Tystnad råder

Allt gick bra, fisksoppan smakade nästan som vanligt även om den lätt bittra smaken av spräckt galla saknades i år, något som uppskattades av några och noterades av andra. Jag var väldigt försiktig när jag tog ur karpen och var det något som sprack, var det mina fingrar. Benen på en tvåkilosfisk är både hårda och vassa.

Även de panerade filéerna blev som de skulle, trots att jag fuskade lite vid paneringen och slängde dem i en påse tillsammans med en massa mjöl som sedan skakades om i stället för att vända dem en gång i mjöl, en gång i ägg och en gång i ströbröd. När det är 20 bitar, blir varje sparat moment till det bättre, särskilt när resten av sällskapet tittar på med hungriga ögon.

Tyvärr har Bror och jag svårt att prata. Vi träffas sällan, har väldigt få saker gemensamt och jag misstänker att han ofta känner sig förfördelad av en för mig okänd anledning. Lite vin och Xanté brukar i och för sig vara en bra smörjolja, så hela kvällen förlöpte gnisselfritt.

På Juldagen väcks jag klockan sju av ringningen som kallar till julotta. Det går inte att somna om, huvudet börjar snurra av tankar som behöver bearbetas. Jag unnar mig lyxen att läsa i sängen en stund, känns som länge sedan. Äter frukost i lugn och ro, två rejäla skinksmörgåsar. Läser facktidningen som jag aldrig hinner med annars, tvingar mig att läsa mening för mening i sammanhängande stycken i stället för att skumma innehållet.

När jag är klar, plockar jag ut cykeln ur arbetsrummet. Mörkret och molntäcket lättar tillfälligt och jag får två underbara timmar, där jag äntligen kan börja släppa ut all frustration och ansamlade spänningar på ett konstruktivt sätt. Jag håller sakta på att tappa balansen och lösningen under alltför lång tid har varit att stänga av insikten om detta. Något som inte bara drabbar mig, utan också dem jag älskar. Helt klart behövs en förändring och jag behöver andas in, ta ett steg tillbaka och fundera ut hur den ska gå till.

37 kilometer senare känner jag mig åtmistone behagligt trött i kroppen och upplever inte samma tryck runt magen, det där trycket som skapas av kontinuerligt matintag under alltför lång tid.

Hemma igen, sätter jag mig i soffan, dämpar all belysning utan att släcka den så att hela lägenheten är insvept i ett behagligt halvmörker. Jag tänder ljusen i vardagsrummet, kurar skymning och låter tystnaden råda.