Innan jag ringer på dörren känns det som när de fäller stolarna framåt i tilten på fritt fall. Den allra första gången. Innerst inne kan jag fortfarande inte släppa tanken att mötet kan ha två utfall.
Att höra orden tar inte längre tid än att falla.
Efteråt reser jag mig på ostadiga ben och går. Säger "tack för att jag åtminstone inte behövde säga det själv". Jag har inga fler ord, är helt förlamad. Försöker hålla ihop till jag kommer hem. Det är då jag äntligen lyckas släppa ut de sista månadernas uppdämda sorg. Inte en sekund för tidigt. Det rensar åtminstone ut det svarta svikna och förskjutna stråket skapat av det ständiga förnekandet att något var fel....
1 kommentar:
Stor varmkram...
Skicka en kommentar