Förväntningar

Morgon. Går igång direkt. Det är naturligtvis fel, men det känns som om jag inte kommer vidare, utan måste styra upp samma saker om och om igen. Det måste ändå vara det allra svåraste i världen - att lyfta människor så att de hjälper till att lyfta mig. Nå det sket sig, jag upplevde att jag måste in och detaljstyra. Irritation från mig, irritation från den som jag hade förväntningar på. Huvudvärk, trött, hjärtklappning. Till slut hamnade jobbet på spåret, jag satt där och undrade varför (och varför inte tidigare). Går till slut ut och går av mig, försöker fundera på det där med höga förväntningar. Har man inte höga förväntningar blir man inte besviken, allt blir en positiv överraskning. Det går bra privat. Betydligt värre är det på jobbet där förväntningarna är kopplade till människors arbetsuppgifter och det jag gör är beroende av de andra.

Går i det begynnande vintermörkret och funderar över förväntningar. Har man inte höga förväntningar blir man inte besviken, allt blir en positiv överraskning. Det går bra privat. Betydligt värre är det på jobbet där förväntningarna är kopplade till människors arbetsuppgifter och det jag gör är beroende av de andra.

Sista kvällen tillsammans med barnen, de är hos Mamma denna helgen, allt för att återställa ordningen med jämna veckor/udda veckor.

Underligt, M och jag har varannan helg helt tillsammans, utan barn. Hur många sammanboende föräldrar får den lyxen? Å andra sidan är allt annat umgänge mer eller mindre stulna ögonblick. Det skulle inte fungera om vi hade förväntningar som måste uppfyllas. Självständighet blir en förutsättning, allt utöver blir en bonus.

Äter revbensspjäll tilsammans med barnen, tittar på Simpsons, bäddar in huvudet i en flaska Pilgrim, det räcker för att hjärnan ska förvandlas till bomull (försökte skriva den här dagboken i går).

Drabbas av sötsug efter middagen, tar upp beställningar och går sedan och handlar semlor och en chokladpudding (till Dotter som är inne i en icke-fett-period). Det är mycket barn ute halv nio på kvällen, Vid bion står en flicka i kort kjol och strumpbyxor där ena benet är bredrandigt och andra benet är vitt. Utanför Lokala Restaurangen står folk och röker, han med läderhatten är med där, tillsammans med Cånny, som vanligt i arbetsoverall och keps. Framför mig på vägen lyser en rumpa i mörkret, kommer ofrivilligt att tänka på Bambi. Jeansen är mörkblå för övrigt, det ser ut som om hon har satt sig i Klorin. Undrar vad Ebba von S skulle tycka om det.

Äter Hetvägg.

Barnen gick just. kunde i dag tydligt se att Dotter också verkar drabbas av den stora håglösheten vid byte. Hon mulnade ihop och fräste utan den där lilla glimten i ägat som brukar finnas där. Hon fick en extra lång kram, ända till hon skrek "Pappa du kväver mig" men glimten var tillbaka. Jag sa att jag älskade henne, det är det bästa jag kan göra.

Dessutom är det sant.

En dag till

"...Fantasiiii rullar vi runt bland mjuka kuddar..." Dotter har kompis här och dom kör Singstar, varsin mikrofon i handen, sitter bokade framför TV:n "..Hallååå heeela pressseeeen..." Det bästa man kan säga att det åtminstone går från kaos till kakafoni, några sångkarriärer blir det nog inte. Själv har jag förpassat mig till sängkammaren, pallat upp med kuddar och jobbar lite i lugn takt. Har bara fått hjärtklappning en gång, det var när jag hade fem saker på gång samtidigt, tror jag behöver bli lite mer seriell.

Jag går promenad igen och funderar. Inga fantastiska genombrott, bara en insikt att jag får oerhört mycket utbyte av mitt jobb, det är definitivt värt att bena ut vad jag behöver göra för att inte slukas. Tar chansen och stannar hemma i morgon också. Benar.

Hjärtklappning

Det är gnistrande kallt i dag, när jag försöker gå av mig hjärtklappningen. När jag inser att hjärtat dunkar så hela kroppen verkar skaka, är det dags att snabbt släppa taget.

Jag har börjat lista saker som gör att jag mår dåligt, för att så småningom se vad jag kan göra åt dem, men det här var en som jag verkar ha missat - jag mår dåligt när folk inte gör det jag förväntar mig. Det är ju förstås inte bra, dessutom tror jag att jag har rätt höga krav på min omgivning på jobbet, det som görs kan alltid göras bättre, så det blir ju rätt ofta det blir tillfällen. Ju fortare jag rusar, desto fler tillfällen blir det.

Jag förstår rent intellektuellt att människor har annat att göra än att engagera sig till 110% i sitt jobb, men i hjärtat blir jag besviken och jag förstår inte att man missar saker som för mig är självklara.

Hmm, får plötsligt bilden av någon som springer så långt framme att resten av gänget tappar kontakten och undrar om det är nån mening att ens försöka. Fint va?

Ettan

Vaknar till vid tio och som en spark i bröstet kommer insikten om att jag ska till jobbet i morgon. Hjärtat dunkar lagom förstärkt av bakfylla som om det skulle komma ut mellan revbenen vilken minut som helst. Efter frukost går M för att hämta sin son, jag röjer ur köket och kryper tillbaka under täcket. Spenderar större delen av dagen på att läsa ut "Safari Club" av Anja Snellman, en vidrig historia, äter i sängen, allt medan klumpen i magen är kvar, tills jag bestämmer mig för att inte gå till jobbet i morgon heller. Inte förrän då lättar det och jag kan andas ordentligt igen. Det här är inte bra.

Nya Kate Bush känns lite... nattstånden.

En Gul Bil

Festklädd





Lyser upp parkeringen och mitt sinne. Allt får skarpare, mer lysande färger och en tindrande känsla sprider sig i kroppen. Det är lyckan. Jag undrar hur det kommer sig att den är där, under den finns den dunkande känslan av förtvivlan kvar, men just nu så bryr jag mig inte om den.

Minns den gången när jag talade om för barnen att det inte görs så mycket gula bilar, eftersom människor har svårt att bedöma avståndet till gult, alltså sker mer olyckor med gula bilar. I flera år efteråt, skriker barnen "Gul bil" varje gång de ser en (och det finns många). Det har sedan utvecklats till Dunk ("dunk för gul bil") med straffslag ("tre straffslag för jag var inte med"). Straffslagen är hårda, jag vet. Ibland har det lett till fullständigt sjuka situationer när vi alla tre slår på varann - hårt - och skriker AJ så mycket vi orkar i hopp om att någon ska skämmas och sluta (fat chance).

Fortsätter promenaden med Madonna i lurarna och inser att lyckan sannolikt beror på att det är skalet som har krackelerat. Jag har hela hösten skyddat mig från det här genom att stänga av frustrationen, men man kan inte stänga av selektivt - allt stängs av. Det som får det att pirra i kroppen är också insikten om att det måste till en förändring. Jag känner igen den - en känsla av att allt är möjligt. Det är en bra början.

Nu dags att ägna sig åt nyårsafton. Jag har köpt minneskort till min MP3 spelare på rea, de ska fyllas med allsköns musik, 70-tal, Madonna, Bodies without organs, en del afrikanskt etc... och förutom kycklingleverloussen ska jag göra kanelkräm till efterrätten och majonnäs till hummersmörgåsen som jag ansvarar för.

Ett gott nytt år och ett 2006 i den goda förändringens tecken önskar jag alla inklusive mig själv.

...och Alcazar och Bodies without organs äger!!!! (Ett par Frank Dandy ålar sig vid spisen)

Bryr sig Gud?

Frank Dandy Superwear, med gott om utrymme i grenen

Det vita töcknet utanför vardagsrumsfönstren skingras, det blir plötsligt ljusare och vita ulliga hål visar sig i molntäcket. Jag kliver ur badet, där jag har legat och småslumrat i drygt en timme.

Natten har varit lång, jag tvärvaknade halv tre och karusellen drog igång. Måsvingarna som jag brukar använda mig av fungerar inte just nu, varje gång jag försöker lyfta, faller jag platt tillbaka till tankar om jobb, otillräcklighet, ilska och frustration. Konstaterar att det är skillnad på den här smärtan och den som orsakas av olycklig kärlek, den här ligger längre ner i magen och strävar neråt, kärlekssmärtan strävar uppåt för vad nu jämförelsen kan vara värd.

Klockan fem fattar jag beslutet att inte gå till jobbet. I och med det, somnar jag in och lyckas sova med kortare avbrott till klockan nio. Jobbar fram till tolv, med sådant jag tycker är kul, tappar sedan upp ett bad, tar med mig tidningen och somnar in.

Efteråt sätter jag på mig mina favorit-Frank Dandy Superwear och lagar kycklinglevermousse som jag ska bidra med på nyårsmiddagen i morgon. Sedan går jag igenom resebilder och bränner en skiva till M och hittar ny musik - The postal service - definitivt värd att lyssnas till. Försöker skapa avstånd, rum att fundera.

Senare på eftermiddagen ringer telefonen, övertygad om att det är M, svarar jag 'allå med fransk accent. En helt okänd röst säger "Hej" med ett dröjande tonfall. "Ja hej" samlar jag mig. "Hej!" säger kvinnan i bestämd ton "Jag ringer från Rikets Sal och jag vill ställa en fråga till dig!"

"Ja?"

"Bryr Gud sig verkligen om oss?"

Jag frustar till, plötsligt alldeles full i skratt, försöker avvärja henne, säger fullt ärligt att det inte är en fråga jag vill svara på just nu, men det är försent, hon är redan igång om människors lidande, jag säger tack än en gång och lägger på, gläds åt ironin i att få ett sådant samtal just i dag. Snart ska jag gå och handla med M, försöka få henne att förstå att silkesvantar är onödiga, att hon faktiskt är solen och inte någon extra börda.

Mellandag

En sak som snön har åstadkommit i alla fall är att den har tagit död på kriget utanför. I snart tre veckor, har det smällt oavbrutet. Det som tycks ge mest valuta för pengarna är en sorts kombination av häxpipa och kinapuff (på min tid var det antingen eller) först busvissling sedan smäll. Alla har den, killgrupperna tävlar med varann om hur många man kan smälla av på kortast möjliga tid. När de är slut, går man och köper nya för att börja om igen. Den mängd pengar som spenderas på fyrverkerier skulle förmodligen hålla ett smärre u-land med mat minst ett halvår framåt.

Den trötthet som jag känner nu är monumental. Inte ens den vanliga rundan i affärerna kan skingra den. Äter en middag bestående av oxtunga och körsbär i likör, sjunker ner i soffan och blundar. Försöker få fatt på åtminstone så mycket energi att jag kan ta mig över till M senare i kväll, vi ska titta på Kommisarie Lynley tillsammans. Jag vill gärna det. Tror jag struntar i att förbereda lunch till i morgon också. Sitter här en stund till...

Är det någon som kan tala om för mig vad jag ska göra av all den frustration, ilska och desperation som jag känner inför att aldrig någonsin vara i par med vad arbetet kräver, aldrig någonsin ha tid att stötta dem som jobbar med mig så mycket som de behöver, att ständigt behöva motarbeta själviskhet maskerad till oegennytta i en organisation som ständigt ökar kraven utan att öka resurserna?

Det har gått så långt nu att jag mår illa på väg till jobbet, jag måste ständigt ta djupa andetag för att häva trycket över bröstet och när jag går hem är tankeverksamheten fullständigt lamslagen. Det här är ju bara ett jobb för helvete hur kan jag låta det påverka mig så? Var försvann glädjen?

Mellandag

Det spelar ingen roll hur mycket man tjatar, kollar, följer upp och morrar, ungen (Dotter) lämnar i alla fall sina strumpor och underkläder på de mest konstiga ställen i hela lägenheten. Under soffan, i hennes säng, under skrivbordet, i byrån osv. Slås av det ironiska i att jag som pappa jagar strumpor, trosor och pyttesmå BH:ar varje gång jag ska till tvättstugan. Även om jag morrar åt henne, är jag innerst inne rätt nöjd med situationen. Det gör inget att hon inte tar för givet att hon ska sköta tvätten. Det gör heller inget att Son ser det som naturligt att pappor tvättar.

I tvättstugan var det någon som glömde att ta bort sitt lås som spärrar åtkomsten till torkrummets dörrlås (en mycket finurlig konstruktion som gör det möjligt för enskilda att låsa dörren trots att låset öppnas med gemensam nyckel) och jag kunde inte låsa in mina kläder. Drabbades av stora paranoian och vågade inte lämna mina skjortor och byxor. Följaktligen ser lägenheten ut som ett torkupplag.

Har också hunnit botanisera i extrapriserna på julmat. Resultatet ligger på min skärbräda, en redig oxtunga som precis kokat färdigt. Jag har redan hunnit smaska i mig tungspetsen. Det blir bra till lunch i morgon, bara med fransk senap och en blandning av bulgur och ärter (notera att jag ser till att få i mig ordentligt med fibrer).

På jobbet känns det än en gång att jag plockar upp andras kvarlämnade saker, det är inte tillfredsställande. Det blir heller inte bättre av att herr Parallellt universum försvinner spårlöst och lämnar sin kollega med allt jobbet för att sedan komma med en lögn när jag konfronterar honom. Jag är medveten om att min bedömning av andra blir hårdare av att jag är på fel sida av gränsen mellan hårt jobb och panik. Jag försöker lägga band på mig, vilket inte är det enklaste.

God fortsättning

Son, gran och nattvakt

På vägen till utfordringen av Dotters marsvin inser jag att det nu är riktig vinter. Snöhögarna på parkeringsplatsen överstigern en meter och det är en lång isbana i parkens pulkabacke. Jag har fått det stora ansvaret under tiden barnen är i fjällen med mamma och ny pojkvän. Till min hjälp har jag ett noggrant skrivet schema, dag för dag. Jag kan stå ut med det.

I går hjälpte jag M att köpa en reaTV på Elgiganten. Den kostade faktiskt löjligt lite, vilket gjorde det motiverat att stå i den 50 meter långa kön bara för att få komma in i butiken. Ytterligare två köer senare var hon en lycklig ägare till det sista exemplaret, en timme efter att butiken öppnat. Tur att jag vaknade tidigt.

Kom till jobbet med hjärtklappning och en fladdrande känsla i magen. Just nu vill jag inte vara där, det känns som om jag har dragit över gränsen nu igen. Svårt att andas, ingen lust att umgås - shit. Det blir inte bättre av att behöva plocka upp andras dåliga samveten. (Jo, kanske, att leverera där andra inte hunnit med ger i alla fall lite bekräftelse.)


Å fy faan vad Dogge har sålt sig hur kan man behålla ens en gnutta av trovärdighet efter att ha gjort reklam för Elgigantens rea??!! Precis som Petter som skrev objektsbeskrivningar för en mäklarfirma, jag är besviken.

...dopparedagen

Julklapp till M



Julklapp till mig

Det är full fart på den lokala puben, sent på kvällen när vi går förbi med Ikeapåsen full av julklappar. Blir lite förvånad, trodde att allting slog igen på julafton, men att det är fest på gång bekräftas när jag blir väckt av två högljudda sällskap utanför, det ena strax efter ett, det andra vid halv fem. Vaknar till, försöker skölja ner den monumentala halsbrännan med vatten, somnar igen och blir väckt av Dotter som vill ha hjälp med att installera sin julklapp, Sims2 - Nightlife extension, lyckligtvis inte tidigare än strax efter nio.

I år fick vi inte åka gratis på bussen hem, kanske har barnen blivit för stora för att lyckas väcka någon julstämning hos SL:s busschaufförer. Annars var allt som det skulle hemma hos mamma och pappa. Jag åt för mycket av fisken och potatissalladen, ingen Norénstämmning infann sig, jag tror att alla hade ganska trevligt.

Dan före...

Cocktailpartyt i parken är i full gång trots det gråa vädret. De nödvändiga accessoarerna i form av gröna påsar avtecknar sig skarpt mot resterna av snön. Noterar att min tvättstugepolare Cånny har glidit ytterligare en bit på skalan, han är numera med där, men vad jag vet har han fortfarande jobbet kvar.

Barnen har kommit och med dem en Playstation. Jag var ute för att köpa de sista julklapparna när de kom, men de lyckades själva rigga ihop den med TV:n och sitter nu rörande eniga i vardagsruymmet och spelar tillsammans, ivriga att jag skall vara med och titta åtminstone. Jag har absolut inget emot att vara ensam, men att ha dem här känns jätteskönt. Helt bortom all planering går jag och köper champagne till M och mig på som vi ska ha på juldagen och julmust till barnen. Det är näst intill upplopp, på centrum, det måste vara årets mest stressade dag, och inte ens när alla kassor är öppna förmår de att svälja anstormningen. Stämningen är trycktoch t o m jag får dåliga vibbar.

Vi äter skinkmacka och efteråt vill Dotter baka saffransbullar. Jag ger mig ut igen, och köper jäst och kesella och vi sätter igång och masserar ihop en deg. Det blir allehanda underliga former (dock inget värre än en rumpa) Son gör en snigel med russingömma i huset och en hand som han ska bjuda Ms son på i morgon. Till middag blir det revbensspjäll marinerade i honung, soja apelsinjuice ingefära, spiskummin, kardemumma och brödkummin. Jag blandar äppelmos och sweet chilisås till spjällen. Efteråt blir det nybakta saffransbullar.

Ännu senare kommer jag på att jag ska göra egen variant av glögg, den med äppeljuice och Calvados. Kommer på att kanelstången är slut och får ge mig utr en tredje gång. Det är det värt!!!

Nu ska jag bara slå in de sista julklapparna...

God jul på er alla!

Dan före dan före...

Inga problem att sova i natt inte, vaknade av att M SMSade (när kommer det ordet i SAOL?), vi skulle in till stan. Ingen stress, bara ströva runt på favoritställena.

Första anhalten - Multikulti. Det är svårt att stå emot entusiasmen hos dem som jobbar där. Jag råkade lyssna när Magnus (tror jag han heter) blev helt lyrisk över en fransk sångerska - Camille - tillsammans med en kund. Det slutade att jag gick därifrån med skivan. Hur kan man motstå någon som ersätter instrument med röstarrangemang, där bland annat prutt med läppar och hulkanden ingår? Jag kan det inte, och får ytterligare gåshud när jag upptäcker att en enda ton går igenom hela skivan från början till slut. Camille är som ytterligare en dimension på Stina Nordenstam.

Vidare till 125 kvadrat, nu är det M som blir förälskad i ett ställ för ringar i form av en rödglaserad blomma. Ser min chans och köper det som en julklapp.
Vi hinner förbi Afro-art innan det är dags att åka till överfulla Barkarby handelsplats där presenter till diverse barn inhandlas.

Hemma gör jag färdigt Dotters dator och tar itu med städningen.

Spellista:
Camille
Aretha franklin - Winter Wonderland
Mahalia Jackson - Silent Night (wow!)
Elton John - Step into Christmas
Lars Vegas Trio - Bjällerklang
Bob Marley - Christmas Reggae
Chris Rea - Driving home for Christmas
Lars Vegas Trio - Kalle Ankas Jul
Shrek - christmas songs for kids
Luther Vandross - The mistle toe jam
Jon Anderson - Ding ding merrily on high

På kvällen griljerar jag skinka, M kommer över en stund igen och vi äter skinkmackor och lussebullar och struvor och sköljer ner det med mumma.

En liten kommentar om Migrationsverkets senaste fadäser - om man jobbar på ett ställe som sysslar med omänsklig verksamhet, är det svårt för den enskilde att behålla respekten för individen. Sen kan man ha hur många etikkommittéer som helst, detta kommer man inte förbi.

Jul I

Vaknar klockan sex på min första lediga dag, med huvudet fullt av jobb. Försöker komma undan och läser ut det sista av "Kronprinsessan" vilket får tårarna att rinna. Inte för att den är särskilt sorglig, bara det att jag nog behöver det. Det var länge sedan.

Går upp så småningom och installerar det sista på sons julklappsdator. Får ett ryck och åker till Kista för att köpa de sista delarna till Dotters dator, eftersom sons bygge gick så bra, fick jag blodad tand (hennes är också klar nu, åtminstone så gott det går). Tar en tur med M till stan och kollar de sista julklapparna innan jag måste återvända och ha ett allvarligt samtal med Sons lärare. Både Mamma och jag har på var sitt håll skrivit bekymrade (läs irriterade) mail till lärarna efter att stackarn fick räkna hela kvällarna sista veckan hos mig. Vi hade ett bra samtal, hans lärare hade fått en hel del om bakfoten, det är ju planering han behöver för att överleva, och alla löften om information till oss har lixom försvunnit i sanden. Nå, vi rensade luften utan att någon blev tilltufsad, men visst ramlade det mesta på oss igen. Stackars de barn vars föräldrar tror att skolan tar ansvar.

När jag kom hem, hade orken tagit slut. Jag kröp i säng och somnade. Fick tvinga mig upp för att fixa Dotters dator, det gick bra. Skönt att kunna åstadkomma något konkret. Nu i säng igen.

"...och nu sitter det en massa tomtar hemma och undrar...

Bondagegran

Uj, uj, uj - hurra, hurra, det ilar riktigt i magen, jag kom äntligen hem och går inte till jobbet på sex dagar. Det känns t o m som om jag har hunnit med det nödvändigaste (hinna med allt har inte existerat på tre år). Jag är säker på att mina kollegor märkte hastigheten. Jag hann morra åt några, vissa snabbare än nödvändigt, vissa för att dom spelade på arbetstid, sprutade ur mig mail som renderade smileys hos vissa och förmodligen inte fullt lika mycket smileys hos andra (samma mail). Springer till bussen, klämmer in mig i det groteskt trånga utrymmet som utgörs av bänkarna som är fästa ovanför hjulhuset - jag får åtminstone sitta i fred där och sätter på radion i lurarna.

Man diskuterar domslutet om huruvida det är tillåtet att ha parabol monterad på fasaden in Rinkeby. En man ringer och anser att man borde få hänga på _mer_ saker på fasaderna och fylla balkongerna med prylar, det skulle utgöra ett "pittorekst inslag" i Sveriges kultur. Själv bodde han i Djursholm och kunde aldrig tänka sig att bo "i sådana områden". "Det gäller att prioritera här i livet" säger han.

Undrar hur han anser att de som bor i Rinkeby prioriterar? Om de kanske väljer att leva ett bekymmerslöst liv, dansa på gårdarna mellan höghusen och pynta sina balkonger i stället för att ta tag i sitt liv, bita ihop och skaffa en direktörspost och villa i Djursholm. Jaja, folk prioriterar olika, så är livet.

Varvar ner som vanligt genom att vandra till synes planlöst på centrums två mataffärer, köper en skinkskank i den ena, lagom för mig i tre dagar ungefär och revbensspjäll till barnen som kommer på fredag. I den andra hittar jag gristunga och struvor.

Nu hemma värmer jag glögg (Blossa 04), tar en skinkmacka (7millimeters...) med grov gotländsk senap. Sedan häller jag upp mörk öl (Primátor - prova den) en nubbe Linieakvavit som jag fått i julklapp av min Norske kollega och äter sill med ägg och hårdmacka med gräddost. Senare kommer julkorven...


...och nu känner jag mig som en julkorv, fullstoppad och lite sladdrig i skinnet men vad gör det. Jag har koll på julklapparna, två dagar ensam och med M, sedan kommer barnen, just nu känns det som om det inte kan bli bättre.

- Fortsättning på rubrik, citat tagen direkt ur väderrapporten - ...om det blir snö till jul"

Julens spellista:
Adolphson & Falk - Mer Jul
Anders F Rönnblom - Det är inte snön som faller
Triad - Tänd ett ljus
Just D - Jul Igen
Boney M - Christmas song
Werner och Werner - Vår julskinka har rymt
The Pogues - Fairy Tale of New York
Ulf Lundell - Snart kommer änglarna att landa
James Brown - Soulful Christmas
Jose Feliciano - Feliz Navidad
Wham! - Last Christmas I Gave You My Heart
Billy Mack - Love Actually - Christmas Is All Around (ny favorit)

Livstecken II

"Den potenshöjande medicinen kan göra dig blind" skanderar löpsedeln ...liksom onani som dessutom kan ge håriga handflator. Sex är aldrig okomplicerat. Jag har fått tag på ljussnören på Ikea till en tredjedel av ursprungliga priset och dekorerar för fullt hemma. Granen ser ut som nånting ur en bondagedröm (mardröm) silvrig och uppbunden med gult lysande band. Fönstren i vardagsrummet har fått en vitt lysande effektrand.

Jag samlar mig inför den sista arbetsdagen innan julen, det känns på riktigt som sista sträckan innan man flåsar sig i mål på enbart viljan.

Hej

Livstecken

Så ironiskt att se Harry Potterfilmen där Fenix tårar snabbt helar basiliskens dödliga sår när jag just fått reda på att en kollegas femtonåriga son drabbats av bencancer och ligger på sjukhus, med "goda chanser att kunna springa igen". Veckan har varit.... intressant.

Jag har en trisslott i min plånbok

Den har legat där nu snart i tre veckor. Jag tänker inte på den ofta, men varje gång den dyker upp i sinnet, ilar det till i magen. Tänk om...

Min vänstra hjärnhalva, som oftast brukar kunna föra ett klockrent resonemang säger att jag givetvis inte är en av de ytterst få människor som lyckas få fatt på en vinstlott, sannolikheten är extremt liten. Den högra, som hyser den obotlige optimisten skickar varje gång en liten skön impuls till magregionerna - tänk om...

Efter att den har legat där så länge inser jag nu det riktiga värdet av den. Att ha möjligheten till vinst i plånboken är mycket mer givande än att faktiskt syna den. Lotten kommer att få ligga kvar oöppnad ett tag till. Tänk om...

Det är inte karaktärsstyrka som stoppar mig från att skrapa den, det är det faktum att jag har en uppmärksamhetsnivå i höjd med en guldfisk, jag glömmer den fortare än det tar att resa sig från soffan, gå och hämta plånboken och ta fram den.

Tvätts(t)uga i dag (igen) och jag tog äntligen vägen förbi källaren och plockade upp julsakerna. Babysteps, babysteps. Väljer bort att pynta, gör i stället en Cajsa Warg-gryta, picnicbog, morot, kålrot och stora bitar purjolök kokar i spadet från gårdagens julkorv. För att få ordentlig matighet rör jag i en näve röda linser som får koka sönder. Kryddas med kummin och färsk koriander.

Jättegod!

Det kokta fläsket

Julen närmar sig, jag hittade en av dom mer och mer sällsynta, men för mig givna saker som skall ätas runt jul - rå fläskkorv. Den sjuder nu försiktigt försiktigt så att inte skinnet ska spricka och i ugnen står en panna med rotsaker som rostas. Min eftergift till nyttigheten.

M och jag smet iväg i går och såg "Bang Bang Orangutang" vilket var en ren plåga. Jag tror att den t o m slår "Fyra nyanser av Brunt" i svärta. Jag förstår inte behållningen i att se det absolut värsta hända efter två minuter i filmen, för att sedan konstant öka nivån på depressionen.

Jag är heller inte riktigt säker på att jag greppar vad folk får ut av en så genomsvart film. Kanske sitter man och gottar sig åt att man i alla fall har det bättre? Den som inte stått totalt ensam kan kanske flina misstroget åt vissa skruvade situationer men jag minns tydligt hur tunn väggen är mellan rätt och fel är och hur otroligt jävla ensamt det kan vara när man har har råkat ut för det värsta och ingen finns där att dela det med. Lyckligtvis satt vi ensamma i biosalongen så jag behövde inte dämpa stönandena när ytterligare en nivå av förnedring visades.

Att i filmen dessutom leka med surrealistiska färgeffekter känns bara påklistrat och fel.
Filmen får fem yakk.

Nu ska jag se om jag får ihop Sons julklapp, jag har bestämt mig för att få igång den trasiga datorn som står och skräpar i arbetsrummet. Utgången är definitivt inte given...

Ännu en fredag

Väl hemma går jag till biblioteket, lånar "Kronprinsessan" av Hanne-Vibeke Holst och "Familjegraven" av Katarina Mazetti. Sedan tar jag en tur till Systemet och köper en flaska S:t Peters Winter ale och en "Rogue". Bakom i systemkön kommer en kvinna märkt av livet som köper ungefär en back Sjukommatvåan. Skillnaden är slående, får en bild av ett tillfälle i gymnasiet när en Samhällskunskapslärare vid namn Esbjörn von Zweigbergk (undrar alltid om han är Helenas farsa) uppfylld av sitt kall i någon form av ANT lektion utbrast "med den takt ni dricker, kommer ni alla att bli akoholister före trettio!". Något som fick ett gäng fullständigt odödliga nittonåringar lägga upp ett flatgarv, särskilt som han såg ut som om han hade druckit minst så mycket som vi uppgav ungefär tio gånger så länge. Nu, 28 år senare tror jag att jag har passerat riskzonen.

Hemma väntar barn med kompisar, fredagsmyset börjar bli så inarbetat att det är Sons kompis som föreslår kyckling och potatisklyftor. Det tar ungefär en halv flaska öl innan jag känner mig yr - ett säkert tecken att veckan har varit snabb och intensiv. Jag får inte vara med i vardagsrummet, så jag äter ensam i köket och försöker läsa Kronprinsessan, det visar sig helt omöjligt att hålla fokus. Det får bli Shrek i stället och lite strösurfande. Får syn på DN på stan och förundras över hur språket utvecklas:

"En Riesling med värsta krusbärsrispet sätter djupaste spåren"

Jag kan bara säga att det ilar...


P.S. Shrek äger!!!

Krukan

Solen sken den där aprilsöndagen, sista dagen av långhelgen i
Köpenhamn. Värmen kändes i skinnet, men inte tillräckligt för att sitta ute på frukostfiket i hörnet av före detta Pusher Street och Wildersgade.

Vi beställer frukosttallrik som består av amerikansk pannkaka med lönnsirap och grädde, frukt, ost, skinka, ägg och hur mycket nybakat bröd som helst. Servitrisen, en ståtlig kvinna i min ålder med blonda dreads kallar sig Lilith, något jag noterar när jag får kvittot.

Tvärs över gatan, vid sidan av en blå dörr står en handtextad skylt: "Loppmarknad". Vi har tittat på den i två dagar, det är svårt att stå emot nyfikenheten, att se vad andra människor har ägt. Vi går in och hamnar rakt in i en stenlagd lägenhetshall. Första dörren till vänster är ett sovrum, nästa dörr är köket. I andra ändan av hallen finns dörren till innergården som glöder i solen. Det måste ha funnits fler rum ovanför, jag skymtar en trappa i andra ändan.

Hela utrymmet är fullt av kläder, barnsaker, gamla husgeråd, begagnade använda saker med lite värde, sådant man lätt hittar i sin källare. Ägarinnan i 30 årsåldern talar intensivt med en yngre man, de diskuterat en del undanlagda babysaker, barnvagn och gåstol. Det smyger sig en ton av svenska i kvinnans del av samtalet.

Språkentusiasten M frågar henne om det är svårt att skilja svenskan från danskan, det ena ger det andra och plötsligt berättar hon för oss att hon håller på att flytta ihop med sin nya kille, bort från Köpenhamn till Småland. Hon berättar hur skrämmande det känns att efter att varit särbo i några år flytta ihop någonstans där hon inte har rötter, att lämna Köpenhamn där hon jobbat som journalist, att ta med sig en dotter. Ett ögonblick av mänsklig kontakt som M och jag har lärt oss händer när vi är tillsammans, aldrig var för sig.

Medan vi pratar får jag syn på den. Den står i en låda bland andra. Grön, med vita kalkavlagringar. I det ögonblick jag får syn på den så vet jag att den hör hemma i mitt kök. "Den där gamla fula" skrattar hon. Hon blir glad när jag förklarar att den talade till mig. Den kostar en krona säger hon. Jag har bara en femma och vill att hon ska behålla den, men hon är extremt noga med att jag ska få pengar tillbaka, letar i hela lägenheten och samlar ihop fyra kronor. Jag förstår att det är viktigt och väntar tålmodigt.

Vi tar adjö, ett bra samtal rikare, sätter oss i bilen för att åka hem via Strandvejen och Helsingör.