Egoboost

Jag Har Cyklat Om En Moped! Fatta!!!

Han kom in på vägen cirka 100 meter före mig. Jag hade bra flyt och trampade på utan att låtsas om honom. Tills jag märkte att jag faktiskt kom närmare. Det var fortfarande rätt osannolikt, så jag höll mig kall och höll bara farten. Vid varje uppförsbacke tog jag in på honom. Uppförsbacke!!! Till slut, efter cirka 600 meter trampade jag till och körde om. I Uppförsbacke! Strax före krönet!

Jag lyckades hålla undan i ytterligare 300 meter då jag svängde av och uppenbarligen lever jag fortfarande så att jag kan berätta om det. Än är det krut i gubben...

Fredagsmys

Dotter ville ha ugnspannkaka. Jag hade läst om det här vinet och ville gärna prova. Eftersom hon inte är så intresserad av att vara med och laga mat, går det ganska bra att luras. Så i stället för att göra ugnspannkaka, gjorde jag yorkshirepudding. Tanken var att hon skulle se det som pannkaka, medan jag skulle kunna använda den tillsammans med kött och sky och få ett bra komplement till vinet.

Fullträff! Det enda jag ångrar är att jag inte tog bild av den. Från att ha varit en smet som nådde 2 centimeter från ugnsformens botten, bildade den på 30 minuter ett veritabelt båtskrov, dubbelt så högt som formen, säkert 12 centimeter i kanterna, vackert bruna och fasta och mjuk, vackert krämgul i mitten. Dotter (som då fortfarande trodde det var ugnspannkaka) fick den med knaperstekt bacon och lingonsylt, jag hittade lammrostbiff som jag brynte och efterstekte sakta i järngryta, tillsammans med vitlök och lök, noga kontrollerad av stektermometer. Absolut inte mer än 60 grader.

Vi var båda otroligt nöjda. Hon dränkte sin i lingonsylt och jag dränkte den med skyn från grytan. Franska viner gillar saltiga rätter, så ock gjorde det här, men inte bara det. efteråt tog jag en bit Testun Barolo, det är nu Dotter började klaga på att jag stönade alltför högljutt. Dock förstod hon när hon fick smaka osten. Till slut en mörk chokladbit. Även här var vinet ett perfekt komplement. Får man inte sina endorfiner tillsammans med M, får man göra det näst bästa.

Även vassa vårvintermorgnar har sin skönhet

Hittade ett intressant recept på Kanin med torkad frukt och la det på minnet för att eventuellt göra det med kyckling. Förutom att kanin inte är det lättaste att få tag på, stannar gränsen för söta-djur-man-inte-äter definitivt före Stampe. Vi äter Nasse, vi äter Rosa och Rudolf, men vi äter inte Bambi, Pålle eller Stampe (i alla fall inte den veckan Dotter är här).

Nåväl. När jag kom hem fanns inte en pinal av det som behövdes till receptet. Det som kom ur skafferiet var ett par dadlar från i julas, stora gula russin ursprungsdatum okänt samt valnötter.

Dessutom hittade jag en sex månader gammal rökt korv från marknaden i Ulva, i det närmaste mumifierad. I frysen fanns ingen kyckling, däremot lite skinkstek. Jag fräste skinkstek och lök, tillsatte några urkärnade dadlar, en näve russin, den hackade korven och hällde på en gammal vinskvätt och vatten. Ungefär samma proportioner som i receptet som inspirerade. Dessutom tillsatte jag två nejlikor, fyra kryddpepparkorn och ett kryddmått spiskummin, det kändes rätt till frukten. Till slut hackade jag valnötterna medelgrovt och la i de sista minuterna. Det blev förmodligen inte det minsta likt förlagan, men det var mustigt och doftade underbart.

Son rynkade på näsan "jag gillar inte söta saker i mat" och satt och pillade ut frukten. Vi är inte så kinkiga numer, det en inte äter tar en annan, jag tog hand om hans lämningar. Dotter däremot gick bärsärkagång. Två portioner för en tånåring som ofta inspireras av sin mammas kosthållnig som förstås är avsedd för en som är 32 år äldre. Hurra!

För övrigt som en Stolt Pappa Till Son med Bokstavsdiagnos måste jag kräkas över programmet "Fördärvet" i söndags. Dom skulle skämmas! Jag förstår att medicin inte löser allt, men när jag ser hur de små isolerade rum som han annars lever i, utan tidsuppfattning, utan sammanhang plötsligt kopplas ihop - när hans intellekt plötsligt tillåts komma fram och hans egen frustration över grumligheten släpper, då vill jag gråta av glädje. Varje dag! Tack Christopher.

Trendspaning

Plötsligt är tecknen där. Från en dag till en annan börjar de gula fälten skimra i grönt, mossan på träden blir nästan självlysande och så plötsligt dyker sipporna upp, helt utan förvarning. Jag var där i år också. Livet börjar återfå en del av sin kvalitet.

När jag var yngre, gick det en vandringssägen om en expedit, som när kunden bokstaverade sitt namn började plita ner alla förnamnen. Det var jättekul, alla skrattade åt det osannolika i situationen.

Nu har jag råkat ut för det, två gånger på fyra dagar. Killarna (det är killar) är i tidiga tjugo. Första gången med Dotter förra veckan, när vi skulle köpa nytt kontantkort förra veckan. Ascool kille med stripig frisyr, som sneglar på Dotter med gyllengult långt hår, sminkad upp till tänderna och de snabbt groende brösten upptryckta till strax under hakan som alla andra fjortisar. Hans eventuella hopp släcktes snabbt när Dotter frustade rått åt hans skrivande av en massa förnamn. Balsam för en nervös pappasjäl.

Andra gången var i dag på Systemet, när jag skulle beställa vin. Den här gången uppmärksammades det av en man i ungefär min ålder, som bet sig förtvivlat i läppen under hela tiden han väntade på sin tur. Artig som jag är, väntade jag med att flina vilt tills jag vänt pojken ryggen. Han menade väl. Nu måste jag fråga Son om han kan bokstavera.

Världens dyraste räkmacka...

...måste vara den jag åt på planet från Köpenhamn. SAS "bjöd" på den bara för att jag blev bokad på Economy Flex. Tre rader bakom mig fick de ingen.

Deras flygstolar kostade nästan tusenlappen mindre.

Vad kan matcha en sån lyxmåltid? Givetvis en köttkonserv! Annerstedts Kalops.

Att bo ihop med en fjortis

Hon har fyllt sitt rum med sina prylar och nu börjar de spridas över hela lägenheten. Hårtork, och hårborste som båda ser ut som vapen ur Star Trek ligger i vardagsrummet där hon blåser håret till "Äntligen Morgon". Hennes sminkborttagare står på vardagsrumsbordet tillsammans med använda tops och pads. Skor, ridstövlar, ridpiska, hennes skolväska och ibland jackor täckergolvet i hallen.

Numera liggger också hennes bärbara dator i soffan. Vi brukar sitta bredvid varann. Jag småjobbar, hon småpluggar. Ibland glömmer hon sig och lutar huvudet mot min axel en kort stund. Det gäller att vara försiktig, välja den rätta blandningen av ironi, lättsamhet och allvar för att inte tappa vägarna in till henne.

"Äähh var är mina skor??!!" sa hon plötsligt här om dagen, när hon var på väg ut genom dörren. Ungen hade glömt sina vinterstövlar hos mamma dagen innan och kom hem i skitiga ridskor. "Fattaru hur kallt det kommer att bli i dag? Äääuuhhh" var det sista jag hörde innan dörren stängdes. På hennes fötter satt mina randiga strumpor och hennes vita sommarpumps...

Ett litet andrum

Så blev det äntligen av. Efter ett par dagar lyckades jag övertyga mig själv om att 50 bara är en i raden och inte någon form av vågskål som tippar över, trots alla som på ett aningslöst hjälpsamt (det syns ju inte alls...) eller ett vänligt retfullt (50-års kriiiis...) sätt försökte påvisa motsatsen.

Förekommet av ett fullständigt galet jobbande, kom M och jag äntligen iväg till Paris. Två och en halv dag på femte våningen på hotel Cosmo's på 35 Rue Jean Pierre Thimbaud. Inte långt ifrån Place de la Republique och gångavstånd till Oberkampf med massor av små restauranger, Marais med sina lutande hus, vindlande gator och "Finkelstajns" konditori.

Vi har gått miltals, till Notre Dame, vidare till Tuilerierna och nästan till triumfbågen. Trötta och ledbrutna åkte vi Métro, särskilt numéro deux, den som tar en från Père Lachaise till Pigalle, en stor bit av sträckan ovan jord på skramlande broar med utsikt över Montmartre. I strålande solsken, med spirande löv och försiktigt nyutslagna blommor överallt, klättrade vi upp till Sacre Coeur, lika vansinnigt med alla människor som trängs inuti och utanför, lika vackert och rofyllt när vi tog oss tid att sätta oss och lyssna på mässan och kören som sjöng överjordiskt vackert.

Vi har ätit! Nybakta croissanter köpta direkt från ett bageri på morgonen, sedan en Café au lait tillsammans med hantverkarna på cafét på hörnet. Jag tror att höjdpunkten var en gryta med stora köttstycken som kokat i sex timmar tillsammans med vin, champinjoner och kastanjer. Det var heller inget fel på konfiterat anklår med söt vinreduktion och perfekt stekta potatisar eller en "Pièce de Boucher", ett redigt köttstycke ovanpå två stora potatishalvor dränkta i sky.

Nu är det är söndagkväll och vi är tillbaka till verkligheten.

The big five-o

När jag svänger in på parkeringsplatsen sitter det en ruggig hare på huk mellan bilarna. Alldeles stilla sitter den på den svarta, regnvåta asfalten och följer mig med skrämd blick. Av någon anledning verkar den oförmögen att fly fältet. Noga med att inte göra några oförutsedda rörelser går jag därifrån, känner en kort stunds släktskap. Så här strax före 50 känns det tidvis som om jag sitter mer och mer fast i marken. Givetvis är det Marianne Faithful som står för soundtracket till den känslan. Dock har jag överlevt Lucy Jordan med 13 år och mer får det bli. Om två veckor åker jag och M till Paris förresten.

Efter en dag med snabb flykt på låg höjd, försöker jag undvika matlagning. Olyckligtvis är den grillade kycklingen jag har bespetsat mig på slut. I stället hittar jag billig blomkål och ett indiskt recept som absolut inte är för den vekhjärtade. Lyckas dock ta mig genom alla momenten utan missöden och får en anrättning som är nästintill krämig och definitivt delikat.

P.S. Vill ni prova receptet och gillar grönsaker som inte är krämiga, minska på blomkålens förkokningstid.

Kåldolmar och fransmän

Jag som brukar hävda att kåldolmar är för stor insats för det faktiska utfallet förfördes av ett bloginlägg som besjöng kombinationen franskt rödvin och kåldolmar. Tillräckligt osannolikt för att jag skulle bli nyfiken. Det tog två dagar att övertyga M som är misstänksam mot icke-italienska viner i allmänhet och franska viner i synnerhet. Lika misstänksam var hon mot kåldomar där hennes senaste minnen härrörde från bamba. Det var inte förrän jag läste högt och engagerat ur blogen som hon lät övertyga sig.

Kåldolmsreceptet tog jag från Buffé - savoykål i stället för vit - och pimpade (!) med frästa trattkantareller i köttfärssmeten. Såsen reddes med vispgrädde och dolmarna serverades med ett mos rört på potatis och persiljerot, inlagd svamp och små syrliga polska gurkor till.

Vinet såg jättefint ut. Etikett med gammaldags utseende, svulstigt tryck med rött och guld. En Côtes-du-Rhône bär på gamla minnen som behöver övervinnas också för mig, sånt undvek man som pesten när det som gick ner utan kväljningar var en Zeller Schwarze Katz, men tiderna förändras. Det doftar jättegott! Mycket frukt, mycket krydda och den där lätta hästgödselanstrykningen som jag har lärt mig uppskatta, den mejslar lixom ut konturerna och tar bort eventuell mesighet. Smaken motsvarar doften, lättillgänglig utan att vara mesig.

Undrar vad för vin man kan dricka till falukorv...

Köttets njutningar - the sequel

En annan sak som jag brukar avnjuta i hemlighet är köttkonserver. När jag var barn, åkte vi runt och tältade en del och åt mer eller mindre god campingmat. En av höjdpunkterna var Krakus kalops på burk, ofta utdrygad med nyplockad svamp. På den tiden var köttbitarna saftiga, möra och fettsprängda. Mycket har ändrats på 35 år, dagens burkkalopskött är oftast som en torr smulig skosula.
Optimist som jag är, försöker jag då och då återuppliva gamla minnen. Hoppet väcktes igen när jag hittade en burk med polsk/rysk (eller bulgarisk) text som antydde köttgryta. Östeuropéerna brukar inte vara fettfundamentalister (sic).
Redan när jag öppnade burken, såg det ut att var en hel del del av det goda, för mycket av det goda. I stället för kött var det en grå mosig massa, inte olik pölsa, med rödaktiga bitar av något som såg ut som kött. Jag är inte den som ger upp i första taget, så jag välte ut innehållet i en djup tallrik och värmde i mikron. Något som såg ut som sky hade läckt ut ur den grå massan. Nå, allt ska provas, jag doppade ett grovt bröd i "skyn" och insåg att det var smält fett. Jag tog en bit av "köttet" och insåg att det var bitar av svål förmodligen fulla av nitrit av färgen att döma, utan minsta antydan till köttinnehåll! Tre tuggor senare var jag lätt illamående och definitivt kurerad från varje begär efter köttkonserv en lång tid framåt. I morgon blir det vegetariskt till lunch!

Köttets njutningar

Det kan ibland vara rätt frustrerande, man träffar sin själs älskade för första gången den veckan och förväntar sig ett givande samtal, när hon i stället ger ifrån sig oartikulerade stön och får någon form av inåtvänd blick, helt utan fokus. Nej! absolut inte av den anledningen! Orsaken är att hon har en nygjord beef jerky i munnen. All konversation avbröts under flera minuter av "aooummm, ummmhhh, åahmmh". Lyckligtvis är Jerky rätt tröttande för käkarna, efter några (långa) minuter får jag uppmärksamhet igen. Tror jag ska ransonera den i fortsättningen.

Själv ägnar jag mig åt privata orgier i dag. En av mina hemliga laster är pölsa som jag begår om inte i lönndom så i alla fall i ensamhet. Jag mjuksteker finhackad lök och blandar i norrlandspölsa som kryddas med en aning chilipeppar. Under tiden kokar jag potatis, stompar den och rör försiktigt ihop med kokhet gammaldags mjölk så att det blir ett löst, lätt klimpigt mos. Kryddar med muskot och lite extra salt. Sedan bygger jag på höjden. Först mos i en rundel, sedan pölsa ovanpå och ett stekt ägg på toppen. Rätten skall ätas runt om från kanten tills bara äggulan återstår. Det godaste till sist...

Party, party

"Pappa, det var inte alls den adressen som jag sa först, kör R-vägen fram tills du hittar ett ställe med en jävla massa ungdomar utanför. Där kan du hämta mig sen!" Det är sånt som håller ett fadershjärta alert en fredagkväll. Dotter är ute med sina kompisar, det är fortfarande väldigt ovant och jag har sagt (det fanns inget alternativ) att jag hämtar henne. Hälsosamt är det också. Ingen fredagsöl, jag ska ju köra.

Son och jag fixar högar av pasta Carbonara till middag, bitar av rökta revben från Willys (38:-/kg) fräser sakta i smör och olivolja tills de börjar ta färg. Efter det sänker vi värmen, tillsätter vi hackad lök och sätter på pastavatten. Löken får smälta ett par minuter, sedan häller jag en deciliter vin på blandningen som får koka ihop. Under tiden vispar jag två ägg och blandar dem med en deciliter riven parmesanost, grovkrossad svartpeppar och persilja. När vinet har kokat ner till hälften, tar jag av kastrullen, löken och fläsket simmar nu in en krämig sky.

När pastan är klar - tagliatelle - blandar jag den noga i kastrullen och häller till sist på ägg/ost/kryddblandningen. Sen njuter vi - massor. Vi delar på 1,5 liter Pepsi till - med riktigt socker.

Efter det somnar jag inte i soffan som jag brukar göra - frånvaro av fredagsöl - utan förbereder Beef Jerky till i morgon, något som M kan mörda för. En av vägarna till en kvinnas hjärta går definitivt genom magen...

Sol

Ett säkert sätt att få se solen i dessa tider är att förflytta sig ovan det täta molntäcket. När planet bryter igenom, sitter alla och blinkar som ugglor i det ovana morgonljuset medan vi serveras en tidsenligt trendig frukost: Det lilla paketet med Bregott är utbytt mot Becel - endast 35% fett - och yoghurten är numera naturell, ingen frukt, inget socker.

Vi som gillar smörsmak och socker har inte längre något att hämta på det skandinaviska flygbolaget. Jag undrar om jag får kravmärkt mat nästa gång. Höjden av ironi...

Stuvade ägg

Stormen Tuva rumsterar runt knutarna, rör om på min balkong och försöker på vargavis pusta och frusta för att ta sig in i stugan. Själv sitter jag trind och trygg innanför väggarna och sväller efter den sista äggrätten. Jag har berättat om den förr, man gör en lös béchamel, pocherar ägg i den, kryddar med citron och doppar surt grovt rågbröd i. Bara för att ni ska ha ett mått på måttlösheten, jag har nu på tre dagar gjort av med 12 ägg. Även Dotter fick två i dag. Hon har inget internet hos mamma och jobade här med något skolarbete. Naturligtvis utan att äta. Som samvetsgrann Pappa, svängde jag ihop en omelett åt henne. Bra för hennes blodsocker, särskilt som jag vet att Mamma inspirerar den tunna ungen att bara äta sallad.

För övrigt fick jag mitt ordförråd utökat med två verb i dag: Pitcha och boomboxa.

Det blir aldrig som man tänkt sig

I måndags fick M och jag en inbjudan att få flyga fritt till Nice över helgen. Lagom till vi bokat hotell och tagit ledigt visade det sig att flyga fritt inte var flyga fritt - intressant sväng.

Vi tog ett rådslag och kom fram till att varken sällskapet eller upplevelsen var värda pengarna. Ledigheten på fredag däremot, den kvarstår. Liljevalchs är inte så illa det heller.

Som tröst i dag blev det omelett på franskt sätt. Bara ägg, lite vatten och en gnutta salt. Ner i pannan och dra med en gaffel i botten när omeletten börjar stelna så att den blir veckig. Vik ihop innan den stelnat helt så att innandömet blir krämigt. Det går bra att fylla den med något. Jag tog mjukstekt lök, finklippt persilja och nymalen svartpeppar. Enkla, rena smaker.

Rest-följa john

Eftersom M var kraftigt förkyld i lördags var vin inte att tänka på. De flaskor som ligger här behöver både doftas och smakas för att komma till sin rätt. Hon ville ha något som "slog igenom barriären", alltså var Chili ett perfekt alternativ.

Barnen fick den vanliga köttfärsfräset, guacamole och grönsaker. De har för länge sedan tröttnat på Tacos, jag har tröttnat på smulberget och fläckarna som uppstår när en taco krossas och hamnar på golvet. Numera kör vi alltså mjuka tortillas, alla blir nöjda och ingen behöver förstöra stämningen.

Själv ville jag lite mer, så jag hittade högrev i frysen och gjorde chili på riktigt, med ancho och guajillo, spiskummin och kanelstång. Jag hade också i kycklinghjärtan för att få en kraftigare smak. Det blev sk-tgott, så receptet följer längre ner.

Nu till saken. Det blev förstås över. Bland annat en skål med bönmix som bara Dotter gillar (inte Sönerna), chili och guacamole.

Jag gick ut lite löst på måndaglunchen och avslutade chilin tillsammans med avocadoröran och lite bulgur. Återstod bönröran. Jag lyckades få tag på lite fläskfärs till billigt pris (kort datum, vem bryr sig) och gjorde någon form av ungersk/arabiska frikadeller, kryddade med vanlig kummin, spiskummin och paprika. För att få frikadellerna saftiga och hålla ihop, blandade jag dem med finkornig bulgur, kokt i buljong och citron samt stekt lök. De överblivna bönorna åkte i såsen tillsammans med en halv burk Ajvar Relish, en lök till och frusen grön paprika från förra året. Tro't eller ej, man kan göra väldigt god mat utan att ha spetsingredienser.

Det blev tokmycket sås. Så mycket att jag kunde använda den i dag, när jag hittade en platta med 24 ägg för 5 kronor! Jag kan inte! Upprepar, kan inte gå iväg från ett sånt erbjudande. Vad gör man med ägg och chili/tomatsås? Givetvis Huevos Rancheros. Den överblivna såsen, extra spiskummin, några ringar inlagd jalapeño och massor med persilja, även den överbliven från helgen. Den funkar faktiskt i fint stället för koriander, bara man tar ordentligt. Jag har aldrig ätit huevos rancheros, men kommder absolut att göra det igen. Uj uj.

I morgon? Det blev faktiskt två frikadeller kvar och tillräckligt mycket sås till en lunch. Morgondagens kvällsägg får jag fundera på.

Äntligen bytt

Tre timmar innan jag skulle ta flyget hem, kom väskan till hotellet. Intressant att en normalt så självklar sak som att byta kläder kan kännas som en lyx. Sålunda omklädd åkte jag till flygplatsen, checkade in väskan igen som den optimist jag är och flög hem. Tror ni inte att väskeländet kom ut sist av alla!
Fick med mig en artonåring hem också. En mörk skönhet som heter Caol Ila. Vi kommer strax att inleda en kärleksaffär.

Blott och bart

Japp, här står man i Amsterdam med endast kläderna på kroppen. Väskan har nämligen försvunnit på vägen och ingen information eller väska har hörts av på det senaste dygnet. Oroande - och lite klibbigt.

En dag 2008

Jag väcks halv tio av att solen tränger sig in i sovrummet genom nerdragna persienner. Bredvid mig ligger "Solstorm" som jag somnade ifrån tidigare i natt, en förvånansvärt fängslande bok. Jag tar upp den igen, och släpper den inte förrän den är färdigläst två timmar senare.

Det fina i kråksången med tonåriga barn, de vaknar inte före tolv om ingen väcker dem vilket gud förbjude, åtminstone på en söndag. Solen är kvar när jag går upp och jag bestämmer mig snabbt för att ta ut cykeln på en sväng. Väcker barnen och informerar, ber dem laga sin egen lunch (wow, det har fortfarande inte mist nyhetens behag) och far rakt in i den bländande solen med Madonnas loungeremixar i lurarna, "My Paradise".

Kommer hem tre mil senare med värkande bak (bättre än värkade rygg) och tar med barnen på första besök till Mamma som vid det här laget varit hemma en vecka. Pappa har gjort ett andra försök att baka tjeckiska flätade julbröd och lyckas denna gång - förra gången var det små platta tegelstenar - både han och Mamma är fullt sysselsatta att visa sig själva och omvärlden att de klarar sig på egen hand, något jag förstår och känner igen, men som skrämmer skiten ur min bror - undrar varför.

Vi får med oss lite domedagsstämning hem, Pappa ger jorden maximalt 400 år innan den blir som Mars. Risken är stor att han har rätt, men kanske är det inte det mest uppbyggliga att förmedla till två individer i början av sitt liv.

När Barnen har gått, sitter jag en stund och njuter av ensamheten. Frivillig ensamhet i lagom stora doser är en njutning jag har skaffat mig smak för under livet efter skilsmässan. Från början skrämmande, är det något jag i dag skulle sakna om jag blev utan.

Nyårsmums

Och gott blev det - särskilt lammet alltså. Så här gjorde jag:

Först skar jag ur benet ur steken. Hurra för vassa knivar förresten. Efter att benet var borta, fortsatte jag att skära i steken så att den rullade ut sig till en remsa. Köttet ska bli ungefär 4 cm tjockt. När det var gjort, gjorde jag två snitt på längden, så att det bildades fickor i köttet. Jag utgick från den tunnaste delen i mitten och utåt. Fickorna var vända åt varsitt håll.

Sedan gjorde jag blandningen. En Salsiccia (fortfarande den italienska sorten) skinnas och smulas sönder i en matberedare, tillsammans med två matskedar ströbröd. Jag hade som sagt en stenhård foccacia som jag malde sönder, likaledes i matberedaren. I med en tesked krossade fänkålsfrön, en pressad vitlöksklyfta och en näve hackad mejram. Till slut rörde jag ner en matsked fin olivolja. Pepprig är bra.

Sedan är det dags för knytandet, det gäller att knyta, även på kortsidorna så att fyllningen stannar inne. Till slut bryner jag steken runt om i en mycket het stekpanna så att den får ordentlig färg, in i ugnen på 150 grader ända till innetemperaturen är 70 grader (den blev röd inuti).

Jag hade jordärtskockgratäng, (hälften mjölig potatis, hälften jordärtskockor) och mjukkokta grönsaker glaserade i olivolja och honung.