Rotblöta

Det är nördigt, defintivt på gränsen till obsessivt när jag bestämmer mig att cykla omvägen hem - den 20 km långa omvägen hem - trots att regnet hänger i luften. Mycket riktigt efter 5 km så börjar det dugga. Jag som nyss köpt en vattenavvisande vindjacka i stretchigt material och ventilationsfickor som öppnas med blixtlås vid behov, ser det som ett bra tillfälle att prova den utlovade vattentätheten.

Det funkar, vattnet samlas i små, små glänsande droppar som glider av i fartvinden. Det fungerar faktiskt till och med på byxorna, likaså i stretch, som är gjorda i en teknik som kallas för Dri Fit (ni får själva gissa märket). Tanken är att de ska transportera bort fukten från huden. Det gör de, och de hindrar faktiskt vattnet att tränga in. Till en viss gräns.

Det regnar mer och mer, men kroppsvärmen förmår att hålla byxorna någorlunda torra, tills dropparna blir så stora att de dränker byxorna. På en halv minut förvandlas de från hyfsat fuktiga till blöta och iskalla. Det är 10 km hem och ingen återvändo, bara att trampa på. Världen susar förbi suddig och förvrängd av regndroppar på gula glas.

Regnet minskar efter en stund och förvånande nog återtar byxorna sin ljumna fuktighet inom ett par minuter. De visar sig vara värda sina pengar, särskilt som de är köpta på rea för halva priset. Det är min belöning, efter att ihärdigt ha cyklat sedan i april anser jag mig värd lite "riktiga" grejor.

På fredag åker M och jag till Glasriket, firar fyra år...