Ääääntligeeen

Ett åskmoln ser till att jag kommer hem i tid den sista dagen före fem veckor semester. Han som har koll på vädergudarna (han flyger på fritiden) spår att jag har 30% chans att träffas av blixten på vägen hem. Lyckligtvis ser jag varken blixt eller regn och kommer hem, inte torr, men det blöta som är kommer från min egen kropp. Ringer upp M som åkte till Italien i går och delar ögonblicket. Jag känner frid, just nu är fem veckor jättelång tid. Tid att tänka, reflektera, längta och förhoppningsvis få ihop de fragment som just nu finns i huvudet till en någorlunda helhet.

Tar en dusch, blir sugen på en tequila, häller upp en shot som jag tar på det amerikanska sättet, med salt och citron. Inom 5 minuter blir världen suddig i kanterna - jag måste skaffa glasögon!

Åker in till Söder, sätter mig på Tegelhuset, där en gammal Tjeck med skjorta uppknäppt till magen brukar hyra in sig på somrarna och servera hyfsad tjeckisk öl. Undviker Staropramen (ett öl jag är övertygad om Tjeckerna mer än gärna blir av med för att slippa dricka själva), beställer Mušketýr (med tjeckiskt uttal, vilket får honom att studsa till lite) och dricker den långsamt i trädgården. Sällskapet bredvid mig talar om otrohet i vänkretsen, brutna förhållanden, andras och egna, jag blir noggrant betittad av en av flickorna. Som bekräftelse är det helt ok.

Går långsamt vidare i den varma sommarkvällen, "Föräldrar på stan" bjuder på kaffe precis utanför fotbollsplanen med öldrickare på Medborgarplatsen, polisen har hyrt en husbil och ställt den utanför Björns trädgård. Tyska och engelska hörs nästan lika mycket som svenska. När jag var liten önskade jag ofta att jag kunde vara osynlig och kunna gå runt bland människor utan att de la märke till mig. Får den känslan nu, alla i grupper, upptagna med sitt eller sig själva, medan jag går runt utan att synas. Det är inte obehagligt, så länge jag vet var jag hör hemma.

Äter på Shanti som ligger på Katarina Bangata. Maten är jättegod, jag får en vegetarisk curry med okra "ladyfingers" och en kycklingcurry vars ursprung Marcus Aujalay sägs stå för. Två tjejer klädda för fest i tunna vilt mönstrade klänningar reser sig och hämtar sin cykel, det är lätt absurt att se den ena i lång turkos klänning, i högklackade guldfärgade skor svinga sig upp på pakethållaren. De båda vinglar iväg, cykelskylten tvärs över gatan visar 0,3 km till Vita Bergen.

Bestämmer mig för att promenera på Götgatan och avsluta kvällen med en drink på Sodra Bar. Götgatan är en enda stor fest. Sodra bar har knappt kommit igång, men jag går in i alla fall, tar en drink som bartendern påstår är jättegod. Den är söt på gränsen till kladdig, men det är ok som efterrätt och jag gör henne glad genom att påstå att den är perfekt. Står en stund och tittar på Stockholm, lyssnar på samtalen som vi det här laget bara är ett surr där det är omöjligt att urskilja detaljer. Människorna ser förväntansfulla ut. Några visar upp sig, talar högljutt, skrattar, några väntar bara.

Nu är det nog, jag går till Södra station för att ta tåget hem. Soundtracket i den mörka Fatbursparken är California dreamin' med The Mamas and the Papas. Musiken kommer från någon av balkongerna på Högbergsgatan.

Väl hemma är det fortfarande full fart på det lokala haket, Visserligen får man ju inte sitta ute efter tio, men givetvis är alla ute och röker. Får en liten skrämmande påminnelse om tiden, när jag ser att barndomsvänners barn är med i skocken.