De här tillställningarnas är normalt inte helt okomplicerade. Vi har utvecklats åt så väldigt olika håll och barnen följer oss på ett sätt. Lyckligtvis inte i våra motsättningar. Det är skönt att bara sitta och se hur de accepterar varann. Hur de delar sina erfarenheter och överser med skillnaderna. Det är en ny generation på väg förresten, Dotters Kusin som tog med sin färska sambo ska ha barn!
Söndag morgon hänger sig telefonen igen. Denna gång absolut lägligt, jag sover som en stock fram till klockan nio när jag blir väckt av solen. Frukost först, sedan en lång promenad med mina italienska vänner:
- Vado comprare un cappello. Un cappello molto bello. Un cappello magnifico
Det förvånar mig att jag blir så glad av det, men det blir jag. Det slår mig också att den här idén att lära sig italienska är ett sätt att frigöra sig fråm M. Att minsann visa att jag klarar mig i Italien även utan hennes språkkunskaper.
På tal om situation M, så blir såret renare och renare. Jag läser en artikel om svek i DN. Relaterar till den beskrivna känslan av egen skuld. Kunde jag varit tyst? Kunde jag talat mindre om framtiden? Var det mitt beteende som gjorde att samtalet stängdes av?
Jag har tänkt fram och tillbaka på det i månader, men efter åtta år av samtal finns det ingenting som ens vagt antyder att jag skulle varit orsak till att samtalet slutade. När det behövdes som bäst. Oavsett orsak var och är det ett svek. Jag kan inte ta ansvar för det. Jag tänker inte ta ansvar för det.
Nu, kan jag börja se framåt.
Det svåra med att någon så viktig sviker är att tilliten för människor får sig en törn. Jag är tvivlar inte på att tiden kommer att lösa det. Om jag bara är klok nog att ge mig tid.
När Son kommer hem lagar jag en chili med bönor, musslor kyckling och yoghurt. Jag skär ner hela chilifrukter och får tårar i ögonen. Son skrattar åt mig och berättar om chiliätartävlingar med sina vänner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar