Fotogeni

Fredag, jag lämnar jobbet lite tidigsre och åker till Fotografiska museet för att fånga det sista av David LaChapelle. Det är förstås naivt att tro att jag blir ensam där (avskild). Det är sportlov och sista helgen, men jag väljer ändå att ställa mig i kö. Lyckligtvis sväljer Fotografiska en hel del folk utan att det märks och stämningen är helt annan än på Moderna. Man ser varann och håller undan.

Förvånansvärt många människor känns dock lite aviga inför fotografierna. Inte jag. Surrealismen fångar mig direkt och jag går omkring och ler. Han vrider objektifieringen av kända människor ett varv till. Helt fantastiskt. Man kan beundra helheten hos en bild och sedan dyka in i detaljerna om och om igen.

Jag sätter mig en stund och tittar på hans musikvideor och drabbas av den första (på länge) lyckorusningen till Mobys ”Natural blues”. Den där känslan som pirrar i hårrötterna för att sedan sprida sig genom hela kroppen ner till tårna. Jag vet att den kommer efter sorg och jag har saknat den. Inte för att jag jagar sorgen bara för att uppleva den, men den är en välkommen belöning och jag försöker hålla kvar minnet av känslan så länge det går.

Egentligen tänkte jag ta en öl på Fotografiskas bistro, men är så uppfylld av utställningen att jag bestämmer mig för att det räcker och åker hem. Lagar spaghetti a la carbonara och tar ett glas rödvin. I morgon är det dags att förnya tulpanerna. Fast jag gillar ranunkel bättre. De har lite av skönheten hos den fula ankungen.