Kontrollen blinkar blå...

...en signal för det säkra.
Kontrollen blinkar blå,
då är allt som det ska.

Busschauffören har tagit sin lagstadgade paus och lämnat radion på i bussen. Klockan sex en fredsagkväll är jag nästintill ensam, små minnesfragment börjar dyka upp.

Adolphson och Falk var Kjell Alinges favoriter i Eldorado. Programmet gick på åttitalet och jag minns att jag fortfarande bodde hemma, låg i sängen med en lång kabel till mina hörlurar och lyssnade på nätterna i min gamla radio. En gång vaknade jag alldeles svettig, jag drömdde om att någon ströp mig och blev ännu svettigare när jag insåg att jag var vaken och känslan var kvar - sladden hade trasslat sig runt halsen.

Det har varit en bra vecka, den har varit kaotisk och tidvis jobbig, men jag ser ett resultat, jag har rört mig framåt. Trots tröttheten är jag tillfredsställd.

Son sover över hos kompis, så det är bara jag och Dotter hemma. Hon vill ha vårrullar till fredagsmys, så jag tar rundan på centrum, först systemet där jag köper en Jämtlandsbryggeriets Pilgrim och en Samuel Adams Boston Lager.

Som vanligt accepteras inte Samuel Adams av den datoriserade kassan och jag frågar kassörskan när hon ska ge upp och börja ge bort den. Hon fnittrar, så förmodligen är det rätt approach bland alla hårdsminkade masspiercade, långhåriga, rynkigt slitna, nervöst stressade (inte ännu heltids) deltagare i det ständigt pågående cocktailpartyt som nu i hösttider förmodligen flyttar runt i sådana lägenheter som min har varit.

Går vidare till stora butiken och och hittar ett paket vårrullar med kycklingfyllning som jag bestämmer mig för. Köper också en grillad kyckling, en ständig ingrediens i det vanliga fredagsmyset (bra att kunna använda som lördag- och söndaglunch också, det blir alltid något över). Går till kassan, väljer en där jag ser att en av de snabbare kassörskorna sitter.

Det står tre personer framför mig, snart märker jag att den förste mannen som ser ut att bara ha betalningen kvar talar oavbrutet. Det handlar om att han har svårigheter att använda det nya betalsystem man har installerat i veckan, ett där man får dra kortet själv och slå sin PIN kod. Det är inget konstigt, fungerar precis som alla andra inte ovanliga system i affärerna, men det är en förändring just här.

Han måste bekräfta varje enskilt moment med kassörskan två gånger. Han frågar om han ska dra kortet nu? Trycka koden nu? Vad ska man göra efter att ha tryckt koden? Jaha trycka på den gröna knappen - nu? Det känns som om jag hamnat i skymningslandet igen och jag kan inte låta bli att sucka - inte för att det tar tid utan för att jag har svårt att tåla den passiva motvilligheten - han gör det oerhört mycket svårare än det behöver vara.

Äntligen är han klar och avslutar med: "Det här var väldigt många moment, det är väl inte så bra" med en intensiv blick på kassörskan. Jag suckar igen och bestämmer mig för att berömma systemet när jag kommer fram själv. Det är något som ska komma att ta tid - nästa person väljer betalning med medlemskort men har inte tillräckligt med pengar på kontot han tycks dessutom ha vetat det innan - nu börjar det bli riktig roligt när man ska backa betalningen, byta kort, försöka igen...

Kvinnan före mig är lika osäker som den förste mannen och ska dessutom ha mer pengar än det inslagna beloppet. Hon tar sig god tid att fundera på om hon ska ha 300 utöver beloppet eller tillbaka på 300, hon talar också högt om att hon nog inte har så mycket pengar och beslutar sig slutligen för att ha tillbaka på 300. Sedan står hon kvar, letar efter plånboken, försöker hantera pengar och kort vilket verkar vara en alltför komplicerad uppgift så här på fredagen.

Kassörskan hinner slå in mina varor, de har farit förbi och lagt sig i slutet av bandet. Kvinnan står fortfarande kvar. Till slut tittar kassörskan på mig och säger beloppet. Jag svarar med ett leende "Inga problem, så fort jag får komma fram" och viftar med kortet, varpå kvinnan känner sig personligen träffad (oopss) och muttrar något om att "ojojoj vad det var bråttom".

Jag drar kortet, slår koden, trycker på ok och säger "jag tycker det här nya systemet fungerar jättebra" vilket får kvinnan i kassan att spricka upp i världens bredaste leende, i det ögonblicket så har vi total ömsesidig förståelse.