Utrensning

"Du har verkligen lite tandsten" säger tandhygienisten. Äntligen, efter 28 år av blödande tandkött, timmars misshandel med vassa verktyg, och ständiga kränkningar av diverse hygienister har jag lärt mig att borsta tänderna rätt. Education by pain, kom inte och säg att det inte fungerar. Motvilligt informerar hon mig att hon kommer att korta tiden för behandling från 50 till 30 minuter nästa gång. Hon antyder till och med att det förmodligen kommer att räcka med en gång om året hädanefter. Woohoo.

En annan form av rensning handlar om vad som händer i magen när man äter mycket svamp. Svamp är svårsmält och magen gör verkligen allt för att rensa ut den. Nog med detaljer.

Trött på höstlik mat med svamp, rötter och grytkött, tar jag mangon och limen som legat sen i söndags, köper röd spansk peppar, färsk koriander, cannelinibönor och gör en sallad som jag blandar med färska räkor. Riktigt bra blir det.

Värdelöst vetande - att ge någon korgen - kommer sannolikt ända frpn medeltiden när adelskvinnor hissade upp sina friare till kammaren med hjälp av en korg. Om friaren inte var så önskvärd fick korgen hänga på halva vägen under en (ospecificerad) tid. Var det en särskilt oönskad friare fick korgen också en väldigt skör botten som lossnade omsider med otäcka konsekvenser som följd. Sedermera mildrades seden, det räckte med att en oönskad friare fick sig tillsänd en korg utan botten.

Livskvalitet

Det är att på vägen hem från jobbet kliva av cykeln för en liten skogspromenad och plocka tillräckligt med svamp för ett skrovmål. Jag fräser upp den i smör tillsammans med lite lök, knäcker två ägg i och rör till en krämig massa. Det ser ut som något hunden fått ur sig i sina sämsta stunder, men det är gott som attan, gärna tillsammans med grovt bröd. När jag var barn var detta ett sällsynt nöje, ägg var dyrt (när det fanns) och svamp fick man vara morgonpigg för att få. Vissa somrar fick jag bo på landet där värden hade egna höns och jag fick ströva i skogen på egen hand och leta små sammetssoppar som mormor gjorde i ordning.

Eftersom jag numera bytt videon mot ett TV-kort i datorn, behövdes det mer diskutrymme. Det ger också tillfälle att börja sortera och ordna. Just nu håller jag på att kopiera alla bilder jag har spridda till ett och samma ställe. Tittar på Reykjavik, Köpenhamn, Lissabon, Prag - Vill snart igen.

Min kanon?

Personen på bilden har ingenting med någonting att göra, men kolla mustaschen!

Jag gillar Liza Marklund. Hon är en av inte alltför många svenska författare som förmår att hålla en hög hastighet i sina romaner. "Nobelfesten" tar bara ett par timmar att läsa, det enda jag hakar upp mig på är relationen i boken som är lite för Hanne-Vibeke-Holstsk.
Lämnar tillbaka boken, hittar Åsa Nilsonnes "Smärtbäraren" och inser efter de första sidorna att jag har snubblat på något som kan bli magiskt. Blir så nyfiken att jag bestämmer mig att ta bussen till jobbet och inte bilen så att jag kan läsa en halvtimme. När jag väl ska iväg efter att barnen är utfordrade och igång med förberedelserna till skolan, är det bara några minuter till bussen. Jag grabbbar en bok och rusar iväg. Sätter mig på bussen, tar fram boken och - upptäcker att det var Sons som han hade läst ut och lagt på nästan samma ställe. Samma tjocklek, liknande färg. Pilutta!

"Smärtbäraren" visar sig vara sällsynt bra, även om själva deckarintrigen är tunn, men vad gör det när språket får mig att se och själva grundidén är fascinerande. Det som också väntar på sängbordet är Sara Stridsbergs "Drömfakulteten" men den gjorde så ont att läsa att jag har lagt den på vänt.

Den här texten började i onsdags. Då kände jag mig tillräckligt bra för att gå till jobbet och i och med det började karusellen igen. Lunchmöte! Det finns folk som uppenbarligen anser att lunchmöten är coola, det ser ut som om man är väääldigt upptagen. För mig är lunchen en oas, jag gillar det inte, särskilt som det var möten före och efter, typ hela dagen, typ hela torsdagen så när jag kommer hem räcker energin till att fixa mat år barnen och sätta mig i soffan (förutom kvällsjobb, men säg inget till nån). På fredag har jag nästan spring i benen, jag väljer att cykla, tänker ta det lugnt, men benen vill annorlunda, fulla av energi efter uppehållet.

Förresten "Uppdrag granskning" om apatiska barn fick mig att flina elakt. Alla som för en sekund tror att det är något annat än den situation som barnen med sina flyktingfamiljer försätts i av vår omänskliga hantering av människor som tvingas lämna sitt hem, ska hängas ut. Vilka praktexemplar!

Barnen ville ha pasta carbonara till fredagsmys, vilka underbara barn, det ger mig möjlighet att använda Pancettan jag köpte på "Martinas", låta den släppa sitt fett i pannan, hacka lök som sakta får gosa till sig i fettet, medan jag river parmesan och blandar med ägg till en lös smet. I med vitt vin på löken och pancettan, det får koka ihop medan pastan blir klar, till sist rörs allt ihop till en alldeles, alldeles underbar röra. Vi äter osannolika mängder, jag dricker Jämtlands Bärnsten till, Barnen en efterlängtad passionsfrukt.

Hemmavid

Kan man tänka sig, har jag blivit tillräckligt gammal för att titta på "Hem till byn"? Nåja, jag försöker i alla fall. Fullpumpad med Nezeril och Alvedon och alldeles öm i kroppen sitter jag framför TV:n, men kommer fram till att jag nog inte blir tillräckligt gammal - någonsin.

Tittar lite på När och Fjärran också och blir lite nostalgisk, de visar Lissabon och Cascais, längtar tillbaka.

Är nog hemma i morgon med.

Färden

Varje morgon strax efter sju tar jag ut min nya cykel från förrådet. Det går fortfarande att vara klädd i t-shirt, även om jag numera har långbyxor på mig. Jag cyklar österut med solen i ögonen, möter människor på väg till tåget, de börjar se bekanta ut.
Första tvåhundra meter går det ganska lugnt. Djupa andetag, jag försöker fylla lungorna med frisk luft, ända ner i lungspetsarna (känns så). Jag svänger till höger, förbi ett betonggrått höghus. Solbelyst massiv fasad där nerdragna persienner bildar spännande pastelliga färgklickar. Ljusgrönt, violett, blågrått, ljusgult. Jag lovar mig själv att ta kort någon dag, men förmår mig aldrig att stanna till.
Liten uppförsbacke, vänstersväng över gatan - jag börjar få upp farten lite. Gatan är bred med körsbärsträd planterade i mitten, jag får en bätte vy över himlen där solen skiner skarpt mellan dramatiska moln. Luften är kristallklar och uppfriskande kylig. Vid nästa korsning börjar jag få upp farten, 25 km/h jag kastar mig ut bland bilar i begynnade morgonrusning.
500 meter och jag har fått upp farten helt. 30 km i timmen, rätt över påfarten till motorvägen, det är en bra dag, jag hinner innen bilarna får grönt ljus. Skarp vänster, skarp höger, tappa inte farten, sista korsningen innan friluftsområdet, jag saktar ner lite grann och låter bilarna passera, sedan in i grönskan, djupgrön äng med dagg glittrande i morgonljuset på vänster sida.
Uppförsbacke, växlar ner ett steg till fyran, trean, tvåan, trycker till de sista meterna. Väljer asfalt före grus, svänger höger, sedan vänster ut på bilvägen. Vilar i första nerförsbacken, lufttemperaturen växlar snabbt mellan sol och skugga. Ur skogen, horisonten vidgas kraftigt och jag återgår till grusvägen.
På höger sida ett solrosfält, de klargula stora blommorna känns alltid i magen. på vänster sida betesmark med spindelväv täckta med daggdroppar som lyser i den lågt stående solen. I med femman, sedan fyran, femman igen, s-kurva, ordentligt med fart innan backen, det börjar bli lite segt, backen är långdragen och den svaga lutningen gör att jag känner att jag borde klara den snabbare. På den följande svackan vilar jag, tar i innan ridstallet, fyran, trean, tvåan. Får upp farten igen, Häst, bajs, döda maskar, urin, de starka dofterna växlar snabbt, jag börjar gruva mig inför färdens utmaning, den långa stora backen. med mycket löst grus.
Det gäller att inte ta i för mycket i början. Växlar ner och anpassar trampet efter takten i lurarna (Mahala Raï Banda, rumänsk folkpop). Ser framåt, trampar, anpassar andningen, trampar, trampar som i en tunnel av träd och grönska. Koncentrerar mig på krönet där solstrålar får den fuktiga luften att bilda böljande slöjor i lysande silvrigt gult och trädens löv glöda gröngyllene.
Äntligen är jag på toppen, jag tar i lite till för att få upp farten i nerförsbacken (måste tänka på medelhastigheten). Fortsätter andas snabbt, försöker få ut syre i blodet och mota mjölksyran. Tar det lite lugnare i de skarpa kurvorna efter backen där vägen är särskilt gropig, det gäller att veta exakt vilket spår man skall ta för att undvika uppstickande stenar och potthål.
Äntligen ute på asfalt igen. Cykelväg, lång nerförsbacke där jag brukar ta resans topphastighet, upp till 40 km/h. Snabb inbromsning, över vägen, genom tunneln, möter mjölksyra igen i den relativt flacka backen, motar den i nerförsbacken där jag planerar överfarten av bilvägen i god tid så att jag kommer över i luckan mellan bilarna - spännande. Nu är det inte långt kvar.
Upp genom villaområdet, skarp högersväng på gatan där jag möter cykelgänget, tioåringar på väg till skolan, spridda över hela vägens bredd, utan en blick framåt. I stället ser de på varann när de cyklar utan att hålla i styret, skriker och skrattar totalt ointresserade av omvärlden. Jag plingar vilt, någon tittar framåt utan att reagera alls, och jag passerar rätt igenom hopen, även den här gången utan att krocka med någon.
Lägger mig mitt i vägen för att snabbt kunna svänga upp på viadukten. Växlar till fyran, ställer mig upp och gör en sista kraftansträngning. Tramp, tramp, andas ut, andas in. Spänner musklerna i armar och ben till det yttersta, tänker på att inte använda ryggen utan magen, slappnar medvetet i axlarna - lite till... äntligen uppe. Rullar nerför viadukten de sista meterna till garageinfarten, jag har tur i dag, den är öppen. Slinker ner, parkerar cykeln och tar av den genomsvettiga hjälmen. 24,85 i snitt, 9,2 km, 22 minuter. Inte illa.

Unnhhh

ABF har satt upp ett sound system i parken, jag väcks till en rungande bakfylla, med musik till magdans, utdragen och klagande. Magen är orolig, kroppen täckt av kallsvett, jag hade alldeles väldigt roligt i går på 40-årsfesten. Klockan tre kommer M och ska ta med sig Son på "Bilar"., Vi hinner ta en promenad, hon är inte mycket bättre däran än jag.

Vi cyklade hem vid tre, jag med Dotter på pakethållaren, precis som i gamla dar, även om det då inte rörde sig om mina döttrar. Magdansen hinner ersättas av polska, en del Carlos Santana från 70-talet, indiskt, latino och nu till sist afrikanskt innan jag känner mig någorlunda återställd.

Ingen föll i poolen i alla fall.

Vi går förbi den efter tredje gången bekant pratglade herrn med sina mumsiga getostar (senare köper vi feta inlagd i rapsolja). Siktar mot snickeriet och stöter redan efter fem minuter på marknadens behållning. Otroligt vacker keramik med glödande färger, intensivt rött, och orange blandas med svart. Formerna inbjuder till att kännas på, både de ojämnt vassa kanterna och de mjuka rundningarna. Kvalitet kostar dock även på Ulva marknad och keramikerna vet att ta betalt. Inget fel i det, men det ligger utanför vår plånboks räckvidd, särskilt efter semestern. Vi pratar lite uppskattande med kvinnorna bakom bordet, och går vidare. Det är en bra marknad, jag köper ett katthuvud i lera för en tredjedel av priset, jag handlar en lufttorkad älgkorv (jättegod), det är en speciell känsla att lyssna på detaljer i tillverkningen, anvisningar för hur den skall förvaras, allt sagt med uppenbar stolthet över bedriften.

Vi tar ett varv förbi keramikbordet igen, för att särskilt ta en titt på ett fat med färgen hos en tjärpöl. Fatet är djupsvart, skimrande och med intressant ojämna kanter. Första gången vågade vi inte ens fråga om priset, men till slut går vi fram. Kvinnorna ropar på sin kollega, M sin vana trogen berömmer fatet, jag hakar på och vi frågar vad fatet kostar. Kvinnan dröjer, tar ett djupt andetag och får till slut ur sig "hundrafemtio kronor".

"Jag köper det" utbrister jag inom en halv sekund, vilket får alla att skratta, M klagar över att hon inte hade chans att själv köpa det själv. Lyckligtvis får hon syn på en kruka, rakubränd, med lock i form av en stiliserad ananas i en lejongul färg som faktiskt passar mycket bättre hemma hos henne och frågar vad den kostar. Nytt andetag, nytt dröjsmål "Hundrasjuttio"!

Det känns som om vi rånar den stackars kvinnan, men det visar sig att vi är hennes första kunder, hon har tidigare inte velat skiljas från sina alster, utan berättar att hon har huset fullt och att hon tidigare inte velat sälja. Hon berättar att hennes man brukar hota henne med "kunden" och att vi har hjälpt henne med att lära sig att skiljas från produktionen. M och jag försäkrar henne unisont att sakerna kommer att få ett jättebra hem hos oss och att vi absolut inte köper om vi inte är dödligt förtjusta, vilket är helt sant. Vi kramar varann innan vi skiljs åt och de andra kvinnorna som i tysthet höll på att slita sitt hår över hennes sätt att göra affärer ler till slut motvilligt.

Vi hinner bli blöta i en störtskur innan vi åker hemåt, tar vägen förbi Martinas och köper prosciutto, italiensk vitmögelost och fusilli. På kvällen fyller jag kalvrullader med prosciutto, kronärtskockshjärtan och ost. M mixar överblivna kronärtskockshjärtan, oliver och olivolja till en tjock sås till fusillin. Till det ett vitt vin hon tog med sig från Italien med en frisk, nästan salt smak.

Glömde nämna att vi köpte Tirami Su som vi avslutar med.

Catch up

Karl Johan	Son	Eldsopp(?)

Söndag, vaknar tidigt och hinner läsa en del bok, innan "Svamp" fastnar i tankarna och lägger beslag på all uppmärksamhet. Hela veckan har jag känt doften och även sett små hattar som kittlar nyfikenheten på vägen hem.

Jag äter en snabb frukost tillsammans med Son som blir jättesugen när jag frågar och vi ger oss av till mina ställen, där jag fick närkontakt förra året. Det är underbart väder, nästan lite för varmt, men hellre det, frysa kommer vi att göra snart nog i alla fall.

Vi lyckas hitta ett kantarellställe inom en minut från det vi ställer cyklarna, det muntrar upp. Son är jätteglad, pratar oavbrutet, inte för att jag hör allt på tio meters håll, men det känns tryggt att höra det kontinuerliga ljudet, jag vet var han är. Till slut blir det inte så jättemycket svamp, men vi är nöjda. Son med att vi fick full pott - kantareller, Karl Johan, Björksopp och Aspsopp och jag för att det är precis rätt mängd för att det ska kännas bra, men inte för mycket att fixa till. Hemma hos mig förvälls svampen och stoppas i frysen.

Hemma igen består lunchen av gårdagens potatisgratäng, årets första, potatisen börjar bli mjölig igen och jag äter resterna av lammragun med Gnocchi som M och jag njöt av i går till en Amarone, producerad av bröderna Alighieri, vars tidiga släkting enligt texten på flaskan hette Dante. Det var inte vin till maten, det var mat till vinet.

Fix och tricks

Svänger av cykelvägen mot Järva krog mot Ulriksdal. Det är riktig rusningstrafik på en remsa som definitivt känns för smal för två i bredd och en mötande som båda cyklar i nära 30 kilometer i timmen. Det blir sextio tillsammans. Hittar en väg över ängen bakom koloniträdgårdarna. Vägen går förbi Igelbäcken som slingrar sig i meandrar, just där. Det är vackert, jag är också lite stolt äver att jag kommer ihåg ordet. Meandrar alltså. Sista gången jag hade användning av det var för nio år sedan, första sommaren jag var skild, ensam och tog den dåvarande Suzukin på en lång tur till Polcirkeln. En av anhalterna var ett vackert rullgrusområde i vilken en å hade bildat.... just det.

Tar mig genom Bergshamra och lyckas hitta vägen till Universitetet. Jag har ett uppdrag. I går ville inte den nuvarande Suzukin gå igång när M skulle hem. Alls. Jag fick uppdraget att kolla vad som har hänt och väljer att cykla dit från jobbet. Inte för att jag måste, mer för att visa att jag kan.

Väl framme upptäcker jag ganska snabbt att batteriet inte bara är stendött utan också helt tomt på vätska. Närmaste macken säljer korv och inga batterier, tipsar dock om OK i Bergshamra. 118118 hittar inget nummer, faktiskt inte ens en OK mack. Ringer M som har bättre koll och hittar numret. De har ett batteri, så jag cyklar iväg för att hämta. Att ha ett bilbatteri på pakethållaren i flera kilometer är - intressant. Batteribytet går smärtfritt, bilen startar och jag praktiserar ett annat av mina trick, nämligen att stuva in en cykel i en Suzuki Swift.

Hemma leker jag "Här är ditt kylskåp" eller snarare "Här är din frys". Hittar grytbitar av lamm och i skafferiet en purjolök som behöver tas av daga innan den slår ut i blom. Googlar på "Lamm" och "Purjolök" och hittar följande i Björnes box - byter bara ut crème fraîchen mot en slatt vitt vin som har stått i kylen ett tag. Internet är fortfarande fantastiskt, för ett par år sedan kunde man drömma om sånt.

Haha! Midsomer tar sig, en callgirlverksamhet med rollspel och BDSM, en präst som förför gifta män och som går i olika t-shirtar för olika tillfällen - "Shopping for Jesus" och "Jogging for Jesus" och kommisarien känner sig obekväm med att "någon som ser ut som han" sover bredvid honom.

Single christians in your area are looking for you!

Den rubriken toppar nog min lista över udda spammailrubriker. Undrar hur jag borde reagera? Låsa dörren, aldrig gå ut efter mörkrets inbrott och ständigt hålla utkik efter lömska spanande Single Christians? Kolla om det är Carola som har bildat en ny sekt? Eller är det en förtäckt varning om att återuppståndelsen är nära? Det är i alla fall bättre än alla propåer om penisförlängningar, potenshöjande medel och andra erotiska stimulantia som dräller in i lådan nuförtiden.

Apropå erotiska stimulantia, i Amsterdam träffade vi också på en företeelse som kallades Smart shops. Det är affärer säljer "naturmedel" bland annat svampar med olika effekter på det mänskliga psyket. Enligt ett beslut från Domstolen i Haag är bearbetade svampar som kan framkalla hallucinogena reaktioner definierade som olagliga droger och därför förbjudna. Däremot är obearbetade svampar att betrakta som naturmedel och kan därför säljas fritt. Alltså har man olika sorts trådskivlingar (tror) med noggranna beskrivningar av effekterna från "tar dig på en fantastisk resa" till "perfekt för party". I samma skyltfönster annonserar man också olika piller som ger en "skön kittlande känsla i dina genitalier" i fyra timmar eller "ökar hudens känslighet". M betraktar en äldre man som kommer ut ut affären med ett paket som han visar för sin fru "men... han är ju äldre än vi??!!"

Fniss.

Cyklar

Sportex har cykelrea. Efter fem år av vårdslöst handskande, är min cykel i stort behov av reparationer. Den knakar och knarrar och behöver renoveras på ställen som är väldigt svårårkomliga och dyra. Jag tar den enkla utvägen och köper en ny. Billigt. Resten av kvällen, spenderar jag med att skruva cykel, hänga på alla små fästen för lampor, cykeldator och slutligen min cykelväska. Cyklar till närmaste mack för att pumpa däcken, de har en manick som man ställer in önskat lufttryck på och den fyller däcket automatiskt. Numera står det rekommenderat lufttryck på cykeldäcken - vilka nymodigheter - jag är van att pumpa tills det inte går att trycka in tummen i däcket längre. Något går snett, när jag ställer in det rekommenderade lufttrycket, känns det som om däcket skulle sprängas om jag fullföljer, så jag sliter bort slangen mitt i, när däcket är så hårt att det inte går att trycka in tummen längre. Cykeln är klar att tas till jobbet i morgon i alla fall. Någon som är intresserad av en något sliten blå herrcykel av märket Marvil?

Holland ja. Där cyklar alla överallt. Cyklisten är kung, de vägrar att vika för fotgängare, de vägrar att vika för bilar, det enda de tycks ha en viss respekt för är spårvagnarna. Holländare verkar ha ett annat förhållande till sina cyklar än vi har i Sverige. Det finns ytterst få tävlingscyklar, däremot har jag sett mängder av olika påbyggnader för att kunna transportera saker. Det skönaste är en kabin framme, där man kan transportera resten av familjen. Rekordet är mamma och tre barn. Gissa om pappan fick svettas. Barnen som vanligtvis sitter i en stol på på styret ser lyckligare ut än något barn jag har sett i Sverige på en pakethållare där en (i barnens ögon) bastant förälder alltid skymmer sikten.

För att matcha ägarnas (säkerligen) unika personligheter pyntas cyklarna gärna med plastblommor, bjällror och glada färger.

Förresten - börjar jag bli besatt? Mycke cykel är det.

Hur gammal är du?

Frågan ställs av en wannabe cool pojke i stripvaxad frisyr i jeans med en tunn silverkedja fäst runt de uppvikta jeansbenen. Föremålet för frågan är en nervöst blinkande tonåring som just berättat hur han blev bortforslad av polis i taxi, bort från nassar som ville spöa honom.

Tonåringen spänner blicken i pojken så gott han nu kan och frågar: "Hur gammal troru att jag är?"

"Fjorton?" "Femton?" blir svaret. "Jag är sexton!" kommer med all den värdighet en tonåring som dessutom sitter bredvid en tjej som han kanske kan kalla sin besitter. Han hugger snabbt tillbaka - hur gamla är ni då? - Tolv?

"Vi är faktiskt fjorton" svarar pojken och hans kompis med hjälmfrisyr och glittrande blomma i örat. Tjejen flinar, "Det där gjorde ont va?" Till och med Dotter som gör allt för att behålla sin coolhet har svårt att låta bli att skratta högt.

Vi är på väg hem från ett överfyllt Stockholm, där vi var och tittade på The Voice konserten i Kungsan. Mycket folk, lite behållning. Alla unga flickors förebild Ebba presenterade alla unga flickors idol Darin, varpå den pojkliga hälften av publiken buade - det finns hopp om mänskligheten. Annars flöt allt ihop, det är inte särskilt upphetsande att titta på ett radioprogram med slätstruken musik och reklaminslag.

Betydligt mer spännande verkade det vara på Hötorget, men där fick jag inte vara kvar så länge, barnen ville hem. Jag hann se lite på Arash, men sedan var det ovillkorlig hemgång. Nåja, det är deras vecka, deras kväll.

Dimmigt

Det doftar svamp i skogen, både på morgonen och på eftermiddagen. Det är en fyllig doft, multnande löv med en kryddig anstrykning. Tyvärr hinner jag inte hoppa av cykeln för att kolla läget. Hemma väntar två hungriga barn, sugna på pannkakor.

Jobbet har verkligen dragit i gång från dag ett, i dag hade jag 5 möten på 7 timmar, vi åt lunch i under ett av mötena. Huvudet känns dimmigt. Jag undviker att sätta mig vid mitt bord för att pusta ut, det är alldeles för lätt att bara sitta kvar, inte orka ta sig hem.

Pannkakorna slinker fort ner, barnen sliter dem direkt från pannan, den här gången fem var - ofattbart.

En liten episod från Holland: Vi landar på Schiphol och tar tåget till första anhalten i Haag. Sista biten åker vi spårvagn. På en av hållpaltserna utanför en kyrka stiger ett par män på. Den ene, mörk med silvergrått hår, flerar rader av pärlband runt halsen, med två kryckor. Han kan inte ta sig in i spårvagnen sjäv. De två trappstegen i dörren är för mycket för honom, benen verkar bara räcka till att hasa fram med. Han puffas ombord av sin vän, en herre med axellångt lockigt hår, runda glasögon och en sliten kostym.

De pratar en stund, jag tittar bort när M puttar till mig och nickar mot paret med stora ögon och ett tillbakahållet förvånat flin. Gentlemannen i kostym har just tagit fram en plastpåse med ett grönt innehåll ur byxfickan och häller nu ur den i ett cigarettpapper. Utan att göra sig någon brådska, utan att på något sätt smussla, rullar han färdigt, tänder den - på spårvagnen - utan att någon reagerar - drar ett bloss och räcker den till den silverhårige. Även han tar ett djupt bloss, nyper av glöden och stoppar fimpen i fickan. Båda blåser hänsynsfullt ut röken genom närmaste öppna fönster. Den första närkontakten av tredje graden med Hollands drogpolitik. Ganska snart slutar vi att betrakta Coffeeshoppar som kuriosa, det är helt enkelt för mycket av dem.

Back to reality

Det är alldeles fantastiskt hur fort fem veckor kan gå. Jag har läst massor av lättlästa deckare, den här sommaren har verkligen gett många tillfällen till verkligt njutbara simturer och jag har hunnit med att cykla säkert mer än halvvägs till Helsingborg (åtminstone till Jönköping) om man skulle slå ihop alla milen jag har avvverkat i sadeln. Ett par gummihandtag har gått åt och jag tror att jag måste byta sadel också, den börjar bli sliten och lämnar fula svarta märken i grenen.

Holland var underbart, jag återkommer (kanske) till vissa händelser där. I morse vaknade jag och M för sista gången tillsammans efter två veckor, det kommer att kännas tomt, det dröjer två veckor till nästa gång och då mycket mer sporadiskt.

Huvudet känns inte lika rörigt längre, jag kan återigen tänka betydligt längre än näsan räcker. Hoppas det håller i sig. Barnen har kommit, just nu är de otroligt sams.

I morgon börjar det.

Utflykt

Det är lördag, jag är på resa till Bergslagen. Redan vid avfarten till Bålsta möter jag en färgglad buss med "Boogart" på. Senare i Västerås ännu en grönskimrande buss med "Keytones". Jag får en förnimmelse av Assarland, och en insikt om hur mycket storstadsbo jag faktiskt är som tycker att dansbandsbussar är exotiska. Den lilla Swiften pinnar på, och drar under en halv liter milen. Jag blir nästan besviken när jag upptäcker att bensinen är en krona billigare i Västerås, men trots att jag kört 30 mil är det enda jag lyckas klämma i tanken knappt 14 liter. Tre utmattade scouter sprider en trevlig doft av rök och sover sig med korta mellanrum genom hela resan. Son har haft det bra, förutom att han har en brännblåsa där en smält slickepinne (!) droppat på honom, han har brutit loss en bit av en mjölktand när han åt Dajm och han har en sticka under nageln.

Senare på kvällen kurar han ihop sig hos mig, det är skönt. Söndag är överlämningsdag och sedan får jag inte se barnen på två veckor, Nu är det Ms och min tur. Onsdag åker vi till Holland.

I djupaste semestertid

Ovanför huset svävar ett åskmoln. Det är kvavt och jag känner mig alldeles klibbig där jag sitter i soffan och skriver på jobb som bara måste göras. Plötsligt öppnar sig himlen. Två skrällar, droppar som ser ut att vara en centimeter i diameter splittras mot balkongräcket. Jag ställer mig på balkongen och ser på regnskyarna som driver över parken och hoppas på svalka. Trots regn blir det inte kallare. Dotter har inte ställt klockan i dag och lyckas sova till ett då skrällarna kommer. Vi enas om att inte göra något särskilt utan gå ut och äta på kvällen. Hon väljer Grekiskt och jag hittar Esperia på S:t Paulsgatan där enligt ryktet Grekerna äter. Vi sitter ute, munhuggs lite smått, försöker föra en mellanmänsklig konversation, inte bara pappa/dotter samtal. Maten är bra, servicen likaså. Vi kommer hem vid halv tio, det är redan full fart på lokala haket, levande musik, och folk som brölar berusat på terrassen. I morgon skall jag åka och hämta Son från scoutlägret i Bergslagen.

Vilse

Solen lyser, det är hett och duschen som kommer från åskmolnet ovanför är välkommen. Dotter roar sig själv och sover hos kompisar, så jag tar ut cykeln. Jag har köpt en cykelkarta över Storstockholm och försöker hitta nya rutter. Det finns en jättefin som går från Sollentuna till Ulriksdal längs med Edsviken. Från Ulriksdal försöker jag tråckla mig genom Järva, det känns lite stressigt med duschen som närsomhelst kan gå över till skyfall och okända vägar, men till slut så funkar det, jag dyker upp i Kista, även om det inte är riktigt där jag vill och svetten bränneri ögonen.

När jag kommer hem, är jag jättesugen på något kallt och saftigt, så jag fuskar ihop en Gazpacho av grönsaksjuice, låter bara lök vitlök och rödpeppar smälta ihop i olivolja innan jag mixar ihop bröd, grönsaksjuice, och fräset. Toppad med bra olivolja är den helt ok.

M kommer hem i kväll, jag åker och hämtar.

Den bästa Caipirinhan

En ljummen sommarkväll, en lime, en matsked ljust muscovadosocker, 5 cl Cachaca, åtta isbitar, Los fabulosos Cadillacs (Cesaria Evora eller Africando går fint också).

Skär limen i åtta bitar, lägg den tillsammans med sockret i en skål. Ta en träslev och mosa noggrant varje limeklyfta så att den ger ifrån sig både saft och essensen från skalet.

Häll på Cachacan och låt stå en stund. Sätt på musiken. Krossa isen, skeda upp den i ett martiniglas, sila över blandningen. Njut.

Turister i Stockholm

När det gäller biltullar, så tror jag principiellt att det är en bra idé att minska trafiken genom att öka kostnaderna. Men för att detta inte ska bli något som uteslutande drabbar dem med redan ansträngd ekonomi (och resulterar i en stad där stadsjeepar regerar), måste det finnas ett prisvärt alternativ till bilen. För en vuxen och två barn kostar en utflykt tur och retur Stockholm med SL 80 kronor. Att ta Suzuki in kostar med parkering, biltullar och bensin 70 kronor. I dag spelar det heller ingen roll om jag åker en station eller flera, så infartsparkeringar är inte ett alternativ heller. Den slogan som Suzuki körde någon gång på 80-90 talet "jag tar Suzuki och spar busspengarna" gäller i allra högsta grad i dag också. Vridet!

Vi ska alltså åka till stan. Jag vill Till Sci-Fi bokhandeln på Västerlånggatan, och smörjer erbjudandet med glass. Det är inte särskilt svårt. Vi köper glass på olika ställen allt efter smak. Det är bara Dotter som vill ha nygräddad våffla. Hon fyller den med himmelsk röra och blåbärsglass strösslat med tuttifrutti. Jag tar en frappucino och Son tar en bägare med choklad, kokos och nougat. Vi går Västerlånggatan fram och trängs med turisterna, minst fyra gånger träffar vi på folk som blandar askar och ber åskådarna att satsa på den med ärtan i. De flyttar sig snabbt, kanske för att hålla undan för polisen eller för missnöjda spelare.

Alla tre spanar också på affären med amerikanska varor i hörnet Västerlånggatan och Storkyrkobrinken (det står Made in China på en del saker där). Ett skyltfönster är fyllt med Jell-o. Son vill köpa, jag säger nej, men lovar honom egentillverkad. Han får välja smak och väljer till min förvåning lime. Hemma i affären köper jag två lime, zestar skalet, pressar dem och spär med vatten till 3 deciliter. Blandningen får koka upp med knappt en deciliter socker (efter smak), grön karamellfärg till angenäm nyans, sedan får 4 och en halv gelatinblad smälta i. Det blir två portioner. När jag ska ställa den första i kylen, spiller jag lite på fingrarna. 10 centimeter ifrån hyllan i kylen sliter sig fanskapet löst (gelatin är halt) och stänker ner halva köket med grön klibbig sörja. Jag får förmånen att torka ur kylen och tvätta golvet. Son lovar storsint att dela med sig av sin, men jag har lixom tappat aptiten på den. Dock smakar jag och den är frisk och god. Värd att prövas.

Tar vägen förbi "Blås och knåda" och hittar äntligen ersättaren för koppen som Son lyckades banka i diskbänken. Det är den ultimata frukostkoppen. Turkos, stor och tunnväggad med perfekt öra som ger ett bra grepp.

Kickar

Radiobilar får alla att tina upp. Dotter som med sin 13 åriga arrogans knappt går med på att åka kliver flinande ur bilen och pratar vitt och brett om hur många gånger hon krockat. Jag studsar mot en - i kön - bister kvinna som nu ler med hela ansiktet medan hennes bil kastas bakåt. Alla har ögonkontakt, bekanta och obekanta, alla har roligt.

Vi har köpt varsitt åkband och mjukstartar med flygande mattan, Vilda Musen som jag tycker är rätt skrämmande med de tvära svängarna särskilt med tanke på det som hände på Liseberg. Uppskjutet är rena döden för min rygg som återigen har slagsida, förmodligen har jag cyklat på vilja mer än förmåga, men det är inget att ta hänsyn till just nu.

Med en viss bävan ser jag hur Son förlitar sig på Dotter, han följer hennne till flygande mattan, trots att han inte vågade förut, och när hon pratar om Extreme, så hakar han på. Nästa gång följer jag med. Huu, vid ett tillfälle svävar vi med huvudet ner i något som känns jättelänge, förmodligen inte mer än 7 sekunder.

Efter 7 timmar har alla fått nog och vi åker hem till klockan elva.

En morbid tanke kommer farande - vilka underliga djur vi är som på fritiden, när vi är mätta och trygga betalar pengar för att bli skrämda, uppsnurrade och nerkastade bara för att få en liten smak av samma känsla som annanstans upplevs i ett bombregn.