag. I gränderna, längs floden som nästan svämmar över, upp på kullen där jag har en vidunderlig utsikt, dyker ner till gränderna igen.

 Lagom till halv fem når jag Piazza dell'Erbe, nära Julias hus och en marknadsplats. Här sätter jag mig på en solig plats och tar en Aperol spritz, nästan mitt i marknaden.

Nu känner jag att jag har nått semesterfart. Jag går förbi Julias balkong, mer för att jag måste, men det är ett riktigt spektakel. Folk trängs, kvinnor viftar från själva balkongen och vissa 'tecken på kärlek' är rätt äckliga, man har satt fast massor av tuggummin på en vägg.
Efteråt letar jag upp de mest övergivna gränderna och strosar sakta åt det håll de ser vackrast ut. Det är inte svårt - Verona är galet vackert.

Interlude

Det står ett par i min ålder och dansar på Ponte Rialto, till en gatumusikant som spelar blues på en ukulele. Jag vill också dansa med någon på Ponte Rialto till en gatumusikant som spelar blues på ukulele.

 Någon frivillig?

Resedagbok II

Med tysk precision var alla tågen på tid, väl skyltade med god information. En och en halv timme att ta sig mellan flygplats och Münchens Hauptbahnhof kändes en aning tätt, men jag chansade vid beställningen. Tågresan är fascinerande. Samspelet mellan dem som har reservation och dem som inte har. Blandningen mellan tyska och italienska, en tvåspråkig man som medlar mellan ett äldre par och ett italienskt sällskap som går med på att vänta på sina platser en timme. Jag förstår att han har missat sitt flyg. Redan från början kan men se Alperna resa sig som en mörk mur.

Det spöregnar i Verona när jag kommer fram. Regnet har följt mig ända sedan Brennerpasset. Fatta, il Brennero. Jag har läst tillräckligt många av Alistair Mc Leans böcker i min ungdom för att namnet ska ha en spännande klang. Man skymtar en jättelik Lastbilsparkering och tunnelmynningen innan tåget också dyker in i det långa mörkret. Nu går det ständigt nedför, genom Bolzano, ända ned till Trento. Någonstans däremellan börjar vinfälten och de slutar inte förrän i Verona.

Min envishet, driver mig förbi taxibilarna och jag navigerar den dryga kilometern genom regnet.  Trots paraply och vattentät jacka är jag och resväskan rätt blöta. Hotellet är en lägenhet där man hyr enskilda rum. Det är ett gammalt hus, högt i tak och inrett som på åttiotalet med dekorationer som innehåller plastblommor. Värdinnan tar i hand,

- Alicia piacere
- Djoolius piacere
- Ecco la camera

Jag googlar några restauranger, väljer den med den unge men ambitiöse kocken. Äter billig mycket vällagad mat. Äter mycket.

Promenerar till hotellet i natten. det är ljummet. Regnet har upphört och man håller någon sorts tävling med veteranbilar runt stan.

Resedagbok

Det är alltid en aningen traumatisk upplevelse att packa. Jag som enkelt kombinerar ingredienser i mat, har  svårt att förutse vilka kläder jag kommer att behöva och hur det skall passa ihop. Normalt löser jag det genom att slänga in lite (rätt mycket) extra, men jag har ett tajt schema i Munchen mellan flyg och tåg och vill inte checka in väskan.

Det här är en res-resa. Jag flyger till Munchen, tar tåg över alperna till Verona. Kollar in stan, har en dag där och åker sedan vidare till Venedig. Rörelse.

Ändå sammanhängande tid. Timmar på flyg. Ännu mer timmar på tåg. Timmar som inte behöver fyllas med annat än tankar.

I flygstolen bakom sitter en man som har bott i min port ett par år. Han känner igen mig, vi pratar en stund men sedan väljer jag avskildheten. Minns att jag förr om åren ofta kände mig innesluten i en  bubbla, med en tunn vägg mellan mig och resten av världen. Den är fortfarande där, kommer alltid vara en del av mig, men jag känner att jag har lättare att gå ur den när jag vill. Öppna upp och lita på att omgivningen kommer att lyssna. Det gör hela skillnaden mellan ensamhet och avskildhet.

Snurr

Någonting hände i lördags. När jag åkte hem från stan, på sen eftermiddag, så hade förorten blivit grön. Jag kom hem med två tomatplantor och minnet av en skön eftermiddag i gott sällskap. Livet är bra underligt, en present, som mynnar i ett restaurangbesök, som resulterar i att jag blir placerad vid ett bord med likasinnade och blir inbjuden på resa i juni. Skumt, men bra.

Nu försöker jag bara hinna med allt innan jag åker på torsdag morgon. Det blir långa dagar. Hemma lägger jag energi på matlagning, vilket får mig att varva ner, sen sätter jag mig och brukar Dag, vilken fantastisk serie, jag har avverkat del ett till sju. Femman är tamigtusan obetalbar.

E dopo domani, vado al Verona e al Venezia per cinque giorni. Forse sarà bene, per parlare l'italiano. (Nja, jag fick kolla futurum på "andare")

Idyll i förorten

På stereon, Vanessa Paradis. På balkongen, sol och en nyplanterad kryddkruka. På parkeringsplatsen en nybesiktigad bil. Tre saker att glädjas åt.

Jag har jobbat hemma i dag med förhoppningen att få lite tänkande (jobb) gjort. Det gick så där; för många lediga i Sverige, för få lediga i Europa.

Oavsett, nu är det helg och jag kommer strax att sätta mig på balkongen med ett glas vin och en bok. I ugnen ligger en Aubergine och kokar sig mjuk. När den är klar skall jag göra en Babaghanoush (den stavningen gillar jag bäst), fräsa lite spenat och grilla en entrecôte.
Definitivt ska jag se dokumentären om Sven Lindqvist, vet inte mycket om honom, men en titel som "ökendykaren" väcker i alla fall min nyfikenhet. Kanske ser jag också om "Chocolat".

Förändring revisited.

Det närmar sig nu, på torsdag är det en vecka kvar. Jag har gått igenom 30 avsnitt av Pimsleurs "essential Italian" Part I. Det har varit intressant att ta sig igenom dem över ett annat främmande språk - engelskan. Jag smickrar mig med att min engelska är rätt bra, men att ta sig över det extra lagret till svenskan är en översättning extra. Jag inbillar mig heller inte att jag kan italienska, men det ständigt återkommande "ascolta e ripetti" har varit en bra vän på promenaderna. Nu ska jag bara börja packa modet att faktiskt prova det på plats.

Det närmar sig en annan ganska märklig milstolpe också. Den 5 Juni, det är om knappt en månad går Son ut gymnasiet. Inga mer fysiklektioner. Inga mer mattegenomgångar och han söker jobb. Om han får något återstår att se, men han håller på att bli stor på riktigt. Skumt. En epok är över på mer än ett sätt.

För inte alltför länge sen, trodde jag att jag hade koll på resten av livet - tja - det visade sig inte stämma den här gången heller. Jag har alldeles bestämt för mig att jag för likaledes inte alltför länge sen skrev på detta ställe att ett stabilt tillstånd gjorde att man inte upplevde de toppar som dalarna ger. Karma existerar, jag blev bönhörd. Det kommer att kännas riktigt bra, snart. Och resten av livet ligger framför mig att använda, hur det än blir.

Torsdag

Som all annan avvänjning, så kommer suget tillbaka. I dag suger det. Jag biter ihop, sätter på mig lurarna och tar med mig italienskan ut en timme.

– Vado a Venezia in quattordici giorni, é molto bene.

Underbart att man kan ta en promenad efter jobbet. All snön är borta och även här börjar fälten och träden skimra i grönt. Jag kommer hem, fräser upp en zucchini som de säljer för en tia kilot i affären, täcker den med karamelliserad lök och steker en karréskiva till.

Det finns fortfarande lite portvin kvar. Jag tar en liten skvätt, sniffar och känner mig bättre.

Första Maj

Den skånska slätten börjar bli försiktigt grön. Vidsträckta fält interpunkterade med fyrkantiga hyreshus. Som så ofta i de här trakterna, set de ut att blivit utkastade på en åker. Tåget stannar i Landskrreuna där stationen är belägen 9.90 m.ö.h . Vilken fantastisk mätprecision (för att inte tala om höjden).

Jag har med mig Stalins Kossor, av Sofi Oksanen, men låter boken ligga i ryggsäcken och låter blicken vandra över det vidsträckta landskapet. Läste i DN om en forskare som påstod att det bara är då, som hjärnan kan provköra alla sina program och finslipa dem. Den synen passar mig som gammal tekniker. Jag belönas också med att få se en hare skutta fram och lite senare ett par betande rådjur.

Köpenhamn är på sitt soligaste humör. Danskarna firar visst inte första maj, men andelen yngre män med klargröna burkar i nävarna är påtaglig. När jag strosar runt på Ströget, möter jag först vaktparaden. Ställer mig framför och fotograferar helt ogenerat, precis som alla andra. Det är något speciellt med pukor och trumpeter som skickar tillrande droppar nerför ryggraden. Skrämmande vilken påverkan musik har på en människa som anser sig styra sina tankar.

En stund senare hörs andra, mer omstörtande trumpeter. Det är musik från Balkan. Jag går omedelbart åt det hållet och möter något som inte riktigt är ett första maj tåg, men in alla fall tåg. Mitt i tåget kommer en ljudanläggning som man byggt ovanpå en trehjulig cykel. Rätt imponerande bashorn (för en som sysslade med högtaleribygge i sin ungdom) och ljudet fyller hela gatan. Som vanligt i dag finns det en laptop kopplad till hela härligheten som den cyklande diskjockeyn manövrerar. Folk dansar, transporterar flak med öl på cyklarna och ser ut att ha det bra i största allmänhet. Jag går med en stund och har det mer än bra i största allmänhet. Tar några danssteg får bekräftande nickar, Glad.

Efteråt går jag vidare till Ködbyen, där mitt egentliga mål, Fiskekroen är stängd, men PatePate är öppet. Beställer kalvråbiff med krispig potatis och ett glas bra vitt vin för ett mycket rimligt pris. Sitter i solen som nu värmer på bra och tittar på hur människor interagerar. Folk med utseenden så olika, att de normalt aldrig skulle prata med varann i Sverige, tycks umgås obehindrat här. Skönt! Även om man häver i sig tre öl på kortare tid än jag hinner dricka mitt vin, är det i alla fall bra öl.

När jag ätit upp går jag längs kanalkanten till Cibi e Vini, där jag har lovat mig själv två flaskor vin. Jag har ett bra samtal med frun, Mie och köper ett lätt norditalienskt gjort av Signora Foradori, där rankorna har vuxit i stenig jord, i vindskyddat läge. Det andra är ett kraftigt vin som har vuxit upp vid havet nere i sydöstra Italien. Vi var båda glada åt mitt köp.

Innan jag tar tåget tillbaka till Sverige, sätter jag mig en stund på Smörrebrödskrogen Christian 4 tal och beställer ett med rostbiff, pickles.och stekt ägg och ett med blåskimmelost, rå äggula och honungsrostade hasselnötter. En ofiltrerad öl får vara med också. Jättegoda!!

En alledels underbar, solig första maj full av upplevelser. Jag småslumrar hela vägen till Helsingborg, där jag tar flygbussen till Ängelholm.

I morgon verkligheten.