Innan jag vet ordet av har jag gått från 12 våningen, avdelning 73 Stroke ner till kulvertarna. Det är lätt att gå vilse på Danderyds Sjukhus och jag är lätt förvånad över hur fritt man kan ströva där utan att någon bryr sig.
Kanske är det ännu lättare med den vilsna känslan av en mer eller mindre lamslagen kropp kvar i armarna, insikten om det potentiellt ovärdiga i att för första gången hjälpa någon man i princip aldrig sett naken i hela sitt liv inne på toaletten, se henne bli fullständigt uttröttad av att formulera ord med endast en halv mun till förfogande.
Trots allt är det min mamma där innanför, tack och lov. Stundvis lyckas vi till och med skratta åt situationen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Å men oj! Hoppas innerligt hon repar sig, man kan faktiskt bli riktigt, riktigt bra igen vet du, och det brukar kunna hända mycket positivt de första veckorna.
Hur är det med henne idag?
Min farmor har fått (minst) 3 slaganfall, men vägrat låta sig slås ner. Trots att läkarna två av de tre gångerna sagt att hon nog aldrig kommer hämta sig... Inte kommer klara... Studsar hon vidare i livet, tränar beslutsamt gång och tal, flyttar hem igen och klarar sig på egen hand. Nu, vid 88 års ålder, kommer hemtjänsten med mat en gång om dagen i övrigt klarar hon sig själv. Din mamma låter som hon har samma typ av kraft och livsvilja som min farmor, så det kommer nog att gå bra.
(Förra julen tillbringades i bil på väg upp till Norrtälje lasarett för att ta adjö av henne efter den senaste, men inte sjutton ville hon säga hejdå!)
Skicka en kommentar