Söndag

Efter en lång morgon med tidning och stor kopp te kom jag ut med mina italienska vänner. jag har säkert gått två och en halv mil under lördag och söndag och kommit till "quale strada e per roma? A destra, piu poi diritto. E non lontano.
Jag har väldigt svårt för alla gemensamma böjningar, särskilt "vår" och "vi" det är som om hjärnan säger att de inte behövs.

Läser lite, slumrar lite i stolen, funderar över det där med att jag i grunden är introvert och vad det gör med mina mellanmänskliga kontakter.

 Lite senare plockar jag fram resterna av älgfärsen, kryddar den med svartpeppar, mild chili havtorn och sesamfröolja. Ugnsbakar några potatisstavar, avverkar några torkade trattkantareller till en svampsås och kompletterar med en näve bondbönor. I förrgår rårörde jag lingon och spetsade dem med rom, de är goda till.

 Som en bonus SMSar dotter och vill äta lunch nästa vecka.

Mellanmänskliga kontakter del ett.

Jag hade tänkt skriva något djupt om mellanmänskliga relationer, men jag mår alldeles för bra och är för mycket i nuet för det. Det kittlar dödsskönt i kistan...

I går råkade jag ut för ett oväntat möte. När jag skulle gå på min absoluta favoritrestaurang 19 glas - ägaren mailade mig och frågade om jag kunde tänka mig att komma en halvtimme tidigare och dela bord med några "mycket trevliga winelovers". Gissa om jag sa ja, med vändande post. Det visade sig vara vara helt rätt. Jag gick dit sju och klockan halv ett blev vi i det närmaste utfösta utan att jag hade märkt vart tiden tog vägen.

I dag korkade jag upp en av de gamla flaskorna och belönades högeligen efter 4 års väntan. Sippade lite rött, lyssnade på Shukar Kollektiv och drog ihop en rätt schysst mat. Efter film med William H Macy satte jag på ett tips från en vän - Crawler - och föll rätt ner i sjuttiotalet, på ett bra sätt. Fatta, man hör till och med svajet från skivspelaren.

......

Paus för spontandans till "Stone cold Sober" den kommer jag definitivt ihåg. Snart kommer nog grannarna...

Infall

När jag nu är "avskild" gäller det att inte missa de fördelar som finns i det tillståndet. Det går alldeles utmärkt att följa sina infall utan att behöva koordinera. I dag när jag bokade nästa veckas resa till Helsingborg, insåg jag att det är första maj nästa vecka. Son är hos sin mamma, jag har inget som håller mig kvar på den här sidan av Sverige - det var ett tag sedan jag var i Köpenhamn. Cibi e Vini, Fiskekroen i Kødbyen, kanske ett smørrebröd och en bier. Tänkt och gjort. Jag väljer att åka på tisdag. Då kan jag tillbringa Valborgsmäss i Helsingborg, det finns säkert något ställe att slinka in på, och första maj i København. Kontinenten, here I come!

Enkla njutningar

Förra året köpte jag en flaska gott portvin i Lissabon. Mina föräldrar, särskilt mamma tycker om portvin. Det är tyvärr ganska uppenbart att om man ska bjuda mina föräldrar på portvin är det ingen idé att dröja alltför länge. Portvinet var mycket uppskattat, men det blev en skvätt kvar som jag fick med mig hem. Portvin blir dåligt ganska fort, så jag offrar mig, nu andra kvällen i rad och tar en liten skvätt tillsammans med en citron och vallmokaka. Det skulle lätt kunna bli en vana.

Helgen och så

Mina händer doftar fortfarande trivsamt av kalkon. Efter sex timmari hundra grader var den otroligt mör. Till och med jag som ser kalkon som den torraste av fåglar var nöjd. Så var också de tio andra, hela härligheten försvann nästan i ett nafs.

De här tillställningarnas är normalt inte helt okomplicerade.  Vi har utvecklats åt så väldigt olika håll och barnen följer oss på ett sätt. Lyckligtvis inte i våra motsättningar. Det är skönt att bara sitta och se hur de accepterar varann. Hur de delar sina erfarenheter och överser med skillnaderna. Det är en ny generation på väg förresten, Dotters Kusin som tog med sin färska sambo ska ha barn!
Söndag morgon hänger sig telefonen igen. Denna gång absolut lägligt, jag sover som en stock fram till klockan nio när jag blir väckt av solen.  Frukost först, sedan en lång promenad med mina italienska vänner:

- Vado comprare un cappello. Un cappello molto bello. Un cappello magnifico

Det förvånar mig att jag blir så glad av det, men det blir jag. Det slår mig också att den här idén att lära sig italienska är ett sätt att frigöra sig fråm M. Att minsann visa att jag klarar mig i Italien även utan hennes språkkunskaper.

På tal om situation M, så blir såret renare och renare. Jag läser en artikel om svek i DN. Relaterar till den beskrivna känslan av egen skuld. Kunde jag varit tyst? Kunde jag talat mindre om framtiden? Var det mitt beteende som gjorde att samtalet stängdes av?

Jag har tänkt fram och tillbaka på det i månader, men efter åtta år av samtal finns det ingenting som ens vagt antyder att jag skulle varit orsak till att samtalet slutade. När det behövdes som bäst. Oavsett orsak var och är det ett svek. Jag kan inte ta ansvar för det. Jag tänker inte ta ansvar för det.
Nu, kan jag börja se framåt.

Det svåra med att någon så viktig sviker är att tilliten för människor får sig en törn. Jag är tvivlar inte på att tiden kommer att lösa det. Om jag bara är klok nog att ge mig tid.

När Son kommer hem lagar jag en chili med bönor, musslor kyckling och yoghurt. Jag skär ner hela chilifrukter och får tårar i ögonen. Son skrattar åt mig och berättar om chiliätartävlingar med sina vänner.

Skön Fredag

Fredagkväll, det känns bra att börja spontandansa redan på eftermiddagen bakom mitt skrivbord. Jag sätter på BalkanBeats, låter kroppen röra sig i rörelser som känns. Hemma sätter jag på Dubioza och fortsätter. Tar en svängom med kalkonen, ett varv runt vinkylen, plockar fram en Barbera och ett par skivor Mortadella.
Kvällen är vikt till förberedelser inför i morgon. Bror gör tårtorna, jag gör maten. Det är en glädje att i lugn och ro steka ingredienserna till fyllningen, i lugn och ro skära brödet medan jag långsamt dricker en Barbera. Det sista jag gör är att fylla kalkonen och sätta den i ugnen. Lägger mig sedan och läser.

Att räknas

Min mobil har börjat hitta på egna hyss. Den hänger sig och går inte att starta om med mindre än att man plockar ut batteriet. Eftersom jag använder den till väckning, är det en aning frustrerande när den gör så på morgnarna strax innan den ska ringa.
Jag vaknar fortfarande till vid tidig timme, vanan går inte ur även om hjärtat inte längre försöker slå sig ut. När jag somnar om igen kommer min inbyggda klocka som varnar när något inte är som vanligt i olag och jag har vid två tillfällen den senaste veckan vaknat med den besynnerliga känsla av utsövdhet som i sig indikerar att något inte står rätt till.

Det känns som om sorgen mer eller mindre har passerat. Kvar är ilska. Jag har vridit och vänt på den och tagit mig genom alehanda pompösa formuleringar om eget värde, om att räknas, att dela svårigheter, om att någon annan fattar beslut om ens framtid. Till slut, det som är kvar är känslan av att vara sviken.

Fast frågan är om man kan vara arg på andras oförmåga. Det är ju mina förväntningar som sätter storleken på den känslan - inga förväntningar, ingen blir sviken.

Det låter skittråkigt att inte ha förväntningar. Jag tror jag ska vara ilsken ett tag till.

Lyssnar på senaste Dubioza kollektiv - Apsurdistan. Take that Spotify!

Språkekonomi

Snappat samtal mellan två män som går mot varann:

- Tjena.
- Bra.
- Bra, själv.
- Alltid.

Männen fortsätter att gå utan att stanna upp.

Egen helg

Jag går till Karin i blomsterbutiken. Vi pratar citronkakor och jag köper blåa och vita pärlhyacinter som ska få manifestera våren i vardagsrummet.
Veckan har satt perspektiv på en del saker. När man går bredvid en mamma som - förlamad i halva kroppen - oförtrutet skjuter sin rollator i korridorerna samtidigt som en ström av ord, de flesta obegripliga kommer ur hennes mun, något hon själv märker då och då, så blir andra känslor... mindre viktiga.

Har inte någon större lust att gå någonstans utan provianterar kött, bondbönor och tar fram en flaska bra vin som klarar att drickas i två dagar utan att smaken faller isär. Jag lagar god mat, dricker gott vin, läser och promenerar långt. Är på lektion 17 i min italienska för nybörjare: Che cosa è il vino? ventidue dollari? E troppo caro!
Jag lär antagligen inte kunna föra några större konversationer, men kommer i alla fall inte känna mig helt "blind".

Ny vecka, nya utmaningar. Mamma har beställt sachertårta till helgen. Familjemiddag. M kommer inte att vara där, men Kusins nye pojkvän och sambo:-)

En dag till

Det tomma hålet från i går hänger kvar i dag och drabbar jobbet. Jag gillar att upprätthålla en känsla av kontrollerat kaos, men när kaoset hotar att spränga gränserna, mäste det finnas balans för att hantera det. Ett skratt på rätt ställe, lätta på trycket inte ta saker på för stort allvar. Det går inte fantastiskt.

Jag äter lunch med Dotter. Vårt förhållande börjar normaliseras mer och mer. Hon är inte på sin vakt längre. Passar på att stjäla en extra lång kram vilket hon accepterar och pratar med henne om hennes brutna förhållande. Hon svarar relativt otvunget och ser faktiskt lite ovillig ut när vi är tvungna att bryta upp.

Jag går förbi en blomsteraffär och köper två gerberor i klara färger för att ha något att vila blicken på. De hjälper till att ta det där extra andetaget som behövs.

Efter jobbet har jag en session med Son som har skickat in anmälningar till ungefär tio sinsemellan olika högskoleutbildningar, utan att ens ha fattat att de varar i fyra år (minst). Det känns inte helt fantastiskt att be honom att fundera igenom hur han kände att gynmnasiet varit och hur det skulle vara att ha det så i fyra år till. Också att börja tänka vad han gör om han inte kommer in. Jag så åt honom på skarpen att för en gångs skull sluta försöka göra vad han tror hans föräldrar vill.
Det är inte lätt för honom. Det är inte enkelt för mig att få honom att tänka framåt och inte för mycket på det som varit och är. Vi går igenom vad det värsta som kan hända är och hur man kan hantera det. Det är svårt att stoppa livet.

Sedan lagar vi mat tillsammans. Jag har köpt Masa Harina - majsmjöl för tortillas. Medan jag gör guacamole (3 avocado för 12 kronor kan jag inte stå emot) och steker köttfärs med spiskummin, garam masala och chili, kavlar han tortillas. Det blir fantastiskt gott med nybakade tortillas och jag får äntligen stilla den längtan efter något riktigt starkt i munnen som har funnits där hela dagen.

Dag 30

Jag brukade alltid ringa henne från flygbussen på väg hem. Insikten suger till och det ekar lite i det tomma utrymmet. Samma i går kväll, på väg till hotellrummet. På ren reflex var jag på väg att ta upp telefonen, tills det gick upp för mig att det blir inget. Det är inte bara saknaden efter nio år, det är en hel del vanor som skall suddas ut.också.
Annars är ju resorna en lättnad. Det känns alltid som om man är på väg framåt i ett flygplan.

Jag flyger hem med solnedgången. Ett fortfarande snötäckt Sverige skimrar i rosa under oss när solen färgar det tunna diset. Till slut sjunker solen ner, byter färg från rödorange till rosaröd och lämnar sedan kvar en rand som skiftar från klarorange ner till rött. Det här vänjer jag mig aldrig vid och jag ser alltid till att få fönsterplats efter alla år.

Dansar för mig själv

Även om man bor i förorten, så är det inte långt till stora staden. Jag tog fasta på det när lördagsTV nådde ett nytt bottennapp och det kändes som en bra idé att röra på sig lite. Det var mycket lärorikt. Jag fick bland annat se hur man öppnar en Sam Adams med en Iphone. Det verkade inte vara första gången. På vägen hem såg jag också De Mest Förstorade Läpparna I Norra Europa. De satt på ett väldigt litet ansikte.

Södra teatern är lite av en favorit. för många år sedan brukade jag gå dit med Inga-Lill, på klubb Dakkar och lärde mig älska västafrikansk musik. Den kärleken håller i sig än.
Det kändes lite busigt att sticka in till stan vid tio, ställa sig och titta en stund för att sedan bara kliva in i massan på dansgolvet. Jag är 55 jag skiter i om någon ser mig dansa ensam och tycker det är patetiskt. Jag mådde bra av det.

I dag tog jag en lång promenad med lektion 10 och 11 i italenska.
– A che ora vorrebbe pranzare?
– Al le due?
– No, non al le due, al le tre.
– D'accordo!

Efteråt gick jag och hälsade på mamma på korttidshemmet där hon är en vecka medan pappa är bortrest. Hon blev glad och pratade mycket. Inga ord man förstår dock.

En gåva

Karin i blomsteraffären fick kakor i dag. Tidigare i veckan bakade jag vallmo- och citronkakor och hade redan då baktanken att hon skulle ha, för att hon räddade min helg. Sen tog det några dagar innan jag tog mod till mig. Konstigt att det ska vara så svårt att ge bort något. Tänk om hon säger nej?
Det gjorde hon nu inte, hon blev glad. Sa att hon gillande vallmokakor. Hennes påskliljor fyller fortfarande vardagsrummet med en härlig doft.

Det känns olika från dag till dag

Jag skrev faktiskt ett mail till slut. Hittade ett sätt att förmedla det jag tänkt på som inte var alltför invasivt. Ett svar kom, som egentligen inte sa mer, men var formulerat på ett tydligare sätt. För mig känns det bättre med tydlighet även om den är i stort sett innehållslös.

I övrigt bygger jag staket. Plockar fram oförenligheterna, sätter upp en spjäla efter annan. Tänker på hur jag vill ha det. Hur jag inte vill ha det. De sista dagarna har jag också kunnat förlora mig i jobb. Även om jag fortfarande vaknar tidigt, så vandrar tankarna friare nu.