Mellandag

Det spelar ingen roll hur mycket man tjatar, kollar, följer upp och morrar, ungen (Dotter) lämnar i alla fall sina strumpor och underkläder på de mest konstiga ställen i hela lägenheten. Under soffan, i hennes säng, under skrivbordet, i byrån osv. Slås av det ironiska i att jag som pappa jagar strumpor, trosor och pyttesmå BH:ar varje gång jag ska till tvättstugan. Även om jag morrar åt henne, är jag innerst inne rätt nöjd med situationen. Det gör inget att hon inte tar för givet att hon ska sköta tvätten. Det gör heller inget att Son ser det som naturligt att pappor tvättar.

I tvättstugan var det någon som glömde att ta bort sitt lås som spärrar åtkomsten till torkrummets dörrlås (en mycket finurlig konstruktion som gör det möjligt för enskilda att låsa dörren trots att låset öppnas med gemensam nyckel) och jag kunde inte låsa in mina kläder. Drabbades av stora paranoian och vågade inte lämna mina skjortor och byxor. Följaktligen ser lägenheten ut som ett torkupplag.

Har också hunnit botanisera i extrapriserna på julmat. Resultatet ligger på min skärbräda, en redig oxtunga som precis kokat färdigt. Jag har redan hunnit smaska i mig tungspetsen. Det blir bra till lunch i morgon, bara med fransk senap och en blandning av bulgur och ärter (notera att jag ser till att få i mig ordentligt med fibrer).

På jobbet känns det än en gång att jag plockar upp andras kvarlämnade saker, det är inte tillfredsställande. Det blir heller inte bättre av att herr Parallellt universum försvinner spårlöst och lämnar sin kollega med allt jobbet för att sedan komma med en lögn när jag konfronterar honom. Jag är medveten om att min bedömning av andra blir hårdare av att jag är på fel sida av gränsen mellan hårt jobb och panik. Jag försöker lägga band på mig, vilket inte är det enklaste.