NOLA

Det gör ont i hjärtat när vi åker genom kvarter efter kvarter med övergivna hus, gapande dörrar, krossade fönster, orange text på väggen: 5-9, 4, 1. Datum, antal funna, antal döda. Bara få av husen är återställda. Vi åker vidare längs Lake Pontchartrain. jag förstår äntligen innebörden i "drove my chevy to the levy" i "American pie".
Vi fortsätter åka mot centrum, tiggare som knackar på bilars rutor i väntan på grönt, till helt andra kvarter där de underbart vackra sekelskifteshusen förmodligen köps inklusive tjänarstab.

Vi parkerar i centrum, bara hundra meter från Bourbon Street. Till och med på en måndag svävar en unken doft av utspilld öl över hela gatan. Vi köper en frozen daiquiri och sällar oss till alla andra som går omkring med ett glas eller en mugg i handen. Musiken är överallt, högljudd slåss den om utrymme. Jag kan stå mitt i en korsning och höra lika delar Jazz, Zydeco, Rock och Hiphop, från de fyra haken - ett i varje hörn. Man lockar med Hurricanes, Handgrenades och med "The Jester" som påstås vara "Bourbon Street's Strongest Drink". Vi går vidare i de franska kvarteren till Old Man River som är bred och brun. Senare äter vi på ett litet hak med det stolta namnet "Oceana Grill". Jag får en perfekt halstrad tonfisk,svart utanpå, röd inuti, fylld med kräfthack. Till den serveras fyllig, gräddig kräftsås och Jambalaya.

Trots att det är kväll går jag i t-shirt, det är minst 18 grader. Tidigare på dagen promenerade jag till det mexikanska lunchstället i strålande sol och 27 grader. Att få ett smakprov på svensk högsommar i mars är något jag kommer att leva på ett tag.