Boom!

Ibland, så går saker och ting bara åt skogen. När klockan är sju en söndagkväll och barnen skulle varit här sedan två timmar och Barnens mamma ringer och säger att Son alltid har så svårt att byta på söndagarna och det är så jobbigt varje gång och "vi" måste göra något åt det i den bekymrade ton som jag alltid har tolkat som manipulation, så åker locket av. Givetvis frågar man inte ostraffat vad "hon" gör för att underlätta i samma påstridiga ton som hon uppfattar som min vanliga motvallshet.

Rätt eller fel, jag hör Son gråta i bakgrunden, men när jag erbjuder mig att hämta honom, får jag nobben. Strax därefter dyker han upp, kramar mig hårt, hårt och bagatelliserar hela situationen. Det är det svåraste - ingen av oss, varken hans Mamma eller jag får hela sanningen, den kommer alltid att vara anpassad till vad han tror vi vill höra.