...

En av de längsta dagarna i mitt liv. Den börjar halv två på morgonen när hjärtat försöker slå sig ut genom revbenen. Inga trick hjälper. Till slut tar jag upp min bok, en deckare som utspelar sig på Island och läser en stund, slumrar en stund, läser igen till solen går upp.
Lite senare åker jag till stan, tar lite bilder, går i hantverksaffärerna och gallerierna på Hornsgatan där jag stannar vid de mest färggranna objekten och suger åt mig den energi de utstrålar. Ältar.

Hittar ett par sommarshorts, just de där som jag har drömt om att ha på mig sommar, även om jag inte visste det förrän jag såg dem. De flesta av mina kläder är köpta på rea, men vissa plagg måste man bara ha. Det känns rätt absurt att ta av sig dunjackan, halsduken, mössan och kängorna för att sedan prova shortsen.

Tar mig också förbi Hötorgshallen och köper ungersk sylta som jag senare äter på nybakt bröd, tillsammans med min egen inlagda svamp och en ofiltrerad veteöl innan jag åter åker in för att se "Apatiska för nybörjare". Jag har alltid känt att Jonas Hassen Khemiri skriver (ännu) bättre pjäser än böcker och det här bekräftar min uppfattning. Ämnet har också fascinerat mig. Jag är ett av namnen på protestlistan och minns fortfarande hur arg jag var på dem som kunde tänka sig att traumatiserade familjer förgiftade sina barn. Bra skådespel och inga givna svar.

När jag stoppar nyckeln i låset hemma igen, har hjärtat slagit sig någorlunda till ro. Det blir som det blir.