Mellandag

En sak som snön har åstadkommit i alla fall är att den har tagit död på kriget utanför. I snart tre veckor, har det smällt oavbrutet. Det som tycks ge mest valuta för pengarna är en sorts kombination av häxpipa och kinapuff (på min tid var det antingen eller) först busvissling sedan smäll. Alla har den, killgrupperna tävlar med varann om hur många man kan smälla av på kortast möjliga tid. När de är slut, går man och köper nya för att börja om igen. Den mängd pengar som spenderas på fyrverkerier skulle förmodligen hålla ett smärre u-land med mat minst ett halvår framåt.

Den trötthet som jag känner nu är monumental. Inte ens den vanliga rundan i affärerna kan skingra den. Äter en middag bestående av oxtunga och körsbär i likör, sjunker ner i soffan och blundar. Försöker få fatt på åtminstone så mycket energi att jag kan ta mig över till M senare i kväll, vi ska titta på Kommisarie Lynley tillsammans. Jag vill gärna det. Tror jag struntar i att förbereda lunch till i morgon också. Sitter här en stund till...

Är det någon som kan tala om för mig vad jag ska göra av all den frustration, ilska och desperation som jag känner inför att aldrig någonsin vara i par med vad arbetet kräver, aldrig någonsin ha tid att stötta dem som jobbar med mig så mycket som de behöver, att ständigt behöva motarbeta själviskhet maskerad till oegennytta i en organisation som ständigt ökar kraven utan att öka resurserna?

Det har gått så långt nu att jag mår illa på väg till jobbet, jag måste ständigt ta djupa andetag för att häva trycket över bröstet och när jag går hem är tankeverksamheten fullständigt lamslagen. Det här är ju bara ett jobb för helvete hur kan jag låta det påverka mig så? Var försvann glädjen?