 |  | Så här är utsikten från balkongen så här års. |
Vi gör mat tillsammans, det har sina fördelar att ha en bandagerad handflata. Barnen skalar potatis tillsammans, Son skär kött, jag steker champinjoner de trär på grillspetten, jag ordnar det sista av potatisgratängen, det känns riktigt bra, vi gör saker tillsammans.
Det är bra, för de sista två dagarna har det varit krig. Det bästa har varit lösningen av kriserna, det värsta ett totalt kommunikationssammanbrott, det här pallar jag egentligen inte.
Vaknar halv fem på lördag och allt snurrar runt i huvudet utan att jag kan stoppa det. Lyckas somna igen efter en timme, men vaknar definintivt halv nio med huvudvärk.
Senare sår son och jag rädisor i en engångspajform i aluminium och vi cyklar iväg för att kolla en bra kruka där vi kan plantera om dem. Det är en underbar dag, jag har bara en t-shirt på mig, inser att jag egentligen inte trodde att detta skulle hända igen, det var alltför länge sen vinden blåste så här ljum mot bart skinn.
Allt är idyll ända till Son ska tömma diskmaskinen, tar ut min turkosa favoritkopp, svingar den fram och tillbaka för att retas med mig och slår den i bitar mot diskbänken. Allt brister, jag blir otroligt ledsen, mer än vad som egentligen är befogat, båda barnen hör det här i min röst (som inte är särskilt låg) och båda försöker faktiskt muntra upp mig. Dotter lägger av tonårsfasonerna, Son är till bra hjälp när vi rensar upp på balkongen, plockar bort löv, dammsuger, lägger på ny matta.
Klockan tre cyklar vi över till M och vidare till Godispalatset för lördagsgodis. Senare äter vi en sallad på kanariska färskpotatisar i dragonaioli med finskuren röd paprika i för att få färg. Till det fläskkarré och lättkokta färska morötter och salladslökar. Cesaria Evora står för stämningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar