Solen har knappt lyft över horisonten och tänder små regnbågar i miljoner daggdroppar på fältet. Jag är omgiven av vältrande dimmor som avgränsar världen utöver 50 meters horisont.
Längre bort skymtar dunkla gestalter bakom stora kantiga redskap. Jag vet inte vad fågelskådarna ser i sina objektiv, men de ställer upp, även en dimmig morgon som denna.
Det är kallt, luften river i lungorna och mina fingertoppar stelnar i fartvinden. Det gör inget, just nu i tjugo minuter är världen vackrast.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Men så äntligen har jag hittat din blogg igen! :)
Och Glasriket... där bor ju jag nu. Men inte såg jag dig/er, inte.
Skicka en kommentar