Frank Dandy Superwear, med gott om utrymme i grenen
Det vita töcknet utanför vardagsrumsfönstren skingras, det blir plötsligt ljusare och vita ulliga hål visar sig i molntäcket. Jag kliver ur badet, där jag har legat och småslumrat i drygt en timme.
Natten har varit lång, jag tvärvaknade halv tre och karusellen drog igång. Måsvingarna som jag brukar använda mig av fungerar inte just nu, varje gång jag försöker lyfta, faller jag platt tillbaka till tankar om jobb, otillräcklighet, ilska och frustration. Konstaterar att det är skillnad på den här smärtan och den som orsakas av olycklig kärlek, den här ligger längre ner i magen och strävar neråt, kärlekssmärtan strävar uppåt för vad nu jämförelsen kan vara värd.
Klockan fem fattar jag beslutet att inte gå till jobbet. I och med det, somnar jag in och lyckas sova med kortare avbrott till klockan nio. Jobbar fram till tolv, med sådant jag tycker är kul, tappar sedan upp ett bad, tar med mig tidningen och somnar in.
Efteråt sätter jag på mig mina favorit-Frank Dandy Superwear och lagar kycklinglevermousse som jag ska bidra med på nyårsmiddagen i morgon. Sedan går jag igenom resebilder och bränner en skiva till M och hittar ny musik - The postal service - definitivt värd att lyssnas till. Försöker skapa avstånd, rum att fundera.
Senare på eftermiddagen ringer telefonen, övertygad om att det är M, svarar jag 'allå med fransk accent. En helt okänd röst säger "Hej" med ett dröjande tonfall. "Ja hej" samlar jag mig. "Hej!" säger kvinnan i bestämd ton "Jag ringer från Rikets Sal och jag vill ställa en fråga till dig!"
"Ja?"
"Bryr Gud sig verkligen om oss?"
Jag frustar till, plötsligt alldeles full i skratt, försöker avvärja henne, säger fullt ärligt att det inte är en fråga jag vill svara på just nu, men det är försent, hon är redan igång om människors lidande, jag säger tack än en gång och lägger på, gläds åt ironin i att få ett sådant samtal just i dag. Snart ska jag gå och handla med M, försöka få henne att förstå att silkesvantar är onödiga, att hon faktiskt är solen och inte någon extra börda.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Men så vansinnigt kul - och ja, det är verkligen nåt man skulle kunna fundera på om man trodde. Äh, ja.
Gillar fillingarna! Må dina måsvingar skärpa till sig, och så fint du skriver om M!
Heja dig.
Skicka en kommentar