Katharsis

Det finns en del personer som jag alltid känt mig hedrad av att känna och få umgås med.

Dom är inte många...

Men du är en av dom...

Det har alltid varit så.


Det här är en VÄN som skriver till mig. Vi träffas nästan aldrig och när vi träffas så hinner vi ofta inte prata. Men när vi talar kan det mycket väl hända att världen ställs på kant.

Vi talade om svårigheten att känna sitt värde. Jag berättade om det tuffa i att rensa själen från onödiga tankar på svek och orättvisa, om saker man inte kan påverka och nattliga dialoger med mig själv.

När orden så kom, var det som om de skapade en öppning. Allt det jag tänkt i huvudet kunde äntligen sjunka ner i hjärtat. Ett tag kändes det som om det blev överfyllt och jag var tvungen att avsluta. Fortfarande, dagen efter, skriver jag det här med tårar i ögonen. Bra tårar. Nödvändiga tårar.

Behöver jag säga att ovanstående är ömsesidigt? Tack som f_n! Du vet vem du är.


Annars då? Jo, livet tar på nytt en hel del plats och jobbet tar som vanligt en hel del plats. Sommaren kommer att (för)bli fantastisk :-)

I dag är livet...

...alldles väldigt enkelt.

Cykel, Bananarama i öronen, En kraftig, kraftig doft av syrén som ersätts med gödsel och så småningom ett stråk av varm gummimadrass när jag passerar ett scoutläger.
I dag är jag säker på att jag kan. Jag släpper styret, sträcker ut armarna och vinklar försiktigt handflatorna. Känner lyftkraften och vet att om jag bara trampar lite fortare...
Väljer att stanna på marken, kanske en annan dag.

Senare kommer jag att åka till stan, gå runt i maratonvimlet. Ännu senare födelsedagskalas. Vi ska fira en tant - på 52! Vad gör det mig till?
Kommer att tänka på Robert broberg med sina "Bredaschlade tanter".

Resedagbok IV

 

En familj med tre döttrar slår sig ner i tågsätet bredvid mig. De pratar en väldigt underlig italienska, tills jag inser att de är portugiser.
Jag har ätit en sista frukost på lägenhetens balkong. Det är strålande sol, utsikten över  Colosseum är hänförande. Vid mina fötter växer stora stånd av rosmarin och timjan. Jag kan inte låta bli att klappa dem och drar in doften i ett långt andetag.
Tåget är hett, men det gör inget om jag får svettas lite, all sol och värme är av godo just nu. Tåget stannar på varje station, det är slitna industrier, stenhus, en svart man pratar med en ung itelienare med ett litet barn i barnvagn, det motsvarar inte klichén av italienaren som en rasisitisk kvinnohatare. Mellan stationerna vinstockar, vinstockar och vinstockar. En och annan villa eller till och med slott syns på de runda kullarna som hålls på lite avstånd. Långt innan jag blir uttråkad, efter två timmar dundrar tåget in över Via Liberta bron och vi är framme,

Venedig slår till omedelbart. Jag kommer ur järnvägsstationen och drabbas av en myllrande folkmassa, en kupol och en bro överfylld av människor. Det ilar till, både av lust och irritation. För mycket folk! Jag vägrar andra forstkaffningsmedel än fötter, köper omedelbart en karta och går genom de smala och vindlande gränderna till hotellet. Det är nog inte mer än drygt en kilometer, men det tar en timme. Det finns inget raka spåret i Venedig.
Hotellet är helt fantastiskt beläget vid ett pyttelitet torg, granne med en kyrka invid en gränd där man når båda sidor om man bara sträcker ut armarna. En kanal skär av andra änden av torget. Jag är genomsvettig efter promenaden, men byter snabbt till shorts och sandaler och ger mig ut. Går och går.

 Hittar ett underbart litrt torg, där endast italienska hörs. Sätter mig i solen, tar en öl och en smörgås. Lyssnar och försöker förstå. Två unga män sitter och diskuterar var de ska äta. Den ene surfar på Google, för att hitta bra restauranger, den andre ringer samtal för att boka. Det går inte så bra, först efter fjärde försöket lyckas de.

På kvällen hittar jag en fiskrestaurang lite vid sidan av de värsta turiststråken. Normalt blir de glada om man bokar för kvällen, men här blir jag anvisad att komma när de öppnar vid sju. När jag kommer halv åtta, är restaurangen full.  Mängder av kypare rusar runt med tallrikar och vinflaskor. Jag står bredvid vinkylen och får en bra titt på det som bjuds. Bara vad som finns där skulle få mig att  vänta en timme om det behövdes. Jag har också full utsikt på skaldjuren och fiskarna som plockas upp från en enorm disk fylld med is. Det står gaslågor modell större campingkök  med puttrande pastasås, där kyparna stannar till och slevar över pastan, nästan i förbifarten. En gråhårig man utför en sorts dans flera gånger  när han snurrar runt ett hörn med två, tre tallrikar i händerna. En storvuxen hovmästare med bakåtkammat grått hår och vit jacka vakar över allt, blinkar åt mig och andra i kön, fixar bord, pekar, nickar, signalerar med ögonbrynen. Det här gillar jag! Jag får bord och äter en överdådigt bra fiskmåltid. Inte gratis, men heller inte dyrt.

– Jag har något att bekänna...

Säger jag till Karin i blomsteraffären
– Du har väl inte varit otrogen? Handlat hos någon annan?!
– Nää… men jag har mördat min timjan!
– Åhh, jag är säker på att det var en olyckshändelse, Du tror inte att någon av dina grannar har….
– Jooooo, säkert nickar jag ivrigt
– Mmm
– Men du jag har faktiskt varit otrogen, jag köpte två tomatplantor på Bondens marknad.
– Åhh, men med marknader är det lite annat. Du blev tvingad förstås.
– Jaa.

Jag går därifrån med två bambupinnar till tomaterna en sprillans ny timjan och massor av goda råd. Det är djupa saker att snacka blommor i den affären.

Tio saker att vara glad över

 

1. Åka in till Stockholm i bara T-shirt för att köpa just den flaska vin man vill ha.
   
2. Gå förbi Chilenska bandet vid Sergels Torg och se en möhippa i bastkjolar dansa till deras musik i solen. Är inte säker på vem som är mest generad, bandet eller möhippan. Mod!
   
3. Fråga efter "Bottarga" i Hötorgshallen och få "Che cosa è bottarga" från den spanske (!) expediten, varpå butik och kö som bara består av äldre damer engagerar sig i förklaringarna och gissningarna.
   
4. Det första "thuk" från en väljusterad cykelväxel, känslan av fart som ökar.
   
5. Att komma hem med trettiotvå kilometer i benen och fortfarande stå på dem.
   
6. Sova som en stock utan att vakna klockan fem med dunkande hjärta.
   
7. Äta den ungerska syltan på mörkt bröd med inlagd vitkål och svamp till frukost.
   
8. Hinna ut i solen innan regnväder och få tag på en jacka, t-shirt och ett par jeans för under tusen spänn.
   
9. Lyssna på Bananarama och känna sig skönt ansvarslös och veta att allt är möjligt!
   
10. Känna de första fina dropparna på vägen hem, men hinna till porten när det riktiga regnet kommer

Resedagbok III

 Dagen efter regnar det igen. Jag hämtar ut tågbiljetten på järnvägsstationen och går sedan och sätter mig på ett café utanför Colosseum, dricker kaffe, väntar på att regnet ska sluta och betraktar folklivet. Någon visslar God Save the Queen om och om igen medan han dukar borden i grändem nära mig. Efter ungefär fem minuter byter han till Marseljäsen. Jag hinner gå innan han bytt till något annat.

Min italienska är minst sagt begränsad, men den fungerar! Jag hade en oförglömlig stund med en vinhandlare. Han kunde vin, men inte engelska, Jag är nog bättre på vin än italienska, men vi tog oss fram och jag gick därifrån med två vinflaskor, båda  "particolare". Annars börjar folk prata engelska efter första påseendet i värsta fall tyska.

Efter tolv, är molnen borta och värmen kommer. Jag byter kläder till sandaler, t-shirt och uppkavlade thaibyxor och sedan går jag. I gränderna, längs floden som nästan svämmar över, upp på kullen där jag har en vidunderlig utsikt, dyker ner till gränderna igen.

 Lagom till halv fem når jag Piazza dell'Erbe, nära Julias hus och en marknadsplats. Här sätter jag mig på en solig plats och tar en Aperol spritz, nästan mitt i marknaden.

Nu känner jag att jag har nått semesterfart. Jag går förbi Julias balkong, mer för att jag måste, men det är ett riktigt spektakel. Folk trängs, kvinnor viftar från själva balkongen och vissa 'tecken på kärlek' är rätt äckliga, man har satt fast massor av tuggummin på en vägg.
Efteråt letar jag upp de mest övergivna gränderna och strosar sakta åt det håll de ser vackrast ut. Det är inte svårt - Verona är galet vackert.

Interlude

Det står ett par i min ålder och dansar på Ponte Rialto, till en gatumusikant som spelar blues på en ukulele. Jag vill också dansa med någon på Ponte Rialto till en gatumusikant som spelar blues på ukulele.

 Någon frivillig?