Det är inte min barnvecka, men på vägen ut på min raska fredags-efter-jobbet-promenad träffar jag på Son, numera med små spretiga strån på överläppen i sällskap med sina kompisar, även de med små spretiga strån på överläppen. Trots sina snart sjutton är han fortfarande kramig och totalt säker i det. Jag är lyckligt lottad.
Innan jag går ut, sätter jag igång en ragú. Eftersom jag är ensam blir det på kycklinghjärtan. Det finns få saker som ger en sådan fyllighet i såsen som kycklinghjärtan.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar