På bussen...

...en klar röst höjer sig ur det lågmälda mumlet i chaufförens kommunikationsradio: "Kan någon vara en god kompis och kontakta mig om hur man fyller i blanketten för felanmälan?"
"Är det den rosa sidan man river ut och skickar in?" (Halvgråtande) "SNÄLLA! JAG HAR ALDRIG GJORT FEL FÖRUT!"

Den godaste curryn

Jag kör ett av mina återkommande projekt - "här är din frys" och "vad behöver rensas i skafferiet". Är sugen på något hett i gråvädret, så det blir en curry. Någonstans har jag läst att hemligheten i curry är att man tar sig tid att steka löken tills den blir riktigt brun. Alltså steker jag lökskivor i smör och baconfett på medelhög värme, rör ofta så att den inte bränns.
Under tiden plockar jag undan i köket, hackar grovt en annan lök, fyra vitlöksklyftor och en tumme ingefära som sedan får gå i matberedaren för att finhackas nästan till mos. Jag hinner skära ett odefinierat stycke kött i tumstora kuber innan löken är brun. Då slänger jag ner nästan en matsked hel spiskummin och väntar liiiite till, strax innan löken bränns.
För att inte skapa för mycket disk, lyfter jag ur löken ur grytan och lägger den i en liten skål medan jag vrider upp värmen och lägger i köttbitarna. Inte alla på en gång, ser till att hålla värmen uppe så att de blir bruna i stället för kokta.

När alla köttbitarna har fått en brun yta, slänger jag ner hälften av lökmoset, drygt en tesked gurkmeja, och nästan en matsked koriander under vildsint rörande. Sänker värmen, kommer ihåg att hacka ner en tomat, smula ner en peperoncino och spär med en deciliter turkisk yoghurt. Några tag med vispen så att yoghurten blir krämig och klicka i lite i taget under omrörning så att den inte klimpar sig. Lite salt och låt småputtra. Eftersom jag tror att köttet som jag tog ur frysen är högrev, låter jag grytan stå en och en halv timme medan jag sköter tvättstugan. Det är nu jag snor några ostbågar ur lördagens öppna påse och inser att det är dumt att inte tvätta händerna efter peperoncinosmul.

När barnens sängkläder är rena, rör jag ut en halv deciliter yoghurt med resten av lökmoset och blandar ner det i grytan tillsammans med en matsked buljong. Ungefär tjugo minuter senare kan jag inte låta bli att stöna högt. Faktum är att jag småstönar vid lunchen på jobbet, när jag äter curryn igen med rostad sötpotatis och lättkokt rostad purjolök.

Med nästan ett halvt kilo kött i räcker det säker till fyra normala portioner.

Föräldera

Till råga på allt blev stackarn sjuk i nån virus och hostade så man trodde att lungorna skulle komma upp. Hans rara Syster började omedelbar att kalla honom "Svinis". Hans pappa sa att han antingen fick stanna i sängen och läsa eller jobba på sina projekt, vilket föranledde M att göra stor sak av kalla mig grym och hård, vilket jag glatt erkände med ett rått skratt.
Son såg enbart matt och luttrad ut, men efter en vecka hemma har han har lämnat in sitt NO projekt och är nästan klar med SO projektet. Nu är det bara resten kvar. Förutom att jag har fräschat upp mina kunskaper i första världskriget och jordens utveckling, har jag också haft glädjen att diskutera global ekonomi med Dotter till sent på natten. Säga vad man vill, men det är allmänbildade att ha barn.
På den tid som är min, har jag skapat en mycket god äppelefterrätt till helgens gåsamiddag, det blev hasselnötsmaräng med vaniljgrädde som ströddes över med lingon marinerade i calvados. Till det hade jag kokat en äppelkompott smaksatt med vanilj och kanel.

Förälderi

I dag sprack bubblan med Son ytterligare. Det visade sig att skolan har splittrat gruppen han går i och hans klassföreståndare är barnledig. Barnledigheten visste vi om skolan försäkrade oss att de skulle "lösa det". Pyttsan! Han har inte längre någon fast punkt vilket för en pojke med hans egenhet är förutsättningen för allt annat.

Det avslöjades när hans bildlärare ringde och varnade för att Son skulle få underkänt pga frånvaro. En koll som tog hans mamma en halvtimme visade att han var helt vilse i schemat! Han följde upptrampade spår och sina gamla kompisar till perioder för eget arbete och hade noll koll på nya lektioner. Jag blir så jävla förbannad!!! Tillsammans har vi fått honom att förstå att arbete lönar sig. Han har lyft sig i håret ivrigt påhejad av sin klassföreståndare och gått ut åttan med hyfsade betyg. Två månader och det är - om inte borta så allvarligt skadat. Så förbannat arrogant!

Japp, jag är arg för allt arbete som förspills. Av alla. Det gör ont att se honom kämpa i motvind samtidigt som jag inte kan sluta driva på, väl medveten om att det är absolut nödvändigt för att hålla honom på spåret. Samtidigt funderar jag ständigt över om det är rätt att göra så, om han kommer att knäckas av det och jag älskar honom så att det nästan gör ont i mig och känner en enorm stolthet över hans förmåga att inte ge tappt.

Typiskt föräldertillstånd alltså...

Självtillfredsställelse

Mat är en oas av lugn just nu, mellan jobb och mellan hemundervisning. Sons skola skjuter ut sig mer och mer, jag fattar inte hur någon 15-åring kan antas kunna skaffa kunskap på egen hand och sedan betygsättas på sin (o)förmåga att skriva en analys på den (ickebefintliga) kunskapen. Det blir inte bättre av att Sons hjärna inte är med och kopplar fullt utan medicin, trots att han absolut gör sitt bästa. Just nu är det bara att bita ihop (för oss båda) och göra det bästa möjliga fram till skolans slut.

Jag har gjort det här förut, det är rent otroligt vad en natt i ugnen på låg temperatur gör med en fläsklägg. Med Cajsa Warg som rättesnöre använder jag borlottibönor och filéar ner en bedagad grapefrukt i stället för det föreslagna plommonet. Klar förbättring sedan sist, smaken är mycket friskare och möter styrkan i chilin på ett annat sätt. En sak som jag bara inte kan förmå mig att göra - är att kasta svålen. I stället lägger jag den i ugnen på 200 grader i cirka 20 minuter tills den blir knaprig och precis lagom saltsmakande. Att tugga på det salta knapriga tillsammans med den sötsyrligfriskstarka grytan är inte riktigt lika bra som sex, men f_cking close.

Tjena Taylor, tjena Jones

Mina engelska kollegor anser sig vara korvkännare och gnället över den svenska menlösa korven tar aldrig slut. Sedan T&J öppnade, har de fått ett vattenhål och korvarna har dykt upp i matlådan eller vid sällsynta tillfällen på grillen. Nu när vi flyttat jobbet lite närmare Stockholm, kan man få hemkörning, vilket vi snabbt tog vara på. I dag kom beställnigen: För mig sex köttkorvar med smak av Guinness och fyra ankkorvar kryddade med honung och timjan. Med en sådan skatt i huset, går det inte att hålla sig och hjärnan börjar räkna upp olika möjligheter att kombinera läckerbitarna med lämpliga kamrater. Det blev ganska milda smaker för att inte stöta sig med korven.
Jag köper en vackert grön Romanesco och kokar en palsternacka i grädde, tillsammans med blomkålsroten och bladen. En potatis får följa med. När allt är kokt, häller jag av grädden och gör en pastelligt grön puré som kryddas med salt, en droppe tryffelolja och lite fransk senap. Vid sidan av kokar en polkabeta som jag sedan skalar, skär i klyftor och steker tillsammans med korven. Den rödgula betan blandas till slut med de små förvällda romanescoblommorna som bildar en grön krispig kontrast. Korven har en tydlig doft av öl och smakar köttigt och milt.

I morgon ska jag och M pröva ankkorvarna...

Svampfinal

Det är lätt att slå på stort när man råkat springa förbi Hötorget strax före tre en lördag och fått med sig två kilo höstkantareller för en hundring. När man sen köper skinkstek i lokala affären för 19.90 kilot kan man ha fest även på vardagar. Massor med kantareller, lite grädde bara för att binda ihop dem i en sås och en tjock skiva skinkstek kryddad med Tony Chachere's Original Creole Seasoning inköpt på ort och ställe. Det tar hela kvällen att förvälla och packa svampen.

Glasriket 2009

"Kom och se oss blåsa!" Visst kan man gå och titta på glasblåsare i de flesta glasbruken, men det är lite speciellt i Transjö. Den progressiva musiken dånar i högtalarna medan lärlingarna som har hyttan för sig själva på lördagarna skapar sina egna alster. Orsaken till att vi blir inbjudna är att M köpte den enes första kommersiella alster för två år sedan och passar på att berätta hur bra den trivs hemma hos henne.
De dansar en komplicerad dans tillsammans medan en jättelik glödande vas med röda ådror tar form under det att Jimmy Page sjunger "Ramble On". Tack!

Vi åker också förbi Magnus kött och vilt i Nyköping i vår lilla hyrda radiobil och köper dovhjortskotletter, bacon utan en droppe vatten i och ett gäng prinskorvar som vi mumsar på hela vägen ner till Jönköping. Ostkakan köper vi i Vrigstad där Best Western hotellet har ett litet förråd.

Och galet tjocka isterband får följa med hem.

Den nya leksaken

Är som en Tamagochi. Den behöver underhållas annars så dör den och man får slita ut batteriet för att väcka den igen. Jag gullar med den, gallrar ut onödiga program, håller reda på vilka som drar batteri, ser till att minnet är rent - en perfekt leksak som blåser upp tron på min tekniskhet.

Dotter är också helt begeistrad, hon har sett till att sätta in foton på dem som ringer mig. Tack vare henne har jag en jättefin bild på M varje gång hon ringer. Hon laddar ner spel (och spelar dem så fort hon kommer åt). Man hittar spår efter henne här och där. I dag öppnade jag anteckningsverktyget, där stod: "Grisar tycker om att flyga i bra väder, det vill säga helst när solen skiner och himmelen är klar - fri från moln och regn;) Puss!"

Isterbandet och kålen från igår var om möjligt ännu bättre i dag. Jag gjorde en variant av äppelkompotten härifrån. Smälte lite schalottenlök i smör, skar ner en röd chili, en näve lingon direkt ur frysen, en liten nypa salt, en matsked socker och ett svenskt äpple som M och jag enades om luktade godast. Absolut bättre än senap till.

Vitkål på småländska

Det börjar bli höst, träden börjar rodna och på taggtråden som håller korna från cykelvägen glittrar daggen i den allt lägre och lägre stående solen. Ett positivt hösttecken är att rötter och vitkål blir billigare än potatis och det finns massor med gott att göra med dem. Tidigare i veckan åt jag får i kål, dagen efter rotmos, nu var det dags att göra av med resten av det gigantiska kålhuvudet.
Med choucroute som förebild fräser jag upp rökta fläskstycken i smör och skivar ner vitkål i lager med salt och kummin mellan. Till slut häller jag över lite vitt vin och äppelcidervinäger och låter kålen koka ihop. Efter en timme får två isterband vara med i ungefär 20 minuter. Jag har svårt att bestämma mig för om fransk eller skånsk senap är godast till...

Jo, förresten - en av glädjeämnena med att ha en snart 17-årig dotter boende hemma är att man kan hitta en blodig tampong nödtorftigt invirad i toalettpapper på badrumsgolvet. Eller inse att det fanns en binda i trosorna hon slängde i tvätten som vit och ren nu ligger i trumman - undrar om jag ska lägga fram den på hennes säng till söndag när hon kommer igen - moahahaha!!!

Svamp, svamp, svamp

I söndags tog Son och jag en gemensam jakttur. Han jagade fisk, jag jagade svamp. Jag vann. En veckas överdådig föbrukning. I går åt jag svamp och vitkål tillsammans med resten av färsbiffarna från i söndags. I dag fyllde jag på förrådet på vägen hem - det går bara inte att cykla förbi en aspsopp - och blev ruskigt sugen på kroppkakor bafatt Coop skyltade med Lithells för ett bra pris.

Jag fräste svamp och fläsk först, för att sedan låta lök smälta i rapsolja (Zetas med den supergräsiga doften) i en kvart. Nykokta kroppkakor med svamp/lök/fläskröra ovanpå och lingonsylt köpt på Ulva marknad i helgen. Fyllningen i kroppkakorna var värdelös, grynig och med en smak av lever, men resten! Resten var precis som den skulle.

Svamp(ig)

Vad gör man när svamparna står så nära cykelvägen att det är omöjligt att ta sig förbi? Ett och ett halvt kilo aspsoppar ligger i cykelväskan när jag kommer hem och vi har redan haft gräddstuvade kantareller, spaghetti ai funghi och svamplasagne. Då kan man utgå från det här receptet på svampröra med herrgårdskräm. Snåla inte med anisen. Av någon anledning kände jag att ett halvt finhackat äpple skulle sitta fint i, tillsammans med en matsked sherry. För att få en middag som håller alla mätta (tonårsSon) serverar jag fräset med färska gnocchi. Skitgott!

Bra avslut

Något surrealistiskt lyckades vi med konststycket att äta middag i Rom och lunch i Prag på mina sista semesterdagar. Rom bjöd på en 500 grams Bistecca Fiorentina - vilken köttöverdos! På väg hem hade vi en fem timmars lucka i Prag, så vi tog bussen till stan, gick på galleri och åt en halv anka med rödkål och potatisknödel.
Innan dess korsade vi Italien i en Fiat 500, åt gifflar fyllda med vaniljkräm till frukost, badade i ett pastellblått medelhav och testade vilket ställe som hade den bästa spaghetti vongole. Jag lärde mig snabbt att nicka enigmatiskt och säga 'giorno och 'sera till förbipasserande italienare. Sånt kommer man långt på som sidekick till en som talar italienska som en infödd.

brev från min camping III

Det känns lite sorgset när jag läser campingens anslagstavla. Där
finns anteckningarna från årsmötet, som nämner att många sagt upp sina
platser, men FRAMTIDEN SER LJUS UT. Jag föreställer mig de i huvudsak
norska entusiaster som för tio år sedan skrev kontrakt på marken och
som nu ser hur färre och färre är intresserade av att tillbringa en
säsong i husvagn, låt vara sjukligt ombonad. De extremt noggranna
reglerna för fördelning av platser som även tar upp överlåtelse till
barnen känns förlegade. Det finns ingen återväxt, de flesta här är
gamla.
Sorgsenheten kommer sig också av att det är tack vare dessa
entusiaster som också motsätter sig varje förändring, som ett av de
absolut vackraste områden jag vet på västkusten, har förblivit orört.
Den sista dagen här har varit en av de mest underbara på länge. Klädd
enbart i uppkavlade jeans, vandrade jag barfota på solvarma släta
klippor, kastade ut ett drag då och då, fotograferade vackra stenar
och smågnabbades med Son, mer avslappnat än så kan det knappast bli.
I morgon packat vi och åker hem till Dotter som varit ensam hemma för
första gången i sitt liv och trivs storligen.

brev från min camping II

Kungsviks camping är en tidsficka. Inget tycks förändras genom åren.
Det verkar som om ett gäng norrmän köpt hela halvön och gjort der till
sitt paradis. Campingen består till största delen av fasta
husvagnsplatser som man har inrett till det absurda med
trädgårdstomtar, rabatter, stenläggning, partytält. Jag har till och
med sett en hörnsoffa i plysch i ett innertält. Man lever campingliv,
umgås, dricker kaffe pä eftermiddahen , öl eller vin på kvällen, dag
efter dag.
Det är för mig en skrämmande tillvaro, samtidigt som jag njuter
helhjärtat av att sätta mig i min fällstol, titta rakt fram pä
skogsbrynet femtio meter bort och låta tankarna vandra fritt.
Att grilla en köttbit utanför tältet, ta ett glas cotes de rhône till
och avsluta med en ren Malt medan grillens värme sakta avtar, är ren
njutning. Allt får ta tid.

Brev från min camping I

Mycket har ändrats sedan jag var ute på vägarna sist. Högre standard
på duschar, tvattstugor överallt, men också låsta toaletter och
duschar. Apropå toaletter, har man tydligen infört musik som standard.
Först blir jag full i skratt, senare inser jag en viss fördel i att
lyssna på ylande gitarrer, i stället för andras mer eller mindre
högljudda tarmtömningar. Skrivet på Kungsviks camping, i fällstolen
bredvid en ännu varm grill med ett glas av Jura i handen. Det är lã,
men i trädkronorna susar vinden.

Pä väg

Route 55 genom Sverige över Enköping, Norrköping till Söderköping och
världens bästa glass på smultronstället. Dit var det 100 meter kö. Vi
passade, trots att servitriserna sprang runt med rykande pokaler som
inneholl blå vätska i botten och obegripliga mängder glass ovanpå.
Vidare mot Motala, enligt väderkartan det sista stället dit regnet
kommer i morgon. Son har just dragit upp en redig abborre som han
rensar. Jag bloggar på min nya HTC magic.

Steak

Darling Harbour är stället dit man går som tolvåring (förlåt tonåring) för att dricka öl och lyssna på techno. Det är också ett ställe dit man kan gå för att äta det bästa köttet i Sydney. Steersons Steakhouse har en meny där man talar om varifrån köttet kommer och hur länge det har hängt.
Jag beställer en Angus Sirloin on Bone: Dry Aged for 5-7 Weeks 450g. tillsammans med en lokal Shirääz, jag har förstått att man ska dricka Shirääz när man är i Ozland.

Betjäningen är helt otrolig! Jag sitter ensam och en av kyparna kommer förbi med några tidningar (bland annat den australiensiska versionen av "Wheels") och frågar om jag inte vill läsa lite medan jag väntar på min stek.

Jag avböjer vänligt, som certifierad betraktare tittar jag hellre på människorna runt omkring. Ett italienskt par som genast berättar att de är på smekmånad - varpå restaurangen plockar fram en italiensktalande kypare, som ger sig in i den diskussion som just italienare verkar älska på restaurang. Man skall prata sig igenom menyn.

Ett bord vid sidan om mig innehåller också en intressant kombination. Två män av arabiskt ursprung som har med sig två australiensiska kvinnor som definitivt har brittiska förfäder. Det är fascinerande hur man går runt och på varann, när de två kulturerna ska fogas samman. Det är en av gångerna jag inser hur mycket jag värderar relationen med M, där vi sällan stöter mot varann och jag skickar henne en lägesrapport.
Det här är sista kvällen, jag åker hem i morgon för att påbörja en "riktig" semester. Här har jag visserligen varit ledig på dagarna, men jobbat efter klockan fem (när klockan slår åtta i Europa). Tänk att ha det så jämt - ledig mellan åtta och fem, på jobbet mellan fem och ett. Funkar fint så länge man är jetlaggad...

Manly Beach

Går över Sidney Harbour Bridge som tidigare. Vädret är soligt, men kallt. Lite som sommar i fjällen. Solen värmer när den visar sig, men luften är isig. Kan inte låta bli att ta en bild till på Operahuset när det ändå finns där.

I dag tar jag färjan till Manly Beach, den strand som näst efter Bondi är den mest kända. "Seven miles from Sydney - a thousand miles from care..." Som det står inristat när man kliver av färjan. När jag tittar ut över Stilla havet och ser hur vågorna bryts, får jag en underbar känsla av att jag har all tid i världen. Jag kan stå här och lyssna på dånet och bruset hur länge jag vill.

Min vana trogen, går jag runt i cirka tre timmar, innan jag helt utmattad hamnar på en utsiktspunkt, där jag dricker en Gingerbeer med extra bett.


På väg tillbaka blir jag upplockad av två äldre kvinnor, som undrar om jag ska fortsätta att gå eller om jag vill ha lift. Jag väljer lift. De visar mig kyrkan där Nicole Kidman gifte sig och de visar den lilla stranden där en av kvinnornas döttrar gifte sig. Jag blir avsläppt vid färjeläget, hittar en liten krog där jag får en jättegod fish and chips.

Inte som hemma

Det kunde varit skator och starar, men...