Olika verkligheter

Knappt hann vi slå oss ner med varsin öl förrän Rickard Wolff damp ner med mycket yngre krushårigt sällskap vid bordet 20 cm bredvid. Inte för att jag har någon aning egentligen, men jag passar ändå på att retas med M om att det inte bara är mansgrisar som jagar lammkött. Det kändes i övrigt också att ville man ägna sig åt kändisspotting, var Rival ett mycket bra ställe.

Senare gick vi till Matkultur och fick som vanligt en alldeles jättegod och intressant mat. Kycklingen i kokosnötssås serverad med bananblad var absolut perfekt och mina röda-lins-bullar även de med kokosmjölkscurry och någon sorts chutney var gudomliga. Till min lätt skadeglada förtjusning lyckades servitrisen spilla ut min öl, ner på en kvinna nedanför (vi satt i baren och tittade ner på de andra matgästerna) som ett ögonblick trodde det var mitt fel.

"Invasion" var otroligt gripande. Vilka bilder av utanförskap, vilka härliga exempel på hur olika verkligheten är, beroende från vilket håll man ser på den. Wow. Under tiden vi tittade på pjäsen puttrade en Stracotta här hemma. Köttet så mört så det nästan faller sönder, sås som får en att stöna, serverat med polenta stekt i olivolja.

Ord...

Efter två dagar med "Full English" känns dagens frukost på två tunna rågbrödssmörgåsar minst sagt frugal. Apropå frugal så läser jag om "Gentlemen" och hittar ordet "luguber". Luguber - smaka på den, typiskt sjuttiotal. Minns att mycket i Sjövall-Wahlöös böcker var lugubert, både det som sas och det som sågs.

Har tagit ledigt även fredag, vilket åtminstone renderat en hyfsat städad lägenhet. M kommer! Det var flera veckor sedan vi hade en helg tillsammans, faktiskt ända sen Glasriket i början av maj. I kväll ska vi ta en drink på Rival, i morgon Hassem Khemiri.

Förresten så köpte jag en Caol Ila Distiller's Edition, lagrad på Moscatellfat i 13 år. Det ni.

The best driver in London

Efter två dagar i England går jag upp halv fem för att säkert vara på London city Airport halv nio. Det sägs vara mycket vägarbete och hög trafik, vilket säkert stämmer, bara dagen innan var det en kollega som satt fast på M1 i tre timmar.
Just i dag tycks allt fungera över förväntan. I stället för åtta är jag framme tio över sex. Tur att jag har mina elektroniska manicker som gör att jag kan göra jobb varsomhelst och jämfört med mitt skrivbord är en flygplats rena eremitaget.

Vid åtta, en och en halv timme innan planet skall gå, kollar jag hos incheckningen och får veta att planet är inställt. Jag kanske kan hinna med ett plan som går 10.40 från Heathrow eller ett klockan ett. Mannen som står bredvid mig förklarar att han dessutom har ett anslutningsplan till Luleå. Vi blir instuvade i en taxi och skickade till Heathrow. När jag tilltalar mannen på svenska säger han - ursäkta men jag är Britt.

Jag ber om ursäkt och förklarar för honom att jag inte kunde föreställa mig att en Britt skulle kunna tänka sig att åka till Luleå, varpå isen är bruten. Mannen förklarar för taxichauffören att vi aldrig kommer att kunna hinna på grund av alla trafikstockningar. Chauffören antar utmaningen, säger "No worries, you've got the best driver in London" och tar oss på en tur rätt igenom centrala London, vi åker förbi Towern, London Eye, Buckingham palace, till och med förbi Kensington Gardens Hotell - Hotellet där jag och barnens mamma bodde en gång i urminnes tider. Femtio minuter senare är vi på Heathrow - vad jag förstår en bedrift. Åtta timmar senare kliver jag av på Arlanda tillsammans med medlemmarna i Brittiska judolandslaget.

Hjärtattack

Hjärtattack, dödförklarad efter två timmar. Han var min vän, vi skrattade tillsammans, delade musik. jag fick ta del av hans närmast encyklopediska kunskaper om serier, vi blev nostalgiska tillsammans.
Han hann inte fylla 41. Det är inte meningen att man ska dö av hjärtattack vid 40. Jag saknar honom.

Civilisationens under

Utsikt från balkongen

Det går bättre och bättre att cykla, kanske mer för att det är varmare än något annat, men det är inte lika plågsamt i uppförsbackarna. På vägen förbi ridstallet ska jag till att köra om en flicka på häst som rider mitt i vägen. Har åtminstone halv koll på hästar, så jag plingar i god tid och ser henns svänga uundan, långsammare öän vanligt. På vägen förbi ser jag att hon talar i mobiltelefon medan hon rider.

När jag cyklar förbi på baksidan av flygplatsen, ser jag återigen motorcykeldansaren. Den här gången får jag se från början, han ställer sig upp strax bakom sadeln, gasar till och motorcykeln reser sig, inte våldsamt utan sakta och mjukt. Han cirklar runt på parkeringen, gör piruetter, åttor, det ser mjukt, lugnt och avslappnat ut, jag har aldrig sett något liknande.

Jobbet är fortfarande lika kaotiskt (ehh kaotiskare) men det ser ut att ljusna. Är dock fortfarande i obalans, gråter till "Bones" (Det handlar om föräldralösa barn) och även till "Skicka vidare". Eller så saknar jag bara barnen extra mycket denna vecka.

I sadeln igen

Morgonen är strålande vacker. Såret har varit utan plåster sedan lördags kväll och jag kan bara inte låta bli. Jag har köpt vadderade cykelhandskar som skyddar och kommer väl att vara lite försiktigare, åtminstone i två veckor. Mycket har förändrats på en vecka, de försiktiga grässtråna har blivit en heltäckande matta, blåsippornas sammetslila har försvunnit, i stället brer vitsippor ut sig i det gröna. De flesta träden är nu klädda i den där fantastiska vårgröna färgen, nästan självlysande i morgonsolen. Tänker att jag är lyckligt lottad som ser, på vägen till jobbet ilar det ordentligt i magen. Lyckas dock styra upp dagen så att saker går åt rätt håll och har ett bra samtal. Det är inte över än, men jag har fått ett par nya tankar att fundera på, det är bra.

Inspirerad av boken "Nymåne" av Diana Abu-Jaber, minns jag att jag har en påse Sumak i skåpet och gör en grönsaksröra med lök, vitlök, koriander, sumak, turkisk paprika och tomat som får sjuda ihop med bulgur (i stället för favabönor). När det är klart, häller jag över fruktig olivolja och äter det med en bit av det lamm jag kokade i går. Här är ursprungsreceptet.

Krig och kärlek

Så här är utsikten från balkongen så här års.

Vi gör mat tillsammans, det har sina fördelar att ha en bandagerad handflata. Barnen skalar potatis tillsammans, Son skär kött, jag steker champinjoner de trär på grillspetten, jag ordnar det sista av potatisgratängen, det känns riktigt bra, vi gör saker tillsammans.

Det är bra, för de sista två dagarna har det varit krig. Det bästa har varit lösningen av kriserna, det värsta ett totalt kommunikationssammanbrott, det här pallar jag egentligen inte.

Vaknar halv fem på lördag och allt snurrar runt i huvudet utan att jag kan stoppa det. Lyckas somna igen efter en timme, men vaknar definintivt halv nio med huvudvärk.
Senare sår son och jag rädisor i en engångspajform i aluminium och vi cyklar iväg för att kolla en bra kruka där vi kan plantera om dem. Det är en underbar dag, jag har bara en t-shirt på mig, inser att jag egentligen inte trodde att detta skulle hända igen, det var alltför länge sen vinden blåste så här ljum mot bart skinn.

Allt är idyll ända till Son ska tömma diskmaskinen, tar ut min turkosa favoritkopp, svingar den fram och tillbaka för att retas med mig och slår den i bitar mot diskbänken. Allt brister, jag blir otroligt ledsen, mer än vad som egentligen är befogat, båda barnen hör det här i min röst (som inte är särskilt låg) och båda försöker faktiskt muntra upp mig. Dotter lägger av tonårsfasonerna, Son är till bra hjälp när vi rensar upp på balkongen, plockar bort löv, dammsuger, lägger på ny matta.

Klockan tre cyklar vi över till M och vidare till Godispalatset för lördagsgodis. Senare äter vi en sallad på kanariska färskpotatisar i dragonaioli med finskuren röd paprika i för att få färg. Till det fläskkarré och lättkokta färska morötter och salladslökar. Cesaria Evora står för stämningen.

Det bor ingen bög i Ödeshög

Allt ser oerhört välordnat ut, välstädade tomter, nymålade gulliga hus och barn som hoppar hage(!) på skolgården. Vi enas om att i en sådan idyll får avvikelser förmodligen inte plats och som avvikelser räknas allt som inte innefattar heteronormativ kärnfamilj.
Vi funderar också på att sälja frasen som sångtitel till Håkan Hellström som en given uppföljare till "Känn ingen sorg för mig Göteborg".

Vädret är fantastiskt, vi äter Tabbouleh, kalkonstek och doppar selleristjälkar i Babaghanoush sittande på en liten höjd ovanför Vättern, någonstans mellan Ödeshög och Gränna. Solen värmer, myrorna kryllar runt fötterna och berget är varmt. Våren är alldeles underbar.

Som vanligt (kan man nu säga eftersom det är tredje gången) missar vi Lessebo pappersbruk som stänger fyra, men vi hinner ta en tur till KostaBoda och Fabriksboden för att mjuka upp inför morgondagens köporgie.

Jag tar en drink, i rent medicinskt syfte och ger mig på det inte alltför sköna jobbet att plocka loss den antiseptiska gasbindan ur såret. Det tar en bra stund med saltlösning för att mjuka upp och sedan dra loss millimeter för millimeter. Till slut går det. Det ser inte vackert ut, men är inte infekterat, knappt ens inflammerat. Bra jobb.

Senare äter vi lammentrecôte med potatisgratäng och fårost i ett kök som bara genom sin inredning får en att spritta av glädje. Det är så här ett kök ska vara när man är på utflykt i Smålandsskogarna.

Dagen efter far vi runt i Glasriket. Först till Skruf för att kompletteringsköpa mina vinglas som för mig har den absolut fulländade formen för att se, dricka ut och dofta i. Sedan till en liten glashytta som ligger i Eriksmåla, i ett litet grönt hus bredvid ett stort illgult hus. Mannen är en lång smal orakad Dansk, som med en (tänd) cigarett i mungipan berättar om sin son som är medhjälpare till Bertil Vallien, droppar små hintar om sin tre månaders vistelse i Laos där människorna är "små och flitiga", senare diskuterar han kolonierna i Macao och hur det var där på sextitalet med en amerikan i alldeles för liten djungelhatt som "writes a book about architecture". De hummar och harklar konspiratoriskt när det kommer till antydningar om droger.
Lokalen doftar gott av nylackat trägolv och cigarettrök. Glaset - är fantastiskt. Jag går runt alldeles fascinerad och känner på de omväxlande lena och sträva ytorna, följer formerna och njuter av färgerna. Tänk att ha en sådan kontroll att man till och med använder bubblor i glaset som regelbundna mönster. En vas där glaset i grunden är grumligt, med ett nätverk av klara områden. I varje klart område sitter en bubbla som fångar ljuset. Oj! Tyvärr utanför räckhåll för min plånbok.

Sedan vidare till Pukeberg, Nybro, Fabriksbutiken i Boda, jag köper Höganäsform för halva priset, Ittala uppläggningssked med 20% rabatt, Hackman kastrull för halva priset, julprydnad för 49:- i stället för 199:- vitvinsglas för 29:- styck. Allt i trängsel med mängder av smålänningar, Valborg verkar vara då smålänningen går man ur huse för att shoppa loss på glasbruken, förmodligen innan turistinvasionen.

Innan vi åker tillbaka, beslutar vi oss att kolla in Hedsveds i Fiskesjö, en restaurang vi fått tips om. Fiskesjö finns kanppt på kartan, ändå har någon byggt upp ett tvåvåningshus i funkisstil där man bedriver restaurang. Med tanke på antal Mercedes utanför på parkeringen tycks det gå bra. Vi får plats på den inglasade verandan, beställer in italienska charkuterier och ostar tillsamans med en mörk italiensk öl som inte ens M har hört talas om. Även om vi inte är det typiska kavaj/klänningklädda mercedesklientelet, blir vi mycket väl bemötta, familjen som driver restaurangen är glad att få prata lite och - jag får den absolut bästa espresso jag druckit - någonsin.

Hem igen, drink, byte av plåster, denna gång går det mycket lättare, oxfilé med en sallad på fänkål, gröna bönor och pinjenötter tillsammans med ungnsbakade körsbärstomater. Vi använder de nyköpta vinglasen till den medhavda Amaronen.

Efter maten går vi till husets minst 60 kvm stora allrum, enligt uppgift byggt av endast kvinnor, klätt med dockor och teateraffischer, tänder ljus, sätter oss i soffan i ena hörnet, tittar i mörkret och lyssnar på Camille.

På vägen hem åker vi genom Bergdala, jag köper snapsglas i olika glada färger, sedan åker vi mot Oskarshamn och tar E22:an upp till Stockholm. På kvällen går vi på födelsedagsfest och dricker flatliners.

(att positionera tabeller är inte det lättaste...)

Pling-rrasch-krasch

Längre tid än så tog det inte för cykeln att vika sig på den fortfarande sandade asfaltvägen. De personer som blockerade vägen och som jag försökte undvika vände sig förvånade om och säger "herregud! Hur gick det?" Jag sväljer "vad fan tror ni" tittar på den blodiga och jordiga handen jag tog emot mig med och säger i vadfantrorni tonen "det gick som man skulle kunna förvänta sig".



Nästa gång jag tittar upp är de borta. Jag tar mig den sista kilometern till jobbet, tvättar av det cirka fem gånger tre centimeter stora området som sträcker sig över hela nedre delen av handen och drar bort allt löst skinn, rädd för att det ska fastna och torka in. Ingen risk, såret blöder och vätskar sig hela tiden, jag inser att inget plåster kommer att täcka detta och ringer företagshälsan. Det behöver inte sägas att handen svider som eld och det är rena helvetet att dra på sig vanliga kläder utan att blöda ner skjortan och byxorna. Jag låter ilskan finnas kvar, den hjälper.

På företagshälsan träffar jag en darrhänt läkare med endast varannan knapp knäppt i sin skjorta. Han rekommnederar stelkrampsspruta och antiseptisk binda. Jag och sköterskan har lätt absurda diskussioner medan hon tvättar rent och plockar bort de sista gruskornen. "Du får svära" säger hon, jag har inte minsta lust att svära, det gör för ont. I stället låter jag sinnet vandra iväg. Jag är tvungen att återvända när hon frågar om skinnet och jag berättar att jag har dragit bort allt det lösa -aha en estet- säger hon vilket förstås har avsedd effekt och jag måste fråga vad hon menar. "Du gillar symmetri" vilket inte kan vara mer fel men vi håller i alla fall igång ett samtal medan hon misshandlar färdigt min hand.

Sprutan vilken jag gruvar mig för hinner jag knappt känna, lustigt hur felproprotionerade rädslor kan vara.

Efter en späckad dag cyklar jag övermodigt hem, dumt förstås, även om jag tar det lugnt känns det tungt när jag äntligen kommer hem och det enda jag vill är att gå och lägga mig. Måste dock förbererda mig inför i morgon, jag rostar auberginer till baba-ghanoush, kokar bulgur till tabbouleh och handlar resterande till potatisgratäng med lammentrecôte och oxfilén med fänkåls- och grönabönsallad.Det kommer inte gå någon nöd på oss. Alls.

Tror dock att M får sköta mesta hackandet, så får jag stöna lite smärtfyllt, sitta bredbent på en köksstol och dricka vin...

Trendspaning

När jag (för andra gången i veckan) cyklar hem från jobbet, märker jag hur många av dem som sitter i bilarna som har en trådlös lur fäst i örat (nej, jag vill inte säga handsfree). En av mina kollegor gick med lurar (nej jag vill inte säga headset) hela dagen i dag. Numera är det lika lätt att tala i telefon som att mötas och vi ser till att vara lika tillgängliga för dem som ringer som för dem vi möter. Jag har ett abonnemang som d'r avgiften är 50 öre för varje samtal med människor som har samma abonnemang, oavsett längd.

På vägen hem stannar jag till och tar bilder på våren, det blir mer och mer värt för varje år att se förändringen, att kunna följa den i stället för att se sig omkring en dag och inse att det är försommar. Det känns som om man missar en bit av livet och det vill jag inte.
Veckans mat är en kalkonstek som jag har köpt för halva priset och stekt i ugnen. Med olika tillbehör räcker den hela veckan.
I går gjorde jag en linsröra med auberginer och granatäppeljuice, den var rent ut sagt sk-tgod.
Jag använde röda linser vilket ger en krämig röra, skulle gissa att gröna går fint också om man inte gillar mosigt. I dag blev det färsk spenat som fick smälta i olivolja tillsammans med rödlök och vitlök och bara lite salt. Till det bakade favabönor med aubergine paprika tomat och squash.

Ser för övrigt fram emot fredagen, då åker vi till Glasriket...

Nymoralitetens död?

Ibland blir det alldeles för rätt, en välkommen fläkt av 70-tal, om än omedveten.

Skynda dig! Det är grönt.

På väg från tandläkaren tar jag en liten promenad för att slippa biltullen och hamnar bakom några som jag först uppfattar som en familj. Dotter i tolvårsåldern skuttar mellan det flanerande paret, klänger sig ofta fast vid mamman och pratar högt och uppsluppet med henne. Mannen hamnar ömsom före, ömsom efter. De kommer fram till korsningen och dotter säger tydligt uppmanande "Hejdå - skynda dig! Det är grönt!". Jag inser att jag just har bevittnat en revirmarkering - Min Mamma.

Mannen ser lite rådvill ut, men ser ingen annan råd än att följa uppmaningen. Dotter knuffar på en lätt uppgiven mamma och de går vidare åt ett annat håll.

Tänker med ett leende på Dotter som körde sina tricks i början, hon som aldrig har varit särskilt kramig kunde plötsligt komma och knuffa sig in mellan M och mig och vara otroligt ömsint och tydligt ignorerande åt
M. De har blivit om inte vänner så åtminstone bekanta. M:s son har en annan approach, han får ont i huvudet om M och jag smackar när vi pussas.

Två bruna

Helvete, två bruna Leffe och "Så ska det låta". Brolle Jr har ett enormt bekräftelsebehov och drar med sig de andra i den tävlingen och Sara Löfgren har årecis den där partyrösten som jag skulle kunna gå igång på, på vilket dansgolv som helst och det här är inte alls min grej, snobben i mig ryser men vad gör det när håret reser sig på överarmarna, det är alldeles för få tillfällen här i livet när håret reser sig på överarmarna, så vilken anledning som helst är god nog.


Son har en kompis här som sover över, Dotter tittar en stund med mig på Brolle Jr och går och matar marsvinen sen. I morgon går hon på knytkalas med kompisar. Knytkalas!

Intressant - 1987 var det inga problem att visa nakna bröst på film

Påskmångel

Jag har köpt en ny kamera. En Canon A95, med vridbar display. Det var inte riktigt meningen, men när nu tillfället ges på Tradera slår jag till. I två dagar studerar jag manualen fram och tillbaka för att åtminstone få grepp om var jag hittar de vanligaste funktionerna. Jämfört med Minoltan blir bilderna glasklara.








Jag försöker ta chansen att ta bilder när vi promenerar i stan på lördagen i det fina vädret, men är alltför upptagen med att bara vara tillsammans och njuta av solen. Vi går på Street, sätter oss sedan på träbryggan utanför och dinglar med fötterna ovanför Liljeholmsviken. Till slut blir vi utträngda av ett gäng danskar som sätter sig tio centimeter ifrån - alltför långt innanför min territorialgräns.

Vi äter ägg, löjrom, sill, sparris, hollandaisesås (egenvispad) och en jättegod fisk på en bädd av svartrötter. Till slut, på söndag kväll är det nog av påskmaten och vi går till den lokala indiska restaurangen och beställer vindaloo.

Sedan ringer barnens mamma och försöker övertyga mig att Dotter ska ha tillgång till 800 spänn i månaden för "smink, hygien, bio, kläder", därför att "alla andra barn hon umgås med har det och mer." Rött skynke! Vi snackar en trettonåring - mens eller inte, vaffan ska hon med body lotion till???

Att förföra...

Allt är dammat, sängen är bäddad, golven är torkade och badrummet skinande rent. Det står blommor i kök och vardagsrum. Jag är nyduschad, nyrakad och luktar gott. Efter 48 år börjar jag så smått lära mig vad förförelse egentligen handlar om;-) M kommer om en timme.

Senare i kväll blir det lammstek, potatisgratäng och rödvin i ett sällskap om fyra. Sillen sparar vi till dem som verkligen älskar det, dvs M och jag - bara.

Jag har inte öppnat jobbmailen.

Ääntligen!

Det är konstigt, man jobbar och jobbar, sliter med att lösa problem och fixar och ibland kommer det där sällsynta tillfället där alla bitar faller på plats. Dubbelt underbart att det händer dagen före en långledighet. Jag kommer från jobbet i tid, hinner strosa runt på centrum, köpa en Allesverloren och två Kwak innan jag tar en liten Benriach och cyklar iväg till påskmiddagen.
Hemma i lagom tid till Men in Black- precis vad jag behöver. Det plus fyra dagars ledighet - ujujuj.

Jag ska inte öppna jobbmailen, Jag ska inte öppna jobbmailen, Jag ska inte öppna jobbmailen, Jag ska inte öppna jobbmailen....

Konsten att koka en kyckling

Söndag: Den enorma mängden skor framför ytterdörren är plötsligt borta, nu återstår bara en enorm mängd grus som markerar att barnen var här alldeles nyss. Annars är det tyst.

Lyckades ta ut cykeln på en första tur, 20 kilometer, hur mycket på ren vilja det gick märker jag dagen efter. Det gör ont i korsryggen, ett säkert tecken på att benmusklerna inte orkade med och slet på ryggen i stället. Det var i alla fall härligt, ett säkert vårtecken som höll i sig en hel natt, tills jag vaknade i morse och marken var vit igen. Suck.

Lagade grunden till veckans mat, en kyckling som styckas, fräses upp och kokas sedan i vatten, lite vin, lök, morot, purjolök, limeblad, och vitpeppar. Det blir en fantastisk buljong som jag till att börja använder till barnens lunch, lite av buljongen blir till currysås. Ett kycklinglår blev dagens lunch med bulgur och grön ärt-hummus med massor av mynta och vitlök. Det finns gott om kyckling till en gulaschgryta och kanske något annat också. Uppdatering kommer

Måndag: En mycket rörig dag som slutade i ett möte där jag och några andra fick bakåtfrissa, tur att mitt hår är kort. Jag vill ha påsklov! Nu!

Fredag

Undrar om man kan återanvända rubrikerna vecka efter vecka. Jag är lyckligt lottad, tänk att ha en så intensiv och spännande vecka att "Så ska det låta" kan vara fullt tillräcklig för att tillgodose mitt behov av spänning.
Nu finns där också en viss lockelse, jag har alltid haft en viss svaghet för Meja och hon är med i kväll.

Vi sitter och äter fläskkarré fylld med feta, salvia, timjan, och vitlök. Pappa dricker öl (Postiljon), barnen påskmust. De mördar varann i soffan och jag kollar Meja. Intressant att Dotter har koll på det låtar som sjungs. Varifrån? Singstar!!

Vi enas också om att både Claes Malmberg och Peter Settman måste vara pappor för dom skämmer ständigt ut sig, däremot är vi inte lika säkra på Papa Dee.

Dotter ska förresten på fest med sina klasskompisar i morgon, de är alla äldre! De firar en femtonårsdag och två (medgivna) killar ska vara med! Antalet gråa hår ökar snabbt.

Jag: "har din mamma pratat med dig om att dricka alkohol?"
Hon: "Ja, det har hon. Hon sa att jag inte fick och jag sa att jag inte skulle".
Jag: "Sa hon att hon skulle mörda dig om du gjorde?"
Hon: "Nä, det sa hon att du skulle!"
Jag: "Bra!"

Shit, på fest med sextonåringar! Jaja, jag ska ha telefonnummer, jag kommer å möter henne på vägen hem, var så säker.

Nu dags att gå lös på boktraven, jag skiter i Proof of life, ska försöka hämta mig från veckan. Trevlig helg.

Baxa cookish

Morgon: Jag upptäcker att Dotter kastat undan nytvättade trosor och strumpor i ett hörn. Efter tre dagars tjat rinner sinnet, jag tvingar upp henne ur sängen, får henne att plocka undan underkläderna innan frukost och har en ton som antyder hemska saker om hon dessutom inte städar upp i allas strumplådor. Son äter upp och klär sig på rekordtid utan att säga ett pip. Råkar se mig i spegeln och förstår varför Dotter inte får ett utbrott, jag skulle definitivt inte sätta mig upp mot den uppsynen. Bra!

På vägen hem från jobbet ringer Dotter "Pappa säg åt honom att sluta störa mig, han bara rycker i min dörr när han egentligen ska jobba, han jobbar inte!"
"Men du, ska ni inte kunna reda ut det här själva?"
"Men han bara rycker i dörren och smiter in i mitt rum och låter mig inte vara i fred!!"
Djup suck, "ok, låt mig prata med honom".
"Heej pappaaaa, (glad Son) hon slog mig, hon sparkade mig, sen tryckte hon ner mig på golvet så jag knappt kunde andas!!"

"Mm", säger jag, "din syster är ond, hon slog mamma igår också, men du får i alla fall inte rycka i hennes dörr."

"Ja, ja" sagt med glad röst "förresten är jag nästan klar med läxorna,jag blir klar när du kommer hem, när kommer du hem förresten?". Faran över.

Hemma ringer M för att byta några ord och jag berättar att jag säljer kakor på jobbet för Sons klassresa. Medan hon retas för curlingpappa (M som annars tycker jag är den mest auktoritära hon sett) kontrar jag med att det inte är nått fel att baxa lite cookish, vi är båda hängivna Gringoläsare. Son lystrar omedelbar till och rycker mig i ärmen "Pappa, pappa, det där ordet du sa, det säger killarna i skolan också, och så sätter dom -ish bakom varje ord..." Ehh okej? Hoppas dom inte använder baxa i dess rätta betydelse.

Får av en händelse se att Ebba, VR Ebba ska vara med på Raggadish, så jag låter programmet vara på. Jag är fascinerad av företeelsen, hypen och att se, själen hos någons mormor förpackad i en 24-årings kropp. Fantastiskt hur en 24-åring kan säga ordet "Underkänt" med en sådan omedveten arrogans. Eller använda uttrycket "piffig"

Little Britain besöker semesterorten Sfinkter-on-sea, sånt tycker jag är kul.

Grått

Regnet har gjort sitt jobb, snön har slutligen tappat greppet om landskapet. Det som är kvar är grått och ser inte ut att hålla många dagar till. Skönt.
Helgen var för kort som vanligt, vi gick till Bistro Bohème, där kan man få panerad ost med potatissallad från Prag för under 100 kronor, de har hyfsad öl också. Senare på kvällen gick vi och såg Syriana, inte illa, men jag tror att det är en film som lyfter mycket mer om man har läst boken.
En film som berörde betydligt mer är Crash som vi såg på lördagen, jag kan själv relatera till människor som styrs av saker de inte kan påverka och den frustration som blir. Den filmen såg vi i soffan med helstekt lammstek fylld med örter, körsbärstomater som hade bakats i ugn med olivolja balsamvinäger och lite socker, samt potatis och rotsellerigratäng.
Nu är det tisdag kväll och jag vet inte riktigt hur jag kommit dit, bara att det giock fort och att jag just nu mest känner för att gömma huvudet under täcket. Väntar bara på Dotter som är och matar marsvinen. Hon blev glad förresten, åt något smycke för att minnas. Vi har inte hittat något än dock.