Krukan

Solen sken den där aprilsöndagen, sista dagen av långhelgen i
Köpenhamn. Värmen kändes i skinnet, men inte tillräckligt för att sitta ute på frukostfiket i hörnet av före detta Pusher Street och Wildersgade.

Vi beställer frukosttallrik som består av amerikansk pannkaka med lönnsirap och grädde, frukt, ost, skinka, ägg och hur mycket nybakat bröd som helst. Servitrisen, en ståtlig kvinna i min ålder med blonda dreads kallar sig Lilith, något jag noterar när jag får kvittot.

Tvärs över gatan, vid sidan av en blå dörr står en handtextad skylt: "Loppmarknad". Vi har tittat på den i två dagar, det är svårt att stå emot nyfikenheten, att se vad andra människor har ägt. Vi går in och hamnar rakt in i en stenlagd lägenhetshall. Första dörren till vänster är ett sovrum, nästa dörr är köket. I andra ändan av hallen finns dörren till innergården som glöder i solen. Det måste ha funnits fler rum ovanför, jag skymtar en trappa i andra ändan.

Hela utrymmet är fullt av kläder, barnsaker, gamla husgeråd, begagnade använda saker med lite värde, sådant man lätt hittar i sin källare. Ägarinnan i 30 årsåldern talar intensivt med en yngre man, de diskuterat en del undanlagda babysaker, barnvagn och gåstol. Det smyger sig en ton av svenska i kvinnans del av samtalet.

Språkentusiasten M frågar henne om det är svårt att skilja svenskan från danskan, det ena ger det andra och plötsligt berättar hon för oss att hon håller på att flytta ihop med sin nya kille, bort från Köpenhamn till Småland. Hon berättar hur skrämmande det känns att efter att varit särbo i några år flytta ihop någonstans där hon inte har rötter, att lämna Köpenhamn där hon jobbat som journalist, att ta med sig en dotter. Ett ögonblick av mänsklig kontakt som M och jag har lärt oss händer när vi är tillsammans, aldrig var för sig.

Medan vi pratar får jag syn på den. Den står i en låda bland andra. Grön, med vita kalkavlagringar. I det ögonblick jag får syn på den så vet jag att den hör hemma i mitt kök. "Den där gamla fula" skrattar hon. Hon blir glad när jag förklarar att den talade till mig. Den kostar en krona säger hon. Jag har bara en femma och vill att hon ska behålla den, men hon är extremt noga med att jag ska få pengar tillbaka, letar i hela lägenheten och samlar ihop fyra kronor. Jag förstår att det är viktigt och väntar tålmodigt.

Vi tar adjö, ett bra samtal rikare, sätter oss i bilen för att åka hem via Strandvejen och Helsingör.