En Gul Bil

Festklädd





Lyser upp parkeringen och mitt sinne. Allt får skarpare, mer lysande färger och en tindrande känsla sprider sig i kroppen. Det är lyckan. Jag undrar hur det kommer sig att den är där, under den finns den dunkande känslan av förtvivlan kvar, men just nu så bryr jag mig inte om den.

Minns den gången när jag talade om för barnen att det inte görs så mycket gula bilar, eftersom människor har svårt att bedöma avståndet till gult, alltså sker mer olyckor med gula bilar. I flera år efteråt, skriker barnen "Gul bil" varje gång de ser en (och det finns många). Det har sedan utvecklats till Dunk ("dunk för gul bil") med straffslag ("tre straffslag för jag var inte med"). Straffslagen är hårda, jag vet. Ibland har det lett till fullständigt sjuka situationer när vi alla tre slår på varann - hårt - och skriker AJ så mycket vi orkar i hopp om att någon ska skämmas och sluta (fat chance).

Fortsätter promenaden med Madonna i lurarna och inser att lyckan sannolikt beror på att det är skalet som har krackelerat. Jag har hela hösten skyddat mig från det här genom att stänga av frustrationen, men man kan inte stänga av selektivt - allt stängs av. Det som får det att pirra i kroppen är också insikten om att det måste till en förändring. Jag känner igen den - en känsla av att allt är möjligt. Det är en bra början.

Nu dags att ägna sig åt nyårsafton. Jag har köpt minneskort till min MP3 spelare på rea, de ska fyllas med allsköns musik, 70-tal, Madonna, Bodies without organs, en del afrikanskt etc... och förutom kycklingleverloussen ska jag göra kanelkräm till efterrätten och majonnäs till hummersmörgåsen som jag ansvarar för.

Ett gott nytt år och ett 2006 i den goda förändringens tecken önskar jag alla inklusive mig själv.

...och Alcazar och Bodies without organs äger!!!! (Ett par Frank Dandy ålar sig vid spisen)