Resor

Skinkparadiset
bilder
från Lissabon

Packat och klart, billigaste och enklaste sättet att resa - i soffan. Där sitter jag efter att följt Son till scouterna fram och tillbaka två gånger, en promenad på vardera 20 minuter. Han hade kunnat ta sig hem själv, men sa: "Pappa det är mycket mysigare med sällskap" och jag tänkte att vi rätt sällan har sällskap, så jag tog turen en gång till. Det var skönt att gå runt bland julbelysta villor, jag såg en lysande ren och ett träd som blinkade i fyra färger på ett vildsint sätt.

Tittar på kvinnan som reser på västkusten med en duett och minns den gamla goda tiden när jag själv hade en röd Amazon och åkte till Norge med hon som skulle sent omsider bli mina barns mamma. Kopplingen pajade, jag bytte kopplingscylinder på en skrot i Årjäng, jag bromsade mig nerför hårnålskurvor med bromsar som måste pumpas för att ta ordentligt, fyllde på bromsvätska vid varje tankning. Allt gick att laga, ingenting kunde stoppa oss.

Jag är för övrigt på dåligt humör, det känns som om ingen har sagt att jag är bra på länge, och mina egna reserver av bekräftelse börjar ta slut. Det är inte bra, skulle vara skönt att jobba i medvind ett tag igen (fast det är inte riktigt sant, men just i dag skulle det suttit fint). Jag tröstar mig med lite pistagenötter i stället och SMSar till M.

Snö

Var på Street i lördags
och hittade en kompis (den blåa)
till den röda som
kom till mig förra året

Snön dansar upp och ner utanför fönstret medan jag bäddar med rena lakan. Jag tittar ut i mörkret, ser lyktorna på parkeringen som luddiga ljusbollar, satta i ständig rörelse av snön som virvlar. På TV snackar Ernst om gröna rum och visar sommarbilder med glittrande vatten och utslagna blommor och turkosa krukor, en färg jag kan se hur mycket som helst av.

Just nu är pausen innan tvätten har snurrat klart i tvättstugan. Jag är ganska matt för tillfället, försöker tvinga mig att jobba, får nästan tvinga mig att hålla någon form av rudimentär kontakt med omvärlden.

Det är jul snart. Fast jag har inte fått upp en enda julpryl.

Nyttigt frosseri

Åt min favoriträtt från tonåren - spaghetti med ketchup och ost. Man river massor med ost, hyvlar på smör, häller över kokt spaghetti (minst två portioner) och sprutar på en ordentlig dos Heinz ketchup. Inte över utan rakt i så att den försvinner i en gömma. Sedan rör man ihop alltihop.

Tänkte att jag somn eftergift åt nyttigheten skulle prova ett nytt märke av fullkornsspaghetti (förra var De Cecco) och köpte Zetas. Tyvärr, den smakar lika mycket barkbröd som den förra. Det är som det fanns små vassa bitar i den som river i halsen. Så nu ligger den en redig klump i magen och tynger, skillnaden mot annars är att det är en fiberrik klump - nyttigare(?)

Snart ska jag gå och se på Järn 3:an. Recension kommer.

Under filmen sneglar M och jag på varann och upptäcker varje gång att vi har ett leende på läpparna. En riktig höjdare för en som gillar att betrakta. Att huvudpersonerna tiger sig genom filmen gör det oerhört lätt att se världen genom deras ögon. Jag uppskattar också den makliga takten, en perfekt balans mot en snabb dag.

Episoder runt tvättstugan

IKEApåsen är fullpackad, kulörtvättmedel/vittvättmedel/sköljmedel/fläckborttagare-kitet är med, tvättmedelsboxarna påfyllda, det är bara att gå ner till tvättstugan, en kvart innan tvättidens början. Det gäller att hålla sig framme i tid, annars råkar man ut för folk som ockuperar maskinerna.

Går till nyckelskåpet och stelnar till - nycklarna är inte där de brukar vara. Jag går snabbt igenom jackfickorna - samtidigt som en misstanke börjar smyga sig på. Dotter har slarvat bort sin nyckelbricka och det finns en sådan på knippan. Jag ringer hem till barnens mamma, ingen svarar. Jag ringer mobilen, de är i centrum, jag får prata med Dottern: "Det är inte så att du har lånat en nyckelknippa härifrån?" Lätt tvekan "Hurså?"

Jag vet att jag har hittat den skyldiga. "Jag behöver dem till tvättstugan inom fem minuter!"
"Jajaaa, jag får väl springa över med dem" flöjtar hon. Mmrrfff. Hon ringer på porttelefonen inom fem minuter "Jag är här nu pappa, kom ner och hämta dem."
"Nähä, du får komma upp" säger jag med bestämd röst. Jag går ut till hissen och möter henne, säger "Du får inte ta nycklar härifrån utan att säga till!"
"Men jag behövde dem..."
"...Det struntar jag i" avbryter jag "du får ändå inte ta nycklar härifrån!"

"Ta're gubbe" säger min vackra ljushåriga på dagen tretton år och en månad gamla ängel.

"Ta're själv läskiga unge" säger jag varpå vi båda rynkar ögonbrynen (vi är bra på att rynka ögonbrynen) och blänger på varann. Hissen stannar. "Hejdå pappa" kvittrar hon och försvinner ut i mörkret, tillbaka till mamma.

Sjukt, sjukt, sjukt, sjukt, sjukt, sjukt, sjukt!

Migrationsverket polisanmäler föräldrar till apatiska barn för medveten vanvård!

Vi som bor i Sverige har under många år samtyckt till att skapa en omöjlig situation för de människor som kommer hit från de områden i världen där det är allra svårast att leva. De männinskorna kommer inte hit för att leva på den svenska välfärden utan för att de har tvingats att inse att situationen där de bor på ett eller annat sätt är ohållbar för att kunna fortsätta ett människovärdigt liv.

Ohållbar på ett sätt som vi inte ens kan föreställa oss. Alla ni som har följt Unicefs annonskampanj om omöjliga val - här finns en antydan. Tvingade att betala med sitt livs besparingar för att komma hit, riskerar de ofta livet på sin flykt. Inte för att få det så mycket bättre, utan för att det liv de har att välja på inte är människovärdigt.

Som om inte själva det faktum att man lämnar sina rötter och ägodelar, att man riskerar livet för att komma iväg vore ett tillräckligt tecken för ett akut behov, har vi ställt upp en dörrvakt till paradiset Sverige, betydligt värre än Sankte Per, nämligen Migrationsverket.

Migrationsverket är ingen människa och kan alltså inte ta mänskliga beslut. Migrationsverket gör inget fel, Migrationsverket följer bara direktiv - regeringens direktiv, direktiv som vi ställer oss bakom genom att rösta på regeringen - på oerhört tryggt avstånd. Känns det igen?

Det faktum att alla bara följer direktiv har i dag resulterat i 400 barn som har tappat lusten att leva. I ett land som berömmer sig av att sätta mänskliga rättigheter främst har alltså hundratals barn valt bort livet!

Nu gör Migrationsverket rätt igen! Man säger "Även asylsökande barn har rätt till rättsskydd i Sverige" Man säger "Vi måste tillvarata barnens rätt" (Citat ur Rapport) alltså polisanmäler man de stackars föräldrar som misstänks själva framkalla och underhålla apatin.

Josef Goebbels kunde inte gjort det bättre. I ett slag har Migratiosnverket ivrigt hjälpt av media lyckats demonisera de totalt rättslösa stackare som hålls i flyktingförläggningar (känns _det_ igen?) och lyckas vända bort blickarna från själva orsaken till att barnen blir apatiska!

Skäms! Skäms vi alla som genom alla små små enskilt sett förnuftiga beslut har skapat den här situationen!

Flykten

Soundtrack: Les negresses vertes. Den röda fallskärmen vecklar ut sig mitt i solen. Vinden spänner ut den, inte mer än att mannen fortfarande står kvar på toppen av kullen. Jag glömmer andfåddheten, trampar på i snöigt spår, snön som ett moln runt framdäcket lägger sig på byxorna och får dem att stelna.

Mannen tar ett steg ut i branten, långsamt som ett månhopp, landar, stöter ifrån igen och sliter sig lös från marken. Glider en bit, står nästan still i luften, svänger, lyfts upp några meter, svänger igen får fart, långsamt, snabbare, långsamt - i säkert en minut glider han längs den trettio mer höga backen. Med hjälmen på huvudet och den enorma droppfromade säcken på ryggen ser han ut som en flygmyra.

Sexton kilometer senare är jag hemma igen, packar ihop barnen som ska iväg tidigt i dag. Det är sittande konfirmationslunch hemma hos kusinerna i blåa förorten. Dotter är alledeles vit i ansiktet av puder, Son luktar brandrök. Jag skakar hand med mammans nya (heter det nya? De har varit ihop i tre år snart) han är noga med det.

Ensam.

Ögonblick av lycka

Eftermiddagssol i köket,
faller genom
olikfärgade plattor
i hallen

Just nu! När jag står i köket och plockar i diskmaskinen drabbas jag av lyckan. Fortfarande lite varm efter cykelturen till affären i den första riktiga vinterdagen, när det frusna, fortfarande gröna gräset gnistrar i solen, där framhjulet blir alldeles vitt i den centimentertjocka frosten på bron.

Jag tänker på Son som är på hajk, ser inom mig hur bekväm han såg ut med sina kompisar när vi kom. Dom gick iväg och snackade spel och slog frosten av gräset, tre killar, tillsammans med varann. När jag gick, sprang han fram till mig, kramade om mig och gav mig en puss innan han gick iväg igen.

Halv tolv ligger Dotter fortfarande i pyjamas. Jag fick dra henne ur sängen för en timme sedan, hon sov fortfarande, trött efter våra sena kvällar tillsammans i veckan. Det är alldeles fantastiskt att i ett samtal knuffa på henne för att hon ska börja dra slutsatser av det hon vet. Hon är snabb, vet bara inte riktigt hur man gör, kanske en konsekvens av att ha en auktoritär pappa som alltid talat om hur det ska vara. Det är något som sakta måste förändras när hon nu fyllt tonår. Jag tänker på henne, på den där omedvetna kontakten som finns där fortfarande sedan hon helt nyfödd låg i mina armar första gången. Jag tror att den finns där för henne också. Ibland känns det som om hon är tvungen att komma nära, tonåringsintegriteten krackelerar och hon ger en snabb kram eller bara tar handen eller pussar.

Jag ser M framför mig, hennes glädje och intensitet, tänker hur fantastiskt det är att man till slut hittar någon som båte utmanar och fascinerar och som dessutom har samma inställning till livets omständigheter. Kärnfamilj är inte ett mål, individ, integritet och egen plats i livet är viktigare. Kärleken är enkel och vi tar vara på den.
Jag inser att just nu har jag det alldeles oförskämt bra. Det är inget jag förtjänar. Ingen förtjänar någonsin lycka. Det bara blir så ibland och i vetskapen om att inget är beständigt njuter jag helthjärtat. Just nu.

Relevans

Veckan är över, det går otroligt fort när man har så kul som jag. Dagarnas kamp om existens avlöses av existentiella diskussioner på kvällarna (fick jag till det). Dotter måste vara minst lika trött, hon jobbade med sin uppsats till efter tolv i går, då låg jag och läste senaste Harry Potter. Jag måste ju kolla själv om Dumbledore dör på sidan femhundranått.Kyckling är fortfarande bannlyst, fågelinfluensan är ännu inte helt avfärdad så jag lagar hamburgare på en deciliter av pappas öl, en hackad brödskiva, fransk senap och billig köttfärs från Hemköp. Till det blir det potatisklyftor, en sås på getost som legat i kylen i några månader (smakar mer) turkisk yoghurt salt och olivolja. Sweet chili sås bryter fint till den. Alla blir nöjda, glada och jättemätta. Lite senare myser jag till med Doobidoo.

Veckans lågvattenmärke - jag är en mobbare.

Veckans forskningsresultat - ar man en låg födelsevikt löper man högre risk för begå självmord senare i livet.
Forskningsresultaten på http://www.venganza.org/ särskilt deras forskning om den globala temperaturhöjningens förhållande till det minskande antalet pirater i världen ter sig mer och mer trovärdig.

Udda vetande

Som om inte ens jobb räckte till, har jag barnens projektveckor.

Jag förklarar för Son (elva) förhållandet mellan etik och moral och letar efter en enkel metafor för att få honom att förstå begreppet moral. Han skriver ett pjäsmanus som skall resultera i ett dillemma. Vi pratar om "svaga" scener, han får skriva om och skriva till.

Dotter gör en jämförelse mellan tre olika religioner, vi diskuterar Buddhismens påverkan på samhället i jämförelse med Hinduism och Judendom. Hon läser om staten Israels skapelse och funderar på om religionen styr eller inte. Intressant, kul att kunna använda allt värdelöst vetande samlat under 47 år. Intressant också att man inte har tagit med Islam, det är säkert noga genomtänkt.

Hon har dessutom prov i Franska i morgon och prov i Matte på fredag. Högstadiet är ingen lek, helt klart. Vi jobbar från fem till tio med avbrott för mat.

Ytterligare en bit kuriosa som berikar världen:
Trachtenburg family slideshow players. Letar upp gamla diabilder som de sätter ihop till ett bildspel och komponerar musik och text till. Wow!

Gourmetklubben

Underbar film om en barnläkare som bjuder sina vänner i Gourmetklubben på halsmandlar och upptäcker att de dessutom har en kraftigt afrodisiak(isk) effekt. Vad sägs Morra? :-) Han tjänade rätt bra på det. Finnar kan!

Den goda maten

Kostym från Günthers
Skjorta och slips från Shirt Factory
innanför, en något uppblåst kropp.







- Kom så köper vi extra kuponger och får oss något riktigt att dricka! - Två damer uppenbarligen trötta på att få alltför små skvättar i glasen snabbar upp stegen och siktar på kassan där man köper smakkuponger. Fler välsminkade ungdomligt klädda damer hänger också vid montern där Börje Salming med extra sliten uppsyn visar upp fler alkoholhaltiga produkter. Till slut tinar han av deras ogenerade beundran och visar sin extremt jämna tandrad i ett leende.

Trängseln är också stor vid montern där Maria Corrazza energiskt visar upp de italienska specialiteter hon importerar under sitt namn, förmodligen mest för att få växla något ord med celebriteten. Att svenskar skulle vara återhållsamma med att ta kontakt med kändisar gäller inte på en matmässa efter några smakprov innanför blusen. Herrarna i sällskapen tycks föredra Frithiofsson eller så hänger de helt enkelt i de montrar där man byggt upp en bar, och blir högljuddare och högljuddare, särskilt de yngre försäljartyperna med jeans och randiga kavajer. Till slut börjar det hela anta proprotionerna av en gigantisk förfest. Snacksen får man vid ost och korvdiskarna, drickan hos vin och spritleverantörerna.

De montrar där man får smaka på bröd och andra lokala icke-köttprodukter från olika landsdelar blir mer och mer övergivna, men man har trevligt ändå och förser sig med ekologisk porter från en man klädd i ett svampmönstrat förkläde, något som uppenbarligen skall puffa för hans svampkonserver.

Jag har slunkit in som "mi amore" till M som hjälper till i en Sardisk monter och har tid att gå runt medan hon tolkar. När jag kommer tillbaka efter att ha smakat på rökig Mackmyra (granrök och vanilj från ekfaten), Gotländsk rom kryddad med pistage och vaniljglögg, blir jag bjuden på Myrtenlikör, en kolsvart bitter vätska som doftar lite mandelaktigt, alla ler skakar hand och är uppenbarligen angelägna om att jag ska trivas. Jag svarar med de bredaste leenden jag har, det enda sätt jag kan kommunicera på, alla pratar italienska.

Dagen före var vi med samma sällskap som arrangerade midddag (6 rätters) för tänkbara importörer och blev trakterade med sardiska specialiteter såsom lagrad pecorino, vildsparris, kronärtskockor, inlagd ål och rökt multerom. Vidare en hemgjord pasta (direktörens mammas!) med olika såser, lamm, get, efterrätter, allt serverat med vin från sardinien, olika sorter från lättare till kraftigt, alla med den varma, fruktiga lite brända smak som jag uppskattar så. Vi åt i fyra timmar, jag i svart kostym, något för tajt för den typen av utsvävningar. Att äta fiberbröd till frukost och bulgur till lunch verkar inte hjälpa ett dugg...

Fram och bak

Förutom rätten att jobba hur mycket som helst så har jag ibland förmånen att sitta en hel dag och försöka gissa framtiden, också försöka hitta de besvärjelser som hjälper mig att påverka den. Det kan vara rätt uttröttande, men kul på riktigt.

Efter en sådan dag är det inte fel att jorda sig och tvättstugan är ett mycket bra ställe att göra det på. Jag gör en ny erfarenhet, det är bra att välja rätt kläder (på sig) när man tvättar, en tröja med vida ärmar har sina risker. Handtagen på den blåa IKEApåsen full med kläder räcker inte ovan ärmarna utan trasslar in sig i dem och lägger sig ovanpå den bara axeln i stället för tröjan. Sedan glider påsen sakta nerför armen och tar med sig skinnet på vägen ner. Jag låter den göra det, för envis för att lägga ner påsen och ta ett nytt tag.

Hmm, insåg just att tvättstugeteman börjar bli ett mönster. Jaja, uppenbarligen en av mitt livs höjdpunkter...

Intressant bit av värdelös information ur aftonbladet. Ur något som heter Columbiastudien, säkert seriös, väljer Aftonbaldet att publicera följande faktum:
54% av de tillfrågade (män) föredrar att dansa offentligt hellre än att utsätta sig för en rektal undersökning av läkare.

Bara för att förtydliga, det betyder att 46% av männen hellre vill ha ett finger i anus än att dansa offentligt??!!!

He, he, kom på att jag kanske är alldeles för oskyldig för denna världen...

Små händelser

Jag går förbi henne igen på centrum, hon tittar till och tittar bort. Hon ser ut som en tant, lite kutig om ryggen, gammal blick i ögonen, stående tillsammans med en gråhårig man. Jag undrar om hon minns, förmodligen inte.

Det var på Komfalägret. Jag gick i åttan och vi åkte till Norge, en massa 15-åringar inställda på att busa. En av de första gångerna jag var utan föräldrar, en av de första gångerna med tjejer som var i samma ålder, utan annan vuxen övervakning än prästen samt en "ungdomsledare". Hon var där. Då dryga huvudet längre än jag, i mina ögon fullt utvecklad, med något som väckte min uppmärksamhet, tror det var något med blicken.

Jag började hålla mig i närheten, våra blickar möttes då och då, jag var inte riktigt i stånd att hantera den här typen av situation. Mina erfarenheter inskränkte sig till att tråna efter tjejer i skolkorridorerna, att själv ta kontakt med någon som jag kände mig attraherad kom inte på fråga. Det var heller inte så att en liten smal räka som jag, som knappt hade kommit i målbrottet, inte var särskilt slängd i käften och oftast betraktades som plugghäst väckte särskilt mycket uppmärksamhet. Oftast var jag glad för det, den eventuella uppmärksamheten var inte alltid av det önskvärda slaget.

Det tog inte lång tid innan folk började märka vad som var på gång. Inga tonåringar är utrustade med särskilt mycket takt och finess, jag blev noggrant utfrågad och i det ögonblick som jag gav vika, smickrad av uppmärksamheten, blev min "kärlek" allmänt samtalsämne. Det hade jag väl kunnat stå ut med om inte jag hade råkat stå på fel ställe och höra hur hennes kompisar frågade, "men vad tycker du? Han gillar ju dig!"

"Nääää!" Svarade hon "Han är ju sååå fuuul!"

Jag stängde av, hörde inte mer. Resten av lägret var en pina, jag vågade knappt prata med någon. Det är efteråt rätt skrämmande att se hur den lilla händelsen styrde min självuppfattning i många år efter.

Tänker på Son som i mångt och mycket är samma hoppjerka som jag och i vissa fall lika försvarslös mot att människor i grund och botten inte alltid är snälla och undrar hur jag ska göra för att ge honom verktyg för att bearbeta sådana händelser så att de inte fastnar.

Frosseri

Ibland slår mina centraleuropeiska gener igenom. Jag försöker numera äta på ett sätt som inte i alltför hög grad orsakar att jag växer på bredden. Ingen helt lätt uppgift för en som älskar mat, alltid har kunnat äta allting och trots det sett utmärglad ut. Det är följaktligen en ständig kamp. Inte så att jag lider på något sätt. Har man matlagning som hobby, ligger det en glädje i att omvandla teorierna om GI och mycket fibrer i kosten till mat som man faktiskt kan njuta av. Jag har upptäckt bönor, bulgur och matvete. Lärt mig hur man kryddar mat på rätt sätt så att den smakar bra utan alltför mycket fett, hur man t o m kan använda fett som krydda. Jag äter numera betydligt mer grönsaker än jag någonsin gjort, även om de sällan är helt råa, men medvetenheten om vad jag kan och inte kan sätta i mig, den finns numera där hela tiden.

Nu i november är det som om kroppen drivs av någon uråldrig insikt om kommande kyla och svält, och därför indikerar ett behov av ett extra värmande lager. Jag känner ett ständigt sug efter matiga grytor, rotmos, knödlar, kokt surkål och all annan mat som riktigt tynger i magen. Just i dag kan jag bara inte bekämpa det. Jag går förbi köttdisken och ser den färska fläskläggen med sin härliga svål och plötsligt ligger den i korgen. Nu slits jag mellan förväntan och lätt ågren, medan drygt ett kilo fläsklägg kokar tillsammans med lök, morot, kryddpeppar och lagerblad i minst en och en halv timme. Ju längre, desto mjällare svål. Om allt går som planerat, kommer jag att äta större delen av den tillsammans med fransk senap och en och annan tugga rågbröd - Atkins någon?

Varje gång jag går in i mitt arbetsrum i vardande, drabbas jag av akut nedstämdhet. Det är så mycket som behöver städas ut, att jag går i baklås. Jag gör det enda möjliga. Går ut igen, och sätter mig vid datorn. Dagen gått i maklig takt, Dotter tränar, Son och jag går på jakt efter sen present för födelsedagsfestkompis i går. Vi cyklar. Det duggar lite, lagom så att man blir fuktig men inte blöt. När vi köpt presenten, inser jag att Sons gymnastikskor, de där han bor i, som ser ut som ett saneringsobjekt, nu har gett upp för gott, och vi går på höstskojakt. Son vill helst slippa, men börjar nu bli tillräckligt självmedveten för att vara rädd för att jag köper något som är fult, så han tvingas följa med. Det är ingen enkel uppgift, men till slut, i femte butiken, blir vi överens om pris/prestanda, eller så tröttnar han, men ser i alla fall nöjd ut.
Sedan följs söndagsrutinen, barnen packar det de vill ha med sig, Son vill över så fort som möjligt, en ny Gameboy väntar på honom. Dotter är lite mer tveksam, hon chattar med sina kompisar och har mycket svårare att göra det hos sin mamma.
Efteråt, ensam, tar jag ett varv i affären, förbereder lunch i morgon - bulgur, med oliver och pesto till kyckling - tänder ljus, kryper upp i soffan med te och pistagenötter och tittar på TV-huset.

träddragare

Jag blev inbjuden till en trädsågardag på mina föräldrars land i veckan. En stundvis helt absurd tillställning, vad gäller säkerhet. Min pappa står på en ranglig stege och sågar med motorsåg, min bror håller i stegen medan jag drar i ett rep fastbundet i trädet så att det skall falla åt rätt håll. Det går så där. På fyra träd lyckas vi böja en gran 90 grader, (den gick inte av) mosa två buskar och mörda all kvarvarande purjolök i grönsaksrabatten (den skulle varit kvar några veckor till). Son och hans kusin tyckte det var jättekul när jag drog i repet tills trädet föll rakt mot mig för att sedan skutta åt sidan i sista stund. Children - do not ever - ever - do this at home.

Det kommer förmodligen att ta tre naprapatbesök igen för att räta ut ryggen efter att ha släpat stockar och staplat dem mot en vägg i en timme.

M kommer om en halvtimme, jag har köpt en spansk Merlot, det ligger en stubbe oxfilé i kylen, det finns hopp om kvällen. Ska bara gå och duscha av mig sågspånen.

Shit pomfritt, medan jag skriver det här, ringer telefonen och det visar sig att Sons kalas som jag trodde var i morgon, är i dag och vi är dessutom sena. Ingen dusch, snabbt ombyte av mig och Son, sedan gå i rask takt för att Son glömt att ta med sig cykelbelysning. Flina upp sig mot festföremålets föräldrar, försäkra att det inte är några problem som helst att hämta vid åtta - gaahhh !!!

Gud bevare oss för hjälpsamma personer

Sådana som är fulla av goda tips som de inte kan hålla inne med och övertygade om sin förträfflighet eller bara på grund av någon barnslig önskan trycker dem på andra ända tills det börjar bli lite svårt, då de drar sig ur och lämnar en hängande med orden - nä men jag kan inte ta ansvar för det här, det får någon annan göra, jag försökte bara hjälpa till...

Jag med flera drabbades i dag, får anledning att fundera på ansvaret i att hjälpa. I mina ögon är det bättre att inte hjälpa alls än att erbjuda hjälp och dra sig ur mitt i språnget.

När jag går hem genom centrum hamnar jag bakom fyra karikatyrer av tonåringar. Jeans hängande nedanför baken, alla fyra drar med jämna mellanrum upp byxorna över färgglada kalsonger, drar ner collegetröjorna över glipan i ryggen. På huvudet har de randiga mössor, de lägger beslag på en stor del av centrum med sitt tjoande, inte riktigt så gamla att de blir hotfulla, men de gör sitt bästa.

Jag går bakom och flinar för mig själv, undrar om jag någon gång uppfattades på det viset, klädd i supertajta jeans från Indiana på Gamla Brogatan, broderade med en uppgående sol på bakfickorna, en t-shirt med hawaiimönster från Hollywood som smet åt runt överkroppen och långt ljust hår som ramlade ner i ögonen och som jag ibland fixade med mammas hårspray, något som jag hellre skulle dö än erkänna.

Fågelinfluensan har drabbat oss, särskilt på fredagarna. Dotter vägrar att äta kyckling, säger hon inte vill bli smittad och det spelar ingen roll att jag hävdar att man måste leva bland fåglar och äta deras bajs för att bli smittad, någon kyckling blir det inte. Affären känner säkert av det här också, de har sänkt priset på den grillade kycklingen med tio kronor. Jag köper en till mig själv, gör potatisklyftor och tar fram ett par kotletter ur frysen till barnen. Alla blir nöjda och glada. Vi sitter och fnissar åt Simpsons Haloweenspecial, nuförtiden mer och mer åt samma saker.

Väl hemma, byter jag om till mina Frank Dandy randiga långkalsonger med stor vitt "04" på baken och T-shirten med "Skanska IT Solutions - bärande IT-kompetens" som jag har kvar från tiden precis innan bubblan sprack, då orden IT och Solutions fortfarande var med på heta listan. Jag öppnar en öl, sjunker ner i soffan med en thriller av Ken Follett lånad på biblioteket och Doobidoo på TV:n och låter den underbart avslappnande menlösheten skölja över mig.

Och Benriach

Baksmälla II

Hmm, det verkar som att måndagens baksmälla är en förkylning som jag vägrar låtsas om. Tänk att vara så fokuserad så man lixom inte märker den - jag hade lite ont i halsen förra veckan, men det försvann ju och man kan ju bara inte vara sjuk en helg eller?

Ibland så har jag förmånen att få äta saker som jag aldrig skulle betala för - häromdagen åt jag kalvbräss, med surkål och fläsklägg garnerad med havskräftor. Kombinationen var - intressant. Undrar varför ordet pretto dyker upp så tydligt.

Tittar på Tina och dreglar över hennes lammstek, lite skillnad på de salviablad hon stoppar i den och de småttingar jag har på balkongen.

Dotter har ett sätt med ord som kan göra en mållös: "Pappa jag hittar inte min nyckel!"
"Det är lugnt, inte så att jag har tappat den, jag vet bara inte var den är". Ehh...