Köttets njutningar - the sequel

En annan sak som jag brukar avnjuta i hemlighet är köttkonserver. När jag var barn, åkte vi runt och tältade en del och åt mer eller mindre god campingmat. En av höjdpunkterna var Krakus kalops på burk, ofta utdrygad med nyplockad svamp. På den tiden var köttbitarna saftiga, möra och fettsprängda. Mycket har ändrats på 35 år, dagens burkkalopskött är oftast som en torr smulig skosula.
Optimist som jag är, försöker jag då och då återuppliva gamla minnen. Hoppet väcktes igen när jag hittade en burk med polsk/rysk (eller bulgarisk) text som antydde köttgryta. Östeuropéerna brukar inte vara fettfundamentalister (sic).
Redan när jag öppnade burken, såg det ut att var en hel del del av det goda, för mycket av det goda. I stället för kött var det en grå mosig massa, inte olik pölsa, med rödaktiga bitar av något som såg ut som kött. Jag är inte den som ger upp i första taget, så jag välte ut innehållet i en djup tallrik och värmde i mikron. Något som såg ut som sky hade läckt ut ur den grå massan. Nå, allt ska provas, jag doppade ett grovt bröd i "skyn" och insåg att det var smält fett. Jag tog en bit av "köttet" och insåg att det var bitar av svål förmodligen fulla av nitrit av färgen att döma, utan minsta antydan till köttinnehåll! Tre tuggor senare var jag lätt illamående och definitivt kurerad från varje begär efter köttkonserv en lång tid framåt. I morgon blir det vegetariskt till lunch!