Ett livstecken

Det kom ett mail i söndags. Ett som skoningslöst slet upp den två veckor tunna skorpan. Inte genom sitt innehåll utan bara för att det kom. För att det stod en önskan om "Ett stilla utbyte av funderingar och tolkningar".

Det sista jag känner för är "stilla". Jag vill vråla "VARFÖR??!" Det var DU som knuffade! Än  talade om en framtid, än sa "inget gemensamt". Din mun sa en sak, ditt kroppsspråk och beslut något annat!

Jag! Fattar! Inte!

Vad gjorde jag då.
Jag valde att inte linda in hur jag upplevde situationen trots att jag visste att du skulle uppfatta det som press. I stället för att vänta ut dig, utmanade jag dig att bevisa min betydelse. Jag riskerade medvetet framtiden därför att jag var rädd för alternativet. Att konstant bli bortprioriterad. Att sakta reduceras till den man kommer till för god mat och lite närhet när andan faller på. Att stanna upp och inte längre utvecklas. Det sista var jag delaktig i.

Borde jag säga det här? Kanske kommer det att kännas bättre en liten stund. Men över lag? Det är ändå jag som måste hantera min sorg, min ilska. Jag är ganska säker på att sanningen ter sig annorlunda från andra sidan, men inget kommer att förändras för att jag lägger min energi på att försöka föra fram min.

Jag sover på saken.