På andra sidan klotet

"Hello, my name is Tabuni, I come from Uganda."
"Hi, I am Julius (shake hands) I come from Sweden, nice to meet you."

"Hello, my name is Papy, I am from Kongo."
"Hi, I am Julius (shake hands) I come from Sweden, nice to meet you."

Hello, My name is JJ, I am from Malawi.
"Hi, I am Julius (shake hands) I come from Sweden, nice to meet you."

"What language do you speak? French?" (always)
"Err no it is Swedish."

"Aaahhh."

Jag börjar lära mig stilen. Kroppslig kontakt med handskakning är essentiell och ursprung är - om inte viktigt - så signifikant. Taxi, guide eller säljare.
Det känns - bra. Som ensam resande har man förmodligen ett större känselspröt vilket inte är helt fel. interaktionen är också skönt personlig om man nu inte har någon med sig.

Det är intressant, hur ens eget allmäntillstånd tolkar signalerna omkring. Ett uttalande som "you need to take care of your own happiness and cannot rely on others." Känns nästan övernaturligt rätt, även om man blir full i skratt när guiden fortsätter "...therefore I am going to leave you to your selves, please make yourself happy and we will meet in 30 minutes again". Jag tänker vidare på det, när jag sitter i en taverna i Waterfront och duon som står för musiken sätter varenda favorit jag har och jag njuter av varenda sekund i nuet. Det är jag som ansvarar för att vara lycklig, allt annat är en jävla bonus.

Märkligt

Märkligt att - när ett tomrum uppstår - fylls det lättare av beskyllningar och anklagelser, i stället för bra upplevelser och rimliga orsakssammanhang. Särskilt på nätterna när hjärtat håller på att slå sig ut ur bröstkorgen. Särskilt när man känner sig som ensammast om det. Märkligt hur mycket en hand som håller kan stilla detta.

Snart en lång resa. Packar till Pugh Rogefeldts bästa. Svårt att vara gråtmild till "Bolla och Rulla".

Bokslut

Efter åtta år på det nionde, gick kärleken i moln. Det hände i mitten på juni.

Efter åtta år på det nionde med i stort sett ingen friktion hade det vuxit fram en insikt om att det här kunde bli för gott. Tidigt valde vi att inte fösa ihop våra barn som båda har diagnoser av olika slag. Vi lyckades frigöra två helger i månaden som var "våra". I övrigt delade vi vårt liv genom telefonsamtal och  meddelanden. Utan missförstånd. Det var inte svårt, första gången vi träffades, sa jag "åhh!" Hon föjde min blick och sa "mhm" med en total förståelse om vad jag menade. Samtalet som följde efter har aldrig slutat.

I juni kom livet i vägen. Dödsfall i familjen och en minst sagt usel arbetssituation som hade pågått en lägre tid tog sannolikt ut sin rätt och det vi hade tillsammans sattes på undantag. Det visade sig också svårt att prata om, plötsligt kom missförstånden och otydligheterna. Det är omöjligt att förklara att något fattas som den andre inte säger sig ha märkt. Ofta kommer detaljerna i vägen och man förvandlas till en som kräver.
I dag, årets sista har jag visserlingen en bättre förståelse för vad som händer, men ingen aning om det här kommer att kunna repareras.

Samtalet med Son som togs efter att jag insåg att alla min ansträngningar bara fick honom att böja sig, inte gå framåt var i stort sett bra, även om inga löften gavs eller beslut togs. Årskurs tre är inte lika tuff som tvåan och han får lite mer tid å sig att läsa. Jag hänger fortfarande med i hans kurser och vi talar mer om dem nu. "Varför då" är en mycket bra inledning och verkar fungera bättre. Jag törs inte hoppas för mycket, men det tär inte på vår relation som det gjorde förr.
Som några så klokt påpekade är inte gymnasiet livets ände utan dess början, det är bara mina rädslor och ryggsäckar som gör sig påminda.

Min mamma togs in på sjukhus tidigt i år för att hennes hjärta inte riktigt orkade med och hon samlade på sig alltför mycket vätska.  Hon hade oturen att drabbas av en blodpropp under helgen när inga läkare fanns tillgängliga. Två veckor senare kom nästa blodpropp, hon låg en natt utan att någon upptäckte det. Fortfarande är hon förlamad i halva kroppen och kan inte tala. Min pappa vill ha henne hos sig, men kan inte förstå vad hon säger. Ingen förstår vad hon säger.

Hur är det på jobbet då? Jotack bra, folk verkar uppskatta det jag gör, även om jag just nu sitter som en riktigt udda fågel.

Kommer ni ihåg Fyra nyanser av brunt? En otroligt depressiv film, det var som om Killinggänget kände sig tvungna att visa att de kunde mer än högröstad komik. I stället för uppåt skruvade de neråt, tills det inte fanns något hopp alls. Det året fick färgen brunt ett oförtjänt dåligt rykte.

Året efter kom "Bang Bang Orangutang" som sjönk ännu lägre. Filmen inleddes med att Mikael Persbrants rollfigur körde över sin son och sen gick det bara utför. Jag kommer ihåg att han hade en fras, något i stil med: "Det värsta har redan hänt, alltså måste allt som kommer att hända härefter bli bättre". Filmen bevisade motsatsen gång på gång.

Därför ska jag inte säga "2013 kan bara bli bättre". I förhållande till vissa tidigare perioder, så har jag ett fantastiskt liv, även om det är en del utmaningar på vägen. Det vore sannolikt klokt att skaffa knäskydd och hjälm dock.

Se upp 2013, här kommer jag!

Tankar på en fredag

Niklas, Plura och Mauro sitter och blir beundrade i programmet "Tack för musiken". Oavsett vad jag tycker om självbespegling blir jag nostalgisk när jag hör "Kärlekens tunga" och "Förgiftat blod". Tills jag minns när den musiken känns som bäst. Skilsmässa och uppbrott. När jag tittar i skivstacken som fortfarande finns i vardagsrummet finns de där som tecken i tiden: Plura och Ulf, Limbo, Män utan kvinnor.

Förändringar

En gång på gamla tiden med Lunarstorm, så följde jag en person som varje dag publicerade ett skämt. Jag vet inte säkert varför jag följde honom, det var nog mest för att han var i min ålder och vi var inte så många där.
En dag så skrev han något i stil med "Jag vet inte riktigt vad jag ska göra, min vän dog och jag är inte säker på vad jag ska göra med mina känslor, ni som skriver här verkar ju ha koll på känslor, kan ni hjälpa mig?"
Ingen svarade honom, inte jag heller, det kändes lite udda att tala med någon som bara skämtade varje dag för att sedan svänga om totalt. Kort efter så avregistrerade han sig.
Även om jag har använt den här bloggen som säkerhetsventil många gånger under tider av extrem förändring, så känns det som att jag här har blivit mer och mer som han. Jag publicerar recept - om något - och talar inte om mitt liv alls. Självklart är det för att skriva blogg inte längre är som att ropa i vinden, det är fantastiskt hur litet ett så stort ställe som nätet kan bli, man är inte anonym längre. En annan anledning är att jag inte förändras lika mycket. Jag har jobbat på samma ställe i elva år. Jag är (lyckligt) tillsammans med M sedan nio år, livet upprepar sig.

Tills nu.

Jag har en Son som har diagnosen ADHD. Det är oftast kanonbra. Jag vet ingen i hans ålder med den självkännedom som han tvingats utveckla. Han är charmig, social och omtänksam. Jag gillar honom, int bara för att han är Son, utan för att jag trivs i hans sällskap.
Det finns förstås en baksida. Man måste anstränga sig för att fånga hane intresse. Om man inte gör det, har man ingen möjlighet att påverka. Man måste vara ganska högljudd och tydlig också. År efter år har han testat varje lärare i skolan, inte många har hållit måttet. Dagens skola är inte gjord för sådana som han och jag har fått ersätta hans lärare som mycket sällan fångat hans intresse.
Utan att jag har märkt det, har mitt (vårt, hans mamma är med på ett hörn då och då) ersättande av skola och andra s utvecklats till en dysfunktion. Visst, det är fantastiskt att ha undervisning varje dag och se att det gör skillnad, även om det är som ett jobb förutom det ordinarie, men besvikelsen, när han ändå väljer bort att fullfölja är inte lika rolig. På sista tiden har det blivit mer och mer av det. Glidningar, undanflykter och lögner. Det här har gjort oss alla till sämre människor än vad vi är och jaghar insett att brytpunkten är här och nu. Mitt kanske sista uppdrag som pappa innan jag så sakta transformeras till en närstående medmänniska: Att lägga fram valmöjligheterna: Bli vuxen och ta konsekvenserna av dina handlingar eller förbli barn ett tag till och låt dig styras.

Wish me luck...

Ett blått ögonblick

Det doftar multna löv i parken. Jag går med långsamma släpande steg, låter de gula och röda löven prassla runt benen. Det är så skönt att jag tar ett varv till. Det har varit livligt i min del av verkligheten i dag.
Stinas kyckling på extrapris får utgöra grunden i dag. Balkongen är fortfarande fylld med trumpetsvamp sen i lördags. Jag tar ett par nävar, slänger i stekpannan tillsammans med en avdankad zucchini och vitlök tills all vätska kokat in så att den kan dränkas i sky, lagom till kycklingen är klar.

Stekt strömming med syrligt mos

Lokala Coop har billiga strömmingsfiléer och jag har en bit trött blomkål kvar som behöver användas. Lite rotselleri i moset neutraliserar den inte så häftiga blomkålsdoften. 2-3 portioner.

400 g blomkål
300 g strömmingsfilé
50 g rotselleri
2,5 dl mjölk
1/2 dl turkisk yoghurt
Kallpressad rapsolja
Salt
Vitpeppar
Några centimeter purjolök, den gröna änden.

Sätt mjölken på uppkok och riv isär blomkålen i små bitar innan den går i kastrullen. I med sellerin i bitar och låt småkoka i 25 minuter.

Hetta upp en stekpanna, lika blandning smör och rapsolja. Vänd filéerna två i taget i en blandning av mjöl, ströbröd, salt och vitpeppar, lägg omedelbart i stekpannan. När stekpannan är fylld, är det dags att börja vända på strömmingarna i lugn takt. lägg de färdiga filéerna i varm ugn.

Sila av blomkålen och sellerin, blanda med yoghurten. (Ta mindre om du vill ha mindre syrligt.) Kör till mos i matberedaren. Krydda med salt, vitpeppar, lite kallpressad rapsolja är gott. Blanda moset med finhackad purjolök. Strö lite över stömmingen med.

Gott till middag och morgondagens lunch.

Riskor

Det här var mumsigt förra året. Man kokar svampar som normalt är oätliga, lägger in dem i ättikslag och njuter av dom som tilltugg till öl, drinkar eller champagne. Gärna med italienska korvar eller skinka.

Min fritidssyssla

 
I dag bytte jag roll från gårdagens fysiklärare till evangelist i samhällskunskap.
 

Längtan

 
Idag, i bil på väg till dagens utbildningsinsats stod svamparna och vinkade längs vägen. Träden hade lyft fram de vackraste färgerna ur det gröna.

Jag vill löpa till skogs.
 

Mera mat

I dag får jag dela mitt vin med fruktflugorna. En klädkammarlagrad Bordeaux från 2004, ingen ska tro att flugorna blir illa behandlade hemma hos mig,

Av någon obegriplig anledning hade lokala butiken ett par förpackningar Hjortchorizo till extrapris. Jag visste inte ens att det gjordes chorizo på hjort, men var givetvis tvungen att pröva. Som ett sammanträffande hade svampbeståndet i skogen på en dag bytts ut från herr Sopp till fröken Trattkantarell och Rödgul trumpetsvamp. Dessutom snubblade jag över ett osannolikt stort fält av svart trumpetsvamp (jag har geotaggat stället hurra för den nya teknologin).

När jag hade matat svamptorken gjorde jag en liten inventering:

Jordärtskockor, muscatpumpa, västerbottenost.
Ttrumpetsvamp, apelsinskal, enbär, korv.


Jag kokade upp jordärtskockorna och lät dem koka i fem minuter innan jag hällde av vattnet.
Under tiden, rostade jag pumpa skuren i tärningar i ugnen på ganska hög värme. När skockorna svalnat lite, skrapade jag av skalet (det var lättare att ta sig runt knölarna), skar även dem i tärningar och blandade med pumpan. Blandningen fick sedan rostas i cirka 20 minuter till.

Jag fräste upp några krossade enbär i smör och hällde rejält med grovhackad trumpetsvamp över. Medan svampen fräste ihop, hettade jag upp en stekpanna och stekte korven på mycket hög värme. När den fått stekyta, hällde jag den stekta svampen i stekpannan och lät allt puttra på låg värme, tills korven var nästan genomstekt. Lite apelsinzest, vitpeppar och salt får vara med de sista minuterna.

När pumpan är mosig och jordärtskockorna fortfarande halvfasta tar jag upp formen ur ugnen och blandar frikostigt med riven Västerbotten så att allt blir en krämig massa.
Lingon och kallpressad rapsolja blir garnering i dag också. De bittersyrliga bären är definitivt värda mer än att bara sluta i lingonsylt.

Som en extra blinkning åt Emmajävlaboda - jag tror det hade funkat perfekt med ett småländskt isterband i stället för hjortchorizo.

Fredag

När jag läser om Skavlans gäster på bussen hem, blir jag nästan förbannad. Vem är intresserad av Benny andderssons son? Och advokaten till Norgemördaren? Det är en annan sak klockan nio, med hjärnan nedsaktad av ett alldeles jättegott vin, så känns det helt ok (eller - till slut orkar jag inte byta).

Efter veckans jobb känner jag ett absolut behov att ta mig ut i skogen först. Jag plockar på mig kamera och två påsar - en för den tunga svampen, en för den lätta svampen, gränslar cykeln och sticker. Skogen är lika ymnig som förut. Jag hittar blodriska, perfekt att kombinera med gårdagens lammfärs.
Jag blandar lammfärsen med rivet bröd, apelsinzest, saften från en halv liten apelsin, ägg, salt och vitpeppar.
En palsternacka och lite muscatpumpa skärs i stavar och kryddas med spiskummin och salt. Frikostigt med rapsolja över, sedan in i ugnen. Kocken unnar sig nu ett glas Sangiovese från klädkammaren innan han ger sig på att hacka en redig hög blodriska. Kallpressad apsolja i pannan (den gräsiga smaken och doften) inte för hög värme. Efter att riskan sakta fräst en stund, ner med hackad schalottenlök, ordentligt med med vitlök och krossade korianderfrön. till sist, när riskan är klar, en liten näve lingon från frysen.

Stek en redig biff av lammfärsen och lägg upp allting. Jag hade några kvistar timjan ovanpå när det var klart.

Åhh, tänk på att riskan innehåller mycket färg. Det märks inte minst dagen efter...

Kåltider

Kåltider igen. 2 kronor kilot, en fjärdedel av vad potatis kostar i butiken. Så härligt färsk att den nästan splittras av sig själv under kniven, med samma ljud som en mogen vattenmelon.
Jag går till affären i backen där slaktaren märker sitt kött med profetens märke och frågar efter lammfärs. När jag ser att han tar den noggrant hoprullade benfria lammbogen och ska mala den till färs, får jag nästan ont i magen. Jag säger till honom att han inte ska mala den utan jag tar den som den är. Han ler, skär rullen i små bitar och försvinner till köttkvarnen. Det är kött han kan, inte svenska. När han kommer tillbaka, ler jag uppskattande och tackar.

Jag blandar färsen med hackad lök, salt, vitpeppar och kryddpeppar. Skär kål i grova bitar och varvar i gjutjärnsgrytan (den som är Le Creuset). Varje lager får ett lagerblad och en släng timjan också. Lite kycklingbuljong över och timme efter timme med långsam kokning. Det är nog klart lagom till jag lägger mig.

Höstkänning

Det tog tre dagar att få Son att inse att skolan igen höll på att glida honom ur händerna. Det tar betydligt kortare tid att själv inse att jag kommer att behöva följa med i kurserna. Medicin är inte längre coolt, det kan jag förstå. Men då behöver han något annat som tar bort fluffet. Pappas piska.

Ulva Marknad

Son som tidigare muttrat något om obligatorisk närvaro, försvinner tillsammans med M:s son och kommer bara tillbaka emellanåt för att tala om att de nu ätit lakritsfudge, kokosbollar och Rolands djävlar (bara de korvarna är värda hela resan). Jag handlar getost spetsad med whisky och marmelad med päron i konjak. Sen har M och jag en namngivningsceremoni för ett par rakubrända får, Lolly, Molly och Dolly. Kvinnan i ståndet är måttligt imponerad...

Äntligen fredag

"Där tog han den sista Gigåndassen"! Mm, det gjorde jag mitt framför ögonen på en velig man som ville ha tips om det godaste nya i september, men som ändå inte köpte något till slut. Den och Italienaren ska in i klädkammaren en stund. För speciella tillfällen.

När jag öppnar hissen hemma, smäller det till. Det är en annan systemkund som tappat greppet om sin påse fylld med öl. Hon hinner göra det en gång till på vägen upp. Utan att ändra en min tar hon upp kassen och kliver ur hissen. Tre våningar senare hör jag en dörr som öppnas, en smäll till och ett ljudligt stön.

Jag besöker "min" slaktare, han som sätter profetens märke på köttet och köper en gigantisk kalvkotlett till ett pris som är minst sagt överkomligt. Jag grillar den, hårdbakar en potatis och gör den godaste såsen till.

I morgon åker vi till Ulva marknad. Jag sätter grunden till en Ragù Bolognese, så att den blir färdig till vi kommer hem. Den har numera fått min egen touch med kycklinghjärtan, lite fisksås och - efter tips från Heston Blumenthal - en anings ketchup.

Återanvändning

För första gången ligger solen så lågt att den skyms av grannhusen när jag vaknar. Gräsmattan utanför är silvrig av dagg och fläckvis ser det nästan frostlikt ut. Busshållplatsen fortsätter att utmana mitt tålamod. Det finns människor som tycks totalt omedvetna om en kö och har oerhört intressanta strategier att ta sig förbi alla människorna. Prata intensivt i telefon, samtidigt som man - liksom omedvetet - ställer sig först är åtminstone lite kul.

Svampbonanzan fortsätter för fjärde dagen i rad. I dag häller jag kokande saltat vatten på en pangasiusfilé, steker blomkål och svamp och blandar med sesamolja. Sedan torkar jag av den halvkokta filén, brer på resterna av såsen från i måndags, och lägger den i en ugnspanna ovanpå svamp och blomkålsröran. 10 minuter på 250 grader, högt i ugnen så att fisken får färg, men inte så mycket att den blir överkokt.

Överflöd

Jag antar att det är samma jaktinstinkt som får andra att sätta upp huvuden av egenhändigt dödade djur på väggen, som får mig att ta bilder av de svampar jag plockar. Jag äter i alla fall upp mitt byte.Just nu är det absurt mycket svamp i kylen och då har jag ändå hackat upp alla karljohansvampar och lagt i torken. Vi äter kålpudding. Jag har köpt billig köttfärs och utgår från den godaste kålpuddingen. Uppfräst svamp ger extra fyllighet och lite råa lingon ger extra bett. Son äter så han nästan sprängs. Förresten, så här kan man göra rårörda lingon i raketfart: En deciliter färska lingon, 1,5 matsked råsocker blandas. Kör i micron i 30 sekunder rör ett par varv och ställ i kylskåp. Klart på ett par minuter.

ROI

Enligt dagspris på nätet har jag torkat ihop karljohan till ett värde av tvåhundrafemtio spänn. Svampdoften låg mycket tät över vardagsrummet i går, trots öppen balkongdörr. Men - no pain, no gain. I dag åt vi grillad kycklingklubba på svampbädd. Svampen sög åt sig det mesta kycklingspadet där den låg under klubborna. Gudomligt. Aspsopp alltså. Karljohansvampen är hårdvaluta och inlåst i bankfacket.

Skördetid

Det här är den gyllene perioden när jag kan ta en kort tur till skogen efter jobbet och komma tillbaka med väl över ett kilo svamp efter en halvtimmes plockning. Svamptorken är fylld igen. Jag räknar med att ha tjänat in den efter tio sessioner, för att inte tala om mängden av risotto ai funghi porcini jag konmmer att äta. Stensoppar torkas, Aspsoppar går ner i grytan. I dag var det svamp och brynt blomkål inspirerad av det här receptet. Jag gjorde även såsen, tillsatte lite picklad mango som jag har haft i skafferiet i evigheter och smetade den på ungnsstekt falukorv. En sån där stoppad med äppelklyftor. Mums.

Förmodligen den sista sommardagen

Det höll på att sluta innan det började. I går kollade jag däcktrycket på den lila bara för att jag ville vara en duktig bilägare. I morse visade det sig att jag inte skulle rört ventilen på vänster bak, däcket var alldeles platt. Att köpa gamla bilar har sina sidor.
Lyckligtvis, har jag min magiska klädkammare som förutom vin innehåler allt som jag har svårt att slänga, dvs allt. Där fanns också två tuber med snabbfix av punkterade bildäck. Den fungerade och jag kom iväg, mot Nynäshamn och Öja/Landsort. Jag var framme lagom till att regnet gick över och lämnade över till en underbar dag med en dramatisk blåst.

Svamptorken susar fridfullt medan jag skedar frikostigt ur en glasburk med suspekt innehåll (skyltad med Terrine Provencale) och äter det tillsammans med lite hårdbröd och inlagd gurka. Jag hittade förmodligen den sista Oppigårds Pale Summer Ale i klädkammaren, den slinker ner till. Det håller magen i schack medan svampen som jag ska ha senare till konfiteras i lugn och ro. Svampsäsongen har börjat och dagens skörd har varit god.
Jag torkar karljohansvamparna. Aspsopparna skär jag i stora bitar, kryddar med salt, fänkål och vitpeppar. Jag täcker med olja och stoppar in dem i ugnen på 150 grader för lång tid framåt, minst en timme. Svampen blir perfekt till en köttbit från Hötorgshallen, lättkokta vaxbönor slungade i olivolja och balsamvinäger och ett sju år gammalt vin som jag hittade i klädkammaren.

Pre-fredagsmys

Jag kokar melonpudding inför min och M:s middag i morgon. Ett sånt recept kan man bara inte ignorera. Det smakar... förvånansvärt bra. Prosecco i kylen - check. Gammal Aglianico på plats - check. Syditaliensk mat - recept att inspireras av - check.

Livet är gott.

Leksaker

I eftermiddags låg den äntligen där. Gordy's handgjorda handledsband till kameran. Riktigt läder - svart, riktigt vaxat band - mörkgrönt. Känns lite som ett par kraftiga skor. Lite obekvämt och stelt i början, men man vet att det kommer bli perfekt inom kort, länge.
 

Matlåda

Vad gör man när vitkålen är färskare och billigare än potatis? Förutom får i kål alltså. Så här kan man också göra kålsallad: Skär vitkålen, 3-5 hekto, i centimeterstora bitar. Släng i kokande lättsaltat vatten och koka så mycket du har lust till - 3-5 minuter. Lägg i lite finskuret grönt purjolöksblast de sista 10-30 sekunderna. Häll av och låt svalna. Rör ihop yoghurt 1,5 deciliter (den tjocka tioprocentiga), en tesked fransk senap, en redig nypa salt och en matsked kallpressad rapsolja. Blanda alltihop. Lite finklippt mynta och bockhornsklöver ger en intressant ton, men salladen är god utan. Isterband till.

Excesser

Ofta bettraktar jag mig som småsnål. Jag jagar extrapriser, jag köper utgångna varor och tycker att trettio spänn kilot för holländska tomater är skitdyrt. Sen går saker och ting överstyr. Jag går till Chez Albert som precis har fått in franska vitlökar i stora knippor. Hundraåttio spänn knippan. Hundraåttio spänn! Men jag vet hur den doftar. Det är en fyllig, rund, doft med ett svagt stråk av brinnande höstlöv. Inte en antydan till den unkna anstrykning av möglig källare som så ofta drabbar den vitlök jag köper i vanliga affärer. Det var två år jag fick händerna på en sån knippa sist och jag minns doften än. Den nya hänger i köket nu och jag kommer att glädjas åt den säkert fram till jul.
Som en bonus frågade fru Albert om jag ville ha någtra kvistar med färsk lagerblad. Om jag ville! Nu ligger några stycken i en gryta tillsammans med får, kål och svartpeppar och doftar ljuvligt gott. Den blir klar lagom tills jag går och lägger mig.

Lunch i morgon.

Skogspromenad

Det är inte samma överdåd i skogen som det var för två veckor sedan. Det gör i och för sig inte så mycket, jag har min nya kamera att leka med och lära mig, vilket tar sin tid. På vägen hem plockar jag i stället en påse champinjoner i parken. Doften som påminner om anis, ger mig en idé till en omelett. Jag steker champinjonerna kryddar med lite salt och vitpeppar, rensar tre ansjovisar som jag mosar och blandar med dillen från i går. Sedan blandar jag hacket i äggen och häller allt över champinjonerna. Son skriker inifrån vardagsrummet att det var jättegott. Han börjar bli mycket tacksam att laga till.

Mat

"Vad är det här för kött?"
"Det är Kalvhals."
"Ok, jag tar den."

Det var så det började, Jag fick hem nästan två kilo kalvhals och tänkte - skitlätt, jag gör som vanligt, googlar den och ser vad man kan göra. Det som dök upp var recept på kalvsylta. Inget man vill gå loss på när ens själs älskade ska komma på middag och man har köpt ett burdust italienskt rödvin. Alltså fick jag försätta mig i trans och lyssna till min inre kock. Så här blev det:

Jag skar bort några rediga köttstycken från benen. Benen med en hel del resterande kött på, rostades i ugnen på 250 grader. Under tiden  delade jag en lök i fjärdedelar (inklusive skal) och sotade den i en gjutjärnsgryta. I med en morot i bitar, de rostade benen, två deciliter rödvin, en skvätt fisksås, en kryddnejlika, fyra kryddpepparkorn och två lagerblad. Vatten så att det täcker. Det här fick småputtra i två timmar under lock.
Jag tog också fram ett stycke varmrökt sidfläsk (som jag ofta har liggande i frysen) formen är ungefär som en tvåtumsplanka, den vägde 300 gram enligt förpackningen. Det är viktigt att svålen är kvar.

Efter två timmar lyfte jag av locket från buljongen och den fick nu koka ihop medan vi tog en gurkdrink, den som vi fick förlagan till på Fiskebaren i Kødbyen. Ingrendiensen är vätskan från en krossad gurka, salt dill, lime och gin. Drinken toppas med några droppar olivolja som flyter vackert på ytan som små öar.

Dags att slänga in fläsket i ugnen. Svålen skär jag i romber, pepprar lite och häller på lite olja. Fläsket lindas in i folie, med t ex salvia eller lagerblad, bara svålen skall vara synlig. In i ugnen, 150 grader cirka femton minuter. Efter femton minuter ökar man värmen till 250 grader och grill. Svålen ska bli knaprig

Jag silar av buljongen, mixar den med den mjuka löken för att få den lite tjockare och låter den koka ihop lite till. Köttbitarna som jag skar av innan, steks på hög värme så att de får en bra stekyta. Ner med dem i den hopkokta buljongen en kort stund.

Under tiden kan man fixa lite tillbehör. Jag hade puré på sparrispotatis med små bitar av jordärtskocka i. När det är gjort, häller man lite (eller mycket) av såsen på tallriken, lägger upp en köttbit, en tre centimeter bred bit fläsk och lite av det kokta köttet från benen. På med purén och lite garnering. Vi tog salvia, men var överens om att lite sockerärter hade suttit fint.

Burdust italienskt vin till.

Lalla äger

Jag vet inte hur Lalla Hansson nästlade sig in i min ganska sent vaknande musiksmak där Queen, Deep Purple, Yes och Genesis utgjorde hörnstenarna. Det var antagligen via musiken i bilen. Hade man en röd Amazon från -66 med originalradion kvar och en kassettbandspelare egenhändigt hoplödd med densamma, fungerade det inte riktigt med komplex musik. Inte ens när jag hade sågat ut hatthyllan med lövsåg och satt in extra högtalare.

Lalla Hansson fick ofta följa med på nattliga körningar. Jag tänker väldigt bra bakom en ratt, det har jag alltid gjort. Den ofta lite mollstämda tonen och hans texter som handlar om uppbrott, resa och funderingar på framtiden passade perfekt in i en 20-årings sinnesstämning.

Lite senare snodde någon radion och alla kasetterna och så småningom sålde jag Amazonen. Man kan heller inte lyssna på Lalla Hanson om man ska plocka vuxenpoäng samtidigt (faktum är att man inte hinner lyssna särskilt mycket alls om man ska plocka vuxenpoäng).

Häromdagen snubblade jag över samlingen "Fabulous forty" och blev nyfiken på hur Lalla fungerar i dag. Han fick följa med på cykeln. Vilken glädje! Varm sommardag, en helt ny väg och ett rosa fönster tillbaka till 20-åringen och hans (ofta rätt naiva) känslor.

Vem kan motstå textrader som

"E-dur och E-moll och Eva-Marie"

eller

"Sju små cyklar rädda för att dö" (sjöng han verkligen så i "Nu Ska Jag Skaffa Mej En Plog"?)

Efter cykelturen avnjuter jag en kalvkotlett som i storlek liknar en bistecca fiorentina. Till den med en drös av egenplockade - bara rivna - kantareller, som har legat i 175 grader i en ugnsform nästan täckta av rapsolja, kryddade med salt, vitpeppar och lite kanel.

Grönsaker är nyttigt så jag kompletterar med en zucchini stekt med skivad vitlök och ett blad mangold. Varför mangold? Jo, för att möta upp den lilla strävheten som är kvar i en 2005 Nebbiolo som råkade ligga i en gömma hos mig...

Livet är gott

Djurliv i förorten

"Men han äter upp alla mina lunchsallader för nästa månad!" När jag kliver av cykeln och plåtar det helt bekymmerslösa rådjuret i den lilla  koloniträdgården kommer en kvinna med sin lilla dotter rusande ömsom full i skratt, ömsom maktlöst frustrerad. Efter att ha bedömt oss som ofarliga, återgår Bambi till att länsa salladsplätten.

Semester!

Köpenhamn var alldeles, alldeles underbart som vanligt. Vi hyr ett rum nära kanalen, där gatorna heter Overgaden Neden Vattnet, Bådsmansstraede eller Sankt Annae Gade. Vi äter frukost, blåbärspannkakor med sirap på Wilders Café på förmiddagen, upptäcker Köpenhamns baksida under dagen och går sedan och äter den bästa vitello tonnato italofilen M har smakat på Frankie's. Det är soligt och blåsigt och jag bränner mig ordentligt första dagen. Andra dagen återupptäcker vi Nörrebro bryghus, där man kan dricka öl nästan direkt ur bryggtanken och där de serverar smörrebröd som är precis som de borde vara.
Åhh och Kødbyens Fiskebar lyckas prestera två av de snyggaste rätter jag har sett och dessutom en gindrink med lime och gurka med små dillsmakande olivoljeöar som flyter runt i den.

Sommar

Man sätter upp tält och långbord i villaträdgårdarna. Det är skolavslutning och alla små barn klär upp sig i kostym/klänning och studentmössa och förevisas för släkten.
Det är nu ett år sedan som Barnens mammas nya kille fällde den odödliga kommentaren "det är precis som Tomten är far till alla barnen" på barnens examensfest. Jag är inte riktig säker på att hans exfrus nya kille riktigt uppskattade det absurda i det hela.
Det är lyckligtvis ett par år kvar till nästa.

Efter cykelturen grillar jag lammstek och aubergine. Auberginen smetar jag  in i en blandning av sesampasta citron och olivolja.
Till det kokar jag en en storkornig libanesisk couscous - moghrabia - och blandar med fin olivolja mynta och granatäpplekärnor. Väldigt gott med en Chianti till.

Fredagsmys

Jag är nästintill euforisk! Det var så länge sedan jag gick hem från jobbet med känslan av att ha satt punkt för veckans arbete, utan att känna att det är så oändligt mycket kvar jag borde gjort. Jag stannar kvar i den känslan, lägger mig och läser en fantasyroman i en timme i stället för att cykla (det regnar där jag bor). Son har ett "vinna eller försvinna" moment när det gäller nationella prov i matematik på tisdag, så han har - bara liiite påhejad av mig - fattat ett beslut om att stanna hemma och plugga i helgen. Vi hjälps åt med algebra och funktioner, geometri fixar han själv.
Medan jag läser om landet Deverry, kokar en revbensspjäll tillsammans med vitpeppar, lagerblad och en - säger en - kapsel kardemumma. Lagerbladen kommer förresten från en bukett inhandlad i den lokala blomsteraffären. Det är ett helt annat djup än de torkade man köper i affären.

Sedan öppnar jag en kocköl, gör en glaze på honung, soja, limeskal och -saft, tomatpuré, vitlök och frikostigt med olja. Jag rostar aubergine och sparris på elgrillen, penslar revbenspjällen med lite av glazen, låter dem få färg först och penslar ordentligt efteråt.

Till det har jag bakat potatis som jag gröper ur och blandar med ost och yoghurt och saltar frikostigt. Sedan går moset tillbaka i skalen och in i ugnen för att få ordentlig färg. Mitt husvin till, Fanta Wildberries åt Son.

Den absolut perfekta avslutnigen är den här

Någon som vet vad slimpa är för fisk förresten? Skylten låg i fiskdisken

Det är faktiskt valborg

I dag har jag gett mig själv ett uppdrag. Jag behöver köpa Cantillon. Den finns inte varsomhelst, men den finns på cykelavstånd.
Saker och ting faller på plats ibland på de mest underliga vis. En dag förra veckan uppträckte jag en flaska Southern Comfort, i skafferiet. Den hade säkert stått där i cirka tio år, det var då jag förverkligade mina drömmar om barskåp, men jag fick aldrig användning för den. Under åren hade den sakta men säkert smugit sig undan längst bak - det här indikerar hur ofta jag städar mitt skafferi.
Hursomhelst, kort efter jag hittade flaskan, läste jag ett drinkrecept som innehöll Southern Comfort och som var tillräckligt utmanande för att jag skulle bli intresserad. Receptet innehöll bland annat Lambiclikör. Till lambiclikör behövs förstås Lambic, därav uppdraget.
Den blev vackert röd och doftar härligt av surkörsbär. Strax ska jag över till M och blanda. Sedan blir det lite sill, och ännu lite senare kalvytterfilé med basilikamos och tomatkompott.
Lagom till kaffet, kan man se valborgselden från hennes balkong.

Sittfläsk

Det är fascinerande hur bara några timmar på sadeln förvandlar en ömmande bak till en (nåja) självklar koppling till tvåhjulingen. Tack och lov för det. Efter en tur på två mil sover jag som ett barn på natten igen och att se gräset förvandla allt det vidsträckta gula på ängarna till blygt grönt, se vitsipporna spricka upp längs skogsvägarna och känna doften av kor är rena lyckan för en utjobbad själ. Ilskan och frustrationen sjunker undan så smått, bra för mig och bra för min omgivning.

Innan jag ger mig ut, bryner jag en fläskkarré i gjutjärnsgrytan, sotar lök, kryddar med chili, lagerblad koriander och stjärnanis. I med en tomatburk, sedan lämnar jag allt att puttra. Fläskkarrén är perfekt när jag kommer tillbaka efter drygt en och en halv timme. Såsen for en uppfräschning av vitlök, salt vitpeppar och lite fisksås. Eftersom jag dricker italienskt vin, får det bli bavette till.

Min variant av gubbröra

Koka äggen.
Skär under tiden matjessillen i små bitar. Finhacka purjolöken och blanda ner den i sillhacket. rör ihop med crème fraîche, yoghurt och oljan. Finhacka dillen (hela kvisten, det ger mer smak). Äggen har nu hunnit koka och svalna i kallvatten. Skala dem och hacka er dem i röran. Mal ner svartpeppar efter smak.

Gå ner till tvättstugan med barnens lakan och handdukar. När du kommer upp, häll upp en Mohawk vs Goldings, ta fram tunt knäckebröd och röran. Skopa upp den i stora sjok.





1 burk matjessill,
2 kokta ägg,
7 centimeter purjolök (det gröna)
1 dl crème fraîche
1 dl turkisk yoghurt
1 msk kallpressad rapsolja

En dillkvist
Nymald svartpeppar

Dymmelonsdag

Dom där rackarna väckte mig klockan fyra i morse tillsammans med grusblåsarna. Det har sina sidor att bo i tätort.
I kväll börjar påsken för mig, jag tänkte lyxa till det med att beställa anka från det lokala Thai/Kinahaket. Anka med citronsås lät gott. Hela anrättningen doftade söt citronkaka och bestod av gråa tunna skivor av anka varvade med citronskivor och täckta av gul, söt sås. Glad Påsk!

Hjärteangelägenhet

Det är inte min barnvecka, men på vägen ut på min raska fredags-efter-jobbet-promenad träffar jag på Son, numera med små spretiga strån på överläppen i sällskap med sina kompisar, även de med små spretiga strån på överläppen. Trots sina snart sjutton är han fortfarande kramig och totalt säker i det. Jag är lyckligt lottad.

Innan jag går ut, sätter jag igång en ragú. Eftersom jag är ensam blir det på kycklinghjärtan. Det finns få saker som ger en sådan fyllighet i såsen som kycklinghjärtan.

Fredagsmys

Otroligt! Dotter är hemma en fredag!. Det beror i och för sig på att hon har tenta i morgon klockan 9. Jag uttrycker min kärlek genom mat och steker en kalvkotlett, gratinerar en bakpotatis med parmesanost och olivolja och lägger upp olikfärgade tomater på illgrön lättkokt savoykål. Tydliga enkla smaker som jag vet hon gillar. Bra färgkombinationer också. Till min förvåning slök hon savoykålen först "Vilken jättegod sallad!" Vad var det för någor?
Hon lär vara uppe större delen av natten och har beställt "pluggstöd": Olikfärgade pennor, linjal, chips och dip. Själv tänker jag sova gott.

Favoritfärg

Nästan självlysande står den där och framkallar små rysningar varje gång jag ser på den. M:s uppfattning om medicin. Även om den inte botar värken i halsen, är det bra mycket lättare att stå ut i närheten av en färgexplosion. M hade klätt sig i matchande kläder.
Vi åt hjortgryta kryddad med enbär, kanel, choklad och apelsin och drack gammalt vin till. Det finns inget som säger att man behöver späka sig om man är sjuk.

Visset

Den slumrande förkylningen vaknade till igen. Under en månad har den jobbagt sig från lungorna till näsan, öronen och nu tog den ett fast grepp om halsen. Jag gör mitt bästa för att inte låtsas om den, men den jäkeln är mer uppmärksamhetskrävande än en vildsint treåring.

Eftersom hela munnen är belagd med ett klibbigt  lager som skyddar mot alla smaker, drar jag till med min variant av tacokväll. En stor bit entrecôte, refried beans, guacamole och massor med röd jalapeño. Till det dricker jag en MNM från 2009. Drygt ett år i garderoben har lyft fram nejlikorna (eller är det min mun?) som passar förvånansvärt väl till det starka. Allt för att ta död på den svullna halsen.

??

Vad säger det om Sverige när Biblioteket stänger tidigare än Systembolaget?
Börjar jag bli gammal som noterar sånt?

Ensam

Jag har alltid uppskattat trance och eurodisco. Hur banalt det än kan låta så har Sash ackompanjerat en hel del viktiga insikter om min skilsmässa, och min roll i den, på den tiden det begav sig.
Just nu är det Suzy Solar som under en rask promenad klarar av att lösa upp alla spänningar och kallar fram känslan av att sväva. Jag sköter fortfarande två jobb, andrum är en överlevnadsstrategi.
Den här fredagen i "barnveckan" är jag ensam hemma som så ofta nuförtiden. Son stannar hos kompis över natten och Dotter har "faddermiddag" och sover över (förhoppningsvis) hos en kvinnlig vän. Det är intressant hur hon och hennes vänner behandlar killarna i sin omgivning förresten; de tycks betraktas med ett slags milt överseende, som en sorts maskotar. Det är rätt lustigt, för de (killarna) är alla mer än lovligt självupptagna - jag var förmodligen likadan i den åldern - undrar om de vuxna runt omkring mig var lika fulla i skratt som jag blir.
Jag passar på att experimentera lite, köper älgfärs och blandar med en brödskiva finsmulad med mixerstav. Sedan rostar jag spiskummin, fänkål och enbär i en kastrull tills de doftar och häller på frikostigt med rapsolja (Julita). Blandningen rör jag ner i färsen och spär allt med grädde till lagom konsistens. Färsen formas till biffar och jag saltar utanpå (en undersökning visar att konsistensen hos köttfärsbiff blir mycket luftigare om man inte blandar salt i färsen). Färsbiffarna äter jag tillsammans med ostgratinerad finskuren zucchini och dricker garderobslagrad Chateau la Tour de By till. Gott nog att bjuda på.

Årets sista dag

Endast iklädd ett par strumpor och blänkande svarta brogueskor går jag runt och plockar undan i lägenheten på årets sista dag. Orsaken till klädseln är att skorna är pur nya, inköpta på mellandagsrean och jag vill kolla om de kan användas i kväll. M och jag tänker avsluta året med att gå på Tombola Tragique på Orionteatern med efterföljande fest.

Meny innan:
Gravad oxfilé med avocadokräm och löjrom
Helstekt oxfilé med svampsky och italiensk potatispuré (vad gör man - oxfilé är en stor köttbit)


Soundtrack just nu: Serge Gainsbourg "Aux armes et caetera"

Gott nytt år på er alla!

Dan före dan

Jag glider sakta in i julstämning, medan jag går och köper anka (!) till annandagen, med julspellistan i lurarna. Lagom till Apocalyptica är jag där. Finnar har ett förhållande till musik som jag absolut gillar. När jag kommit hem, griljerar jag skinkan (den äppel och tranbärskokta), gör maränger så min sjuttionioåriga mamma blir glad i morgon, lägger in tre sorters strömming, gör en paté och kör en tvättstuga - det kommer att ta några dagar att bromsa in. Jag har köpt tolvårig rom och körsbär i likör för att hjälpa till.

Spellista
Carola - Nu tändas tusen juleljus
Lars vegas trio - sjömansjul på Hawaii
Apocalyptica - little drummer boy
Adolphson & Falk - Mer Jul
Anders F Rönnblom - Det är inte snön som faller
The Pogues - The fairytale of New York

För övrigt var karpen vänd mot sydöst även i år. Meddelas endast på detta sätt.

Fadd Fredag

Fyra liter Cola, två paket cigaretter och en Lipsyl. Så kan en fredagskväll se ut för en ung man med orakat utseende och ring i näsan. Man kan riktig känna att WoW står på programmet i natt. Min matkasse når i och för sig inte heller några kulinariska höjder. Efterdyningarna av gårdagens (mycket goda) julmiddag gör att jag inte är särskilt sugen på något lagat. Jag köper ekfatslagrad julmust och knastriga ostbågar. Barnen är som så ofta nu för tiden ute på egna upptåg, så jag planerar att krypa upp i soffan med en bok, ostbågar och julmust.

Nothing

Det är nog de tre sista femtiotimmarsveckorna som gör att en promenad ensam på fredagkväll är så lockande. Raska steg, Edie Brickell och doften av multna löv är precis vad som behövs för att  hela kroppen ska spricka upp i ett leende.

Jag går genom det ljumna trygga mörkret, till den lite finare mataffären. Köper lite fint kött, några små bitar fina ostar och några fina tomater. Sedan kommer jag på att det är Halloween i helgen och köper svart pasta som jag kommer att servera med blodröd sås, orange morotsmaskar och några orangea räkfingrar. En traditionell Halloweenrätt i detta hushåll.

Jag fortsätter min spännade kväll med att öppna en gammal (2004) australiensisk Sangiovese som italofilen M har rynkat på pannan åt i åratal. Den har åldrats med visst behag, de normala körsbären har bytts mot plommon och kryddorna är lite mer framträdande. Smaken är något urvattnad, men passar perfekt till Doobidoo.
Förresten - ni som aldrig får se mig dansa - om ni såg Kim Sulocki i Doobidoo så VET ni.

Lagom till Skavlan steker jag upp köttbitarna och äter med zucchini som ugnssteks med tunna skivor av färsk vitlök, olivolja och citronzest. Mer behövs inte.

Glasriket 2010

Den nu inte längre så unge lärlingen säger att man har lätt att rota sig här. Han berättar om den amerikanske glaskonstnären Josiah McElheny som efter att ha tillbringat ett par år i Småland inte längre klarade livet i New York, utan köpte stuga här för att kunna bekämpa depressionen. Jag förstår dem.

Ett alternativ till hovmästarsås

Jag köpte lite billig krabba och en baguette i lokala butiken. Svårare behöver det inte vara ibland. Till det ville jag slå en hovmästarsås, men dillen i butiken var slut. Fryst dill är inget alternativ, men vill man ha dillsmak, är dipsås faktiskt en mycket bra källa.
Jag har alltid en liter turkisk yoghurt i kylen, ni vet den med greken på bild som fick så mycket pengar för att gå med på att föreställa turk. Den är billigare än gräddfil, håller länge och är användbar till mycket, bland annat som bas till en sås som påminner om hovmästar, men med mycket mildare syra och mjukare smak. Den här satsen åt jag nästan upp alldeles själv till krabban:

1.25 deciliter turkisk yoghurt
1-2 matskedar kallpressad rapsolja (Zetas fylig och nötig smakar fint)
2 matskedar Slotts senap (den vanliga)
En halv påse Estrellas soldip, gräslök & dill
Cirka ett kryddmått råsocker

Rör ihop oljan och yoghurten, rör i senap, socker och dippen till sist. Klart efter en kvart.

I morgon firar M och jag 7-årsjubileum. Det känns som vi träffades igår, men har känt varann en evighet.

P.S. Jag har förresten älltid varit högst misstänksam mot Dressmankostymer

Baksmällans dagar

Kanske kan man tro att människor röstar som de gör av okunnighet och rädsla, inte för att de ogillar sin nästa, men resultatet är likförbaskat deprimerande.

Enkelt

I måndags morse la jag in en fläsklägg i gjutjärnsgrytan (den som inte är Le Creuset), hällde på en skvätt vitt vin, två stjärnanis, ett gäng vitpeppar och ställde in allt i nittio grader varm ugn. När jag kom hem från jobbet, hade jag en väldoftande, gudomligt mör köttbit. Gott med lite grovt bröd och senap.

I dag - savoykål kokt i gårdagens buljong, den från fläsklägget, till angenäm konsistens, kryddad med fänkål och blandad med stekt aspsopp. Resten av köttet till.

Åh! Åh, åh.