När jag läser Jonas Hassen Khemiris öppna brev är det som att falla bakåt i tiden till det år jag fyllde tio. Det året vi invandrade till Sverige och jag fick lära mig ett helt annat språk. Han träffar känslan av utanförskap på pricken. Språket gick fort nog, men koderna, hur man interagerar, de oskrivna reglerna, det har tagit en stor del av livet och jag är inte säker på att jag behärskar dem än.
I jämförelse med dem han skriver för har det gått bra för oss. Mina föräldrar är högutbildade och jag är blond, blåögd och har alltid behärskat svenskan bättre än många infödda. Men jag kan lika mycket som Jonas relatera till utanförskapet och känslan av att vara här på prov.
Jag gillar dessutom att någon äntligen tar bladet från munnen på ett sätt som visar på människan och inte en företeelse. Det är otäckt mycket vi och dom nuförtiden och jag är fortfarande inte säker på om jag är "vi" eller "dom".
Dagens tulpaner
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar