Episoder runt tvättstugan

IKEApåsen är fullpackad, kulörtvättmedel/vittvättmedel/sköljmedel/fläckborttagare-kitet är med, tvättmedelsboxarna påfyllda, det är bara att gå ner till tvättstugan, en kvart innan tvättidens början. Det gäller att hålla sig framme i tid, annars råkar man ut för folk som ockuperar maskinerna.

Går till nyckelskåpet och stelnar till - nycklarna är inte där de brukar vara. Jag går snabbt igenom jackfickorna - samtidigt som en misstanke börjar smyga sig på. Dotter har slarvat bort sin nyckelbricka och det finns en sådan på knippan. Jag ringer hem till barnens mamma, ingen svarar. Jag ringer mobilen, de är i centrum, jag får prata med Dottern: "Det är inte så att du har lånat en nyckelknippa härifrån?" Lätt tvekan "Hurså?"

Jag vet att jag har hittat den skyldiga. "Jag behöver dem till tvättstugan inom fem minuter!"
"Jajaaa, jag får väl springa över med dem" flöjtar hon. Mmrrfff. Hon ringer på porttelefonen inom fem minuter "Jag är här nu pappa, kom ner och hämta dem."
"Nähä, du får komma upp" säger jag med bestämd röst. Jag går ut till hissen och möter henne, säger "Du får inte ta nycklar härifrån utan att säga till!"
"Men jag behövde dem..."
"...Det struntar jag i" avbryter jag "du får ändå inte ta nycklar härifrån!"

"Ta're gubbe" säger min vackra ljushåriga på dagen tretton år och en månad gamla ängel.

"Ta're själv läskiga unge" säger jag varpå vi båda rynkar ögonbrynen (vi är bra på att rynka ögonbrynen) och blänger på varann. Hissen stannar. "Hejdå pappa" kvittrar hon och försvinner ut i mörkret, tillbaka till mamma.