Jag brukade alltid ringa henne från flygbussen på väg hem. Insikten suger till och det ekar lite i det tomma utrymmet. Samma i går kväll, på väg till hotellrummet. På ren reflex var jag på väg att ta upp telefonen, tills det gick upp för mig att det blir inget. Det är inte bara saknaden efter nio år, det är en hel del vanor som skall suddas ut.också.Annars är ju resorna en lättnad. Det känns alltid som om man är på väg framåt i ett flygplan.
Jag flyger hem med solnedgången. Ett fortfarande snötäckt Sverige skimrar i rosa under oss när solen färgar det tunna diset. Till slut sjunker solen ner, byter färg från rödorange till rosaröd och lämnar sedan kvar en rand som skiftar från klarorange ner till rött. Det här vänjer jag mig aldrig vid och jag ser alltid till att få fönsterplats efter alla år.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar