Tomt

Det känns tomt. Mitt i jobbet öppnar sig ett sugande hål då och då. Jag tar djupa andetag, tar mig upp igen. Jag känner en enorm lust att fylla hålet med något. Vadsomhelst! Nu!

Givetvis vet jag! Man kan inte fylla ett hål, det måste läka. Det tar tid, jag har tid. Det tar tid, jag har tid. (mantra).

Jag går till mina kollegor och tar en chokladbit ur påsen vi har för akuta behov.

När jag kommer hem är jag helt avdomnad. För inte så länge sedan fixade jag en läshörna. Den kommer att användas oftare. Jag tänder ljus, tänder läslampan och sitter i halvmörkret en stund inna jag går och lagar mat. Fläsklägg med rödkål och gulbetor stuvade med senap och grädde.

Efteråt

Innan jag ringer på dörren känns det som när de fäller stolarna framåt i tilten på fritt fall. Den allra första gången. Innerst inne kan jag fortfarande inte släppa tanken att mötet kan ha två utfall.
Att höra orden tar inte längre tid än att falla.
Efteråt reser jag mig på ostadiga ben och går. Säger "tack för att jag åtminstone inte behövde säga det själv". Jag har inga fler ord, är helt förlamad. Försöker hålla ihop till jag kommer hem. Det är då jag äntligen lyckas släppa ut de sista månadernas uppdämda sorg. Inte en sekund för tidigt. Det rensar åtminstone ut det svarta svikna och förskjutna stråket skapat av det ständiga förnekandet att något var fel....

"Jag vill vara ensam"

Jag fick de orden. Det onda är utdraget. Kvar är läkningen.

...

En av de längsta dagarna i mitt liv. Den börjar halv två på morgonen när hjärtat försöker slå sig ut genom revbenen. Inga trick hjälper. Till slut tar jag upp min bok, en deckare som utspelar sig på Island och läser en stund, slumrar en stund, läser igen till solen går upp.
Lite senare åker jag till stan, tar lite bilder, går i hantverksaffärerna och gallerierna på Hornsgatan där jag stannar vid de mest färggranna objekten och suger åt mig den energi de utstrålar. Ältar.

Hittar ett par sommarshorts, just de där som jag har drömt om att ha på mig sommar, även om jag inte visste det förrän jag såg dem. De flesta av mina kläder är köpta på rea, men vissa plagg måste man bara ha. Det känns rätt absurt att ta av sig dunjackan, halsduken, mössan och kängorna för att sedan prova shortsen.

Tar mig också förbi Hötorgshallen och köper ungersk sylta som jag senare äter på nybakt bröd, tillsammans med min egen inlagda svamp och en ofiltrerad veteöl innan jag åter åker in för att se "Apatiska för nybörjare". Jag har alltid känt att Jonas Hassen Khemiri skriver (ännu) bättre pjäser än böcker och det här bekräftar min uppfattning. Ämnet har också fascinerat mig. Jag är ett av namnen på protestlistan och minns fortfarande hur arg jag var på dem som kunde tänka sig att traumatiserade familjer förgiftade sina barn. Bra skådespel och inga givna svar.

När jag stoppar nyckeln i låset hemma igen, har hjärtat slagit sig någorlunda till ro. Det blir som det blir.

Äntligen fredag!

På Skavlan sitter en man och berättar om sina två ensamma månader på en söderhavsö Han pratar om att ens egna upplevelser inte är värda något om man inte kan dela dem med någon. Intressant! Med den inställningen kan man lika gärna krypa ihop i ett hörn om man är både i avskildhet och ensam. Det är otroligt skönt att det inte är så i min verklighet. Jag var ensam i Sydafrika, de upplevelserna kommer jag att ha med mig alltid! Jag ser fram mot att se Venedig, även om det blir med me myself and I.

Jag har tränat och repeterat hela veckan, mest i gryningen. Till slut bet jag ihop, bra timing på kvinnodagen och skrev om att bryta den väpnade neutraliteten. Vi kommer att träffas. Hon ringde senare, tror för att kolla min sinnesstämning. Det är så förvånande hur snabbt vi kan skratta tillsammans, falla tillbaka trots allt och efteråt känns det absolut förjävligt att det ska behöva ta slut. Murar, murar var är murarna!

Jag låter rödlök sakta smälta i olivoja medan pastavattnet kokar upp. Strax innan pastan är klar tillsätter jag vitlök och en mosad salsiccia. När pastan är knappt färdigkokt blandar jag den i röran och häller på ett uppvispat ägg med riven parmesan, peppar och persilja. En avart av Pasta Carbonara. Dricker en Langhe till, syrlig, väldoftande, komplex.

Dagen efter

Helsingborg är vackert i den nedgående solen. Klockan är sex på kvällen, himlen skiftar i rödorange över Danmark och det är fortfarande ljust. Luften är kall, men på ett vårlikt sätt.
Jag går utan mössa (med en millimeter hår över hela huvudet är det en  utmaning) och njuter av kylan. Köper en påse med olika nötter att ha på planet hem.
Det är en dag upp och en dag ner. I dag molar det och mal under revbenen och tankarna snurrar runt. Jag saknar ett avslut! Det har manövrerats, duckats, undvikits och "tänkts". Lite naivt kanske har jag förutsatt att det inte är min uppgift att klippa av om den andre vill ut. Det håller förstås inte. Om jag ska fortsätta att tro att jag har styrsel över mitt liv, kan jag ju inte lämna över något som smärtar mig så till någon annan. Inget jag ser fram mot dock.

Till slut tröttnar jag på att undvika den ömma fläcken. Går rakt in i det, låter det skölja över mig och försöker acceptera läget. Efter en stund släpper det. Bara en svag förnimmelse är kvar. Gott så. Fyller resten av hålet i magen med nötter. Förbereder.

Nytt år, nytt liv

Förjagar gårdagen med en promenad i det vackra vädret. Jag har unnat mig en ny musikspelare (jag tillhör kategorin anythingbutipod och håller mig till iAudio) och inleder promenaden med senaste Bowie, "The Next Day". Den är perfekt! Musik jag känner igen och relaterar till. Den Bowieska (eller är det Iggyska) disharmonin i musiken balanserar ut min egen.
Det är också bra att tvingas hålla koll på var marken befinner sig - allt är polerat av nattens vind och friktionen är nästan obefintlig. Lite senare är det Didos svala röst som får lugna själen.

Jag har bjudit in barnen och vi åker till stan och festar på det vi alla gillar: Asiatiskt. Vi dricker orkidéiste med sugrör och frossar i dumplingar, räkor, sushi, lurar i varann starka såser, pratar film, YouTube och grumpy cat i munnen på varann och det är alldeles, alldeles underbart avledande. Jag åker hem full av energi.

Dagen har varit god.

Formsvacka

Jag hade en dröm i morse: Hon sa att hon hade tänkt igenom allt och att hon ville bli tillsammans igen. Det var så verkligt att jag vaknade med vissheten om att det var så.
Tröst för ett tigerhjärta, men jag åkte till Hötorgshallen för att välja ut en riktigt trendig bit kött - njurtapp. En grovporig bit av magmuskeln som kostar en tredjedel av en biff och smakar tre gånger så mycket. Efteråt gick jag och åt lunch på kulturhuset igen, man kan få se intressanta saker där. Förra veckan var det akrobatik i rulltrapporna. I dag minglade en isbjörn och några pingviner med barnen. Det blev också tio vackert röda tulpaner som får förgylla veckan.
Son var hemma för en gångs skull, jag gjorde potatisgratäng och fräste upp några små plommontomater innan jag stekte njurtappen blodig och skar diagonala snitt i den. Han var rent av översvallande.
Till slut, lite chockterapi, "Benidorm" på fyran. Det kan vara förlösande med brittisk humor och deras förmåga att omärkligt smyga under bältet: "Jaqueline prefers the sausage in cider"

Fotogeni

Fredag, jag lämnar jobbet lite tidigsre och åker till Fotografiska museet för att fånga det sista av David LaChapelle. Det är förstås naivt att tro att jag blir ensam där (avskild). Det är sportlov och sista helgen, men jag väljer ändå att ställa mig i kö. Lyckligtvis sväljer Fotografiska en hel del folk utan att det märks och stämningen är helt annan än på Moderna. Man ser varann och håller undan.

Förvånansvärt många människor känns dock lite aviga inför fotografierna. Inte jag. Surrealismen fångar mig direkt och jag går omkring och ler. Han vrider objektifieringen av kända människor ett varv till. Helt fantastiskt. Man kan beundra helheten hos en bild och sedan dyka in i detaljerna om och om igen.

Jag sätter mig en stund och tittar på hans musikvideor och drabbas av den första (på länge) lyckorusningen till Mobys ”Natural blues”. Den där känslan som pirrar i hårrötterna för att sedan sprida sig genom hela kroppen ner till tårna. Jag vet att den kommer efter sorg och jag har saknat den. Inte för att jag jagar sorgen bara för att uppleva den, men den är en välkommen belöning och jag försöker hålla kvar minnet av känslan så länge det går.

Egentligen tänkte jag ta en öl på Fotografiskas bistro, men är så uppfylld av utställningen att jag bestämmer mig för att det räcker och åker hem. Lagar spaghetti a la carbonara och tar ett glas rödvin. I morgon är det dags att förnya tulpanerna. Fast jag gillar ranunkel bättre. De har lite av skönheten hos den fula ankungen.

Jag skriver - alltså existerar jag

Färger är bra, den får stå nära mig när jag är hemma och på ett dragigt ställe när jag jobbar. Då räcker den längre. När jag är på blomsteraffären dit vi brukar gå, undrar jag om alla andra utom jag vet att vi är historia. Ingen nämner längre hennes namn, hon som äger butiken undrar försiktigt om jag skall ha dem själv eller "tillsammans med någon". Det känns... ensamt, men om man har haft en röd tråd till någon i nio år, så måste man tillåta sig att känna sig ensam.

 

Att tillbringa delar av dagen med att övertyga sina medarbetare om att de skall göra saker de känner sig tveksamma till och få det att fungera är en mycket välkommen distraktion.

 

Dom gillade min kaka också.

Lördag

I dag vaknade jag tidigt, men inte mitt i natten som de sista månaderna. Det är mer ett tecken på utmattning än något annat. Jag måste närma mig elefanten lite försiktigare, den är fortfarande väldigt påtaglig och äter upp all energi..
Eftersom jag var tidig, hann jag fram till Moderna Museet strax efter öppning. Jag vill gärna se Hilma af Klint, men vill också gärna ha utrymme för att kunna ta in målningarna utan att folk springer i vägen hela tiden. Det var tur, hon behöver tid att ta in. Dels är jag inte riktigt bekant med hennes symboler, och hennes målningar är ganska subtila för att vara abstrakta konstverk.

Efteråt tar jag en fika på kulturhuset, går förbi Hötorgshallen där jag köper en substansiell köttbit innan jag åker hem.
På vägen från tåget går jag förbi blomsteraffären och köper de finaste tulpaner de har. Jag bakar en citronkaka, mitt bidrag till en fika i morgon. Senare gör jag en biff och bea och dricker lite bordeaux till.
Dagens soundtrack: Maryam

Offload

Jag tror att oddyssén som pågått sista tiden snart är över, på ett eller annat sätt. Vi har båda sagt vad som behöver sägas till varann och det är bara ett beslut som måste tas.
Om en får uppfattningen att en har huvuddelen av sitt liv någon annanstans än tillsammans, blir relationen statisk och som mest bara en förströelse. I mina mörkaste stunder har jag ett klart och tydligt namn på det slags förhållande. Det är för lite för det jag känner eller vill.

Tänker att det i slutändan alltid är gemensamma livsmål som avgör huruvida man håller ihop. Kärleken är sekundär. För en romantiker som jag är det en besvikelse.

Samtidigt förstår jag och respekterar att man inte längre är lika beredd att ge efter som förr i tiden. Trots allt har vi båda fajtats för vår integritet. Hur mycket jag än älskar, så vet jag att jag skulle gå sönder om jag gjorde avkall på det som är jag och det skulle hon också.

"Vi ger oss inte, vi börjar om igen"

På andra sidan klotet

"Hello, my name is Tabuni, I come from Uganda."
"Hi, I am Julius (shake hands) I come from Sweden, nice to meet you."

"Hello, my name is Papy, I am from Kongo."
"Hi, I am Julius (shake hands) I come from Sweden, nice to meet you."

Hello, My name is JJ, I am from Malawi.
"Hi, I am Julius (shake hands) I come from Sweden, nice to meet you."

"What language do you speak? French?" (always)
"Err no it is Swedish."

"Aaahhh."

Jag börjar lära mig stilen. Kroppslig kontakt med handskakning är essentiell och ursprung är - om inte viktigt - så signifikant. Taxi, guide eller säljare.
Det känns - bra. Som ensam resande har man förmodligen ett större känselspröt vilket inte är helt fel. interaktionen är också skönt personlig om man nu inte har någon med sig.

Det är intressant, hur ens eget allmäntillstånd tolkar signalerna omkring. Ett uttalande som "you need to take care of your own happiness and cannot rely on others." Känns nästan övernaturligt rätt, även om man blir full i skratt när guiden fortsätter "...therefore I am going to leave you to your selves, please make yourself happy and we will meet in 30 minutes again". Jag tänker vidare på det, när jag sitter i en taverna i Waterfront och duon som står för musiken sätter varenda favorit jag har och jag njuter av varenda sekund i nuet. Det är jag som ansvarar för att vara lycklig, allt annat är en jävla bonus.

Märkligt

Märkligt att - när ett tomrum uppstår - fylls det lättare av beskyllningar och anklagelser, i stället för bra upplevelser och rimliga orsakssammanhang. Särskilt på nätterna när hjärtat håller på att slå sig ut ur bröstkorgen. Särskilt när man känner sig som ensammast om det. Märkligt hur mycket en hand som håller kan stilla detta.

Snart en lång resa. Packar till Pugh Rogefeldts bästa. Svårt att vara gråtmild till "Bolla och Rulla".

Bokslut

Efter åtta år på det nionde, gick kärleken i moln. Det hände i mitten på juni.

Efter åtta år på det nionde med i stort sett ingen friktion hade det vuxit fram en insikt om att det här kunde bli för gott. Tidigt valde vi att inte fösa ihop våra barn som båda har diagnoser av olika slag. Vi lyckades frigöra två helger i månaden som var "våra". I övrigt delade vi vårt liv genom telefonsamtal och  meddelanden. Utan missförstånd. Det var inte svårt, första gången vi träffades, sa jag "åhh!" Hon föjde min blick och sa "mhm" med en total förståelse om vad jag menade. Samtalet som följde efter har aldrig slutat.

I juni kom livet i vägen. Dödsfall i familjen och en minst sagt usel arbetssituation som hade pågått en lägre tid tog sannolikt ut sin rätt och det vi hade tillsammans sattes på undantag. Det visade sig också svårt att prata om, plötsligt kom missförstånden och otydligheterna. Det är omöjligt att förklara att något fattas som den andre inte säger sig ha märkt. Ofta kommer detaljerna i vägen och man förvandlas till en som kräver.
I dag, årets sista har jag visserlingen en bättre förståelse för vad som händer, men ingen aning om det här kommer att kunna repareras.

Samtalet med Son som togs efter att jag insåg att alla min ansträngningar bara fick honom att böja sig, inte gå framåt var i stort sett bra, även om inga löften gavs eller beslut togs. Årskurs tre är inte lika tuff som tvåan och han får lite mer tid å sig att läsa. Jag hänger fortfarande med i hans kurser och vi talar mer om dem nu. "Varför då" är en mycket bra inledning och verkar fungera bättre. Jag törs inte hoppas för mycket, men det tär inte på vår relation som det gjorde förr.
Som några så klokt påpekade är inte gymnasiet livets ände utan dess början, det är bara mina rädslor och ryggsäckar som gör sig påminda.

Min mamma togs in på sjukhus tidigt i år för att hennes hjärta inte riktigt orkade med och hon samlade på sig alltför mycket vätska.  Hon hade oturen att drabbas av en blodpropp under helgen när inga läkare fanns tillgängliga. Två veckor senare kom nästa blodpropp, hon låg en natt utan att någon upptäckte det. Fortfarande är hon förlamad i halva kroppen och kan inte tala. Min pappa vill ha henne hos sig, men kan inte förstå vad hon säger. Ingen förstår vad hon säger.

Hur är det på jobbet då? Jotack bra, folk verkar uppskatta det jag gör, även om jag just nu sitter som en riktigt udda fågel.

Kommer ni ihåg Fyra nyanser av brunt? En otroligt depressiv film, det var som om Killinggänget kände sig tvungna att visa att de kunde mer än högröstad komik. I stället för uppåt skruvade de neråt, tills det inte fanns något hopp alls. Det året fick färgen brunt ett oförtjänt dåligt rykte.

Året efter kom "Bang Bang Orangutang" som sjönk ännu lägre. Filmen inleddes med att Mikael Persbrants rollfigur körde över sin son och sen gick det bara utför. Jag kommer ihåg att han hade en fras, något i stil med: "Det värsta har redan hänt, alltså måste allt som kommer att hända härefter bli bättre". Filmen bevisade motsatsen gång på gång.

Därför ska jag inte säga "2013 kan bara bli bättre". I förhållande till vissa tidigare perioder, så har jag ett fantastiskt liv, även om det är en del utmaningar på vägen. Det vore sannolikt klokt att skaffa knäskydd och hjälm dock.

Se upp 2013, här kommer jag!

Tankar på en fredag

Niklas, Plura och Mauro sitter och blir beundrade i programmet "Tack för musiken". Oavsett vad jag tycker om självbespegling blir jag nostalgisk när jag hör "Kärlekens tunga" och "Förgiftat blod". Tills jag minns när den musiken känns som bäst. Skilsmässa och uppbrott. När jag tittar i skivstacken som fortfarande finns i vardagsrummet finns de där som tecken i tiden: Plura och Ulf, Limbo, Män utan kvinnor.

Förändringar

En gång på gamla tiden med Lunarstorm, så följde jag en person som varje dag publicerade ett skämt. Jag vet inte säkert varför jag följde honom, det var nog mest för att han var i min ålder och vi var inte så många där.
En dag så skrev han något i stil med "Jag vet inte riktigt vad jag ska göra, min vän dog och jag är inte säker på vad jag ska göra med mina känslor, ni som skriver här verkar ju ha koll på känslor, kan ni hjälpa mig?"
Ingen svarade honom, inte jag heller, det kändes lite udda att tala med någon som bara skämtade varje dag för att sedan svänga om totalt. Kort efter så avregistrerade han sig.
Även om jag har använt den här bloggen som säkerhetsventil många gånger under tider av extrem förändring, så känns det som att jag här har blivit mer och mer som han. Jag publicerar recept - om något - och talar inte om mitt liv alls. Självklart är det för att skriva blogg inte längre är som att ropa i vinden, det är fantastiskt hur litet ett så stort ställe som nätet kan bli, man är inte anonym längre. En annan anledning är att jag inte förändras lika mycket. Jag har jobbat på samma ställe i elva år. Jag är (lyckligt) tillsammans med M sedan nio år, livet upprepar sig.

Tills nu.

Jag har en Son som har diagnosen ADHD. Det är oftast kanonbra. Jag vet ingen i hans ålder med den självkännedom som han tvingats utveckla. Han är charmig, social och omtänksam. Jag gillar honom, int bara för att han är Son, utan för att jag trivs i hans sällskap.
Det finns förstås en baksida. Man måste anstränga sig för att fånga hane intresse. Om man inte gör det, har man ingen möjlighet att påverka. Man måste vara ganska högljudd och tydlig också. År efter år har han testat varje lärare i skolan, inte många har hållit måttet. Dagens skola är inte gjord för sådana som han och jag har fått ersätta hans lärare som mycket sällan fångat hans intresse.
Utan att jag har märkt det, har mitt (vårt, hans mamma är med på ett hörn då och då) ersättande av skola och andra s utvecklats till en dysfunktion. Visst, det är fantastiskt att ha undervisning varje dag och se att det gör skillnad, även om det är som ett jobb förutom det ordinarie, men besvikelsen, när han ändå väljer bort att fullfölja är inte lika rolig. På sista tiden har det blivit mer och mer av det. Glidningar, undanflykter och lögner. Det här har gjort oss alla till sämre människor än vad vi är och jaghar insett att brytpunkten är här och nu. Mitt kanske sista uppdrag som pappa innan jag så sakta transformeras till en närstående medmänniska: Att lägga fram valmöjligheterna: Bli vuxen och ta konsekvenserna av dina handlingar eller förbli barn ett tag till och låt dig styras.

Wish me luck...

Ett blått ögonblick

Det doftar multna löv i parken. Jag går med långsamma släpande steg, låter de gula och röda löven prassla runt benen. Det är så skönt att jag tar ett varv till. Det har varit livligt i min del av verkligheten i dag.
Stinas kyckling på extrapris får utgöra grunden i dag. Balkongen är fortfarande fylld med trumpetsvamp sen i lördags. Jag tar ett par nävar, slänger i stekpannan tillsammans med en avdankad zucchini och vitlök tills all vätska kokat in så att den kan dränkas i sky, lagom till kycklingen är klar.

Stekt strömming med syrligt mos

Lokala Coop har billiga strömmingsfiléer och jag har en bit trött blomkål kvar som behöver användas. Lite rotselleri i moset neutraliserar den inte så häftiga blomkålsdoften. 2-3 portioner.

400 g blomkål
300 g strömmingsfilé
50 g rotselleri
2,5 dl mjölk
1/2 dl turkisk yoghurt
Kallpressad rapsolja
Salt
Vitpeppar
Några centimeter purjolök, den gröna änden.

Sätt mjölken på uppkok och riv isär blomkålen i små bitar innan den går i kastrullen. I med sellerin i bitar och låt småkoka i 25 minuter.

Hetta upp en stekpanna, lika blandning smör och rapsolja. Vänd filéerna två i taget i en blandning av mjöl, ströbröd, salt och vitpeppar, lägg omedelbart i stekpannan. När stekpannan är fylld, är det dags att börja vända på strömmingarna i lugn takt. lägg de färdiga filéerna i varm ugn.

Sila av blomkålen och sellerin, blanda med yoghurten. (Ta mindre om du vill ha mindre syrligt.) Kör till mos i matberedaren. Krydda med salt, vitpeppar, lite kallpressad rapsolja är gott. Blanda moset med finhackad purjolök. Strö lite över stömmingen med.

Gott till middag och morgondagens lunch.

Riskor

Det här var mumsigt förra året. Man kokar svampar som normalt är oätliga, lägger in dem i ättikslag och njuter av dom som tilltugg till öl, drinkar eller champagne. Gärna med italienska korvar eller skinka.