Livstecken

Den ljushåriga flickan före mig i säkerhetskontrollen ser alldeles förkrossad ut, tårarna rinner utan att hon kan hejda det. När jag ser henne nästa gång utanför gaten fortsätter de att rinna. Undrar vad för vardagstragedi som har drabbat henne. Själv har jag fått lära mig att man behöver visum till landet down under - hurra för den moderna tekniken, det går att fixa på 5 minuter. Livet är fullt av överraskningar.
Tar farväl av M på flygplatsen, hon skall till Italien, 26 grader och sol. Själv byter jag ut en regnig och kall tillvaro mot en annan - men jag får se operahuset!

Skolavslutning

Skolavslutning - så långt ifrån vad det brukade vara. Son gick iväg med min vita skjorta på sig, den var inte alltför stor. Dotter lämnade hemmet in en ny rosa klänning, efter två timmars stenhårt jobb med locktången, omväxlande locka och räta håret på olika ställen. Till slut gick hon hemifrån, med den fortfarande heta locktången i högsta hugg. Den skulle sällskapa med hela dan, men var för varm för att stoppa ner i plastpåsen.
De fyller femton respektive sjutton år i år. Så nära det känns, tiden när jag kunde bära dem en på var axel. Så nära det är tills de flyttar hemifrån.

Jag kommer att sakna dem.

Ögonblick att ta vara på

Jag bor i ett orange rum i ett hotell på 300 meters avstånd från Sacre Coeur. Utanför skramlar tallrikarna som dukas av på bistron "Chez Ginette", jag har fönstret (det franska) öppet i den ljumma natten.
Tidigare var jag ute och åt Confit de Canard och drack ett glas Chinon, vars strävhet funkade fint med ankfettet och den stekta potatisen. Paris från sin bästa sida.

Europas avlägsna hörn

Jag antar att man får vara tacksam för att komma till Färöarna alls.

Lördagsmys

Vi gör risotto med vit sparris och sockerärter. Först förväller jag sparrisen och sockerärterna, sedan använder M det vattnet tillsammans med buljong för att spä risotton. Risotton blir den bästa jag ätit någonsin. Smaken är helt fantastisk, konsistensen är perfekt, lagom tuggmotstånd. Till det dricker vi Fantin Noda'r. Vet inte om det är situationen eller maten, men det är klockrent till. M har köpt jordgubbar och vi marinerar dem i Campari och serverar med maräng och mascarponesås enligt Niklas recept.

Home again...

Hemma, hemma, hemma! Det är en absolut fysisk känsla. Min soffa, min mat, bekanta utrymmen. Jag gillar att resa och trivs med att vara ensam på väg, men efter nästan två veckor och fyra stälen senare är det otroligt skönt att komma hem ett tag.
Det slog mig att jag inte tittat på TV. Alls. På hotellrummen jobar jag, läser och sover. Jag slår mig ner i soffan med en bit grillad kyckling, kokt vit sparris (10:- knippan) och en enkel yoghurtsås. Tittar på nyheterna, Bones och Grey's Anatomy. Sedan egen säng ...Naturally.

Rapport från grannlandet

Åskregnet som kommer över Öresund drar förbi och ersätts av ett rosa solnedgångsskimmer som får det vita slottet i Charlottenlund att förflytta sig rakt in i sagans värld. Synen får min trötta kropp att vakna och tindra av lycka. Jag är dragplåstret på kunddagarna, vilket kan var nog så tröttande, speciellt i Danmark. Jag är tvingad att tala svenska, vilket är bra, men alla talar danska med mig, vilket jag inte begriper mer än en tredjedel av - om jag har tur. Jag föredrar ett språk där jag inte förstår något alls och alla förväntar sig att jag inte förstår. Det är mycket mer utmattande att ständigt tvingas att vara på helspänn för ett språk man antas förstå och försöka gissa sig till vad som sägs. Kvällens bästa komplimang får jag av en partner som nämner att jag talar en ovanligt tydlig svenska.
Dagen avslutas på en tapasbar i Charlottenlund, där tapasen är tre klasser över dem i Madrid, både råvara och sammansättning. Jag får också möjlighet att dricka vin som man kan ha åsikter om. Jag reflekterar över att även om man blir glad att bli _bjuden_ på vissa viner, så finns det också vin som jag blir _glad_ att bli bjuden på. Riojan är bra, men som vanligt hittar jag inte det jag vill ha av ett rödvin. Det är intressant med nagellack och ek, men inte i min smak. Dock bra med en bekräftelse på att inte ens bra Rioja är något för mig. En Verdejo däremot (vit), skall jag absolut prova igen och nosa rätt på mer om druvan.

I morgon får jag komma hem.

Under en filt i Madrid

Akaciorna doftar och fäller sina vita blommor över mig när jag rullar min resväska till sista dagens utbildning. I Frankfurt är det sommar på riktigt, solen skiner och det är inte under 20 grader. Sånt värmer gott i en kropp som fortfarande är småfrusen efter förra veckans kalla nordanvindar.

Dagen går fort. Innan jag hinner säga adjö ordentligt, trängs jag med blivande helgdagsfirare på väg till flygplatsen. Ryggsäckar, kostymer, shorts (lederhosen), vandringskängor. Inombords välsignar jag den moderna teknologin. Jag checkade in för flera timmar sedan och kön till bagagedroppet är 4 personer, att jämföra med 80 meter till "riktiga" incheckningen. Planet till Madrid fortsätter till Santiago, det är en hel del folk som skall på.

Meddelandena vid gaten är uteslutande på spanska, men jag hinner i alla fall uppfatta mitt namn. När jag anmäler mig vid disken, river en artig herre mina boardingkort till ekonomiklass (i två av mig utskrivna kopior, varje kopia stämplad manuellt) och ger mig i stället en biljett till Businessclass. För första gången i mitt liv får jag vältra mig i den lyx som man bara hinner skymta i vanliga fall. Jag hinner knappt sätta mig innan någon trycker ett glas champagne (nåja - cava) i handen på mig, tillsammans med en porslinsskål med snacks. Stolen kan regleras med 12 olika knappar, det finns en fjärrkontroll med minst femton knappar som styr skärmen framför mig. Ett tag känner jag mig som Mr Bean, när jag trycker på alla knapparna bara för att få koll på hur allt fungerar och stolen rör sig i alla möjliga riktningar.
Bordsbrickorna täcks med vita dukar innan maten serveras och allt kommer in på porslin, med en komplett uppsättning bestick fär varje rätt. Två knivar, två gafflar och två skedar, inalles sex massiva föremål inlindade i en vit duk.
Där tar dock lyxen slut. Något som liknar rotmos, tillsammans med torra fläskfiléer som täcker ett grådaskigt försök till Béarnaise, serverat med kokta gröna bönor känns inte så upplyftande. Att man serverar tre sorters röda viner, gör ingen glad om man inte kan berätta vad det är. Jag känner igen en halvhyfsad cabernet på doften och tar den.
Jag försöker intala mig att gratis är gott, men detta är definitivt inte värt de extra tusenlappar man betalar i normala fall.
Klockan hinner bli midnatt innan jag kommer till hotellet i en sydländskt ljummen sommarnatt. Det är försent för en promenad, men jag öppnar i alla fall fönstret på vid gavel och ser en fladdermus flyga runt i ett ryckigt mönster utanför.

Frankfurt

"Did you like your Handkäse" Frågar servitrisen med ett nästan försmädligt leende. "Absolutely!" Svarar jag. "And the Blut und Lebervurst was fantastic!" fortsätter jag.
Ibland har man tur, jag äventyrade lite i Frankfurt och tog tåg i stället för taxi till hotellet, vilket resulterade i en 40 minuters promenad. Det gjorde absolut ingenting. I Frankfurt är det 23 grader, jag går längs med floden där vyer över gamla hus blandas med futuristiska skyskrapor. Jag kommer till hotellet redigt hungrig och slår upp googlemaps för att se vad det finns att äta. Efter ytterligare irrande, kommer jag till Shreiber Heyne som är en oas bland hyreshus, en liten trädgård med träbänkar, där man serverar apfelwein och en genuin tysk husmanskost. Handkäse är en bit ost som är nästan transparent, med en mycket mogen smak, dränkt i vinäger och rå lök på centraleuropeiskt vis. Brödet som serveras till är mörkt, mjukt och syrligt (riktigt smör).
Blut und Levervurst är två korvar, inte en som jag trodde. En nästan svart korv med krämigt innehåll som innehåller späckkuber med en mild kryddning, ligger bredvid leverkorven - något fastare, men fortfarande lös i konsistensen. Dessa små underverk serveras med surkål och potatismos. Jag får hålla mig för att inte stöna högt efter varje tugga. Klockan är tio, jag sitter i t-shirt i den ljumna kvällen medan servitriserna dricker öl och röker.

Rustik medicin

Även om man har ont i halsen och stämbanden känns som ett sår, så är det inte helt omöjligt att släpa sig till köket, lägga en bit rimmat sidfläsk i en ugnsform och täcka den med överblivet ankfett som råkar ligga i kylen ända sedan det stora ankkalaset. Lite timjan får följa med.
Sex timmar senare tar jag ut den, kokar vitkål i vin med lagerblad och kummin och låter svålen fräsa i lite av fettet tills den blir gyllenbrun och så hård att den krackelerar när man försöker skära i den. Får ett infall och serverar tillsammans med en saltgurka.

Konfiterat sidfläsk, vinkokt vitkål, en bit krispig svål och en saltgurka är bra tröst för en sjuklig kropp.

Länk till inspiratören...

En liten stund

Det lövtunna islagret i Sergelfontänen splittrar morgonsolens strålar, får mig att kisa där jag sitter på 47:an. I dag jobbar jag på Skansen.
Jag njuter av det ovana i resan och återupptäcker hur vackert Stockholm kan vara. Vaxholmsbåtarna ligger sida vid sida, bländvita i Nybroviken. Förgyllningen på Nordiska museets tak strålar och trots kylan syns en fräsch grönska i träden, löven är på väg.

Lyckan kom.

förändringens tid

Plötsligt är de där! Små gula eller violetta blommor med utsökta detaljer när man kommer tillräckligt nära. Den gula platta ängen med en enda upprättstående fjolårstistel börjar skimra i grönt. I dag hade det gröna nästan tagit över. Det enda som fattas är värmen. Rå morgonluft har raspat upp mina stämband, det känns som om jag har varit på en fotbollsmatch. Även syreupptagningsförmågan verkar hämmas en del av temperaturerna runt nollpunkten.
Trots temperaturen så märks en enorm skillnad i benen efter påskuppehållet. Mer skjuts och mindre skav i rumpan. Tur att de största förändringarna sker i början.

...på fjärde dagen skapade Han träningsvärken

Tanken var ju att jag skulle ta det lite lugnt vid uppstarten, men mina två följeslagare Muskelminnet och Tävlingsinstinkten har gjort sitt bästa för att omintetgöra det. De har gjort sitt och lämnat mig med Muskelvärken. De sista kilometrarna är det bara viljestyrkan som gör att jag inte kliver av. Magen signalerar akut energibrist och jag drömmer om mina Citronfox hemma, jag föreställer mig att jag äter upp hela påsen med Tom's delight som jag har köpt till påskgodis.
Jag kommer hem utmattad och darrande av energibrist och slukar tre Citronfox på raken.

När jag har hämtat mig och duschat, häller jag upp ett glas Pinot Noir och påskpyntar lite.

Tävlingsinstinkt

En annan av följeslagarna dyker upp när jag hör ett puttrande ljud närma sig bakifrån precis efter en korsning. Jag håller fortfarande på att få upp farten när den lilla mopeden sakta kommer jämsides. Plötsligt, utan att jag gör någon medveten ansträngning ökar cykeln farten och lämnar mopeden i bakvattnet. Mjölksyran börjar inte kännas förrän jag har kommit nästan till toppen av uppförsbacken där mopeden förstås hinner upp mig och passerar.
Tyvärr tar tävlingsinstinkten heller inte någon hänsyn till att benen legat av sig efter ett fem månader långt uppehåll. Jag kommer hem utmattad och darrande av energibrist och försöker kurera mig med Citronfox.

Muskelminne

Muskelminne är en fascinerande företeelse. Fingrarna slår mitt gamla lösenord, inte det nya när hjärnan bara släpper igenom ögonens signal om att datorn är låst utan att lägga sig i. Benen hittar förra årets tramphastighet alldeles av sig själva, så fort hjärnan hittar annat att sysselsätta sig med. Tyvärr tar inte muskelminnet hänsyn till att benen har legat av sig efter ett fem månader långt uppehåll. Jag kommer hem utmattad och darrande av energibrist och försöker kurera mig med Citronfox.

Morgonsol i hallen

Cykelsäsong

Merit Hemmingsson (Queen of Swedish Hammond) fick vara morgonens retrosoundtrack när jag påbörjade cykelsäsongen. Det är fantastiskt att komma loss i strålande solsken och en temperatur väl över noll. Jag tar det försiktigt, min rygg känns som om den är av, men jag vet att den blir bättre av rörelsen även om jag måste hålla mig i cykeln ett tag när jag kliver av innan jag kan räta på mig. Stretch, stretch och åter stretch är ordet, synd bara att jag måste bli påmind om det på det där smärtsamma sättet.

För övrigt insåg jag att Marit Paulsen i helgen har legitimerat en av mina sjuka böjelser. Hon hävdar att det är klimatsmart att inte slänga mat, förmodligen smartare än att odla ekologiskt. Plötsligt är min jakt efter snart utgången mat för halva priset en insats mot växthuseffekten.

En annan miljöinsats var att ta de två ankskroven som blev över från helgens födelsedagsmiddag för mamma, skava loss de få köttbitar som var kvar och koka buljong på benen tillsammans med morötter och palsternacka. Rotsakerna mixades tillsammans med lite buljong och blandades med inkråmet. Voilà! Ankstuvning som serverades med lättkokt broccoli.
Resten av buljongen tillsammans med köttskavet blir till italiensk ankragu, finmat till helgen.

(fatta - fem kilo anka på tio pers, plus fyllning, plus ugnstekt potatis, allt uppätet - den här familjen förnekar sig inte)

LCHP Sequel

Att människor har starka åsikter om vad de själva (och andra äter) framgick ju även i min lilla ankdamm för ett tag sedan. Det var med ett skadeglatt flin jag läste om rapporterna som visade att det inte spelar någon roll vilken bantningsmetod du väljer, resultatet blir detsamma på sikt.

Det är lite back to basics till vad min (iaf det närmaste jag har i detta) guru Paulún alltid hävdar: För att gå ner, måste antalet kalorier in, understiga förbrukningen - det finns inga genvägar.

För att klara detta utan alltför stort lidande får man stoppa i sig sånt som släpper ifrån sig energin långsamt, så att blodsockernivån hålls jämn länge. Magen skall kännas någorlunda fylld och man ska få kroppen att tro att den trots det snåla intaget inte lider akut brist på näring och därför tillåter fettcellerna att släppa ifrån sig mellanskillnaden mellan intag och förbrukning.

HUR man gör det här är numer bevisat oviktigt för resultatet, men avgörande för motivationen och därigenom uthålligheten. För mig är upptäckarglädjen avgörande. Att kunna utforska nya områden inom matlagning tillåter mig att tänka mer mat utan att äta den. Att balansera GI metoden som jag har behärskat till fullo ett par år med mer proteinrika och fettbemängda matvaror som jag älskar, utan att tungan på kalorivågen svänger till överskott är spännande och utmanande. Det är min motivation.

Slutmålet är ganska tydligt: Jag vill se åtminstone toppen av min gamle kompis, han därnere som så ofta blir anklagad för att ta över tänkeriet från huvudet, utan att behöva böja mig framåt. Det finns också ett par delmål:
Jag vill inte vakna av att ryggen värker av tyngden som belastar den därframme.
Jag vill kunna ha mina "Tailormade" skjortor utan att de stramar.
Jag vill kunna ha min svarta festskjorta utan att se ut som en värmlandskôrv i den.

De två översta delmålen är uppfyllda. Det sista och huvudmålet återstår, men jag hyser gott hopp att kunna vara där lagom till cykelsäsongen. När den börjar har jag inga problem att hålla kaloriförbrukningen uppe och kan vara mer frivol med vad jag äter.

Här är ett prov på mycke protein lite kolhydrat. Inspirationen kommer härifrån:

Knaperstekt strömmingsglundra med ansjoviskål

Krydda strömmingen med salt och vitpeppar. Stek dem på ganska hög värme, kort på köttsidan och länge på skinnsidan så att den blir knaprig.

Under tiden, blanda en halv deciliter turkisk yoghurt med en tesked ansjoviskräm. Vänd ner resterna av gårdagens ugnsrostade vitkål och blanda i en halv näve lingon (basvara i frysen).

Om man väger in 100g strömming och drygt 100g vitkål, håller man antalet kalorier till ungefär 300, vilket ger utrymme för en frukt lite senare...

Fölsemiddag nummer 2

Eftersom M och jag fyller år dagen efter varann, är det lätt att ha gemensam fölsedagsmiddag, men varför skulle man det om man kan ha två speciella tillfällen? Alltså hade vi en till i lördags. Långkok är häftigt och när jag hittade det här receptet var saken klar. Jag har dessutom upptäckt att Sytemet har extrapris på vissa viner. Fatta! Extrapris på vin! Egentligen har jag en mumsig portugis från Douro - J - som blev över från nyårsafton, men när jag snubblar över en flaska med rött pris och det ändå är födelsedagsmiddag och alltså är lite extra, kan jag inte hålla mig. Det blir en dunderhit. Den rustika maten, fläskkarrén som smälter i munnen, den knapriga rågbrödskivan under röran med mungbönor och grönsaker, timjansdoftande och indränkt i skyn som blir kvar i grytan efter en dags kokning understöds av ett vin som tar ordentlig plats i både doft och smak.

Vad jag fick av barnen? En tre månaders prenumeration på Allt om Vin. Dom har det inte alltför svårt att välja.

En dag som alla andra

Badrummet kom tillbaka, lagom som en födelsedagspresent. Inte ett pip från barnen ända tills jag hintade ganska grovt varpå de båda blängde till på mig i sällsynt samförstånd och sa i kör "vi vet - vänta bara".
En intressant påminnelse om att livet går vidare var min mamma som sa grattis och kunde hon få en midag till födelsedagspresent på hennes födelsedag om två veckor allt i samma andetag. Det är helt okej, hon lät skamlöst glad över det och vid 78 är det henne väl unt.

Den tiden på året

Hötorgshallen i all ära, men priset på vissa grönsaker passerar ofta hutgränsen. I julas köpte jag gulbetor och blev helt ställd när jag fick betala 80 kronor kilot (!) för en j-la beta, även om den var gul. Vis av den erfarenheten frågade jag vad San Marzano tomaterna kostade innan jag gav mig på dem. Etthundrasextio kronor kilot fick mig att snörpa på munnen och låta dem ligga, även om det handlade om råvaror till födelsedagsmiddag.

Det löste sig till det bästa när jag passerade en torghandlare som hade en låda San Marzano bakom disken och jag fick köpa ett och ett halvt kilo för femtio spänn!

Som så ofta förr, började matplaneringen med en flaska vin, Sagrantino di Montefalco som stod och såg intressant ut på Regeringsgatan.

På M:s förslag tog jag fram hjortfärs ur frysen och blandade den med inkråmet från två salsiccior, lite extra fänkål, rödvin och en anings ströbröd, förutom det vanliga salt och peppar medan M var sysselsatt med att vildsint röra i polentan.

Samtidigt kokade jag en buljong på kycklinglever selleri och palsternacka. Buljongen fick sedan reducera med schalottenlök och salvia. Jag mixade en ljusbrun kräm på lite kycklinglever och palsternackan och redde såsen med den. Slutligen hällde jag på lite portvin och fick en otroligt fyllig tjock brun sås.

Hjortfärsbiffarna stektes upp tillsammans med egenplockad karl-johan och fick vila en stund i ugnen medan jag använde tomaterna och gjorde en enkel kompott - olivolja får fräsa med vitlök och tomatpuré tills tomatpurén mörknar något. Sedan häller man i tomaterna och smaksätter med salt socker och balsamvinäger. Jag gjorde den syrlig för att pigga upp resten och balansera vinet.

Tillsammans med polentan som fick en skorpa i stekpannan var det en helt ok middag. Vinet var lite tjurigt i början, men öppnade upp efter ett tag och var sanslöst bra till. Grattis på oss båda.