En dag till

Det tomma hålet från i går hänger kvar i dag och drabbar jobbet. Jag gillar att upprätthålla en känsla av kontrollerat kaos, men när kaoset hotar att spränga gränserna, mäste det finnas balans för att hantera det. Ett skratt på rätt ställe, lätta på trycket inte ta saker på för stort allvar. Det går inte fantastiskt.

Jag äter lunch med Dotter. Vårt förhållande börjar normaliseras mer och mer. Hon är inte på sin vakt längre. Passar på att stjäla en extra lång kram vilket hon accepterar och pratar med henne om hennes brutna förhållande. Hon svarar relativt otvunget och ser faktiskt lite ovillig ut när vi är tvungna att bryta upp.

Jag går förbi en blomsteraffär och köper två gerberor i klara färger för att ha något att vila blicken på. De hjälper till att ta det där extra andetaget som behövs.

Efter jobbet har jag en session med Son som har skickat in anmälningar till ungefär tio sinsemellan olika högskoleutbildningar, utan att ens ha fattat att de varar i fyra år (minst). Det känns inte helt fantastiskt att be honom att fundera igenom hur han kände att gynmnasiet varit och hur det skulle vara att ha det så i fyra år till. Också att börja tänka vad han gör om han inte kommer in. Jag så åt honom på skarpen att för en gångs skull sluta försöka göra vad han tror hans föräldrar vill.
Det är inte lätt för honom. Det är inte enkelt för mig att få honom att tänka framåt och inte för mycket på det som varit och är. Vi går igenom vad det värsta som kan hända är och hur man kan hantera det. Det är svårt att stoppa livet.

Sedan lagar vi mat tillsammans. Jag har köpt Masa Harina - majsmjöl för tortillas. Medan jag gör guacamole (3 avocado för 12 kronor kan jag inte stå emot) och steker köttfärs med spiskummin, garam masala och chili, kavlar han tortillas. Det blir fantastiskt gott med nybakade tortillas och jag får äntligen stilla den längtan efter något riktigt starkt i munnen som har funnits där hela dagen.