Dagen efter

Helsingborg är vackert i den nedgående solen. Klockan är sex på kvällen, himlen skiftar i rödorange över Danmark och det är fortfarande ljust. Luften är kall, men på ett vårlikt sätt.
Jag går utan mössa (med en millimeter hår över hela huvudet är det en  utmaning) och njuter av kylan. Köper en påse med olika nötter att ha på planet hem.
Det är en dag upp och en dag ner. I dag molar det och mal under revbenen och tankarna snurrar runt. Jag saknar ett avslut! Det har manövrerats, duckats, undvikits och "tänkts". Lite naivt kanske har jag förutsatt att det inte är min uppgift att klippa av om den andre vill ut. Det håller förstås inte. Om jag ska fortsätta att tro att jag har styrsel över mitt liv, kan jag ju inte lämna över något som smärtar mig så till någon annan. Inget jag ser fram mot dock.

Till slut tröttnar jag på att undvika den ömma fläcken. Går rakt in i det, låter det skölja över mig och försöker acceptera läget. Efter en stund släpper det. Bara en svag förnimmelse är kvar. Gott så. Fyller resten av hålet i magen med nötter. Förbereder.